Lammiddag

Även om vi flyttat i sommar är det roligt att kunna behålla kontakten med före detta goda grannar. Så kom det sig att vi lade lammstek och hantverksmässigt förfärdigad korv på grillen. Min tanke var att låta köttsafterna rinna ner i ett tråg under med olika slags lök, rotfrukter och kryddor samt en del rödvin för att även göra såsen på grillen. En lärdom efter detta experiment är att alltid hålla sig till beprövade tillagningssätt när det vankas gäster då middagen annars kan bli väldigt försenad. En andra lärdom är att till nästa säsong behövs ett större Weberklot. Nu blev det till slut en mycket lyckad middag även om uppehållet mellan förrätt och huvudrätt blev onödigt lång. 

Chèvre Chaud är enkelt och barnsligt gott. Till det drack vi 2010 Pouilly Fumé Les Chailloux Silex från Chateau Chatelain. På etiketten är en flintasten prydligt återgiven i gyllene relief. Det är en hänvisning som återkommer även i latinets silex som bland annat betyder flinta utöver att syfta på sten i allmänhet. Den flinthaltiga jordmånen skall enligt vinlitteraturen ge vinerna från Pouilly en viss rökighet, därav tillnamnet Fumé. 

Doften är lätt och förförisk med kiwi och krusbär samt en svårdefinierbar förnimmelse av tvätt som hänger i trädgården för att torka. Även om jag vet att det skall finnas en viss rökighet från flintan tycker jag inte att den framträder så värst överdrivet tydligt. Smaken innehåller även den kiwi och krusbär med citron, grapefrukt och här går möjligtvis att skönja en aning flinta. Mycket gott enligt sällskapet och här är ett vin som är väl värt att prova. 

Sedan var det dags för den sista flaskan av 2001 Vino Nobile di Montepulciano från Poliziano, en producent som i min bok är en stabil baslinjespelare. Vinet köptes in på en Ålandskryssning för några år sedan för 140 kronor. Nu kan man ju tycka att ett vin som hunnit fylla elva år torde uppvisa klassiska mognadsattribut. Så är icke fallet. Utseendet påminner en av gästerna om kaffe. Det är mörkt och helt ogenomträngligt. Doften är djup och koncentrerad med körsbär, kaffe, tjära och rökighet. Inte så värst mycket komplexa mognadstoner här inte. Smaken är tät och väldigt torr med söt körsbärsfrukt som drar lite åt likörhållet. Här åkte nog ett melittafilter fylld med kaffesump med i flaskan både av smak och även grums att döma. En hel del fat torde ha varit inblandade i framställningen en gång i tiden. Visst är det riktigt gott, och det sitter som en smäck till det grillade lammet. Men hur kan ett så gammalt vin uppvisa så pass lite utveckling efter alla dessa år? Det är inte utan att jag börjar fundera på om senare årgångar i källaren är en felinvestering. Lite mer komplexitet och smak av åldrat vin vill jag uppleva efter några år i källaren. 

Slutligen hade gästerna tagit med sig en flaska att fortsätta med efter middagen. Jag kan på rak arm inte dra mig till minnes när jag senast drack Zinfandel. Men det är i alla fall vad som återfanns i glasen. 

Tydligen är Zinfandel, Primitivo och den kroatiska druvan Crljenak identiska. Från att ha varit en vida spridd druva på den östra sidan av adriatiska havet sjönk Crljenak djupt ned i glömskan till dess att enbart enstaka rankor fanns kvar på någon ö utanför den kroatiska kusten. När forskare från USA lyckades fastställa det genetiska släktskapet med Zinfandel ökade populariteten för Crljenak. 

Med en distinkt smak av blåbärs- och rabarberpaj, en likörartad framtoning med en påtaglig eldighet tack vare de 15 volymprocenten, få eller inga tanniner och en väldigt nedtonad syrlighet väcks den filosofiska sidan av mig. Är det inte så att olika slags viner har olika användningsområden? Brukar vi inte dricka en likör till kaffet efter en god middag? En kylig sommarkväll med surrande myggor när huvudrätten är avklarad undrar jag om inte ett eldigt, sammetslent och sötfruktigt vin fungera som sällskapsdryck i väntan på efterrätten, eller kanske rentav som dessertvin? Med rätt perspektiv kan jag nog ändå påstå att ett vin som 7 Deadly Zins faktiskt kan vara gott.

2010 Pouilly Fumé Les Chailloux Silex Domaine Chatelain
Varunummer: 93005
Pris: 149 SEK

2009 7 Deadly Zins
Varunummer: 6690
Pris: 115 SEK

2009 Chateau Fourcas Hosten

Bordeaux 2009 verkar inte ha utlöst någon feeding frenzy som i fornstora dagar på bolaget. Det är befriande skönt att i lugn och ro kunna botanisera i utbudet och vända och vrida på flaskorna.

Andra har provat Chateau Fourcas Hosten och särskilt en kommentar om att man köper detta vin för att man inte har råd att köpa dyrare Bordeauxviner får mig att fundera lite.

Naturligtvis vore livet roligare om lördagsmiddagen kan krönas med en testkörning av den senaste årgången av Lafite Rothschild. Men priset har en återhållande effekt, det måste jag medge. Från tid till annan vädras åsikten att det inte är relevant att diskutera prisvärdet hos viner. Ett gott vin skall bedömas på egna meriter utan att väga in priset i bilden. Jag undrar om de som tycker så vägrar göra avkall på kvaliteten i andra sammanhang i livet. Jag menar, vad är poängen med att skutta runt i en Golf när man kan få en väsentligt häftigare körupplevelse i en Ferrari? Jag utgår också från att enbart Patek Philippe, Rolex eller Bulgari används för att hålla tiden eftersom priset indikerar att de är vida bättre än de flesta andra klockor som finns på marknaden. Att bortse från priset i bedömningen av vin framstår närmast som snobbism för mig eftersom jag tror att de flesta sansade människor gör en avvägning mellan pris och kvalitet i de flesta situationer i livet.

Prissättningsstrategin som tillämpas i Bordeaux är ett bra exempel på vad som kallas Veblen Good efter den nationalekonom som förklarade prissättningen av statusprylar. Det är helt enkelt så att höjda priser i sig skapar ökad efterfrågan för vissa produkter eftersom de blir mer åtråvärda ju dyrare de är. Vad är då poängen med att bortse från vad innehållet i flaskan kostar annat än om man vill demonstrera sitt ekonomiska välstånd? 

Som jag ser det finns två strategier att välja mellan. Antingen ger man sig in i matchen och betalar vad det kostar för att komma över eftertraktade etiketter eller så försöker man komma så långt det går för pengarna. Jag har valt det senare alternativet. Vid valet av Chateau Fourcas Hosten, som inte gjort sig känd som någon av de främsta egendomarna i Bordeaux, vore löjligt att påstå annat än att priset spelar in. 

Medan vinet luftas i glasen läser jag på och noterar att druvblandningen är 45 procent vardera av Cabernet Sauvignon och Merlot, som kompletterats med tio procent Cabernet Franc. 

Doften är dov, nästan mullrande, med mörk frukt, kaffe och någon slags sumpighet. Körsbär och svartvinbär är de bär som jag främst kommer att tänka på. En doft av en slags chokladpralin med vanilj som jag minns från barndomen gör sig också påmind. 

Det första som slår mig när jag smakar på vinet är kärvheten och den pigga syrligheten som känns närmast italiensk. Frukten är tät, mörk och modernt generös med körsbär, plommon och svartvinbär. Det verkar också som någon slängt i melittafilter med kaffesump i faten. Här bjuds rejält på kaffetoner i olika nyanser. Även om intrycket är ungdomligt och modernt finns ett rustikt drag och en del klassiska bordeauxattribut som lämnar ett positivt intryck.

Dag tre har vinet lugnat ner sig och doften är mer typisk med lite stall, läder och tobak jämte den mörka frukten. Även smaken känns mindre spretig och är riktigt bra. Det indikerar väl att att med några års lagring kan det bli en riktigt trevlig upplevelse när bitarna börjar falla på plats. Jag är faktiskt böjd att köpa några flaskor då det kan vara nog så angenämt att lämna statushetsen därhän och bunkra billig Bordeaux. Riktigt gott och prisvärt är mitt omdöme, även om det inte är någon Premier Cru.

Varunummer: 96051
Pris: 175 SEK

2006 Beaune Premier Cru Louise Jadot

En Bourgogne för 179 kronor. Tänk om det är bra. Kanske rentav riktigt bra. Det kanske är så bra att det kan vara värt att lägga undan några flaskor. Det står ju trots allt Premier Cru på etiketten. Kort sagt köpte jag en flaska på prov för att se om det var ett fynd. Frågeställningen var sålunda om det går det att komma undan med en riktigt bra Pinotupplevelse för väsentligt mindre än den sedvanliga taxan? 

Det börjar bra redan när jag synar korken. Det är inte bara en generisk Premier Cru, utan växtplatsen Les Avaux är angiven på korken. Vinet är vackert med transparens och en kristallartad lyster. 

De positiva intrycken fortsätter med den druvtypiska doften. Det är den där svårbeskrivna pinotkryddan i form av någon blandning mellan lakrits och salmiak. Sedan är det också en tydlig körsbärsdoft med hallon och grusdamm. Uppenbarligen har träfat använts i framställningen då jag anar lite vanilj i bakgrunden. 

Smaken är syrligt läskande med körsbär, hallon och en aning lakrits. På slutet drar det mer åt röda bär. Även om smaken är riktigt bra upplever jag kroppen som aningen tunn faktiskt. Vi ställde in kycklinglårfiléer med tre sorters lök, rotfrukter, färska örter och grädde i ugnen i en dryg timme. Till finstämd mat fungerar det trots att det är förhållandevis lätt.   

Hade det varit lite fylligare så hade nog min hamstringsreflex utlösts. Något brakfynd tycker jag inte att det är. Ett gott, korrekt vin från en av världens mest eftertraktade vinregioner för en rimlig penning är mitt omdöme. Det är värt att prova med förväntningarna något nedskruvade. 

Fast när detta skrivs börjar jag tveka lite. Intrycken i skrift framstår som onödigt negativa. Det var ju faktiskt riktigt gott med ett körsbärigt anslag. Både frun och jag var ju mer positiva än vad provningsanteckningarna antyder. Och aningen lätta viner kanske kan fylla ut kostymen med tiden. The jury is still out...

Varunummer: 90118

Pris: 179 SEK

2009 Viña Pedrosa

Spanskt vin verkar föra en tynande tillvaro i bloggosfären. För att inte tala om Rioja som närmast verkar vara bannlyst. Till grillat kött tycker jag i alla fall att det kan vara gott med generösa och fatlagrade spanska viner. Av någon anledning förstärks detta begär ofta sommartid. Nu blev det inte någon Rioja, utan Ribera del Duero i stället.

Bodegas Hermanos Pérez Pasquas har varit verksamma sedan 1980. Egendomen avkastar en halv miljon flaskor per år från 135 hektar. Nu finns inte någon lagringsbeteckning på flaskan. Om det är en Crianza så består den till 100 procent av Tempranillo, eller Tinto Fino som druvan också kallas. Värt att notera är att i reservorna används även Cabernet Sauvignon. Om det är en Crianza så har vinet i sådana fall lagrats under ett och ett halvt år på en blandning av franska och amerikanska ekfat. 

Doften är tät, söt och mörkfruktig med tydliga fat. Fruktpaletten drar åt plommon och björnbär. En angenäm kryddighet noteras och visst börjar det mogna med toner av läder. Min konservativa ådra får sitt när en tydlig doft av dill träder fram. Doften är riktigt god. 

Smakmässigt levereras omedelbar njutning som inte ställer några krav på koncentration. En fyllig och generös matta av solmogen frukt rullas ut. Björnbär och plommon tänker jag på. Tanninerna är lätträknade, men syrligheten är läskande. Även i smaken finns en kryddighet och viss läderartad mognad. Fathanteringen är inte av det diskreta slaget, mer som en kladdig kyss än som en puss på kinden skulle jag säga. 

2009 Viña Pedrosa är ett fantastiskt gott vin som i beaktande av priset förtjänar en mycket stark köprekommendation. Tyvärr är det slut på systemet med undantag för någon enstaka flaska, men väl värt att hålla utkik efter nästa gång det dyker upp på hyllorna. 

Varunummer: 95099 

Pris: 149 SEK

2006 Caprili Brunello di Montalcino

Uppdelningen i nya respektive gamla världen i vinsammanhang framstår inte alltid som en rättvisande beskrivning. Visst finns det regioner i den så kallade gamla världen, såsom Bordeaux eller Bourgogne, som har sekellånga traditioner. Sedan finns det också appellationer som faktiskt är nutida fenomen. Ta till exempel Brunello di Montalcino. Vinet är känt sedan slutet på 1800-talet. Druvorna odlas i Europas äldsta och främsta kulturbygder. Men det var först på 1980-talet som efterfrågan och produktionsvolymerna tog fart. 

Tanken slår mig när jag på Caprilis hemsida läser om hur familjen Bartolommei arrenderade mark innan de köpte loss Caprili 1965 och planterade de första rankorna. Då fanns det ungefär ett dussintal producenter av Brunello. Även om Caprili inte har sekellånga anor inom vinframställningen såsom Frescobaldi eller Antinori så kan egendomen ändå räknas bland de äldsta när det gäller framställning av Brunelloviner. 

Doften är djup och tät på ett sätt som minner om Grenache med körsbär och plommon och en aning likörartade toner. Men det är tydligt italienskt med en läskande kärv ton av svart te, salvia och viol. Fatlagringen har satt sina spår med en dos vanilj också. Det är dock inte franska fat som använts, utan botti av olika storlekar. Doften är riktigt god och drar åt det mörka hållet. 

Smaken är både ungdomligt kärv och omedelbar med en yppig frukt som drar främst åt körsbär. Att sex år gått sedan skörden märks inte tycker jag. Det är nästan så att det känns lite bläckigt då frukten drar åt det mörka och täta hållet. En tydlig ton av viol tycker jag också finns där. Fathanteringen är riktigt bra och ger lite extra pondus utan att på något sätt störa helhetsintrycket. Sedan är det ju detta med de toskanska sandiga tanninerna som är så uppfriskande. Eftersmaken är riktigt lång och tät. Det enda negativa intrycket är den påfallande eldigheten. Det finns viner som klarar av att balansera 14,5 procent. Tyvärr tycker jag inte att det är så i det här fallet. Alkoholhettan är markant framförallt i början och tar över lite väl mycket i eftersmaken. 

Som så ofta är fallet med italienska viner växlar det upp och smakar bättre i sällskap med lite mat. Den första dagen drack vi det med kycklingfiléer med gräddsås. Vinet lugnade ned sig när syrlighet och tanniner fick kämpa med maten. Den andra dagen var intrycket mycket mer harmoniskt och nedtonat med kärva körsbär som fungerade alldeles förträffligt till skivor av grillad flankstek. 

Ett riktigt gott vin som tyvärr dras med lite för mycket eldighet för att fungera optimalt för mig. Om några år när bitarna är på plats lär det bli en riktigt bra upplevelse. Det finns fortfarande några enstaka flaskor kvar för den som vill prova. 

Varunummer: 95045
Pris: 269 SEK

2011 Château du Cléray Muscadet Sèvre et Maine sur Lie

När solen tittar fram mellan skurarna och temporärt förmår höja temperaturen till något som liknar sommarförhållanden är det läge för anspråkslösa viner att sippa på medan maten ligger på grillen. 

När jag läser på visar det sig att Muscadet inte är en druva, utan en appellation där en släkting till Chardonnay som heter Melon de Bourgogne används i vinerna. Det framgår också att Melon de Bourgogne lokalt kallas för Muscadet. Enkelt att hålla reda på, eller hur? Muscadet Sèvre et Maine är en appellation som ligger ganska nära mynningen på Loire. 

Doften är fin. Torr, frisk och fräsch med karaktär av päron, honungsmelon, mineral och med viss fetma. Smaken är läskande frisk med päron, äpple, citrus och en aning fetma samt en antydan till spritsighet. Det går säkert att skriva en panegyrik över detta vin. Jag nöjer mig med att konstatera att det är en krispig och slankt finstämd delikatess som fungerar utmärkt som aperitif eller till fisk och skaldjur. 

Varunummer: 2185
Pris: 62 SEK

2006 Castelgiocondo Brunello di Montalcino Marchesi di Frescobaldi

För fyra år sedan offentliggjordes misstankar om att otillåtna druvor användes i Brunelloviner, som enbart får framställas av en variant på Sangiovesedruvan. Brunellopoli, som skandalen kallades, höll på att ta en ända med förskräckelse för producenterna när den amerikanska federala myndigheten för alkohol, tobak och vapen hotade med att beslagta Brunelloviner om italienska myndigheter inte kunde säkerställa att innehållet i flaskorna stämde överens med de lagstadgade ursprungsmärkningskraven. En sådan åtgärd hade fått katastrofala effekter eftersom USA står för 25 procent av marknaden för Brunelloviner. På italienskt juridiskt manér upplöstes skandalen i intet utan att någon fälldes i domstol eller omvärlden med säkerhet fick veta vad som faktiskt hade hänt. 

Denna historia dyker upp ur minnet när jag bekantar mig med 2006 Castelgiocondo. Producenten Marchesi di Frescobaldi var en av flera som offentligt medgav att de var föremål för utredning för att ha kringgått reglerna för ursprungsmärkningen. 

Noteringarna blev lite knapphändiga eftersom det var annat som tilldrog sig min uppmärksamhet, men doften upplevde jag som något tillbakahållen. Det kan kanske i och för sig kan tillskrivas min iver att börja sniffa så snart korken dragits ur flaskan. Jag noterar i vilket fall körsbär, jordgubbar, rökighet och en aning torkad frukt. Smakintrycken är desto mer generösa med körsbär, jordgubbar och svart te som innesluter en kärna av läkerol. Efter hand förnimmer jag också lite fatrondör. Tanninerna är finkornigt sandiga och kroppen åt det medelfylliga hållet vilket sammantaget gör att balansen i min bok är oklanderlig.

Det är svårt att motstå denna årgång som förmår att gå på elegans snarare än kraft. Förmågan att kombinera en förhållandevis lätt munkänsla med mycket smak gör att tankarna efter hand letar sig åt Piemonte till. Om det här är resultatet av överläggningar om vilken stil som borde känneteckna Brunelloviner i kölvattnet på Brunellopoli så tror jag att skandalen kan ha varit av godo. Mer tradition och elegans är att föredra framför några av de kraftpaket som jag provat från andra producenter förr om åren. 

Det här är prickar klockrent mina smakpreferenser och det skall bli en fröjd att följa utvecklingen hos resterande flaskor under kommande år. Tyvärr verkar det vara slut på bolaget, men det går säkert att köpa någonstans utomlands.

2009 Cornas Cuvée Champelrose Domaine Courbis

Det går att grilla under ett parasoll i hällregn. Men då kan det behövas något värmande. Sommaren 2012 har ju bjudit på väder och temperaturer som emellanåt framkallat höstkänslor med tillhörande sug efter kraftiga nordrhônska viner. Så kom det sig att jag i mitten av juni provade en Cornas som kom i junisläppet på bolaget.

I förstone känns doften sötfruktig med körsbär, röda bär och hallon. Efter hand växer mörkare och dovare toner fram med grillrök, köttighet, viol, gummidäck, rötad ved och en del mineral. Gott noterar jag med ett utropstecken efter. 

Hallon, körsbär och nypon tycker jag mig smaka. Min fru, helt i avsaknad av vinintresse, sätter som så ofta huvudet rätt på spiken och utbrister att det är rätt så sött. Det är bara att konstatera att hon återigen intuitivt och kärnfullt kan fånga karaktären hos ett vin säkrare än vad jag förmår. Frukten är ungdomligt söt och jag vill gärna tycka att det är i positiv bemärkelse. Sedan finns där annat smått och gott såsom lagerblad, lite fat och en aning mineral. 

Jag uppfattar det inte som något kraftpaket, utan lite drygt medelfyllig med bra balans och förhållandevis lång eftersmak. Trots lite väl mycket sötma är det ett riktigt gott vin som förtjänar en provtur. Den som vill kan nog också lägga undan några flaskor och se vad som händer efter några år i ryggläge.

Varunummer: 90615
Pris: 199 SEK

2006 Villa al Cortile Brunello di Montalcino Piccini

Tenute Piccini är en stor producent i Toscana med fyra egendomar där Villa al Cortile sedan 2002 används för framställning av Brunello di Montalcino. Det är med viss förväntan som jag provar en rimligt prissatt brunello från ett bra år som jag tyckte om i tidigare tappning.

Doften är förvånansvärt lätt, men känns därför också ursprungstypisk och inte modernt insmickrande. Det är sura körsbär och torkad frukt med lite russin. Visst är det lite mandel också. Viss begynnande mognad visar sig i lite lädertoner. Doften stramar till något med svart te och en aning sur ved. Att jag är överväldigad vore att överdriva doftintryckens inverkan på mig. Gott, korrekt och en aning tråkigt. 

Smaken är nebbiololik med en lätt munkänsla som erbjuder mer smakintryck än det transparenta utseendet utlovar. Föga förvånande återkommer körsbären. Röda bär i största allmänhet med röd citrus och svart te breddar smakintrycket något. Tyvärr känns vinet inte riktigt harmoniskt. Smaken spretar något med en pigg syrlighet och påtaglig kärvhet som överskuggar den något tunna frukten. 

Förvisso är intrycket mer ursprungstypiskt och traditionellt än andra mer moderna och uppumpade brunelloviner jag provat. Men intrycket är lite för snipigt och jag har svårt att tända på alla cylindrar. Sammantaget tycker jag inte att Piccinis brunello förtjänar en köprekommendation. Jakten på god brunello fortsätter på annat håll. 

Varunummer: 89303 

Pris: 239 SEK

Sommarviner

En sommarafton i juli får vi besök av goda vänner och en entrecôte av amerikanskt ursprung åker på grillen. Fadren har varit på besök dagen innan och lämnat grundstommen till såsen i form av ett väl tilltaget lass nyplockade och förvällda kantareller. Nu är detta en blogg som främst handlar om vin, men minst lika viktigt är vad man äter till och därför tycker jag att det är intressant att notera att något måste vara galet med prissättningen på kött när den inhemska entrecôten inte bara är dyrare, utan också synbarligen av sämre kvalitet. En förklaring lär vara att svensken i gemen tror att svenskt fågel- och nötkött är bättre och att handlaren inte kan ta lika bra betalt för utländskt kött. Vad roligt det är ibland att kunna dra fördel av att den så kallade marknaden har fel. 

Först ut på banan var en spansk cava vid namn Codorníu Selección Raventós som enligt etiketten är framställd med traditionella metoder. Druvsammansättningen består till hälften av Chardonnay. Därtill har använts 25 procent vardera av Xarel-lo och Macabeo. Lätt, torr och läskande gjorde den jobbet med den äran utan att pocka på uppmärksamhet. Att försöka dissekera doft och smak vore missvisande eftersom det är en perfekt sommaraperitif som gör sig bäst utan närmare eftertanke. 

Sedan var det dags för huvudkombattanterna att göra entré lagom till att entrecôten var klar. 2001 Viña Ardanza Reserva från Rioja tar täten från början med en rejäl pondus i doftspektrumet. Druvsammansättningen är 80 procent Tempranillo och 20 procent Garnacha, och producenten är La Rioja Alta som gör den underbart arkaiska Gran Reserva 904. En fantastisk doft med jordgubbe, läder, dill och en påtaglig kryddighet väller ur glaset. I glaset bredvid återfinner vi en närmast neurotiskt krampaktigt knuten 2008 Villa Cafaggio Chianti Classico Riserva. Om jag är snäll kan jag väl säga att det gick att ana sig till lite mörka körsbär kanske. Men det kan också vara mina förväntningar som spelade mig ett spratt.

När vi sedan smakar på vinerna ändras scenen totalt. Riojan har inte i närheten av samma närvaro i smaken. Visst är det ett gott gammalt vin med jordgubbe, läder, torkad frukt, en aning tomatpuré och en hel del fat. Men efter den fantastiska inledningen kvarstår en känsla av besvikelse att smaken inte är tillnärmelsevis lika generös som doften. Chiantin däremot levererar en väl tilltagen dos av tät frukt med körsbär. Det har inte heller snålats i fathanteringen. Enligt baksidesetiketten har franska 225-liters fat använts i framställningen, och det hade jag nog kunnat gissa mig till utan att läsa innantill om man så säger. Tanniner och syrlighet är inte så värst framträdande, utan intrycket är ganska så polerat och drickbarheten är hög. Kan det vara så att denna Chianti skulle kunna bli ännu bättre med lite lagring? Skall jag kanske köpa ett par flaskor för att se vad som händer? Men det är ju så mycket annat som kanske är bättre att satsa pengarna på. Se där en inblick i vilka bryderier som jag brottas med halvvägs in i en avslappnad semester. Hur som helst, 2001 Viña Ardanza Reserva är en god och mogen rioja för en högst rimlig penning och 2008 Villa Cafaggio Chianti Classico Riserva är en riktigt god Chianti som eventuellt kan utvecklas med lite lagring och därför är det utan tvekan som jag anser att de båda förtjänar köprekommendationer.

I händelse av att törsten inte skulle släckas hade gästerna med sig en 2007 Condado de Haza från Alejandro Fernandez i beredskap. För mig var det lite extra roligt eftersom Condado de Haza i en tidigare årgång var ett av de viner som grundlade mitt vinintresse för nio år sedan. Trots att det är högsommar och infravärmaren glöder går det inte att hålla den svenska sommarkvällens kyla stången. Myggen är också på hugget. Jag kan i alla fall notera en mullig och generös frukt med björnbär och plommon samt en väl tilltagen fatbehandling. Ett riktigt bra grillvin skulle jag tro, om vädret är bättre eller om vinet avnjuts inomhus. Men vid 15 plusgrader kommer det inte riktigt till sin rätt.

Sedan går en av gästerna bärsärkagång i källaren och börjar rya om Bourgogne och annat gott som väntar på att få mogna till sig. Som tur är har jag ett offervin i beredskap. Därför kommer det sig att vi därnäst har en Brolio Chianti Classico från det varma året 2003 i glasen. Vi är mest förvånade över att mer inte hänt på de år som gått sedan inköpet. Mest mörk frukt och kaffesump. Vissa viner tjänar helt enkelt inte på att lagras. Men den fyllde sin uppgift väl med att runda av kvällen när doft- och smaksinnen trubbats av något. 

En på det hela taget lyckad afton den kylslagna och regntunga sommaren 2012.

Codorníu Selección Raventós 

Varunummer: 7778

Pris: 99 SEK

2001 Viña Ardanza Reserva

Varunummer: 2609

Pris: 199 SEK

2008 Villa Cafaggio Chianti Classico Riserva

Varunummer: 99461

Pris: 229

2007 Condado de Haza

Varunummer: 72604

2011 Chablis Domaine William Fèvre

Än en gång vänder vi oss till den nordliga delen av Bourgogne för att hitta ett passande vin till laxen. En intressant detalj är att i motsats till rådande trend i Chablis framhålls fatlagringens välsignelse, om än med måtta, hos Domaine William Fèvre.

Redan den första sniffen är mycket lovande. Doften är generös med gråpäron och gula äpplen och en rejäl bit flinta. Visst finns här också citrus, men också något blommigt. Smaken fortsätter på den inslagna banan med först och främst en hel del citrus, och då närmare bestämt grapefrukt och citron. Gröna syrliga äpplen noterar jag också. Sedan var det ju detta med flintan. Jag har faktiskt aldrig smakat på flinta, eller andra stenar och jordarter för den delen, för att faktiskt förvissa mig om vad de smakar. Den dag jag gör det har antagligen ett hälsosamt intresse slagit över i någon slags mani. Men jag föreställer mig att flinta skulle smaka på motsvarande sätt som mineraltonen i vinet. I övrigt kan jag nämna att denna Chablis är mycket torr och balansen är fantastisk. Några uppenbara fattoner registrerar jag inte trots idoga försök, men jag misstänker att de finns där vagt någonstans i bakgrunden och bidrar till att ge vinet lite fetma och ett lite vidare smakspektrum. 

Även om det är en generisk Chablis utan någon växtplats angiven på etiketten är kvaliteten hög. Producenten verkar dock inte tro på någon längre tids lagring då förslutningen består av pressad kork. 

På det hela taget ett mycket gott vin och jag kommer att hålla utkik efter fler viner från Domaine William Fèvre. Köprekommendation utfärdas härmed.

Varunummer: 87642

Pris: 169 SEK

2005 Gevrey-Chambertin La Justice Antonin Guyon

För fem år sedan köpte jag två flaskor Bourgogne och lade undan för att de skulle få lite mognad. Mitt inköp motiverades till stor del av att så många bloggade och skrev om vinet och jag bifogar några länkar för den som inte orkar göra en egen googlesökning: här, här, här, här, här, här och här.

Kort sagt var jag för snål för att köpa ytterligare en flaska att prova vid inköpstillfället, trots att priset lär har varit högst överkomliga 275 kronor. Häromdagen bedömde jag att det var dags att ta fram en av flaskorna och prova för att se om satsningen burit frukt. 

Doften är flyktigt förförisk och komplex med slöjor av förnimmelser som gäckande retar doftsinnet. Jag tror mig ana åtminstone fyra olika slags träslag i olika tillstånd av förbränning. Eneträ som gått varm i svarven minns jag från slöjdsalen. Sur tjärved minns jag från barndomens skogspromenader och så finns där även sandelträ och ett uns grillkol. Fruktspektrumet omfamnar jordgubbar, som till del kokats till kompott, körsbär och en aning mandelmassa. Viol tycker jag mig också ana. Det måste också vara en aning Läkerol. Allt detta efter lite ofokuserat sniffande medan vi försöker få ordning på den grillade kycklingen och underhålla barnen. 

Smaken följer upp med ren frukt med körsbär och jordgubbe parad med viss skitighet och rökighet. Fathanteringen har nog varit exemplariskt omdömesgill och bidrar med rondör och lite fattoner. Balansen är riktigt bra och kroppen knappt medelfyllig. Superlativer till trots, det är inte något stort vin. Skall man vara lite kritisk så är den lite tunn i mellanregistret innan eftersmaken tar vid. Att läsa provningsanteckningar är en sak, men det är först när maten står på bordet som allt harmonierar och total lycka uppstår. Även om det inte är något storartat vin som får klockarna att stanna är det i sanning ett formidabelt matvin till den grillade kycklingen.

Middagssällskapet blev överförtjust. Den här upplevelsen kommer att leva kvar länge i minnet hos flera personer och så mycket bättre betyg än så kan väl ett vin inte få. Om jag vore religiös skulle det första budordet i min burgundiska trosbekännelse vara att jag skall icke hava några andra viner jämte Bourgogne.

Uppenbarligen går det att finna riktigt bra burgundiska upplevelser utan ytterligare inteckningar på huset. Nu gäller det att hitta dem!

2009 Chateau Lilian Ladouys

Nu för tiden verkar årgångsvariationer inte vara något större problem för producenterna i Bordeaux. Med tjatig regelbundenhet utnämns årgångarna till ”decenniets årgång”, ”århundradets årgång” eller ”millenniets årgång”. För den som är hänvisad till Systembolaget för sina inköp är det nu dags att börja bunkra upp den redan legendariska årgången 2009.

I början köpte jag viner som rekommenderades lagring utan att smaka på dem. Ett uppenbart problem med denna strategi är att när jag efter hand konsumerade flaskor med begynnande mognad hade jag inte en aning om hur de smakade ursprungligen, och därmed saknades referensramar för vilka typer av viner som jag föredrar. Vis av erfarenhet korkar jag upp en kandidat till vinkällaren från en mindre känd producent från Saint-Estèphe. Det skall sägas att redan från början blir jag skeptisk när jag läser på etiketten att vinet innehåller 14 procent alkohol. Jag drar mig till minnes flaskor från 80-talet som klarades sig på 11 procent. Hemsidan för Lilian Ladouys är under uppbyggnad och ger inte någon kunskap. Andra källor på nätet anger att egendomen är planterad med 60 procent Cabernet Sauvignon, 35 procent Merlot och återstoden utgörs av Cabernet Franc.

Förra året köpte jag en låda 2008 Lilian Ladouys av Franska bolaget och blev förtjust. Ur minnet träder toskanska körsbär fram jämte en saliverande kärvhet och pigg syrlighet. Om nu förståsigpåarna har rätt så skall 2009 vara än bättre. 

Initialt finns inte något som skvallrar om vinets ursprung. Snarare tvärtom. Det absolut första doftintrycket som möter näsan är Toblerone faktiskt, om än tillfälligt. Men sedan kommer söta likörbetonade körsbär och plommon. Och en del kaffe. Nya världen tänker jag. Efter hand börjar det lugna ner sig och mer strama nyanser träder fram med skitighet, violer, blod och järn samt lagerblad och korinter. 

Det är rejält tätt i munnen med drivor av söt frukt. Tanniner och syrlighet känns inte särskilt framträdande. Det är söta körsbär och plommon samt lite björnbär. Intrycket lutar mer åt Merlot än Cabernet Sauvignon. En hel del fat har nog varit inblandade också med en del vaniljkladd och kaffe. En riktigt positiv överraskning är att den höga alkoholhalten inte märks.

I en blindprovning hade jag nog velat mellan Toscana och någon del av nya Världen som jag inte känner till. Modren, som inte alls är någon vinkännare, tycker att vinet är drickfärdigt i dag och det är nog mitt intryck också. Riktigt gott är det och några flaskor får det bli för att se hur vinet kommer utvecklas med tiden. Den som känner mognadsprocessen för Bordeauxviner bättre än jag kan kanske lugna ner mig och förklara att detta är en juvenil fas och att mer komplexa och harmoniska drag kommer med tiden. För det är inte utan att jag undrar över hur ett vin skall kunna utvecklas till det bättre med så lite syrlighet och kärvhet. 

In tutti tycker jag att Lilian Ladouys är riktigt köpvärt. Det är ett gott och välgjort vin. Men är det klassiska Bordeauxmarkörer som efterfrågas är jag inte lika benägen att framhålla detta vin. Eller så är det så här som unga viner från Bordeaux uppför sig. Tiden får utvisa helt enkelt.

Varunummer: 95122

Pris: 234 SEK

2009 Domaine Leon Barral Jadis

Södra Frankrike är inte mammas gata för mig. Men mången gång har jag stött på Domaine Leon Barral, inte minst bland bloggare. Jag beställer en blandning som heter Jadis, vilket torde vara något av en instegsmodell så att säga. Blandningen består till hälften av Carignan, 40 procent Syrah och återstoden utgörs av Cinsault. Appellationen är Faugères som är en kommun i departementet Hérault i Languedoc-Roussillon. 

Det initiala doftintrycket domineras av väldigt söt frukt som nästan känns likörartad. Visst finns där både mineral och örtighet, men det är lite väl mycket av det goda. När jag smakar på vinet överraskas jag av att det är överraskande bra bett i tanninerna. Frukten är bra solmogen och söt med plommon och björnbär, och en hel del fat har nog också varit med i bilden. Svansen är påtagligt eldig. Mineral och örter bidrar till att balansera den söta frukten som efter hand leder tankarna till Läkerol.

Om jag skall försöka förhålla mig opartiskt till Leon Barral Jadis så är det välgjort och rentav gott. Men därefter är det upp till den individuella smaken. Det här är inte min stil helt enkelt. Det är lite för sötfruktigt och nästan överväldigande i sin täthet. Men jag tror att det finns de som i dessa grilltider söker efter sötfruktiga och kraftfulla viner, och då torde denna upplaga av Leon Barral Jadis komma väl till pass. 

Varunummer: 95214 

Pris: 214 SEK