lördag 25 oktober 2008

Serrata Belguardo 2006

Förutom Castello di Fonterutoli från Chianti, vilket i 2004 års upplaga avnjöts förra veckan, så gör familjen Mazzei viner i Maremma i sydvästra Toscana, liksom även på Sicilien.

Belguardo är en egendom som familjen tog över på 1990-talet och omfattar nu 60 hektar vinodlingar. Här samsas franska druvor med de inhemska och det mest kända vinet är Tenuta Belguardo som nu görs av Cabernet S och C Franc. Serrata Belguardo å andra sidan är ett vin baserat på Sangiovese (80) och Alicante (20), fatlagrat i tolv månader.

Detta har passerat matbordet ett par gånger i olika årgångar, detta är första försöket på år 2006. Doften är efter två timmars luftning ganska kärv och inte direkt publikfriande. De förväntade ingredienserna finns där i form av rostat fat, mörka bär etc. Smaken är också kärvare än jag minns från tidigare årgångar. Det är rätt tuffa tanniner och rejält fruktigt kryddig, L känner saffran, bara en sån sak. Skulle lika gärna kunna vara en Valpolicella, tänker jag, vilket i sig inte är en dålig referens.

Det känns som ett vin som är ungt och oborstat, men å andra skulle jag inte satsa pengar på att det blir väsentligt bättre med en tids lagring. Kanske behövs det kraftigare mat för att komma till sin rätt, kanske är jag ogin och ur form, men jag passar nog fler inköp av denna. Jag fastnar inte riktigt för det, utan att direkt jättebesviken. Och är inte besvikelse i sig.

fredag 24 oktober 2008

Barbaresco 2003 Produttori del Barbaresco

Veckans vin ger flera referenser till bourgogne.

En sanning är att om det går som en anka och låter som en anka så är det antagligen en anka.
Här har vi ett vin som ser ut som en bourgogne, doftar som en bourgogne och till del smakar som en chateauneuf de pape som smakar som en Bourgogne.

Men det är en Barbaresco från Piemonte.

Färgen är påtagligt ljus och pinotliknande med begynnande mognad.

Att stoppa näsan i glaset leder tankarna åt Bourgogne trots att flaskan står bredvid. Hallon, vanilj, dammig grusväg, viol, tobak och plommon. Lite te också.

Den första sippen är som att ta en tugga av en äppelskrott. Tanninerna är delvis avrundade men fortfarande påtagliga. Det är syrligt, men på ett positivt sätt. I munnen är vinet lätt och läskande. Klassiska pinottoner, läkerol, plommon och te.

Det är gott men lite tunt.

Fredagkväll och entrecôte är tyvärr lite för mycket motstånd för detta vin som snarare tarvar lite lättare mat. Lördagskvällen bjuder i stället på kalv och en lätt gräddsås för bättre matchning.

Produttori del Barbaresco är ett kooperativ med många lägen runt om i Barbaresco. Detta vin är dock en icke vingårdsbetecknad Barbaresco. Årgång 2004 finns i beställningssortimentet för 219 kronor.

2003 deklassificerades många vingårdslägen till generisk Barbaresco på grund av de extrema väderförhållandena. Denna 2003 är inköpt i Danmark på tillbud för 99 danska kronor, vilket torde motsvara 130 svenska kronor. Och 92 poäng i Winespectator. Det är upplagt för brakfynd med andra ord. Men jag kan inte låta bli ändå att vara lite besviken, jag hade förväntat mig mer. Tyvärr känns vinet lite tunt, om än gott. Det är ju i och för sig omdömen som ofta förekommer när man talar om bourgogne.

söndag 19 oktober 2008

Dr Loosen Bernkasteler Lay Kabinett 2006

Det känns rättvist att tysk riesling åter får det erkännande det förtjänar. Trots att jag i min ungdom understundom överdoserade på Moselblümchen och Liebfraumilch har jag alltid varit svag för vinerna i denna tyska paradgren. Några av mina bästa vinupplevelser har varit tillsammans med riesling, jag vill särskilt minnas Wehlener Sonnenuhr 1982 från Dr Loosen. Den sista flaskan avnjöts för en månad sedan och det kändes som att det kunde ha ett evigt liv.

Priserna är också överlag humana, trots att många producenter är mycket små. Därför är det med viss förväntan jag vrider om skruvkorken på en Bernkasteler Lay 2006 från just Dr Loosen. Färgen är blekt gyllengul och det är lite oljigt och trögflytande. Doften är härligt mineralig och med det typiska inslaget av petroleum. En viss sötma anas.

Smaken är insmickrande och präglas av lime, fläder och är ganska kryddig på ett trevligt sätt. Smaken dröjer sig också kvar behagligt länge. Vinet imponerar också på L, som får associationer till päronsplitt och det är bara att hålla med. Det känns på samma gång friskt och insmickrande. Det klarar ändå balansgången och blir inte för jolmigt. Helt enkelt riktigt gott och det känns tryggt att ytterligare ett par flaskor ligger i källaren för kommande njutningar.

fredag 17 oktober 2008

Castello di Fonterutoli 2004

Efter en mastig vecka är det en ren njutning att på fredag eftermiddag dra korken ur en Castello di Fonterutoli 2004. Det är första gången jag provar denna årgång, hittills har jag nöjt mig med att ta del av de unisona lovorden från proffs- och hobbytyckare. Ett undantag från hallelujakören är min medbloggare Mr J – vi får väl se vem som har "rätt".

Nio tiondelar Sangiovese, resten cs, via 16-18 månader på fat och en mellanlandning på SB har det landat i karaffen denna fina höstdag. Jag luftar under en och en halv timme innan första sniffen och smakprovet. Det är en rätt vildsint doft med tydliga kaffe- och vaniljtoner. Men hade jag gissat chianti? Nja, visst finns det dragning ditåt men lika gärna till Bordeaux.

Vinet är till en början stramt och med klart bitska tanniner. Det känns som det skriker efter återförslutning och förpassning till källaren. Men efter ytterligare någon timme har det rundats av betydligt. Man känner sura körsbär, kaffe och ek. Det är riktigt gott, hustrun L tycker det är snudd på full utdelning. Ändå är det fortfarande ett ungt vin med ett antal år av förbättring framför sig. I dagsläget kräver det rätt ordentlig matchning av mat för att komma till sin rätt. Slutomdömet blir med utmärkt beröm godkänt och ger inspiration att prova konkurrenterna i samma årgång. Mer om det i kommande poster.

tisdag 14 oktober 2008

Saint Emilion x 5

På måndagskvällen var det min tur att ordna vinprovning i vinsällskapet. Temat för kvällen cirkulerade kring högra stranden i Bordeaux, och då närmare bestämt Saint Emilion. Denna appellation har inte lyckats övertyga mig vid de få tillfällen jag provat viner härifrån. Några av vinvärldens ikoner kommer från Saint Emilion och den internationella efterfrågan har drivit upp priserna även på mindre namnkunniga egendomar. Därför tyckte jag att det var dags att se vad jag missat när andra uppenbarligen uppskattat dessa viner desto mer.

Provningen är blind, men provningsledarens oenologiska upptäcksresor har inte passerat obemärkt för en av deltagarna som tämligen snabbt prickar rätt appellation genom ett batteri frågor i stället för att använda slutledningsförmågan. Nåväl, här är i alla fall några anteckningar från kvällen.

Chateau Fonplégade 2001 kom på femte och sista plats. Färgen är mörkt tät och doften innehåller röda bär, salmiak, charkuterier och läkerol. "Cassis" ropar någon och någon annan hittar björnklister. Smaken är syrlig med påtaglig vanilj, svarta vinbär och grafit. Men det förmår inte att lyfta under kvällen och framstår som lite tråkig jämfört med motståndarna.

Chateau Les Hauts de Granget 2005 kommer på fjärde plats och det tar en stund innan den öppnar upp. Mycket mörk, med dofter såsom salmiak, tjära, viol, brända toner, plommon, körsbär, kaffe, blyerts, trä och kanske mjölkchocklad. I munnen syrlighet, röda bär, kemiska toner, beska och vanilj gör att detta vin nog är roligare att prova än att dricka i dagsläget.

Chateau Bel-Air-Ouÿ 2000 kommer på tredje plats. Detta vin skulle i vilken blindprovning som helst placeras i Rioja tack vare dill och vanilj, torkad frukt och viss restsötma och en begynnande dragning åt tegelfärgad mognad i färgen. Plommon, salmiak, grafit, chark och Bassets vingummin kompletterar smakpaletten. Vanilj, avrundade tanniner och syror, cassis och allmän riojasmak innebär att detta vin är väldigt gott, om än "insmickrande" som någon sammanfattade det.

Chateau Fonroque 1998 kommer på silverplats. Mörk och tät. Dofter av salmiak, röda bär, vanilj. "Armsvett" ropar någon medan andra uppfattar den som diskret. Smaken är eldig med svarta vinbär och strävhet. Och god.

Chateau de Fonbel 2000 tar guldet. Trots åldern är den tät och mörk i färgen. Inte heller doft och smak avslöjar någon ålder. Detta är definitivt ett vin som vädjar till den masochistiska sidan. Ogenerös till början med doft av vanilj, röda bär, charkuterier, parfymerad, nypon och viol med smak av eldighet, grafit, svarta vinbär och tuffa tanniner gör att detta vinet halvt om halvt vinner våra hjärtan i kväll.

Detta är viner som är roliga att prova med många möjligheter till associationer både i smak och doft. Men de saknar måhända komplexitet och känns ofta lite platta med inte helt integrerad fatvanilj. Med tanke på att fyra av dem kostar knappt 300 kronor, med undantag för Chateau Les Hauts de Granget som kostar 149 kronor, är det samlade omdömet att detta inte är några prisvärda viner. Det är inte svårt att hitta bättre och roligare viner för samma pengar från mindre prestigefyllda områden. En personlig reflektion är att motsatta sidan av floden, trots uppdrivna priser även där, verkar kunna erbjuda mer prisvärda viner. Saint Emilion kan dock vara värda att undersöka närmare för den som söker efter den stil som dessa merlotdominerade viner representerar.

söndag 12 oktober 2008

Tim Adams Riesling 2007

Denna helg bjuder på ett bonusvin från min sida.

Två långkok behövde enligt recepten vitvin. Eftersom Systembolaget är stängt på söndagar fick i stället en australiensisk riesling från Clare Valley släppa till.

Bakgrunden till att aussieriesling inhandlats är att L. i sin ungdom druckit en hel del halvtorr tysk riesling och därmed har väldigt svårt för något vitt vin med ett uns av restsötma kvar. Tyvärr!

När jag frågade efter en god, torr och tysk riesling skakade personalen på systemet på huvudet. I stället framhölls just Australien som en hejare på torr riesling.

En mycket positiv egenskap som uppenbarar sig är att flaskan är försedd med skruvkork. Det skall bli intressant att se hur vinet klarar sig i kylskåpet när det väl är öppnat.

Färgen är mycket ljus.

Doften är tämligen anonym och släpper inte ifrån sig så mycket. Päron och äpple anas. Det finns inte så mycket tropisk frukt som riesling från nya världen brukar ha. Kiwi hittar jag också.

Smaken är torr, läskande och godisartad (bassetts vingummin och piggelin?). Päron och möjligen krusbär. På slutet kommer en limeartad syra.

Detta är ett fräscht, torrt och gott vin som jag tyvärr ej tycker motiverar prislappen. Med tanke på vad som framställs i Tyskland för under hundringen känns det som att denna producent har en bra bit på väg.

fredag 10 oktober 2008

LAT 42

Höst. Täcket av löv växer på tomten, doften av grannarnas vedkaminer ligger tung över området. Vad passar då bättre än att dra korken ur en rioja. LAT 42 har fått goda vitsord och den böljande finanskrisen gör att det känns helt rätt att prova ett vin i måttlig prisklass. Vällagrad rioja under 80 spänn - motsvarar det förväntningarna? Ja, mer än väl. Det är en mäktig doft ur karaffen med betoning på multnande jord och fat. Det smakar riktigt bra, med en behaglig eldighet, strävhet och en aning bitterhet. Efter ett par timmar känns det alltmer fylligt. Slutomdömet är med beröm godkänt och allmän köprekommendation utfärdas. Detta blir en återkommande gäst på bordet det närmsta året.

Lat 42 Gran reserva 2001 Torre de Oña

Här kommer den första delen av helgens tandemprovning av en rioja i måttlig prisklass från oktobersläppet.

Vid ett första ögonkast indikerar den något ljusa färgen med dragning åt tegel att det är ett medelfylligt vin med viss begynnande mognad.

Doften är härligt murrig och avrundad med torkad frukt. Här finns självfallet vanilj, som ger direkta associationer till hawaiian tropic. Förra gången jag stötte på det lika påtagligt var i La Rioja Alta Gran Riserva -94. Efter hand tittar även dillen fram. Så ansluter även rök och kryddor. För ett vin i denna prisklass är doften mycket bra.

I munnen är vinet halvfylligt med mörka plommon och körsbär. Eftersmaken är härligt vaniljig. Men fatvaniljen känns integrerad, som ett naturligt inslag, snarare än påklistrad. Tanniner och syra är härligt avrundade, men finns där och räddar vinet från att kännas jolmigt.

Detta är en god och ursprungstypisk rioja som slinker ner utan motstånd. Till grillad lammentrecôte och potatis rostad i gåsflott sitter det som en fläskläpp.

Även om doftintrycken är mer generösa än smaken så är det ett vin som levererar över förväntan när priset beaktas.

Varje vinälskare har nog upplevt att det kan vara svårt att bjuda på komplexa viner, särskilt när de befinner sig i sin ungdom, när inte fullt så vinintresserade gäster kommer på middag. Kanske också med förnumstiga kommentarer om att priset inte spelar någon roll för smaken. Mitt tips är därför att ha ett par flaskor av detta vin i beredskap för mindre nogräknade gäster. Dom kommer att få en upplevelse utöver det vanliga samtidigt som juvelerna i samlingen sparas till tillfällen där de får den uppskattning som de förtjänar.

Sammanfattningsvis: Lat 42 får stark köprekommendation med fyndstämpel.

söndag 5 oktober 2008

Finca Valpiedra 1997

Detta är ett vin som, efter att jag blev tipsad om dess existens, gjort sin grej gång efter gång. Det har helt enkelt, förlåt politikeruttrycket, levererat. Det har blivit ett standardvin att ta med vänner och bekanta och responsen är hundraprocentig. –"Vilket gott vin". –"Det här måste vi köpa". Ja, för all del, gör det. Årgången 1997 finns fortfarande kvar på rätt många butiker, innan årgången byts mot 2001. Första gången jag köpte var priset 117 kr, enligt monopolets hemsida är det uppe i 129 i dagsläget. Fortfarande riktigt prisvärt. Producent är Martínez Bujanda som driver flera egendomar, varav Finca Valpiedra utgör 80 hektar i Rioja. Riservan har legat 18-22 månader på ny, fransk ek. För oss som gillar mogen rioja som inte drunknar i ek och vanilj är detta ett mycket bra köp och de flaskor som finns kvar i mitt eget lager ska njutas i närtid – det blir inte bättre. En riktig crowdpleaser.

lördag 4 oktober 2008

Besviken – St Emilion X2

Jag tyckte inte att listan över oktobernyheter var så intressant, men inhandlade i alla fall bl.a. Les hauts granget 2005 med en hyfsad prislapp. En anonym flaska betitlad grand St Emilion grand cru (for what it’s worth), som består av 60 procent merlot (30 cf & 10 cs). Tyvärr en rejäl besvikelse. Det är ingen större fel på doften. Varm och på samma gång stram och klassisk. Efter luftning passar det ganska bra till kvällens lammstek med rotfrukter och rödvinssky. Men det är något som saknas – frukt. En 05:a borde ha gott om den egenskapen, men tyvärr. Det är på intet sätt en otrevlig upplevelse att dricka och att relativt bra matvin, men inget att skriva hem om. Jag tror heller inte att lagring hjälper.

Det omdömet gäller i än högre utsträckning 3 de Valandraut 2005. Andra- eller tredjevinet från kultproducenten Thunevin. Jag är spänd på resultatet. Ungt, men vad tusan. Doften ger väldigt mycket rostad ek. Så mycket att man gissar nya världen. Vinet innehåller 70 procent merlot och resten cf. Dessvärre är smaken också en antiklimax. Det håller inte ihop. För mycket ek som inte är integrerad och frukten är gömd någonstans och kommer inte fram, ej heller efter ett antal timmars luftning. Det är sällan jag blir riktigt besviken men ikväll är en sådan kväll. Undvik!

fredag 3 oktober 2008

Les Vins de Vienne Saint-Joseph 2006

Så är fredagen äntligen här!

Hösten har kommit och ikväll vankas kycklinggryta med kantareller. Höst plus gryta gör att det är svårt att runda Rhône och syrah.

I vanliga fall brukar vinvalet ske efter en enkel formula: nötkött = bordeaux, fågel = bourgogne och lamm = norra Rhône. Men nu sker ett undantag och därmed dukas ett vin från månadens släpp på bolaget fram, Les Vins de Vienne Saint Joseph.

I glaset ger vinet ett ungdomligt intryck med en lila ton, och en tunn kant.

Direkt ur flaskan ger doften klassisk syrah med massor av röda bär, viol och peppar. Doften känns något parfymartad med en tendens till skumbanan, som dock försvinner efter ett tag. Efter någon minut kommer även charkuterier fram.

Smaken är god med röda bär, gummi och viol. För den som vill göra sig en bild av smak och doft kan man föreställa sig röda bär såsom nypon, rönnbär och slånbär en frostnupen svensk höstdag. Varmare och sötare bär som björnbär lyser med sin frånvaro. Det är inte heller så mycket muggig källare eller gummiverkstad som det kan vara i viner från norra Rhône. Syran är pigg och läskande utan att vara påträngande, och fungerar utmärkt till maten.

L. tycker att vinet är gott, men att till kycklinggryta med dragon och trattkantareller är det inte någon klockren matchning. Jag kan kanske hålla med, men suget efter rhônsk syrah blev mig övermäktig. Även om mat och vin inte går hand i hand så är det en kompromiss som jag leva med.

Det är första gången som jag provar ett vin från Saint Joseph. Men på det hela taget tycker jag att det passar in i svärmen av goda viner från Crozes hermitage.

Utan att på något sätt vara fantastiskt blir slutomdömet att detta vin är ett mycket gott exempel från norra Rhône som inte bör missas!