2010 Savigny-les-Beaune Les Bourgeots Simon Bize et Fils

I teorin borde kombinationen alla hjärtans dag, rostbiff med rödlökschutney och potatisgratäng bli en fullträff. Men "vabruari" fortsätter lägga lock på den värsta sprittande livsglädjen. Fram sålunda med en flaska röd Bourgogne för att gjuta mod i livsandarna. 

Doften är efter en stunds luftning rätt häftig med en påtaglig sur tjärvedsbrasa. Därtill körsbär, röda bär en aning kryddighet och möjligen en aning viol.

Smakintrycken domineras av en ungdomlig kantighet och en framträdande syrlighet. Kroppen är åt det lätta hållet och rymmer sådant som röda bär, en aning gummi och lite viol à la Rhône medan körsbär och en aning körsbärskärniga tanniner leder tanken till Italien. En diskret fathantering anas också.

Smaken är sympatisk och riktigt god. Det är lätt att föreställa sig att detta vin kommer utvecklas med tiden när den närmast aggressiva syrligheten dämpats. Men det är, om sanningen skall fram, för lätt och ofokuserad i frukten sett till vad det kostar.

Varunummer: 92148
Pris: 301 SEK

2012 Chateau Lafon-Rochet

Inför framtida proteinstinna middagar är det läge att stuva undan några flaskor 2012 Chateau Lafon-Rochet. Det här är ett mycket trevligt vin som ger mersmak.

Doften är rik, tät och mörkfruktig med svartvinbär och plommon. Sedan finns också ett lyxigt inslag med mocca, läder, tobak, hyvlat trä och en slags krämighet som drar åt gräddkola.

Smaken är tät och generös och ger även den ett lyxigt intryck. Utöver den mörka frukten med svartvinbär och plommon finner jag mocca och stråk av gräsighet. Kroppen är fyllig och tanniner och syrlighet tämligen avrundade, så jag blev något överraskad över att vinet kommit en bit på väg i mognadsprocessen.

Även om vinet är njutbart i dag tror jag att det kan utvecklas väl inom några år. Riktigt smarrigt är det och väl värt att prova.

Chateau Lafon-Rochet rankas som fjärde cru och blandningen denna årgång består av 67,5 procent Cabernet Sauvignon, 31 procent Merlot och 1,5 procent Petit Verdot.

Varunummer: 99486
Pris: 330 SEK

2004 Cerbaia Brunello di Montalcino

Från Danmark kom för drygt tre år sedan ett tilbud om att köpa en Brunello till riktigt lågt pris. Om jag inte missminner mig kostade årgång 2004 av Cerbaias Brunello di Montalcino 139 kronor per flaska. Jag slog till på tilbudet och provade en flaska vid leverans. Nog tyckte jag att det var gott, men mer minns jag inte. Resten av flaskorna stuvades undan för att få vila sig i form fram tills nu. 

"Det smakar Italien" summerar min måttligt vinintresserade fru intrycken, och så mycket mer finns egentligen inte att tillägga.

Doften är mycket trevlig med körsbär som drar åt det söta hållet, svart te, läder, torkad frukt, farinsocker och en gnutta lakrits. Smaken innehåller även den solmogna körsbär och de där sandiga och kärniga tanninerna som jag är så svag för. Svart te, sötlakrits och torkad frukt är andra godsaker. Smaken är elegant och väldigt vital med tanke på åldern samtidigt som den är omisskänneligt italiensk med viss rustik.

Jag vet inte om det här är urtypisk Brunello, men nog är det Italien på flaska. Riktigt gott utan att vara stort. Av denna flaska att döma är det väl värt att hålla utkik efter fler tilbud.

2010 Schiavenza Barolo Broglio

Någon gång förra året kunde jag inte motstå ett tillbud om att köpa 2010 Schiavenza Barolo Broglio et Cerretta till så att säga primörpriser. Denna årgång skall enligt rapporter som jag tagit del av vara något särskilt. Så kom då tillfället i helgen när det var dags att dra den första korken för att se vad jag köpt för något.

Den första dagen är doften komplex och full av slöjor med förnimmelser av rök, lakrits, mentol, körsbär, jordgubbar och torkad frukt. Komplext och riktigt lovande.

Den första klunken är något av en smärre käftsmäll. Kroppen känns faktiskt aningen för liten i förhållande till de rejält muskulösa tanninerna som får munnen att snörpas ihop. Man kan nog säga att tanninerna inte rensar gommen, utan blästrar den. Även alkoholen märks och det är bra bett bak i svalget. Smakintrycken kommer faktiskt något i skymundan med körsbär, en aning kakao, lakrits, torkad frukt, jordgubbe, svart te och mentol som drar mot röd citrus. Eftersmaken är riktigt långsträckt. 

Efter den första dagen är jag faktiskt både smått chockad och något orolig, och undrar vart det här skall ta vägen. Det var inte riktigt vad jag väntat mig. Men dag två blir jag lugnad. Kroppen är fylligare, smakintrycken tajtare och det är lite mindre diskant över det hela så att säga. Dock märks alkoholen alltjämt. Låt mig säga som så att två glas 15 procentig Barolo räcker mer än väl för att knuffa en utschasad småbarnsfar över kanten.

Tilltufsad och berörd konstaterar jag att det här är en riktigt god Barolo som det skall bli roligt att följa under kommande år. Jag tror dock att det kommer dröja innan nästa flaska öppnas upp. Här är flera år i ryggläge som gäller.

2004 Chateau Cantemerle

Under året som gått har flera bordeauxviner från 2004 avnjutits. Så blev fallet även med Chateau Cantemerle. Egendomen är känd för att använda sig av en hög andel Merlot i blandningen. Men 2004 användes 68 procent Cabernet Sauvignon medan andelen Merlot reducerades till 25 procent. Sju procent Petit Verdot användes också, medan Cabernet Franc fick utgå helt. Jag antar att det avspeglar förutsättningarna detta år då produktionen reducerades med 25 procent jämfört med varmare årgångar såsom 2005 och 2009.

Doften är finstämd med svartvinbär, plommon, läder och kaffe som minner om sump i melittafilter. Smaken är elegant och rätt fyllig med mullig mörk frukt, svartvinbär och kaffe. Gott i och för sig, men vinet upplevdes som rätt så knutet faktiskt. Viss förhoppning har jag om att det återhållsamma draget skall ge vika med tilltagande ålder.

2006 Chateau Phélan Ségur

Den senaste tiden har det blivit en del viner från Bordeaux och det har givit mersmak. Häromsistens greppade jag därför en Chateau Phélan Ségur från Saint-Estèphe för att undersöka närmare. Egendomen rankas som ett borgarvin och druvsammansättningen i vingården uppges vara 55 procent Cabernet Sauvignon och 45 procent Merlot. 

Doft och smak är klassiska och förmedlar ett intryck av kompetent handlag i framställningen med alla bitar på rätt plats och väl hopskruvade. Svartvinbär, plommon, kaffe och läder bjuds det på generöst i doften. Men det är utan vare sig särskilt mycket komplexitet eller mognadsinslag. Smaken ger också den ett kompetent intryck. Mörk frukt med svartvinbär, plommon, en gnutta körsbär, kaffe och läder samt något som jag skulle vilja beskriva som krämighet. Kroppen är drygt medelfyllig och viss komplexitet finns där, men det är en bit kvar innan det är så där härligt moget. 

Ett riktigt gott vin som måhända inte förmår framkalla gåshud av pur lycka. Men till dess fördel skall absolut framhävas att det är i grunden ett tryggt och kompetent vin som passar till exempelvis rostbiff eller andra gastronomiska klassiker. Vad jag nog försöker förmedla att detta är ett vin som skulle kunna illustrera begreppet comfort zone mycket väl. Det är med viss nyfikenhet som jag kommer följa återstående flaskor i framtiden med förhoppning om lite mer mognad och magi.

2008 Barolo Raineri

En Barolo från Azienda Agricola Raineri Gianmatteo hanns med under jullovet. Den köpte jag på några rekommendationer som jag hittade på nätet.

Färgen var påfallande vackert rubinröd. Doften var ren med framförallt körsbär men också kryddor samt svart te. En invändning kan vara att doften kändes aningen knuten.

Glädjande nog var det mer tryck i smaken än i doften. Körsbär, körsbärspraliner, och en aning choklad samsades i en slank, knappt medelfyllig kropp med bra längd. Något kritisk var jag mot en aning alkoholhetta som kändes i framförallt svansen. 

Sammantaget en rättfram och okomplicerad Barolo som inte lämnade något bestående intryck, men å andra sidan hittar jag uppgifter om att den kostade 249 kronor så det var ju inte hela världen. Tyvärr återfinns den inte längre i bolagets sortiment för den som vill bilda sig en egen uppfattning.

Nyårsviner

Som huvudrätt på menyn sistlidna nyårsafton stod Beef Wellington med madeirasås och haricots verts. Det kändes som rätt tillfälle för Bordeaux. Tyvärr har provningsanteckningarna skingrats för vinden, så följande är för min egen bokföring mest.

2004 Chateau Branaire Ducru från appellationen Saint –Julien rankades som fjärde cru 1855 och druvsammansättningen i vingården är 70 procent Cabernet Sauvignon, 22 procent merlot, fem procent Cabernet Franc och tre procent Petit-Verdot. Ett gott vin med alla klassiska Bordeauxattribut väl på plats. Måhända uppfattades det som aningen lättviktigt under kvällens lopp.

2004 Chateau Gruaud Larose, även det från Saint-Julien, rankades som andra cru och i denna årgång användes 57 procent Cabernet Sauvignon, 31 procent Merlot, 7,5 procent Cabernet Franc, tre procent Petit Verdot och slutligen 1,5 procent Malbec, intressant nog. Efter en seg start utvecklades detta vin riktigt bra och fick mer positiva omnämnanden än Chateau Branaire Ducru.

Dessa två viner har utvecklats riktigt bra och befann sig i en härlig mognadsfas med nedslipade och sammetslena tanniner och syror. Komplexa med svartvinbär, kaffe, tobak och läder rent generellt. Kanske att de uppfattas som något åt det tunna hållet, men som komplement till maten fungerade de magnifikt.

1999 Chateau Cantemerle från appellationen Haut Medoc och framställd av 50 procent Cabernet Sauvignon, 40 procent Merlot, fem procent Cabernet Franc och fem procent Petit Verdot dök därefter upp i glasen och levererade en veritabel chock. De två yngre vinerna från Saint-Julien var helt chanslösa mot denna fylligt plommon- och kaffestinna skapelse. Möjligtvis att vinet brister i finess, men det var riktigt gott till maten och vann mest uppskattning runt bordet. På nätet ser jag advokaten i Baltimore förlänade denna årgång 79 poäng medan Winespectator var mer generösa med 85 poäng. Så upplevde inte vi kvällens viner kan jag lova. Måhända flaskvariation i positiv riktning för oss? 

Därefter tryckte vi i oss en flaska 1994 Montecillo Gran Reserva Selección Especial från Rioja framställd enbart på Tempranillo. Vad skall jag säga. Torkad frukt, plommon, fat och en hel del choklad. Tyvärr förmådde den inte överträffa en trio Bordeauxviner, utan kändes lite för lättviktig, och om sanningen skall fram, råbarkad, i sammanhanget.

Slutligen avnjöt vi som dessertvin 2010 Maucalan Torcolato från Breganze i Venentien framställd på Vespaiola. Honungsstinn tropisk frukt, aprikoser och citrus kan jag dra mig till minnes. Det fungerade väldigt väl till ingefärspäron med vispad grädde. Rekommenderas!