2006 Taurasi Fatica Contadina Terredora

För sex år sedan njöt vi av två veckors semester på Amalfikusten. Många före oss har lockats av det vackra landskapet och det är svårt att inte bli rörd när man kommer fram till den hänförande utsikten över Neapelbukten vid sfinxen på Villa San Michele. Efter det besöket läste jag med nöje Boken om San Michele, som är en av de mest spridda böcker som skrivits av en svensk författare. Bengt Jangfeldt har skrivit en läsvärd biografi över Axel Munthes mycket fascinerande liv. Den gode doktorn var för övrigt väldigt förtjust i det lokala vinet Lacryma Christi (kristi tårar). En dag när jag strosade runt i Amalfi gick jag in i en vinbutik på ett par kvadratmeter för att förhöra mig om vilka regionala viner som kunde vara värda att prova. Det tog försäljaren ungefär en minut att plocka ned en Taurasi från Mastroberardino från hyllan och övertyga mig om vinets förträfflighet. Sedan dess intar Taurasi en särställning hos mig eftersom tankarna lätt letar sig tillbaka till dessa semesterdagar för sex år sedan.

Det är sålunda med ett omdöme färgat av minnen som jag greppar korkskruven och angriper det senaste inköpet från trakterna av Vesuvius. Som om det inte vore nog är fördunklas mitt omdöme även av ett vin från producenten Terredora som jag drack för några år sedan och som dröjt sig kvar i minnet. 

Solmogen frukt präglar doften som är tät och kryddig med körsbär, björnbär, röda bär, läder och tobaksflagor. Det är nästan så att den påtagliga kryddigheten går åt det peppriga hållet.

Värmen och generositeten visar sig också i smaken med mörka körsbär, björnbär och nypon. Faten har hanterats med omdöme och bidrar till att ge vinet ett polerat och lent intryck. I smaken återfinns liksom bland doftintrycken en påtaglig kryddighet. Kroppen är drygt medelfyllig med bra skjuts i smaken och tanninerna är nästan lite kakaobittra. Det är gott och sann livsglädje en kulen oktoberafton.

Om jag inte missminner mig gjorde vi en fläskesteg när vi drack vinet. Det är naturligtvis överflödigt att nämna hur väl vin och mat samspelade. En klockren köprekommendation om mitt omdöme kan tillmätas någon tilltro. 

Varunummer: 2258 

Pris: 150 SEK

2007 Fèlsina Fontalloro och Rancia Chianti Classico

Fèlsina gör flera olika viner under olika betäckningar. Förra året provade jag 2007 Rancia som är en Chianti Classico som framställs uteslutande av sangiovese. I år provade jag under helgen en 2007 Fontalloro som även det kommer från Fèlsina, men trots framställning på uteslutande sangiovese klassificerats som en Indicazione Geografica Tipica (IGT). Såvitt jag kan utläsa har Fontalloro framställts på samma sätt som Rancia vad gäller urlakningsperioder och lagring på 225-litersfat. 

När jag börjar dofta mullrar det mest på tomgång. Vinet är påtagligt mörkfruktigt med körsbär och kryddor. Lite riojavibbar får jag allt när det går att dofta sig till en aning dill. I bakgrunden finns också ett distinkt sötaktigt anslag som av någon slags likör. Jag hade nog önskat mig lite mer skönsjungande sangiovese faktiskt. 

Intrycket i munnen är lika handfast som en björnkram av Karelin. Smaken är tät, närmast tjockflytande, mörkfruktigt och en aning åt det söta hållet. Greppet hårdnar än mer av de kärva och sandpapperssträva tanninerna som påminner om kakaopulver både vad gäller struktur och smak. Körsbär ligger, som alltid när det gäller italienska viner, närmast till hands i frukt och bärriket för att beskriva smaken. Syrligheten är inte ungdomligt pigg, utan mer åt det avrundade hållet. Dag två upplever jag vinet som mer harmoniskt. Men det märks att det är en del fat som integreras i vinet och det finns en oroande tendens till kokos.

Ett imponerande bygge och riktigt gott, men jag är ändå lite besviken. Det känns som att frukten inte är tillräckligt framträdande. Jag vågar inte sia om faten träder tillbaka med tiden och det blir mer av körsbärskärnig frukt. Men det skulle vinet må bra av tycker jag. 

Nu är det snart ett år sedan jag provade Fèlsina Berardenga Rancia Chianti Classico från samma producent och årgång. Men jag kommer ihåg att jag satte ett utropstecken i minnet för detta vin. Enligt gamla noteringar fann jag patenterade toskanska solmogna surkörsbär med plommon, kryddighet, mandelflagor och kaffe i en tät och muskulös doftbild. Smaken uppfattade jag som tät och avrundad med körsbär, plommon och kaffe som klingade av i en riktigt lång eftersmak. Riktigt gott med utropstecken läser jag också.

Kanske föredrar jag Rancia framför Fontalloro. Det är möjligt att jag skulle komma till en annan slutsats i dag med båda vinerna framför mig. Hur som helst är det två riktigt goda viner som jag med säkerhet kommer prova fler gånger i framtiden i förhoppning om att den härliga sangiovesefrukten får komma fram lite bättre efter fathanteringen. 

Varunummer: 95259
Pris: 309 SEK

2009 Chateau Poujeaux

Det skulle ju hända förr eller senare. Jag glömde bort att göra några noteringar från förra helgens provning av Chateau Poujeaux. Extra tråkigt eftersom både jag och frun var väldigt positiva. Men det är svårt att minnas varför vi tyckte att det var så gott. Det får bli en bloggpost ändå som stöd för mitt minne.

Fritt ur minnet var doften riktigt bra med tät och mörk frukt med svartvinbär och plommon. En hel del fat var också inblandade har jag för mig med bland annat kaffe. Det jag uppskattade var att här fanns en hel del bordeauxattribut. 

Smakmässigt fortsatte det på samma tema. Det var generöst med solmogna svartvinbär, plommon och björnbär. Kaffe och grafit var det också. Bra balans, mörk frukt och djup i smaken med ett långt avslut gjorde att det funkade väldigt bra med maten och efteråt att sippa på. 

Ingen idé att försöka minnas mer än så. Lita på mitt ord, det är riktigt gott och köpvärt.

Varunummer: 95212 

Pris: 308 SEK

2009 Chateau Maucaillou

Att lära sig bemästra klassificeringar i Bordeaux är ofta ett första steg för den som gör anspråk på att vara insatt i vinvärlden. För vissa är det fortfarande ett fullt giltigt urvalskriterium. Det är säkert inte någon slump att rangordningen inom Cru Classé med sina fem skikt efterliknar adelsväsendets indelning i klasser. För att inte störa bördssamhällets harmoni har också uppkomlingarna inom borgerskapet sin klassificering. Där hamnade Chateau Maucaillou som inte ansågs tillräckligt fin för att utnämnas till Cru Classé 1855. Sedan 2003, när Cru Bourgeois reviderades, är egendomen inte klassificerad, utan har enbart Moulis som appellationsbetäckning. Vilket som av en händelse råkar vara samma år som adelsväsendet upphörde att vara offentligrättsligt reglerat i Sverige.

Om någon läsare orkat tröska sig förbi denna onödiga och ointressanta utvikning, med Mikael Mölstads mått mätt, är det dags att prova vinet. 

Eller vänta, det är läge att berätta något också om druvsammansättningen. Det måste väl ändå passera som nyttig information. Enligt bolagets hemsida består blandningen av 52 procent cabernet sauvignon, 41 procent merlot och slutligen sju procent petit verdot.

Doften är förhållandevis ursprungstypisk med svartvinbär, blyertspenna, tobak, läder, mint, viss örtighet och en aning likörartad ton. Chateau Maucaillou framstår inte fullt lika årgångspräglad som andra viner jag provat under hösten, utan mer återhållssam och klassisk. 

Smakintrycken är även de mer klassiska än andra Bordeauxviner från 2009 som jag provat. Om man så vill kan intrycket kanske beskrivas som lite väl återhållsamt. Kroppen är drygt medelfyllig med svartvinbär, cassis, korinter och en del kaffe. Sedan kommer vi till den del av smakspektrumet som jag inte är så förtjust i. En grön och stjälkig ton som i bästa fall kan beskriva som örtig ger en rustik inramning. Helhetsintrycket är gott och rustikt. Måhända är jag alltför påverkad av mer fruktstinna tolkningar av Bordeaux som passerat revy under hösten. Men faktum är att 2009 Chateau Maucaillou inte riktigt kommer överens och vi skiljs åt utan att jag hamstringsreflexen utlöses. Det innebär att köprekommendationen uteblir denna gång. 

Varunummer: 95159

Pris: 230 SEK

2009 Chateau Rollan de By

En kär bekant i ny tappning. Huvudsakligen framställt på merlot som kompletteras med tio procent vardera av cabernet sauvignon, cabernet franc och petit verdot. En lite intressant detalj är att tio procent av faten som använts under den ettåriga lagringen är av amerikansk ek.

Doften är tät och generös med körsbär, plommon, svartvinbär och korinter. Blut und eisen, blod och järn, för att låna järnkanslern Bismarcks uttryck, är en rätt så bra beskrivning av ett par av doftelementen också. Därutöver bidrar blyertsrasp, kaffe och viss gräsighet till ett gott och lovande intryck.

Smaken är förhållandevis fyllig med generös frukt. Intrycket är tämligen italienskt med bra grepp i de kärva tanninerna och den körsbärsstinna frukten. Det är ju Bordeaux så visst finns där också plommon och svartvinbär. Efterhand blir vinet mer komplext i smaken med antydan till tobak och lite Läkerol i avslutet. Balansen är inte oklanderlig. På något sätt känns vinet allt lite tung i gumpen. 

I förstone var jag lite besviken och tyckte att det saknades personlighet bakom det moderna anslaget. Men allt eftersom kvällen lider är det riktigt gott och läskande att sitta och sippa på. Som några andra Bordeaux -09 som jag provat kommer Bordeauxattributen smygande i takt med att den ungdomligt burdusa och generösa fruktigheten dämpas något. Jag lägger band på den intellektualiserande gnällspiken inom mig som gärna analyserar sönder saker och ting och låter tömningstakten på flaskan fälla avgörandet. 2009 Chateau Rollan de By är riktigt gott och förtjänar en köprekommendation. 

Varunummer: 95142 

Pris: 221 SEK

2009 Chateau Cantemerle

Chateau Cantemerle är nog det slott i Bordeaux som jag har någon slags relation till efter några provade årgångar. Det var därför med visst mått av förväntan som korken drogs ur den senaste årgången när den väl dök upp på bolaget. Viss åldersnoja smyger sig på när jag på gammelmans vis kan dra mig till minnes priserna från flydda tider. Så nu skall farbror berätta. 2002 såldes för 209 kronor på bolaget har jag för mig. En låda av årgång 2004 införskaffades i Danmark för runt 180 kronor. Per flaska alltså.

Nåväl, med vinet upphällt i glasen var min förtjusning inte alls i paritet till den äkta makans. Förklaringen var att mitt doftsinne beslöjats av en förkylning. Enligt uppgift var doft och smak riktigt god.

Själv tyckte jag att det doftade kaffe initialt. Väldigt mycket kaffe faktiskt. Och så en del kakao. Frukten skulle jag beskriva som tämligen merlotartad med plommon och dyig sjöbotten. Därutöver anade jag röda bär, läder, tobak och sötlakrits. Efterhand drev fruktaromen över åt det sötare hållet. Summa summarum känns faten väldigt tydligt i detta skede. 

Smaken fortsatte på samma tema med väldigt tydliga fat. Frukten skulle jag beskriva som typisk merlot och tämligen mörk med plommon och sirliga röda bär. Eftersmaken är lång och svartvinbärssyrligt. Kroppen är förhållandevis fyllig och strukturen skulle jag vilja beskriva som krämig. 

Riktigt gott är det. Men överväldigad är jag inte. Nu kommer nog några flaskor ändå att leta sig ned i källaren för att komplettera tidigare inköp. Det kan ju också vara så att min förkylning gjorde att Chateau Cantemerle från en hyllad årgång inte riktigt kom till sin rätt. I alla fall hoppas jag att det är så. Efter lite velande tycker jag att en köprekommendation utan superlativer känns befogad. 

Varunummer: 96056
Pris: 349 SEK

2004 Castillo Ygay Gran Reserva Especial

Under det gångna året hann jag med en riktigt bra Rioja. Enligt sakkunniga skall Bodegas Marqués de Murrieta rört sig i modern riktning.

Druvsammansättningen är 93 procent tempranillo och sju procent mazuelo. Efter en urlakningsperiod på elva till 15 dagar har vinet tillbringat 29 månader på 225-liters fat som tillverkats av amerikansk ek. Det kan jämföras med årgång 1978 där druvorna lakades ur i uppemot en månad och sedan lagrades på ekfat i 216 månader, enligt hemsidan. Buteljeringen skall sålunda ha ägt rum 1998. 

Doften är väldigt god med solmogen söt frukt som främst får mig att tänka på plommon och björnbär. Tobak noterar jag också. Ursprunget visar sig tydligt i de framträdande faten som krönts med en dillvippa.

Smaken är tät och elegant med bra balans. Jag upplever inte vinet som särskilt kärvt och syrligheten är behagligt avrundad. Frukten är solmogen med skogsbär, plommon och björnbär. På slutet blir frukten sötare och tangerar nästan det pralinartade. Fathanteringen är påtaglig, om än att det väl följer vinets stil.  

Jag faller som en fura och köper raskt några flaskor till. Det här är ett fantastisk gott vin och det skall bli intressant att se vad som händer på sikt. I dagsläget är det väldigt mycket av det goda och min förhoppning är att det skall bli lite mer elegant och finstämt någon gång om en sisådär fem år när det är dags att öppna nästa flaska. Priset har tydligen gått upp sedan i våras när vinet kostade 299 kronor per flaska. 439 kronor är kanske lite väl häftigt i mitt tycke. Synd, eftersom en stark köprekommendation annars varit mer än befogad.

2009 Crozes-Hermitage Cuvée Alberic Bouvet

Decanter klämde till med toppbetyg för en Crozes-Hermitage från 2010. Döm om min glädje när jag såg att vinet finns i beställningssortimentet. En vecka senare var det dags att hämta hem fyndet. Men som så många gånger förr stämde inte årgången och jag fick i stället nöja mig med samma vin fast från 2009. Nu spelar det väl inte så stor roll i det här fallet. Det är mest ett irritationsmoment och en påminnelse om att Systembolaget är ett monopol som inte behöver fjäska för någon. Blir det fel drabbar det kunden.

Doften är tät, mörkfruktig och riktigt fin. En viol som inte alls är särskilt blyg och flera olika slags bär noterar jag. Det är röda bär, björnbär och hallon. Den söta frukten samsas med rötad ved, tjära och något köttigt från charkuteridisken. Paraden av förnimmelse fortsätter med en aning örtighet med tonvikt åt brödkryddor såsom fänkål, grusdamm och syrahtypiskt gummi. Det har nog varit en del fat inblandade för visst doftar det lite vanilj.  

Smaken är tät och småkärv med flera kännetecken för syrah. Frukten är söt med violpastiller, röda bär, hallon, björnbär och lakrits. Från mineralriket ansluter stendamm. En aning fatrondör visar sig bland annat genom en vaniljartad ton. En tydlig lakritston träder fram ju längre middagen förflyter. Det börjar riktigt bra, men efter en stund får jag en känsla av att vinet skulle behöva kylas ned lite. Syrligheten är inte särskilt påtaglig och intrycket blir faktiskt lite jolmigt. Visst är det ett gott vin. Jag hade dock förväntat mig lite mer. Det är lite för sötfruktigt och jag hade nog velat en lite mer markerad syrlighet för att vara riktigt nöjd.

I beställningssortimentet marknadsförs Crozes-Hermitage Cuvée Alberic Bouvet som 2010. Värd att prova tycker jag.

Varunummer: 71554

Pris: 186 SEK