Goda vinare

1988 Comtes de Champagne Taittinger

2011-04-11T10:32:00.000+02:00

Det är alltid uppskattat när gästerna tar med sig drycken till den inkokta laxen. Således kommer det sig att vi härförleden fick avnjuta en 23 år gammal Champagne. Comtes de Champagne är Taittingers prestigecuvée som framställs av Chardonnaydruvor.

Färgen är i mitt tycke förvånansvärt ljus med tanke på vinets ålder. Bubblorna är små och mycket delikata.

Doften är diskret men elegant och bjuder på äpplen och nötter samt smöriga briocher. Där finns ett vagt drag av oxidation.

Mitt främsta intryck är att vinet inte är något kraftpaket. Snarare är det ett precisionsarbete som likt ett schweiziskt urverk med många små nyanser skapar en finstämd elegans. Här bjuds på en mycket ren och stringent fruktighet. Främst är det ett äpple som svarvats fram med en laserkniv. Nötter noteras också. Lägg därtill krämighet, distinkt och avrundad syrlighet, små, härliga bubblor och en lång eftersmak. På det hela taget känns vinet väldigt vitalt och utan tydliga mognadstoner. Det som imponerar är hur ett vin kan vara så distinkt och ändå framstå som krämigt och avrundat.

Enastående gott var det och så här långt min i särklass främsta Champagneupplevelse. Om jag blev strandsatt med några lådor på en öde ö finge gärna räddningen dröja ett tag.

2005 Beaune Theurons Premier Cru Louis Jadot

2011-04-10T08:54:00.000+02:00

Födelsedagen firades i stillsamhet med en fransk kyckling och en Bourgogne.

Som så ofta med Bourgogne blir jag lätt misstänksam när vinet hälls upp och det är tämligen transparent. Det är som om jag automatiskt skruvar ned förväntningarna och förväntar mig ett tunt och snipigt vin.

Det börjar inte bra när doftintrycket är lite tråkigt och anonymt. Förvisso bärig med röda bär och lingon, en tydlig rökighet samt medwurst, fatvanilj och choklad. Men det vore fel att skriva att jag blev betagen av doftintrycken.

Smaken fortsätter på samma tema i en finstämd och elegant stil. Inte direkt en tungviktare om man säger så. En fin krämighet innefattar en typisk Pinot Noir-fruktighet. Röda bär och fatvanilj noterar jag också. Eftersmaken är tämligen lång som sig bör. Men sedan orkar jag inte skriva så mycket mer eftersom intresset avtar och jag med viss irritation noterar ”aningens vattnig”.

Jag har svårt att hitta några fel. Men maken till tråkigt och opersonligt vin får man leta efter. Här saknas helt något som förför sinnet och därför känns pengarna rätt så bortkastade och vinet på tok för dyrt. Eftersom jag köpte två flaskor när de fanns på bolaget får jag en möjlighet att om några år se om tiden kan göra underverk.

Pris: 305 SEK

2009 Villa Cavarena Soave

2011-04-09T20:02:00.000+02:00

Det är inte ofta det konsumeras Soave hemma hos oss. För några år sedan kommer jag ihåg att vi drack någon variant från Gini som hyllades av vinkritiker, men som inte lämnade något bestående intryck hos oss. Nu fick det i alla fall bli ett impulsinköp i den lokala butiken.

Med utgångspunkt i vurmen för Amarone skulle Soave geografiskt kunna beskrivas som vitvinsgrannen direkt österut. Mer formellt uttryckt ligger Soave nära Verona i Venetien i nordöstra Italien.

Historiskt har inte Soave rosats för sina viner. I dessa tider av hårdnande konkurrens om kundernas gunst har dock ansträngningar gjorts för att höja kvaliteten och vinernas status. Ett gammalt hederligt trick är att införa flera olika ursprungsbeteckningar med olika regelverk för tillåtna druvor och framställningstekniker. På hemsidan för Soaveproducenternas konsortium beskrivs vinerna med ungefär samma vokabulär som garvade bilhandlare använder sig av.

Instegsmodellen, snikvarianten, som levereras med plåtfälg kallas enbart för Soave DOC. Här erbjuds en pålitlig vardagsupplevelse som inte förpliktigar till något mer, enligt konsortiet.

Önskas lättmetallfälgar och metallic går det att välja en Soave Classico DOC. Nu får druvorna enbart hämtas från vissa delar av Soave. Tanken är att vinet med sin längd och lagringsmöjlighet över några år skall kunna överraska, utan att kräva för mycket av konsumenten. Det verkar inte vara något för den vinintresserade med andra ord.

För den som vill ha top of the line med skinnklädsel och all tänkbar lullull införskaffas rimligtvis en Soave Classico Superiore DOCG om konsortiet får råda. Nu snackar vi än mer begränsat skördeuttag och längre lagring på fat och flaska för att ge mognad och komplexitet. Konsumenten erbjuds här inte bara friskhet och drickvänlighet, utan även ett vin som från goda årgångar kan växa i mer än ett decennium.

För den som önskar att åka nedcabbat går att välja en modern och förförisk Soave Spumante DOC som har en elegant och rik doft och en harmonisk smak som är perfekt till antipaston.

Slutligen går det att runda av med en söt Recioto di Soave DOCG.

Till min mellanmodell, en Soave DOC, använde Allegrini 80 procent av regionens stapeldruva Garganega och 20 procent Chardonnay

Doften är aromatisk med solmogen frukt. Riktigt lovande faktiskt med päron, krusbär och något aprikosfräscht inslag samt en fräsch känsla som leder tankarna till nytvättade lakan på tork i solen.

Smaken är lätt, frisk och läskande med solmogen frukt som jag vill ha till aprikos, päron och krusbär. Vagt anas även någon slags krämigt nötig nyans. Lätt och gott utan någon påtaglig personlighet, utan väldigt professionellt och tillrättalagt.

Här har vi att göra med ett helgjutet bersåvin som inte lämnar något bestående intryck för okomplicerat umgänge en ljummen sommarkväll över en fräsch och krispig sallad. Och om jag förstår konsortiets kategorisering så fick jag mig ungefär vad jag kunde förvänta mig, varken mer eller mindre.

Varunummer: 6299
Pris: 99 SEK

1997 Morey-Saint-Denis Louis Jadot

2011-04-08T17:30:00.000+02:00

Fram till i höstas kunde jag inte på rak arm dra mig till minnes att Systembolaget någon gång bjudit på möjligheten att inhandla mogen Bourgogne med en prislapp som inte kräver ytterligare pantsättningar på huset. Utan närmare kännedom passade jag därför på och högg jag en flaska på vinst och förlust.

Det är första flaskan från Morey-Saint-Denis för min del. Det är inte en av de mer namnkunniga appellationerna i Bourgogne, insprängd som den är mellan de mer kända Gevrey-Chambertin och Chambolle-Musigny.

Doften är oväntat dov, rent av sumpig, med körsbär, tjärved och kaffe. Annat som noteras i den mörkt bäriga doften med stråk av jordgubbe är lakrits, läder och torkad frukt.

I smaken återfinns den mörka frukten med körsbär, jordgubbe och röda bär. Mognaden visar sig genom en rustik murrighet i form av jordighet, charkuterier och torkad frukt. Det som överraskar mig efter en rad av lätta bourgogner är fylligheten. Syrlighet och tanniner är avrundade och bidrar till att ge ett sammetsliknande intryck.

Det är inte något stort vin, men rasande gott och fantastiskt matvänligt. I sådana här lägen är jag glad över att jag inte ägnar mig åt att sätta poäng på viner eftersom jag skulle ha svårt att motivera varför det inte är en 100-poängare. Till mat och efterföljande filosoferande över livet går nog inte att finna bättre sällskap.

Oväntat känns det som om årets brakfynd faktiskt kommer från Bourgogne, vilket ju som bekant inte är en region som brukar förekomma i sådana diskussioner. Ett varningens finger bör dock resas över det faktum att flaskvariation verkar förekomma. Min flaska var i synnerligen vitalt skick såvitt jag kan bedöma.

Vinet återfinns i beställningssortimentet och det finns inte någon som helst anledning att vila på hanen.

Varunummer: 71084
Pris: 285 SEK (325 i beställningssortimentet)

2009 Santorini Boutari

2011-03-16T21:59:00.001+01:00

Om jag inte kan komma till medelhavet får medelhavet komma till mig. Det är urvalskriteriet för det vin som konsumerades i helgen. Efter två lyckade viner från den grekiska ön Santorini tänkte jag prova ett tredje som omnämnts och prisats i den brittiska vinpublikation som jag läser.

När jag beger mig till Boutaris hemsida för att läsa mer om hur vinet framställts står enbart ”Classic white vinification”. Mer behöver jag faktiskt inte veta som konsument. Jag håller ju inte på att plugga in en tentamen i oenologi, utan skall enbart ha en flaska vitt till fisken.

Doften är rik på citrus. Det går säkert att plocka både citron och mineralisk grapefrukt. Lite bokna äpplen jämte sådana där gröna äpplen som får gommen att snörpa ihop sig av syrlighet anas också. Som hemmabagare kan jag inte undgå att notera någon slags jästig brödighet också. Något sött från godisskålen simmar också runt i glaset och pockar på uppmärksamhet, vet dock inte vilket av Bassets vingummin det kan vara. En tydlig mineralisk ton stramar åt doftintrycken.

Friskheten från citrus och äpple återkommer i smaken. Lite petroleum och en viss oxidation breddar smakintrycket och skänker lite komplexitet. Måhända har lite ek använts i tillverkningsprocessen. Visst finns där också en aning söt fruktighet, och det som jag främst tänker på är kanske ananas i sockerlag. Fruktsötman balanseras av en tydlig stram mineralitet.

Ett riktigt gott vin som får en köprekommendation inför en eventuellt förestående sommar där den grillade fisken tarvar en flaska uppfriskande vitt. Resultatet så långt är att av de tre provade vinerna från Santorini har samtliga varit riktigt bra.

Varunummer: 83992
Pris: 104 SEK

2006 Barolo Luigi Pira

2011-03-09T22:41:00.000+01:00

Det var ju många som trodde att planekonomins kösamhälle var ett minne blott när Sovjetimperiet imploderade 1989. Så är nu icke fallet. Som konsument förväntas jag rätta in mig i ledet och köa för de flaskor som vår svenska motsvarighet till Gosplan (Sovjetunionens centrala ekonomiska planorgan) anser räcker för att möta vinintresset i vårt avlånga land. Föga förvånande uppstår hamstring, som i alla planekonomier, när människor passar på så länge varan finns i butik. Med andra ord, helgens tänkta provning av Jadots högst rimligt prissatta Bourgogne från 1999 fick utgå till förmån för en Barolo från Luigi Pira.

I förstone är doften rejält knuten och det står stängt på skylten. Efter ett tag börjar jag dock skönja körsbär, farinsocker, viol, söta körsbär i likör, jordgubbar marinerade i balsamicovinäger, läder och torkad frukt. Särskilt noterar jag allt mer framträdande rosor och tjära. Överlag känns intrycken åt det mörka hållet och med en del fat.

Smakintrycket är lovande och hyggligt fylligt med en inte fullt så påtaglig syrlighet och en finmaskigt sandig tanninstruktur. Frukten är inte uppenbar och känns något återhållen. Där finns körsbär, röd citrus, torkad frukt och tydlig kryddighet som innefattas av påtagliga men väl hanterade fat. Måhända kan faten också ligga bakom en förnimmelse av choklad. Det vore väl heller inte Barolo utan lite tjära, lakrits, rosor och knallpulver.

Visst är det gott, men de reservationslösa hyllningarna uteblir. Å andra sidan finns där något som lockar på min uppmärksamhet.

Jag har startat något som kanske skulle kunna kallas för Projekt Barolo med några flaskor från olika producenter och år. Skall jag rannsaka mig själv har svårt att komma på en riktigt bra förklaring till varför det blivit så. För om sanningen skall fram måste jag säga att det är få unga Baroloviner som jag uppskattat i samma utsträckning som viner från andra regioner.

Ändå är det något lockande med att försöka ta reda på vad som döljer sig bakom kärvheten och de emellanåt outtalade löftena om att en mer lättillgänglig personlighet kommer träda fram om jag bara ger det tid.

Pira Luigis Barolo hör till denna kategori och ett par flaskor åkte in i garderoben. Det finns lovande kvaliteter och några år i ryggläge kan förhoppningsvis leda till en spännande förvandling. För omedelbar behovstillfredsställelse bör dock blickarna riktas åt annat håll.

Varunummer: 95324
Pris: 299 SEK

2006 Savigny-lès-Beaune Premier Cru Guettes Domaine Pavelot

2011-02-28T21:51:00.000+01:00

En snårskog med appellationer och idel okända producenter gör det inte lätt att hitta rätt i Bourgogne. Som tur är går det emellanåt att få vägledning. När jag tittar på en karta verkar Savigny-lès-Beaune sticka av i en dalsänka i västlig riktning på Côte de Beaune. Vingårdsläget aux Guettes verkar då ligga ganska långt västerut och nära själva byn Savigny-lès-Beaune. Det är ändå fascinerande med Bourgogne att det går att hitta små vingårdslägen på kartan. Får se hur lång tid det tar innan jag byggt upp en sådan referensram att jag kan använda mig av denna kunskap.

Doften är hur som helst ren, bärig och aromatisk med körsbär, jordgubbe och viss jordighet. Om jag anstränger mig tycker jag mig ana en gnutta mandelmassa. Mineraltonen är tydlig, och därtill förnimmer jag läder och sandelträ.

Smaken är ren och slank med körsbär, jordgubbe och aning lakrits i den långsamt avklingande eftersmaken. Även i smaken finns en tydlig mineralton. Kroppen är lätt, silkeslen och oerhört drickvänlig.

Det är inte det tätaste eller mest komplexa vin jag druckit. Men det har en kvalitet som inte låter sig fångas i täthet eller tyngd. Detta vin är som saft i ordets mest positiva bemärkelse. Det finns inte någon som helst drickmotstånd, utan det är riktigt läskande med lagom pigg syrlighet och precis perfekt grepp i tanninerna. Det är inte märkligt att vi ganska snabbt utvecklar en reflex att hela tiden föra glaset till munnen.

Jag hade varit fullkomligt lyrisk om det inte vore för det faktum att det är lite för lätt för att fungera riktigt bra med mat. Därför kommer jag inte att köpa på mig fler flaskor, vilket jag gjort om det funnits lite mer matvänlig tyngd. Domaine Pavelots Savigny-lès-Beaune förtjänar att provas, men med rätt kalibrerade smaklökar och väldigt finstämt mat därtill.

Varunummer: 73156
Pris: 275

2007 Monsanto Chianti Classico Riserva

2011-02-25T12:10:00.002+01:00

God konsumentvägledning är till för att utnyttjas och så kommer det sig att jag en fredag härförleden korkade ur en Chianti. Etikettens utformning har redan kommenterats och jag kan bara fortsätta i fotspåren och uttrycka mitt starka gillande.

Även om etiketten ger ett arkaiskt intryck och signalerar traditioner så var Castello di Monsanto pionjärer i arbetet med att förbättra Chiantivinet. Egendomen var först med att sluta använda vita druvor. Svårigheten att skörda mogna Sangiovesedruvor med tillräckligt hög sockerhalt för jäsningen avhjälptes förr i tiden i tiden genom att must från torkade druvor tillsattes, vilket också upphörde. Lägg därtill en mängd andra åtgärder för att öka kvaliteten och vägen mot de Chiantiviner som vi känner till i dag var anträdd.

Druvsammansättningen är 90 procent Sangiovese som kompletterats med Canaiolo och Colorino. Vinet har fått mogna i begagnade franska fat i ett och ett halvt år.

En första sniff ger vid handen att här vankas vad Toscana gör allra bäst, körsbärsstinn Sangiovese. Mörka körsbär samsas med mineraliskt stendamm. Även om doften är ren och fin finns inslag av järn och blod samt ett något dyigt inslag som leder tankarna till merlot. Den balanserade fathanteringen gör sig påmind genom en gnutta kaffe och choklad. Momentant lyckades jag även notera något som närmast påminner om farinsocker, men mindre sötaktigt i doften.

Det jag uppskattar mycket är att smaken av de mörka och nästan pralinartade körsbären jämte en uppstramande mineralitet spänner ett gotiskt valv med bra rymd, snarare än försöka övertyga genom tyngd och täthet som i många andra Chianti. Godsakerna fortsätter att paradera med ett led av kaffe och röd citrus som kanske kan beskrivas som ett uns av Cointreau. Både kärvhet och syrlighet är påtaglig utan att vara slapp i greppet, och det talar för att det här är ett riktigt bra matvin. Det hela mynnar sedan ut i en lång eftersmak.

Fantastiskt bra noterar jag och beställer snabbt några flaskor till. Det här är ett vin som inte bör missas av Chiantifrälsta.

Varunummer: 71654
Pris: 199 SEK

Siciliansk aftonsång

2011-02-24T21:29:00.000+01:00

En kall februariafton återuppstår vinsällskapet och under min ledning provas fem sicilianska viner. Min kunskap om sicilianska viner är minst sagt eftersatt och därför tyckte jag att det var läge att prova fem viner från denna ö. Vad jag förstått så är viner från Etna stekheta och därför fick tre viner från denna del av Sicilien plats i startfältet. De övriga två är gjorda på Nero d´Avola av Donnafugata och Planeta, två välrenommerade producenter som jag förstår det.

I trakterna av Etna används två varianter på Nerellodruvan som tydligen skall vara korsningar mellan Sangiovese och en annan okänd druva. Nerello Mascalese har fått sitt namn från ursprunget i Mascariplatån medan Nerello Cappuccio har fått sitt namn från att vinrankan tillåts växa fritt och att löven faller som en mantel runt druvklasen. Nero d´Avola har också sitt ursprung på Sicilien och är den främsta rödvinsdruvan på denna ö.

Vinerna presenteras i den ordning som vi rankade dem.

På femte och sista plats placerade vi 2009 Tenuta delle Terre Nere Etna Rosso. Vinet är framställt av Nerello Mascalese. Hallonsaft och artificiell rabarbersaft med lite mineral noterade jag bland annat i doftprotokollet. Smaken var åt det lättare hållet, nästan som ett rosévin, med körsbär och grapebeska. Mer intressant än god tyckte jag.

Varunummer: 71981

Pris: 123 SEK

På fjärde plats satte vi 2007 Cottanera Etna Rosso som gjorts på 90 procent Nerello Mascalese och tio procent Nerello Capuccio. Doften är riktigt intressant med markerad smörighet och en slags smutsighet, röda bär, stendamm och lite charkuteri. Smaken är kärv, med körsbär, röda bär, kola och en lång eftersmak.

Varunummer: 99898

Pris: 299 SEK

På tredje plats kom 2008 Tenuta delle Terre Nere Etna Rosso Guardiola som gjorts på Nerello Mascarello till 98 procent och de övriga två procenten utgörs av Nerello Capuccio. En god doft med röda bär, charkuterier, stendamm och lite fat. I munnen är vinet påtagligt kärvt med fat, körsbär, röd citrus och grapebeska. Till en biff dricker jag gärna detta vin.

Varunummer: 71982

Pris: 299 SEK

På andra plats kom 2006 Planeta Santa Cecilia som enbart består av Nero d´Avola och som saknar geografisk ursprungsbeteckning, vilket innebär att det är en IGT. Doften är god, även om den är märkligt godissöt doft och med ett spektrum som tämligen väl torde avspegla innehållet i en påse med Bassets vingummin. Björnbär, viol, Physalis och sötlakrits noterades bland annat. Basset´s vingummin går igen i smaken och kompletteras med generöst med fat. Ett riktigt gott vin.

Varunummer: 72852

Pris: 249 SEK

Vinnare blev 2006 Tancredi från Donnafugata som består av 70 procent Nero d´Avola och 30 procent Cabernet Sauvignon. Contessa Entellina DOC är den geografiska ursprungsbeteckningen. Doften innehåller först källartoner innan den mörka frukten tar vid med björnbär, svartvinbär, röda bär och fattoner. Smaken domineras även den av mörk frukt med körsbär, björnbär och grafit från Cabernet Sauvignon. Riktigt gott tyckte jag även att detta vin var.

Varunummer: 86791

Pris: 259 SEK

Intressant nog fann jag paralleller till Pinot Noir i de tre vinerna från Etna då de hade en aromatisk bärighet. Ännu en gemensam nämnare var en anstrykning av aprikos som gjorde sig påmind under kvällens lopp. En samstämmig åsikt var att vinerna från Etna tyvärr är våldsamt överprissatta. Även om vinerna var intressanta och goda så var det inte någon som kunde tänka sig att köpa fler flaskor till de priser som de betingar på bolaget.

De två vinerna gjorda på Nero d´Avola var avgjort tyngre och mörkfruktigare. Eller med andra ord, de var helt enkelt något godare än de tre Etnavinerna. Sicilien är en del av Italien som länge pockat på min uppmärksamhet så det var roligt och intressant att göra en inbrytning.

2004 Barolo Prapò Schiavenza

2011-02-18T08:48:00.002+01:00

Den ideologiska hemvisten för denna blogg ligger i Frankrike och Italien. Det gäller även andra delar av tillvaron då jag kör en fransk bil. Ett ofrånkomligt aber är att man lära känna personalen på verkstaden ganska väl eftersom oplanerade driftstopp är en lika fransk egenhet som terroir. En överdrivet nitisk besiktningsman ryckte till i handbromsen som frös fast och krävde att jag åkte och fixade detta trots mina försäkringar om att jag aldrig använder den vintertid. Så kom det sig att jag satt på verkstaden och väntade på min bil när jag fick ett mail från Carlo Merolli om att köpa Barolo från Schiavenza, och det goda året 2004. För att på något sätt kompensera för det dyra verkstadsbesöket valde jag en låda från vingårdsläget Prapò.

Sedan slog vintern till med full kraft och leveranserna från Danmark skulle dröja till dess att varmare väder kom. Efter en lång väntan anlände flaskorna till en godsterminal nära mig. Men veckorna gick utan att någon transport kom förbi mig. Det krävdes några samtal innan fraktbolaget lyckades återfinna de försvunna flaskorna efter en omfattande inventering.

Provningen av Schiavenzas barolo sker sålunda två månader efter beställning och det är ju en emotionell fond som är något svår att bortse från.

I förstone blir jag lite besviken av att doftintrycken känns krampaktigt oförlösta. Det är inte direkt så att doftintrycken flödar upp ur glaset. Men där finns en finstämd, dov och djup doft med körsbär som kompletteras med nypon och hallon och någon slags röd citruston samt mandelmassa. Sedan går det att även bocka av druvtypiska doftkomponenter. Nagellack och någon blommig ton som skulle kunna vara rosor sniffar jag mig till, jämte ett stråk av stendamm. En vagt mullrande bas med lakrits, rökighet, svartpeppar och tjära fördjupar intrycket också. Det är bra, men jag är inte överväldigad.

Smakintrycken är även de återhållna och mer lovande än omedelbara skulle jag vilja säga. Kroppen är slank, men med bra rymd och längd. De mörka körsbären samsas med hallonbåtar och något från lakritsfacket i lösgodishyllan. En uppfriskande mineralton ger ett fint understöd. Tanninerna håller vinet i ett fast grepp utan att vara påträngande och det gäller även syrligheten som känns något mer avrundad än i andra Barolo som jag provat. Skall jag rikta någon kritik så är det den höga alkoholhalten. Även om vinet känns balanserat så är det svårt att inte känna 14,5 procent och viss antydan till alkoholhetta förnimmer jag.

Visst är Schiavenzas Barolo Prapò god i dag, men intrycket är mer åt det lovande hållet och jag kommer nog vänta ett tag med att grabba tag i nästa flaska.

Pris: 260 SEK

2006 Domaine de la Chevalerie Bretêche

2011-02-09T18:24:00.000+01:00

I somras provade jag ett vin som jag inte bokförde då. Nu hittade jag några korta anteckningar vid en rensning av hårddisken och då kan jag lika gärna lägga upp några rader. Om inte annat som stöd för mitt minne. Ett rött vin gjord på Cabernet Franc från Loire, och då närmare bestämt Bourgueil, konsumerades under en dag som av bilden ovan att döma måste varit väldigt varm och behaglig.

En ren doft med tydliga och solvarma svartvinbär noterades jämte korinter. Ofta hittar jag något filmjölksaktigt i doften av viner gjorda på Cabernet Franc och så även denna gång. Eftersom jag är en stadsbo vet jag inte vad det är för sensorisk skillnad mellan halm och hö, men en tydlig torkad gräsighet förnam jag. För övrigt läser jag mig till på nätet att halm är en restprodukt från skördade sädesslag med lågt näringsvärde medan hö används som foder till djur. Viss rökighet hittade jag också.

Solmogna svartvinbär och korinter noterades även bland smakintrycken, där även höstnupna slånbär letade sig in. Frukten var något dovare och mörkare än vad jag vant mig vid när det gäller Cabernet Franc. Visst återkom gräsigheten bland smakintrycken, liksom ett stjälkigt anslag. En något oren ton tyckte jag skänkte vinet personlighet. Kroppen var ganska väl tilltagen och det var bra attack i syrorna. Eftersmaken höll i sig förvånansvärt länge.

Ett vin som föll mig i smaken utan att på något sätt efterlämna några bestående intryck. Det finns enstaka flaskor kvar när detta skrivs.

Varunummer: 95987
Pris: 124 SEK

2008 Meursault Jean-Philippe Fichet

2011-02-08T22:27:00.000+01:00

Om min bordeaux inte var en fullträff så var min frus vita till fisken desto bättre vid helgens middag för att fira vårt giftermål.

Jean-Philippe Fichet startade 1981 och har gjort sig känd för att göra riktigt bra byviner från namngivna växtplatser i Meursault som inte har Grand cru- eller Premier cru-status.

Doften är tät och leder tankarna åt Champagnehållet till. Sedan följer något som kan se ut som en beskrivning av en kontinental frukost med lättrostad toast, smör och krämigt kaffe. En korg med frukt följer så med grapefrukt, konserverad fruktsallad och gula äpplen. En blomma av något slag finns där, men min kännedom om växternas rike är allt för begränsad för att jag skall våga mig på en gissning. Över det hela vilar också en parfymerat vaniljartad ton. Sammantaget en mycket god doft.

Intrycket av den kontinentala frukosten består när vi smakar på vinet. Kroppen är stöddig och här bjuds på rostat bröd, nötighet, choklad, kaffe, grapefrukt och solmogen söt frukt främst bestående av päron. Det är nästan på gränsen till jolmigt men så finns där tillräckligt med syrlighet och mineralisk fräschör för att klara balansgången riktigt bra. Eller med andra ord, det är riktigt rasande gott.

Inköpt för 250 kronor och det var inte en krona för mycket vill jag lova. Jean-Philippe Fichet är en producent som jag kommer hålla utkik efter i fortsättningen.

2001 Chateau Durfort-Vivens

2011-02-07T15:31:00.000+01:00

I helgen som gick gifte vi oss. Inte en dag för tidigt enligt våra föräldrar och det hela formaliserades snabbt och smidigt i stadshuset. Det var tänkt att vi skulle fira på en bättre restaurang, men någon av vinterns farsoter slog till och efter några duktiga uppkastningar från dottern stöptes planerna om. I stället hämtade vi upp torskrygg och confiterad kalvbringa på vägen hem. På något sätt skulle ändå kvällen förgyllas och två flaskor åkte fram till fisken och kalven.

För min del blev det en bordeaux. För några år sedan klippte jag några kvarvarande flaskor från ett slott i Bordeaux som inte direkt verkar ha rykte om sig att överträffa förväntningarna så att säga. Priset var en faktor och möjligheten att prova ett vin som rankades som 2:eme Cru en annan.

Annat lär det ha varit förr i tiden, och det var länge sedan. Thomas Jefferson höll Chateau Durfort-Vivens som ett av de absolut främsta i Bordeaux och 1844 var vinet det högst prissatta 2:eme Cru-vinet från Margeaux. Sedan verkar saker och ting ha gått utför.

Den som är intresserad av historia och mer fullödiga intryck kan besöka vindoktorna hemsida. I korthet hör Chateau Durfort-Vivens till klanen Lurton sedan 1961 och 1992 ärvde Gonzague Lurton egendomen.

På Durfort-Vivens, i likhet med de flesta egendomar i grannskapet antar jag, pågår arbetet med att utveckla och förbättra vinerna på alla tänkbara områden. Druvsammansättningen verkar ha gått från väldigt höga andelar Cabernet Sauvignon på över 80 procent till förmån för en högre andel Merlot. Blandningen 2001 blev två tredjedelar Cabernet Sauvignon, 24 procent Merlot och nio procent Cabernet Franc. Vinet fick sedan tillbringa ett och ett halvt år på fat, som till 40 procent var nya.

Doften är inte överdrivet generös och ganska kantig med svartvinbär, plommon, tobak, kaffe och en allmän murrighet.

Smaken innehåller även den svartvinbär och plommon som kompletteras med tobak och kaffe samt järn och blod. Det som stör mig är ett stjälkigt och grönt drag som ger vinet en kantig karaktär.

Jag blev långt ifrån överväldigad och fann i denna årgång av Chateau Durfort-Vivens ett gott, stramt och elegant vin som dock känns aningen för stumt och kantigt. Mitt intryck är att detta närmast liknar Bordeaux så som det torde ha smakat en gång i tiden. Och som bekant var ju kanske inte allt bättre förr i tiden. Jag betalade 305 kronor för fem eller sex år sedan på bolaget och det känns väl inte som den bästa investering jag gjort. Mitt intryck för några år sedan var desto bättre, så det är möjligt att vinet mognadsmässigt befinner sig på det sluttande planet.

2004 Côte Rôtie La Sarrasine Domaine de Bonserine

2011-02-06T18:04:00.000+01:00

I helgen konsumerades ytterligare en flaska från en räd till Philipson Wine som företogs för några somrar sedan. En låda Côte Rôtie reades ut för 199 danska kronor, vilket då motsvarade ungefär 250 svenska, och det gick inte att motstå. Det bärgade vrakgodset kommer från Domaine Bonserine som grundades 1961 av några vinintresserade amerikaner. Numera ägs egendomen av Guigal som tog över 2006. Blandningen består av 97 procent Syrah och tre procent Viognier. Vinet har sedan fått ligga i två år på fat.

Mitt första intryck för drygt tre år sedan var positivt och det jag främst kan dra mig till minnes var en mycket generös portion med söta björnbär och vaniljsås på ett ungefär.

Nu har doften utvecklats och ger en initialt söt doft med plommon, moccakaffe, kakao, järn, blod, lakrits och kryddighet. Där finns ett påtagligt sumpigt drag och den dova frukten känns merlotartad. Följaktligen vandrar mina tankar faktiskt åt Bordeauxhållet. På det hela taget en hyggligt komplex och rustik doft som lovar gott.

Smakmässigt växlar vinet upp jämfört med doftintrycken och levererar en fin och dov fruktkorg med jordgubbe, körsbär och plommon. Sedan finns annat gott som bidrar till att ge vinet en bra karaktär. Järn och blod samsas med läderartade mognadstoner. En viss rökighet och något från charkuteridisken noteras också. Ett lagerblad vill jag nog även lägga till. Men framförallt är det väldigt mycket kaffe. Så pass mycket att den första koppen kaffe morgonen därpå ger mig en omedelbar förnimmelse av detta vin. Balansen är utmärkt med avrundad syrlighet som fortfarande håller greppet och en slank kropp som fyller ut rejält i mellanregistret innan det klingar av långsamt.

Det finns olika mått för att bedöma kvaliteten hos ett vin. I detta fall slank dropparna ner med ganska bra fart. Det får väl ändå sägas vara ett gott betyg. Utan att leverera en storartad vinupplevelse vill jag ändå säga att det var riktigt bra och väl värt pengarna. Det får nog bli en tur till Danmark i sommar igen och botanisera bland de olika tillbuden.

2006 Barolo Serralunga Paolo Manzone

2011-01-30T15:55:00.000+01:00

I somras provade jag en Barolo Serralunga från Paolo Manzone från 2004 med lyckat resultat. När jag såg att detta vin dykt upp i en ny årgång i beställningssortimentet beslöt jag mig för att återuppta bekantskapen.

Detta är så att säga egendomens andravin eftersom druvorna kommer från femtonåriga stockar som anses för unga för att ingå i förstavinet som lånat sitt namn från vingårdsläget Meriame. Druvorna har lakats ur i tio till tolv dagar och sedan lagrats i franska tonneaux under två år.

Doften är i förstone ganska dov åt körsbärs- och plommonhållet med en sumpig nyans som ger ett defekt intryck. Under den dova och mörkfruktiga ytan lurar mer bäriga och ljusa nyanser med röda bär och hallon. Läder, accetonstick, mandelmassa, balsamico och viss rökighet bidrar till att skapa ett ganska så komplext, om än något återhållet, doftspektrum. Efterhand försvinner sumpigheten och doftintrycken blir ljusare och sötaktigare med en kompott av mosade solvarma bär.

Sambon gör ganska brutalt tummen ned efter en första klunk. Den ungdomliga kärvheten är påtaglig och initialt rådbråkas kinder och gom rätt så rejält av de sandiga tanninerna av modell tvåans sandpapper. Körsbär, violpastiller, röd citrus, torkad frukt, läder och en aning choklad kan förnimmas bakom all kärvhet och ungdomlig syrlighet. Kroppen är drygt medelfyllig med bra rymd i smakintrycken och eftersmaken hänger i länge. Det låter kanske inte så överdrivet positivt. Men det här är ett vin som passar mina preferenser riktigt bra och som jag tycker är mycket gott.

Det vore vansinne att prova detta vin utan mat. Bitarna faller på plats och intrycket blir mer burgundiskt när tanninerna och den pigga syrligheten får tampas med lammentrecôte, rostad potatis, stuvad vitkål och en sås gjord på buljong, balsamico och rödlök.

Förvisso är vinet drickbart i dag med mat. Men det känns mer som att det ger ett lovande intryck av vad som komma skall. Det leder i sin tur fram till funderingar kring om det finns tillräckligt med frukt kvar den dag tanninerna rundats av. Å andra sidan är det ett vin med personlighet som gett ett bestående intryck. Efter visst velande får det nog ändå bli ett par flaskor för att invänta och se vad tidens tand kan göra. För den masochistiskt lagde tanninfetischisten utfärdas härmed stark köprekommendation.

Varunummer: 72280
Pris: 289 SEK

2009 Muscadet Sèvre et Maine Sur lie Gadais père et fils

2011-01-26T16:01:00.000+01:00

Många vinproducenters hemsidor har jag besökt genom åren på jakt efter kunskap om vinet jag dricker. Ofta rapas samma berättelser upp om historisk bakgrund, vikten av att ge druvorna bästa möjliga omsorg i vingårdarna och hur man försöker påverka slutresultatet så lite som möjligt i källaren. Men när jag tog en vända på Gadais père et fils hemsida fick jag mig en dos agrarhistoria till livs som jag fann mer intressant.

En svartvit bild från 1952 visar hur gårdshästen ”Bijou” tar den första årgången som buteljerats på egendomen till stationen i La Haye Fouassiere för vidare transport ut i världen. Att buteljera och sälja vinet under eget namn var producenten nämligen bland de första med i en del av Loire där uppemot 80 procent av Muscadetproduktionen fortfarande buteljeras av négocianter. Hästarna ersattes så småningom och på nästa svartvita bild kan man se hur barnen klättrar på den första traktorn i byn 1962. Hur fascinerande är inte detta?

En egenhet för Muscadet är att vinerna får ligga på sin fällning i faten, och följaktligen står det att läsa ”sur lie” på etiketten. Eftersom vinet inte dragits om kommer även eventuell kolsyra som bildats under jäsningen att följa med i flaskan och ge en viss spritsighet. Det märks när vi öppnar flaskan. Det pyser nämligen till och i glasen bildas små, små bubblor på botten och längs kanterna.

Annars är doften lätt, finstämd och aromatisk med päron, melon, gula äpplen och en knappt förnimbar ton av mineral. Smaken är också den lätt och elegant med en aning oxiderad ton, päron, gula äpplen och en aning citrus.

En charmig bagatell väl värd pengarna.

Varunummer: 2275
Pris: 79 SEK

2004 Barolo Serralunga Germano Ettore

2011-01-24T10:41:00.000+01:00

I beställningssortimentet finns en Barolo från det synnerligen goda året 2004 som jag till slut inte kunde avstå från att prova. Det är närmare bestämt Germano Ettores ”versione base” gjord på druvor som ratats därför att rankorna står på tillväxt i de båda vingårdslägena Prapó och Cerretta. Druvorna skiljs från stjälkarna och lakas ur i tio dagar under konstant omrörning för att få ut mer färgämnen och tanniner. Därefter får vinet ligga på en blandning av begagnade botti och barriquer i två år.

Doften är ganska dov och mörkfruktig med körsbär, körsbärspraliner, plommon, nagellack, balsamvinäger, stendamm och sur brasved.

Smaken börjar visa tecken på mognad och även om vinet rundats av en del så suger det till på insidan av kinderna från de stadiga tanninerna. Med min begränsade erfarenhet av Barolo känns vinet förhållandevis fylligt och mörkfruktigt med körsbär, plommon, slånbär och hallon. Faten känns integrerade och bidrar till att ge rondör, men kanske också döljer frukten något. Eftersmaken är förhållandevis lång. Tyvärr är alkoholhalten något i högsta laget (14,5 procent) och det slår igenom med en aning eldighet. Jag vill också sätta ett frågetecken vad gäller den fortsatta utvecklingen då vinet känns aningen uttorkat i dag.

Skall jag sammanfatta intrycken så blir det rustik och krallig med viss avsaknad av finess. Ett gott vin som jag inte kommer att köpa fler flaskor av då priset känns alldeles för högt i förhållande till upplevelsen.

Varunummer: 82795
Pris: 355 SEK

2004 Corton Clos du Roi Domaine Thenard

2011-01-20T15:24:00.000+01:00

En vacker sommardag för några år sedan åkte vi längs med Strandvejen och tittade in på Louisiana innan det var dags att fylla skuffen hos Philipson Wine i Kokkedal. På vinst och förlust införskaffades en låda Bourgogne från Domaine Thenard utan någon som helst kunskap om producent eller appellation. Det räckte med att det stod Grand Cru på etiketten och att det var Bourgogne. Etikettsdrickande kallas det visst. När jag väl kom hem och läste på insåg jag att jag köpt vin från en notoriskt lågpresterande egendom. Mitt första intryck var väl inte direkt översvallande då vinet kändes som en ungdomligt körsbärskärv Chianti med riviga tanniner och syror.

Familjen Thenard har sina rötter i Givry där de har varit verksamma sedan 1760. Under mycket lång tid såldes huvuddelen av produktionen till negociantfirman Maison Remoissenet och fram till 2005 såldes väldigt lite vin under egen etikett. Egendomen är främst känd för att ha det nästa största innehavet i Le Montrachet. Därtill finns ett litet stycke mark i Grand Cru-vingården Clos du Roi på Cortonkullen. Domaine Thenards viner anses vara gammalmodiga och tanninrika i ungdomen, eller för att låna ett mer lovande uttryck ur vinlitteraturen, ett riktigt ”vin de garde”.

Det första intrycket är ganska dammigt och unket. Min första farhåga är att vinet är defekt på något sätt. Men en god och ganska komplex doft av jordgubbskompott, körsbär, torkad frukt, läder och örtighet indikerar att allt är som det skall. Efter hand tätnar doften och ett tydligt stråk av salmiak växer fram.

I munnen känns vinet inte särdeles ungt och i behov av lagring. Väl balanserat, avrundat och behagligt är drickvänligheten mycket hög. Kroppen är hyggligt väl tilltagen med en fin smak av körsbär, jordgubbe, torkad frukt och salmiak som klingar av långsamt. Aningens fat finns där också.

Den enda kritiken jag kan rikta mot vinet är att det känns aningen platt, det vill inte riktigt sjunga. Förhoppningsvis kan det bli lite roligare med några år till i ryggläge, det är bara att hålla tummarna. Trots denna invändning är detta det mest prisvärda vin som jag köpt från Bourgogne. Jag har för mig att det kostade 169 danska kronor, vilket då ungefär motsvarade 210 svenska kronor. Det är väl i runda slängar ungefär hälften av gällande listpriser som jag hittat på nätet. Summa summarum är det roligt att kunna konstatera att ett av mina minst genomtänkta inköp gett så god utdelning.

2008 Langhe Rosso Il Cascinone Castellero

2011-01-10T20:25:00.000+01:00

När goda vänner på middag har med sig en flaska vin i present får jag ett utmärkt tillfälle att prova ett vin som jag annars inte hade köpt själv. Så kommer det sig att vi i helgen som gick provade en Langhe Rosso som producerats av Araldicagruppen och som till hälften består av Barbera, 40 procent Nebbiolo och tio procent Dolcetto.

Doften är ganska tät och lite småkärvt rättfram med körsbär, mandelmassa, stendamm, plommon och fat. Lite drygt medelfyllig med körsbär, körsbärspralin och plommon samt lite torkad frukt, läder, viss kryddighet och lite fatrondör framträder efter hand ett gott bruksvin fram med modern drickvänlighet i fokus. Syrligt och aningen kärvt fungerar vinet utmärkt till älgstek med gräddsås. Gott, men aningen anonymt och tillrättalagt får omdömet bli.

Varunummer: 94896
Pris: 119 SEK

NV Veuve Cliquot Sec

2011-01-05T10:58:00.000+01:00

Eftersom jag var utsedd till att köra bil på nyårsafton fick det till tolvslaget bli en halvflaska Champagne inköpt i all hast på det lokala bolaget. Tanken var att passa på och prova en klassiker, Veuve Cliquot. Enligt Systembolagets hemsida består blandningen av 56 procent Pinot noir, 28 procent Chardonnay och 16 procent Pinot meunier.

Doften är tämligen brödig med nötter och mandelmassa samt äpplen. Smaken är krämig med brödighet, kola, kaffe och en mintig sötma som påminner om polkagris. I mitt tycke är detta ett tämligen korrekt och föga upphetsande vin. En köprekommendation är väl inte riktigt på sin plats tycker jag. En flaska mousserande, typ Prosecco, för väsentligt mycket färre penningar gör antagligen jobbet lika bra.

Varunummer: 7421

Pris: 199 SEK för 37,5 cl

5 x Grauer burgunder

2010-12-30T23:38:00.000+01:00

Sedan sju år tillbaka har jag haft förmånen att få vara med och prova vin i ett sällskap som tyvärr verkar ha somnat in. Får se om denna trevliga institution förmår återuppstå kommande år. I våras avhölls den senaste (sista?) provningen och eftersom jag sparat anteckningarna lägger jag upp dem. Med återfunnen lust att blogga om vin tänkte jag försöka hinna med att bokföra så mycket som möjligt inför nästa år. Om inte annat som stöd för mitt eget minne.

Det stod fem vita viner på bordet. För att uttrycka sig rakt på sak så såg det ut som en provning av urinprov stundade.

Sedan var det dags att gissa. Jämte Riesling och Chardonnay från skilda delar av världen haglade förslag på allt möjligt som Sauvignon blanc från Loire, Alsace, Gewürstraminer, Viognier från Rhône, Sydafrika eller Australien eftersom konsensus rådde om att det absolut inte kunde vara fråga om tyska viner.

Jodå, det var tysk Grauer burgunder från Baden som vi hade i glasen. Det är tyska för Pinot Gris, eller Pinot Grigio om man så vill. Vinerna hade köpts in av provningsledaren på plats i Baden och fraktats hem. Att prova blint är roligt och lärorikt, om än inte direkt välgörande för självförtroendet alla gånger. Vinerna presenteras i rangordning.

2004 Burkheimer Feuerberg Grauer Burgunder "GROSSES GEWÄCHS" VDP - Baden -Barrique- Bercher

På femte och sista plats kom detta barriquelagrade vin som jag uppfattade som smått oxiderad och med lite söt tuttifrutti med krusbär, ananas, knäck och ganska tydliga fat i doften. Ananas, päron och fat återfanns i smaken som trots låg syrlighet uppfattades som frisk. ”God” noterade jag i protokollet och detta vin kostar på plats i Tyskland cirka 200 kronor.

2007 Burkheimer Feuerberg Grauer Burgunder Spätlese trocken Bercher

På fjärde plats och mycket god kom denna ljusa skapelse med smått oljig doft av söt frukt, ananas och krusbär. Smaken innehåller även den ananas i sockerlag med grape, viss spritsighet och känns frisk trots ganska låg syrlighet. Kostar på plats cirka 125 kronor.

2006 Burkheimer Schlossgarten Grauer Burgunder Spätlese trocken Bercher

Utseendet hörde till de bättre med ljus och vacker färg. Doften är friskt med fläder, ananas och viss mineralitet. Smak av ananas i sockerlag och viss jordighet med låg syrlighet. Kostar på plats 175 kronor.

2005 Burkheimer Schlossgarten Grauer Burgunder Kabinett trocken Bercher

Vinet är något mörkare och grumligare, vilket leder tankarna till urinprov med måhända en gnutta för mycket äggvita, enligt diagnosen. Doften är frisk med gummi, jäst, ostronskal, smörighet, söt frukt och ananas. ”God” noterade jag efter att ha smakat ananas, söta päron och med låg syrlighet. Kostar 175 kronor på plats.

2003 Grauer Burgunder Müllheimer Sonnhalde Spätlese Trocken Dörflinger

Vinnaren är hedonistisk och kraftfull, hårt ekfatslagrad och vinner måhända inte poäng på elegans. Utseendet är rent och färgen är vacker och tät med drag åt det rosa och lätt mahognyfärgade hållet. Doften är mättad med smörkola, godissötma och ananas. Smaken domineras av fat, smörkola, ananas och tuttifrutti som klingar av i en lång eftersmak. Syrligheten är mycket låg och gränsar nästan till att ge vinet ett lite platt intryck. Men ack vad gott det är! Priset är helt sensationella 120 kronor på plats.

Ett par generella reflektioner. En distinkt doft och smak av ananas med låg syrlighet var ett återkommande tema. Trots viss restsötma kunde noteras över hela linjen kändes vinerna friska och torra. En generell åsikt var också att i beaktande av priserna så var det fantastiska viner som ger mycket god utdelning för pengarna. Baden verkar vara väl värt en omväg för den som tar bilen till sydligare breddgrader på semestern.

Herrmiddagsviner

2010-12-30T14:41:00.000+01:00

En vacker sommardag samlades tre herrar för att dricka vin, grilla och umgås.

Som apéritif hällde vi i oss en 2002 Pierre Peters Blanc de Blancs L'Esprit Grand Cru. Tät och mycket bra doft med citrus, nötighet, brödighet och kanske lite kola. Det goda intrycket höll i sig med en kruttorr friskhet och en smak av äppelkart, brödighet och nötter. Denna Champagne återfinns i beställningssortimentet för 399 kronor och är värd att prova.

Därefter blev det en italiensk batalj mellan tre kontrahenter.

På tredje och sista plats placerade vi 2006 Sorì Paitin Barbaresco. Doften innehöll Ekströms nyponpulversoppa, tjära, stendamm och viss rökighet medan påtagliga fat dolde frukten.

Smaken innehöll, även den, nypon innan något som en av de deltagande beskrev som en ”dubbelattack” av syror och tanniner satte in. Medelfyllig och med lång eftersmak hade detta vin nog stått sig bättre i konkurrensen om det inte hade varit för den överdrivna fathanteringen som skymde den eteriska Nebbiolofruktigheten.

Inte någon av oss var särskilt imponerad och i stället utvecklades det till en toskansk batalj med piemontesaren uträknad.

Det blev aldrig riktigt klarlagt vem som vann, men jag tolkade intrycken som att 2004 Castello di Brolio kom på andra plats. En mycket god och tät doft av söta körsbär och plommon, som sekonderades av kaffe, choklad och tjära, stod som en kvast upp ur glaset.

Det helgjutna intrycket bestod i munnen med surkörsbär och kaffe som dominerande intryck. Annat jag noterade var plommon, charkuterier och blodapelsin innan jag lade till ”ståpäls” för att mer träffande beskriva intrycken. En tung spelare som det skall bli en fröjd att följa under kommande år. Vinet återfinns i beställningssortimentet och jag utfärdar en mycket stark köprekommendation.

På första plats kom, som jag tolkade det, 2006 Vignamaggio IGT Toscana Cabernet Franc. Sedan 1990 görs ett vin på Cabernet Franc från 40 år gamla stockar, eftersom det egendomligt nog finns sådana rankor bland all Sangiovese.

En påtagligt söt doft är det första jag noterar. Tät, generös, dov och mörkfruktig doft av solmogna svartvinbär, björnbär och limstift med en rejäl dos fat. Doften är fantastisk.

Smaken är inte att leka med. Mörk och dov med svartvinbär och rejält med fatrondör. Skall man vara något kritisk så är det kanske väl mycket fat, men på något sätt förtar det inte helhetsintrycket av att detta är ett enastående gott vin. Att det är Cabernet Franc som står för druvmaterialet märks på den tydliga gräsigheten och lite gröna toner som inte stör, utan tillför karaktär. Balansen är makalös med avrundade tanniner och perfekt syrlighet.

Utom tävlan dyker sedan en 2007 Montirius le Clos Vacqueyras upp senare på kvällen. Vinet får kanske inte den uppmärksamhet det förtjänar, men jag noterar likväl en tät och mycket ren bärig doft med röda bär, slånbär och viol. Smaken består av kristallklar, nästan trögflytande, röd frukt. Kanske inte riktigt min stil, men opartiskt är det ett fantastiskt vin för den som gillar stilen med fruktstinna grenachepaket från 2007 med södra Rhône som hemvist. I skrivande stund finns möjlighet att köpa en sexpack i beställningssortimentet, och något annat än en klockren köprekommendation går väl inte att utfärda.

2008 Musella Valpolicella Superiore

2010-12-29T23:31:00.000+01:00

Vi anordnar i all hast en middag för goda vänner bestående av Tagliatelle con polpette al pomodoro. Eller om man så vill, hederliga köttbullar får koka en stund med passerade tomater. Enkelt och barnsligt gott. Till det krävs ett fruktigt vin utan påtaglig syrlighet eller kärvhet och därför vandrar tankarna åt nordöstra Italien till, och då närmare bestämt Valpolicella. En flaska Musella Valpolicella Superiore får följa med hem från bolaget sålunda.

I minnet har jag för mig att vinerna från Valpolicella består av Corvina, Rondinella och Molinara. Det visar sig vid en titt på konsortiets hemsida att utöver dessa druvor kan även Rossignola, Negrara, Barbera och Sangiovese användas upp till 15 procent. Därtill får maximalt fem procent av röda druvor utan arom få användas om de är tillåtna och rekommenderade av provinsen Verona. Vad denna sistnämnda bestämmelse fyller för funktion vet jag icke.

I detta vin har Corvina och Corvinone använts till 70 procent tillsammans med 20 procent Rondinella och tio procent Barbera. Här blir jag lite konfunderad, för enligt reglerna för Valpolicella måste även Molinara ingå med mellan fem och 25 procent. Italiensk vinlagstiftning verkar inte vara så entydigt enkel alla gånger.

Härligt söta körsbär med tydliga fat präglar doften. Björnbär, russin, torkad frukt, läder och viss örtighet finns bidrar till att ge ett gott och tämligen rättframt intryck.

Smaken är också den ganska så okomplicerat rak på sak med patenterade italienska körsbär och rutinerad fathantering i en tämligen fyllig kropp. Torkad frukt, russin, läder och kryddighet noterar jag också.

Ett gott och pålitligt vardagsvin som är perfekt till tomatbaserade rätter är mitt omdöme.

Varunummer: 2393
Pris: 99 SEK

2005 Chateau le Doyenné

2010-12-29T15:52:00.000+01:00

När jag så här inför det nya året försöker gå igenom provade viner under året hittade jag några borttappade noteringar från i våras, däribland Chateau le Doyenné.

Idén bakom lanseringen av detta vin har jag inte några problem att sympatisera med. För att sätta fingret på Systembolagets urusla sortiment av hyggliga bruksviner från Bordeaux inbjöds några vinbloggare att prova viner, och vinnaren fanns sedan att beställa. Till vinnare korades Chateau le Doyenné från det redan legendariska året 2005. Förfarandet var väl inte helt okontroversiellt av kommentartrådar att döma, då integritet och vandel hos bloggare och leverantör ifrågasattes. Nyfiken blev jag hur som helst och några flaskor införskaffades. Blandningen är 70 procent Merlot och 15 procent vardera av Cabernet Sauvignon och Cabernet Franc.

Doften är mörk och dov med söta plommon, körsbär och svarta vinbär med tydliga fattoner såsom kaffe och lite vanilj. Viss rökighet och charkuterier noterar jag också.

I munnen är vinet tätt och fylligt med rik frukt av plommon, korinter och toskanska körsbär. Visst finns där också en viss gräsighet, och tydlig fatighet som kompletterar frukten väl. Tanninerna är åt det sandiga hållet och syrligheten ungdomligt pigg. Eftersmaken skulle jag karaktärisera som hyggligt lång.

Mitt intryck är att detta är ett lyckat exempel på modern Merlotdominerad Bordeaux som övergett den slanka och eleganta stilen för mer tryck och fruktighet. Bra gott är det, och i detta fall är jag glad över att jag fick en bra konsumentupplysning av bloggare och leverantör i samverkan.

Priset var, såvitt jag kan erinra mig, 150 kronor per flaska. Det var verkligen bra utdelning och visar med all önskvärd tydlighet att det går att hitta prisvärda viner från Bordeaux för den som vill och kan. Skall någon känga utdelas så är det väl till Systembolaget. Hur svårt kan det vara?

2009 Terredora Fiano di Avellino

2010-12-28T09:13:00.000+01:00

Innan året är till ända hinner jag med att prova ännu en druva. Denna gång är det Fiano med hemvist i södra Italien, och då särskilt i trakterna av Avellino. Fiano lär ha mycket gamla anor och namnet skall kunna tydas som att druvan är mycket omtyckt av bin på grund av sin sötma. Lokalt används därför druvan för att göra söta och mousserande viner. Internationellt är det dock de torra vinerna som vunnit publikens gunst.

Fiano di Avellino är en DOCG och enligt reglerna måste minst 85 procent av vinet bestå av Fiano. Det är tillåtet använda Greco, Coda di Volpe och Trebbiano upp till 15 procent. Terredora har valt använda sig av enbart Fiano i sitt vin.

Doften är generös och innehåller söta päron à la Piggelin, Basset´s vingummin, grapefrukt, fläder, citrus och ett uns kryddighet.

Smaken innehåller en hel del solmogen frukt. Honung har fått ringla över tropisk frukt, äpple och Piggelinpinnen. En uppfriskande mineralitet och citrusskvätt ser till att det inte blir för mycket av det goda, utan helhetsupplevelsen är frisk. Kroppen är åt det lättare hållet och detta måste vara det perfekta bersåvinet till en eventuellt kommande sommar.

Ett riktigt gott vin som bara måste provas. Hade detta varit en kvällstidning skulle jag naturligtvis utropat Terredoras Fiano di Avellino som ett fynd.

Varunummer: 2128

Pris: 99 SEK

2008 Chassagne-Montrachet Les Champgains Premier Cru

2010-12-27T20:26:00.000+01:00

Jag måste erkänna att jag hör till dem som ganska snabbt tröttnar på det traditionella svenska julbordet. Så kommer det sig att vi på juldagen skippar julskinkan och alla andra rester för att i stället kasta oss över ett par humrar. Till det dricker vi vit Bourgogne.

Producenten är Fernand & Laurent Pillot och vingårdsläget ligger ganska så mitt i appellationen Chassagne-Montrachet. Rankorna planterades 2002 efter det att marken fått ligga i träda i fem år för att bli av med gödningsmedel i jorden. Avsikten är att rankorna skall må bättre och ge mer mogna druvor. Vinet har fått jäsa, och därefter mogna, på fat till nästkommande sommar.

Doften är kanske inte direkt publikfriande generös, utan det mullrar snarare lite dovt. Här är det fatinslagen som främst gör sig påminda. Kola, petroleum, möbelpolish, sherry och tuttifrutti är godsaker som jag noterar medan jag febrilt försöker finna någon slags frukt. Det skulle i sådana fall vara päron eller äpple som simmar under ytan. Doften är diskret, lätt parfymerad, elegant och god.

Smaken är i dagsläget häftigare. Sval frukt med päron, grapebeska, en antydan till tropisk frukt åt tuttifruttihållet hittar jag i fruktskålen. En lätt oxidation, möbelpolish och något slags fläskfetma bidrar till komplexiteten. Syrlighet och mineral skapar ett vin med fantastiskt bra balans. Rondören är ganska väl tilltagen och eftersmaken är lång.

Oj, så gott det är! Behöver jag tillägga att vinet samspelar väldigt väl med humrarna. Köprekommendation utfärdas härmed.

Varunummer: 94442
Pris: 339 SEK

2005 Domaine de Courteillac

2010-12-27T13:53:00.000+01:00

På rekommendation provar jag denna Bordeaux som snickrats ihop av 70 procent Merlot, 20 procent Cabernet Sauvignon och tio procent Cabernet Franc.

Doften är inte överdrivet generös med tydlig gräsighet, söta plommon och körsbär, tobak. Det går att ana en dyig sjöbotten också, vilket bidrar till att skänka en härlig och rustik känsla.

Smaken är något bättre än doften med gräsighet och varm frukt som består av plommon och svartvinbär. Kroppen är drygt medelfyllig och jag hade även lagt till bra balans om det inte vore för att alkoholen tyvärr slår igenom med viss eldighet och en bränd ton.

Personligen hade jag gärna sett lite mer elegans och definitivt ett par snäpp lägre alkoholhalt. Detta sagt fann det å andra sidan flera vänner under julhelgen. Den som är på jakt efter ett gott vin från en av världens mest välrenommerade regioner och ett mycket bra år för en rimlig peng behöver inte leta mer. Det vill säga om denne inte råkar vara en terroirayatollah. För så värst mycket Bordeauxvibbar vet jag inte om jag fick.

Varunummer: 80030

Pris: 179 SEK

Gåsamiddag

2010-12-25T16:02:00.001+01:00

I år fick högtidlighållandet av sankt Martin av Tours inhiberas på grund av sjuka barn. En dryg månad senare gjordes ett nytt försök. Dock med gåsen utbytt mot sin släkting ankan.

Helgonkulten kring Sankt Martin och Mårten gås torde väl ha rötterna i vårt katolska förflutna. Tack vare att denna papistiska sedvänja levt kvar i Skåne så gives en utmärkt anledning att dricka bourgogne. Med tanke på vinets betydelse vid Mårten gås är det intressant att notera att Sankt Martin är alkoholisters skyddshelgon.

De Venoge Blanc de Noirs är först ut denna afton och blandningen består av 80 procent Pinot Noir och 20 procent Petit Meunier. Etikettens utformning kanske inte klarar högt ställda estetiska krav, men å andra sidan är det väl innehållet som främst spelar roll.

Färgen är vacker, ganska mörk och med en rosa anstrykning.

Doften innehåller ett huvudelement av äppelmust. Mognad, nötter och viss brödighet noteras också. Smaken är tämligen fyllig med äppeljuice, smöriga briocher, nötter och en aning oxiderad ton. Syrligheten är läskande och en stram mineralitet som påminner om att få krita på tungspetsen gör att denna champagne tigger om att få bli serverad med något till. Klockren köprekommendation utfärdas inför det stundande nyårsfirandet.

Därnäst var det dags för två viner från Bourgogne. Närmare bestämt byn Vosne, som till bynamnet även lagt namnet på sin mest kända vingård Romanée. Som av en händelse visar det sig att de båda vingårdslägena ligger precis bredvid varandra.

2006 Vosne Romanée les Quartiers de Nuits från Jean-Claude Boisset klev in i den vänstra ringhörnan. Doften ledde tankarna i förstone till norra Rhône med hallon, röda bär, pepprighet, viol, tjära, och viss rökighet. Smaken var kryddig och bärig med jordgubbar.

I den högra ringhörnan kom 2007 Vosne-Romanée Les Maizières Hautes från Domaine Mongeard-Mugneret. Här leddes tankarna åt Rioja till med tydlig mjuk fatkaraktär i doft och smak. Mer bärig och med rustik jordighet i doften som sekunderade jordgubbarna..

Båda var åt det knappt medelfylliga hållet med bra rymd i smaken. Eleganta, silkiga och med fantastisk bärighet av jordgubbar och härlig kryddighet. Det är i sådana här lägen som jag överväldigas av en lust att enbart köpa bourgogne. Om plånboken så bara tillät… Någon vinnare blev inte korad så matchen slutade oavgjort.

Därefter var det dags för 2001 Castello di Brolio från Barone Ricasoli. Scenen kan väl närmast liknas vid en fight mellan två viftande flugviktare som abrupt blir nedslagna av en inhoppande tungviktsmästare med hästskor i handskarna. Doften är väldigt generös och murrig med kaffe, julmust, dyig sjöbotten, sur brasved, körsbär samt röd citrus. Smaken fortsätter på samma tema med Coca Cola, plommon, kaffe, körsbär och choklad. Gott, javisst, men det går inte komma från att smaklökarna blir närmast chockade av kraften och den totala bristen på finess efter två subtila Bourgogner. Trots i det närmaste tio års ålder känns Brolion fortfarande vital och utan någon nämnvärd mognad. Hur länge kommer den att fortsätta i samma stil? Vinet återfinns i beställningssortimentet och bör inte missas!

Sammantaget en lyckad kväll med goda viner.

De Venoge Brut Blanc de Noirs, 319 SEK varunummer 7872

2006 Vosne Romanée les Quartiers de Nuits, Jean-Claude Boisset 379 SEK

2007 Vosne-Romanée Les Maizières Hautes, Domaine Mongeard-Mugneret 348 SEK

2001 Castello di Brolio, Barone Ricasoli, 349 SEK varunummer 81523

2006 Barolo Cascina Cucco Cerrati

2010-12-20T19:12:00.000+01:00

En möjlighet att köpa bra och billig Barolo från Danmark utlöste en feeding frenzy bland svenska vinbloggare. Klart jag måste kolla vad allt väsen handlar om. Ett par veckor senare dyker grannen upp med en låda som DHL lämnat hos dem. Som tur var kollade grannen inte upp vad lådan innehöll.

Om uppdelningen av producenter i Barolo mellan modernister och traditionalister fortfarande är aktuell så framstår Cascina Cuccos Barolo från vingårdsläget Cerrati som förhållandevis modernt framställd med urlakning i tre dygn, jäsning vid dryga 30 grader och små franska fat för lagring.

Doften är ljuvlig. Ursprunget är tämligen lätt att gissa sig till med klassiska kännetäcken såsom rosor, tjära, stendamm och nagellack som ackompanjerar körsbären och någon slags rökig och träig ton som jag vill ha till eneträ.

Stramt och elegant fortsätter smaken i samma stil med körsbär, röda bär, lakrits, marsipan och stendamm med lagom framträdande fattoner.

Sammantaget är det med glädje som jag konstaterar att förväntningarna infriades. Ett mycket gott vin som det skall bli en fröjd att följa under åren som kommer.

Pris: 211 SEK inkl. transport

2007 Fèlsina Berardenga Chianti Classico

2010-12-18T11:07:00.000+01:00

Ofta beskrivs vin i numeriska värden, och för att göra denna bedömning mer eller mindre vederhäftig görs ett försök till en opartisk beskrivning av vinets doft och smakegenskaper. Inte något fel i det. För att kunna beskriva en personlig upplevelse för andra krävs att vi använder oss av referensramar som andra känner igen sig i.

Om jag säger att ett vin är gott så är det en personlig upplevelse som kräver att den som tar del av mitt omdöme känner till mina referensramar. Men om jag säger att vinet får 88 poäng kommer sannolikt fler känna igen sig eftersom siffran 88 indikerar att jag inte utgår från mina egna smakpreferenser, utan försöker förhålla mig till en allmänt vedertagen måttstock.

En personlig beskrivning av en vinupplevelse skulle kunna utgå från följande scenario. En novembereftermiddag kommer en långväga god vän med sin son förbi. Barnen finner varandra snart över Legolådan och jag och min gode vän går ut och tänder Webern i vetskap om att det sannolikt är en av de sista gångerna den här säsongen innan snön kommer i vägen.

På grillen lägger vi en fläskkotlettrad med svålen intakt som späckats med rosmarin, salvia och vitlök. Till det klyftar vi potatis som kokas innan den rostas i ugnen i lite drygt en timme under det att den kontinuerligt vänds runt varje kvart. Såsen består av egenhändigt tillverkad kalvfond som med charlottenlök, lite vitvin och en rejäl skvätt grädde reduceras till sublim behaglighet.

Till middagen serveras Fèlsinas baschianti. Den tar inte överhanden eftersom kroppen inte är alltför fyllig. Den pigga syrligheten, som noteras runt bordet på förhand, är som bortblåst när den får möta den gräddstinna såsen. Även de sandiga tanninerna rundas av med det grillade köttet. Ett mycket väl balanserat matvin som står för en av årets vinupplevelser för mig.

Det här är en omständlig beskrivning av en personlig upplevelse som fungerar dåligt som konsumentvägledning för någon som inte var med under denna kväll.

Mitt försök till att opartiskt försöka beskriva vinet blir som följer:

Doften består av söta körsbär och röda bär med rökighet, en aning tjära samt kaffe. Smaken är åt det slankare hållet med körsbär, röda bär och en aning röd citrus med kaffe från rostade fat. Balansen är bra med pigg syrlighet och sandiga tanniner. Sammantaget ett gott vin.

När jag väger samman min personliga upplevelse med ett försök till opartisk poängsättning så får det bli: köp en flaska 2007 Fèlsina Berardenga Chianti Classico, hugg tag i en mycket kär vän, grilla ett stycke gris, ät och drick under trevlig samvaro och detta vin levererar en upplevelse som är värd 95 Parkerpoäng. Om du inte behöver dras med treårstrots vid matbordet kan du möjligtvis lägga till en poäng. Kanske att en Chateau Mouton Rothchild från fredsåret 1945 hade gjort jobbet bättre. Men det vete fan.

Varunummer: 90046
Pris: 149 SEK

2008 Clos la Coutale

2010-12-17T22:54:00.000+01:00

Det är lätt att tro att Bordeaux alltid varit hemvist för några av de mest eftertraktade vinerna i världen. Så är inte fallet. Det tog faktiskt producenterna i Bordeaux rätt lång tid att få konsumenterna att uppskatta vinerna därifrån. Mer uppskattade viner producerades längre upp för floderna, bland annat i Cahors som var eftertraktat redan på medeltiden.

Allteftersom handelsmännen i Bordeaux lärde sig att tjäna än mer pengar på vin genom att framställa dem på egen hand ville de eliminera konkurrensen från vinregionerna uppströms genom in- och utförselregler. Först när segelfartygen från Norra Europa inte kunde gå ut på grund av isen i hamnarna fick övriga sydvästra Frankrike tillträde till exporthamnen i Bordeaux. Ett system som levde kvar till franska revolutionens dagar. Men i Bordeaux lät man inte tillfället gå förbi, utan när de kraftfulla och uppskattade vinerna från Cahors hade svårt att hitta köpare användes vinerna för att staga upp de egna förhållandevis lätta vinerna för att på så sätt öka tyngden och attraktionskraften hos dem.

Som inte detta räckte så drabbades Cahors, i likhet med många andra vinregioner i Frankrike och annorstädes, hårt under senare delen av 1800-talet av vinlusens framfart.

Ytterligare en knäck för vinnäringen i Cahors kom med frosten 1956, som i ett slag raderade ut rankorna i vingårdarna. Vid återplanteringen favoriserades Malbec (även känd under artistnamnen Côt, Côt Noir och Auxerrois) och i dag måste vinerna innehålla minst 70 procent av denna druva. Upp till 30 procent kan utgöras av Merlot och Tannat.

Clos La Coutale från producenten Bernede (föga informativ hemsida) använder 80 procent Malbec och 20 procent Merlot.

Doften är filmjölkig, nästan Cabernet Franc-aktig, med svartvinbär, plommon, korinter, tobak, läder och med viss gräsighet.

Smaken är ganska fyllig med varm och avrundad frukt som består av svartvinbär, björnbär och plommon. Även i smaken noteras viss gräsighet. Sötlakrits och tobaksflagor anar jag också. Jag skulle gissa att viss tid har tillbringats på fat eftersom det finns ganska tydliga fatvaniljtoner.

I dagsläget är inte smakintrycken riktigt lika framträdande som doften och det skulle väl kunna vara en indikation på att vinet kan vinna på lagring. I mitt tycke är det ett riktigt bra matvin som väl förtjänar en köprekommendation. I skrivande stund finns några få flaskor spridda runt riket enligt Systembolagets lagersaldo.

Varunummer: 94478
Pris: 119 SEK

2008 Assyrtiko Domaine Sigalas

2010-12-17T13:37:00.000+01:00

Det andra vinet från Santorini inmundigades för ett tag sedan. När man läser om grekiska viner framhålls ofta Domaine Sigalas som en välrenommerad egendom värd att hålla utkik efter.

Egendomen ligger på den norra delen av Santorini och vinstockarna lär vara över 50 år gamla. Jormånen består till stor del av lava och vulkanaska, vilket innebär att de stackars vinstockarna inte har särskilt mycket organiskt material att hämta näring ur. Avkastningen är inte mer än 18-30 hektoliter per hektar.

Doften är tydligt fatad även om jag är högst osäker på om vinet fått någon fatlagring. Men oxiderade sherrytoner anar jag likväl, jämte gula äpplen, stendamm och en tydlig citruston.

Smaken känns även den fatad med sherrytoner och tuttifrutti. Det tropiska anslaget fortsätter med en korg av tropisk frukt där jag särskilt skiljer ut mango. Tydlig citrus och en läskande mineralitet fullbordar skapelsen.

Det är inte något stort vin, men riktigt gott är det och den nyfikne kan prova årgång 2009 i beställningssortimentet för 189 kronor.

2009 Santorini Assyrtiko Santo Wines

2010-12-16T19:39:00.000+01:00

Jag kan på rak arm inte erinra mig om att någon gång ha druckit ett grekiskt vin innan jag köpte ett par flaskor i höstas. Då kom det ett par grekiska vita viner från Santorini på bolaget som väckte min nyfikenhet.

Druvan som främst odlas på Santorini är Assyrtiko, och den härstammar troligen från ön också. Rankorna på Santorini växer i gropar i vulkanaskan för att stå emot de kraftiga vindarna från Egeiska havet. Eftersom vinlusen inte trivs i askrik jord har många rankor inte ympats på amerikanska rotstockar.

Om producenten har jag inte hittat särskilt mycket. Främst på grund av mina eftersatta kunskaper i grekiska som gör att jag inte kan dechiffrera det kyrilliska alfabetet på hemsidan. Viss information ges på engelska och om det vin som jag drack hittar jag den oumbärliga informationen att det är vinifierat på klassiskt vis för vita viner. Och det slår mig att så mycket mer än så behöver jag ju faktiskt inte veta. Viss uppmärksamhet verkar vinet ha rönt i vinkretsar att döma av alla medaljer som erhållits från olika tävlingar, varav två stycken återges på själva flaskan.

Doften är något blommig och innehåller solmogen frukt av meloner och päron med söt ananas och påtaglig citrussyrlighet. Därtill finns något petroleumdestillat av något slag och viss oxidation. Doften är mycket god.

Den skarpa citrussyrligheten återkommer bland smakintrycken. Där finns också aningen mineral, svag oxidation och en fruktkorg med päron och melon. Några bubblor i glasen indikerar att någon slags efterjäsning kan ha skett i flaskan. Det kan också förklara att där finns viss spritsighet. Denna skönhetsfläck förtar inte att vinet är mycket gott. En stabil köprekommendation utfärdas härmed.

Varunummer: 2338
Pris: 99 SEK

2004 Barbaresco Cascina Baricchi

2010-12-16T08:50:00.000+01:00

Vid en genomgång av Systembolagets beställningssortiment hittade jag ett erbjudande som hämtat från Danmark. Två flaskor Barbaresco från toppåret 2004 för endast 280 kronor. Var det frågan om ett ohöljt danskt försök att bryta sig in på den svenska marknaden?

1979 bestämde sig Giovanni Simonetta för att köpa mark och göra sitt eget vin. Den första årgången kom tio år senare. Ambitionen hos producenten verkar vara att kombinera traditioner med nymodigheter. Druvorna lakas ur i tio dagar i ståltankar innan en sejour på två år i franska och ungerska 500-litersfat tar vid.

Doften är generös och kanske en aning åt det sötfruktiga hållet med typisk nebbiolofrukt, örtiga körsbär, nypon, tallbarr och nagellack.

Smaken tar vid med söt och solmogen frukt av körsbär, svartvinbär och hallon/jordgubbe. Lägg därtill lakrits, rosor och tjära. Kroppen är förhållandevis fyllig, men ändå slank med avrundade syror och tanniner. Eftersmaken klingar av långsamt.

”Superfynd!!!” skriver jag i protokollet och kastar mig på datorn för att i ett nafs beställa fler flaskor. Det går icke att göra då flaskorna är slut. Vid en kontakt med leverantören visar det sig att erbjudandet var för bra för att vara sant. Tydligen har Systembolaget angivit fel pris i beställningssortimentet. Baricchis Barbaresco kommer lanseras en gång till, men då till ett högre pris. Är det 280 kronor per flaska som gäller vet jag inte om jag är lika intresserad. För de pengarna skulle jag nog ändå vilja ha lite mer elegans och mindre sötfruktighet. En flaska har jag kvar och det skall bli intressant att korka ur den om några år och se vad som hänt.

Fler har provat.

Pris: 280 SEK/två flaskor

2007 Langhe Nebbiolo Pelissero

2010-12-15T21:40:00.000+01:00

Tidigare i höstas provade jag en Langhe Nebbiolo från Pelissero ur beställningssortimentet och gjorde några snabba anteckningar. Pelissero äger 20 hektar i trakterna av Barbaresco, vintillverkningen började 1960 och denna Langhe Nebbiolo görs på druvor som inte ingår i Barbarescon eftersom stockarna är för unga.

Doften är tämligen elegant och ren med körsbär, nagellack, lakrits, mörk och bitter choklad samt stendamm. Smaken är slank och elegant med bra Nebbiolofrukt. Därutöver noterar jag körsbär, blodapelsin, mjölkchoklad och stendamm. Det är bett i tanninerna utan att vinet känns kärvt och syrligheten är markerad. Eftersmaken hänger i ett bra tag. Riktigt god noterar jag. Enda invändningen är väl att prislappen inte känns riktigt motiverad. Dock ett vin väl värt att prova.

Varunummer: 73276
Pris: 176 SEK

2007 Rudera

2010-12-15T10:52:00.000+01:00

Rudera har jag flera gånger fått mig rekommenderat av en person vars omdöme jag litar på. Chenin Blanc har ju sitt ursprung i Loiredalen. Numera är det väl många som i större utsträckning förknippar denna druva med Sydafrika, där den även går under namnet Steen.

Doften har en tydlig honungssötma och fatoxidation. Melon, nötter och tropisk frukt kompletterar. Smaken är inte alls i min stil med beska, alkoholhetta och tydlig oxidation. Frukten är honungssöt med citrus och tropisk frukt samt ananas. Det får väl anses vara ett gott vin ur ett opartiskt perspektiv, men jag tycker inte att det känns riktigt balanserat och fräscht.

Det är lätt att hitta både positiva och negativa omdömen på nätet. Det indikerar nog att den som är nyfiken på sydafrikansk Chenin Blanc från Rudera nog därför bör prova och bilda sig en egen uppfattning.

Varunummer: 2237
Pris: 109 SEK

2006 Ser Lapo Chianti Classico Riserva Mazzei

2010-12-14T09:58:00.000+01:00

Ser Lapo Mazzei skulle förmodligen ha försvunnit in i historiens glömska som en tämligen anonym tjänsteman i medeltidens Florens om det inte vore för två saker. För det första var han en mycket nära vän till en viss Francesco di Marco Datini och för det andra lade ett av hans barnbarn grunden till en av Italiens främsta vinproducenter.

Det slumpade sig nämligen så att när Francesco di Marco Datini, mer känd som köpmannen från Prato, dog utan arvingar 1410 bevarades mängder av brev och andra dokument. Därför kan vi än i dag få en fascinerande inblick i näringsliv och privatliv i medeltidens Europa. Det är svårt att i dag slå upp en bok om medeltid eller renässans utan att författaren anger Datiniarkiven som en källa. Som en bonus för den vinintresserade så korresponderade Francesco och Ser Lapo även om vin och vinframställning. Ser Lapo var nämligen mycket intresserad av vin och skaffade sig en egen vingård i Carmignano.

Det är Ser Lapo som i ett brev från 1398 nämner Chianti för första gången som vinregion. Nu tvistar i och för sig di lärde om huruvida Chianti vid denna tid var vitt eller rött.

En intressant detalj är att det ansågs vara utmärkande för riktiga karlar att dricka vita och söta viner. Om kvinnor då drack röda och torra viner förtäljer inte historien…

Ytterligare en intressant detalj är att hygienen vid vinframställningen var ett känt problem. Vinerna förstördes tämligen snabbt. Ser Lapos råd till Francesco var då att tvätta faten med vin innan de fylldes på.

Ser Lapo fick 14 barn, och ett av barnbarnen gifte sig med Piero di Agnolo da Fonterutoli. Familjen Mazzei kom att utmärka sig ännu en gång i vinhistorien. Filippo Mazzei blev bekant med den blivande amerikanska presidenten Thomas Jefferson och åkte över till dennes egendom Monticello i Virginia för att undersöka om det gick att göra vin i USA. Föga förvånande slutade försöket i fiasko. Hade Filippo kunnat ta reda på orsaken hade kanske vinvärldens största katastrof kunnat undvikas och vinlusen fått stanna kvar på andra sidan Atlanten.

Vänskapen mellan Francesco di Marco Datini och Ser Lapo är fascinerande läsning. Passande nog har Mazzei hyllat Ser Lapo genom att sätta hans namn på Chianti som till 90 procent utgörs av Sangiovese och tio procent av Merlot, som fått ett år i franska fat.

I grilloset en vacker junikväll passade jag på att dra mig undan och snabbt plita ned några omedelbara intryck. En tät och dyig doft med dov plommonfrukt med trä och grafit stiger upp ur glaset. Lite viol också kanske.

Smaken fortsätter på samma tema. Tät och drygt medelfyllig med mörka plommon och körsbär samt viss grafitartad mineralitet vandrar tankarna åt Bordeaux till. Strukturen är bra med polerade tanniner. Eftersmaken hänger kvar länge. Kanske inte så ursprungstypisk, men mycket god och ett väldigt gott sällskap till grillat kött. En given köprekommendation utfärdas och vinet går att finna i beställningssortimentet.

Varunummer: 73864
Pris: 189 SEK

2008 Gevrey-Chambertin Les Crais Camille Giroud

2010-12-13T21:54:00.000+01:00

I helgen som gick provades ännu en bourgogne från stall Camille Giroud. Druvorna som vinet gjorts på kommer från trakterna av Gevrey. Att växtplatsen är utskriven på etiketten betyder inte så mycket. Det finns 69 växtplatser med enbart bystatus i Gevrey. Enligt sakkunniga gäller det att se upp eftersom växtplatserna som ligger långt ned på sluttningen och på fel sida av landsvägen ofta resulterar i mediokra viner som inte lever upp till de stolta anorna på etiketten. En besvikelse ligger sålunda i farans riktning eftersom Les Crais ligger direkt öster om landsvägen. Å andra sidan är det enligt samma sakkunskap viktigt att hålla utkik efter vem som producerat vinet, och då är man väl mer på fast mark antar jag eftersom Camille Giroud har rykte om sig att väsentligt förbättrat kvaliteten på sina viner under senare år.

Doften är bärig, smått godisartad, och bjuder på körsbär, hallonbåtar och några röda bär à la norra Rhône. En aning mandelmassa noterar jag också. Där finns ett rustikt drag som jag närmast vill härleda till det där lagningskitet som man använder för att reparera punkterade cykelslangar. Stendamm, örtighet, viol och eneträ kompletterar en hyggligt komplex doftbild som är god utan att vara överväldigande.

Smaken drar åt det medelfylliga hållet med ungdomlig syrlighet och silkiga tanniner. Det bjuds på hallonbåtar, körsbär, balsamico och mandelmassefatsötma och örtig och stendammig mineralitet.

Mitt intryck är att vinet känns rustikt och hyggligt välmatat i dagsläget. Ståpälsen uteblir dock. Måhända är det att jag kanske saknar lite mer finess. "Close, but no cigar" får bli mitt omdöme.

Varunummer: 94703

Pris: 325 SEK

2008 Volnay Camille Giroud

2010-12-12T09:39:00.000+01:00

Det kom flera viner från Camille Giroud tidigare i höstas. Camille Giroud grundades 1865 och hade länge rykte om sig att göra traditionella och rustika viner. 2002 togs företaget över av Ann Colgin och Joe Wender, som tillsammans med David Croix ökade kvaliteten och moderniserade verksamheten. En Volnay från denna producent fick ackompanjera en klassisk Coq au vin på fars dag.

Doften är sirlig och bärig med körsbär och jordgubbe, kräftstjärtar i dillspad, ett stråk av choklad, stendamm samt och örtighet.

Smaken bjuder på en sval och sirlig frukt bestående av körsbär, nypon och jordgubbe med tomatpuré i eftersmaken. Här finns också ett stråk av röd citrus. Trots ungdomen upplever jag inte vinet som särskilt syrligt, utan snarare härligt avrundad och generellt bra balanserat.

Initialt blir bedömningen att det är ett gott vin, men till maten blir det uppenbart att vinet tyvärr är lite för tunt. Eftersom vi snackar Bourgogne så är vinet i förhållande till smakupplevelsen något överprissatt och jag tycker väl inte att det riktigt räcker till för en köprekommendation.

Varunummer: 94702

Pris: 249 SEK

2008 Orballo Albariño

2010-12-11T10:23:00.001+01:00

Jag har aldrig varit särskilt snabb i vändningarna när det gäller att hoppa på trender. För några år sedan kom druvan Albariño/Alvarino med hemvist på den iberiska halvön i ropet. Av någon outgrundlig anledning har något vin gjort på denna druva inte konsumerats, såvitt jag kan erinra mig. Men bättre sent än aldrig. I somras kunde jag sålunda bocka av ytterligare en druva.

Doften är god med frisk och söt frukt av päron, melon och citrus som kompletteras av en välgörande mineralitet. Smaken är kruttorr med en söt och frisk frukt av päron, äpple som stramas upp av en grapemineralitet. Sedan finns där även en spritsighet på tungspetsen som gör att vinet fungerar perfekt som en munrensare efter oljiga tapas en varm sommarkväll. Det är kanske lite väl friskt och aningen onyanserat, men gott tyckte jag att det var likväl. Av detta enstaka smakprov kan jag förstå varför Albariño blivit populär. Fler buteljer från dessa trakter av Spanien lär det bli när temperaturen återigen tillåter shorts och att maten konsumeras utomhus. I skrivande stund är det väl en sex månader kvar ungefär.

Varunummer: 2696
Pris: 97 SEK

2006 Langhe Bianco Roagna

2010-12-10T14:11:00.001+01:00

En varm rekommendation från en bekant väckte min nyfikenhet på en blandning från den i svenska bloggkretsar så omskrivna producenten Roagna som består av 90 procent Chardonnay och tio procent Nebbiolo.

Utseendet är milt sagt uppseendeväckande. Vill man vara snäll så kan man säga att det ser ut som äppelmust. Eller mer rakt på sak, det ser ut som ett urinprov.

Doften är mycket tydligt oxiderad med bokna äpplen. ”Intressant” är mitt första intryck när jag smakar på vinet. Mycket tydligt oxiderat och utan särskilt mycket frukt att tala om, det skulle då vara äpple och nötter.

Jag har svårt att avgöra om vinet är gott eller enbart intressant. Här tror jag att den personliga smaken spelar väldigt stor roll om man tycker om det eller inte. Ett kul provningsvin skulle jag nog beskriva Roagnas Langhe Bianco som hursom.

Varunummer: 73296
Pris: 120 SEK

2008 Roero Arneis Matteo Correggia

2010-12-09T21:04:00.000+01:00

Stora variationer i geografi, jordmån och klimat har resulterat i en vildvuxen flora av mer eller mindre kända druvsorter som kultiveras i de italienska vingårdarna. Inemot 400 sorter lär det vara. Vitvinsdruvan Arneis är en av de mindre kända och användes historiskt för att mjuka upp Baroloviner. Denna tradition lever kvar i Roero då det är tillåtet att tillsätta en liten skvätt Arneis i Nebbiolovinerna. I och med att Barolo nuförtiden enbart görs på Nebbiolo minskade intresset av att fortsätta odla Arneis. På 70-talet lär det enbart ha varit två odlare som hade kvar denna druva i vingårdarna. Under 1980-talet växte intresset för Arneis och 2006 hade odlingarna utökats till 600 hektar i Piemonte. Under den geografiska betäckningen Roero görs både vita och röda viner. Av druvor från vinrankor planterade på totalt 425 hektar görs det vita Roero Arneis.

Solmogna päron, äpplen, melon och krusbär med ett uns av honung ringlat över frukten möter näsan. En viss restsötma präglar också smakintrycken. Päronen och kiwi/krusbären är honungssöta och syrligheten är inte särskilt påtaglig. Ett sting av mineral och en citrontvist ser till att det hela inte kantrar, utan helhetsintrycket är synnerligen gott.

När jag hämtade ut detta vin från beställningssortimentet på det lokala bolaget fick jag veta att många flaskor av samma vara expedierats under sommaren. Jag kan förstå varför. Mycket gott noterar jag med tre utropstecken efteråt. Missa inte att prova detta vin.

Varunummer: 72673
Pris: 149 SEK

2007 Barbaresco Ca´ du Rabaja

2010-12-09T08:57:00.000+01:00

Vin har framställts bland kullarna i Langhe sedan urminnes tider. Namnet Barbaresco lär kunna härledas till latinet och betyder ungefär ”barbarernas skog” eftersom romarna enligt sägnen tvingades ta skydd på Barbarescokullen när lokalbefolkningen inte ville underordna sig det romerska styret. Barbaresco i sin moderna tappning har bara drygt 100 år på nacken och uppstod 1894 när vinbönderna utvecklade sina viner för att ta upp konkurrensen med Barolo nästgårds. Två versioner av Ca´ du Rabajas Barbaresco släpptes i augusti. Jag tog den billigare på en provtur.

Doften är tämligen skir med körsbär och röda bär, stendamm, målarfärgsstick, sur brasved och viol. Munkänslan är ganska lätt men med bra rymd i smaken. Elegant och bra balans med finstämd frukt av violpastiller, hallon/smultron/jordgubbe och körsbär med välgörande kärvhet och pigga syror samt lite russin i avslutet. Intrycket är att producenten velat göra ett behagligt och drickfärdigt vin med modern teknik utan att ge avkall på ursprungskänslan. Jag faller i farstun och köper på mig två flaskor för att se vad som händer med tiden. Den som är mer inkörd på kärva tanninmonster som tarvar lång tid i källaren för full utdelning bör nog leta annorstädes.

Varunummer: 94363
Pris: 285 SEK

2008 Chassagne-Montrachet 1:er Cru En Remilly Bruno Colin

2010-12-08T15:48:00.000+01:00

I den uppsjö kokböcker som ges ut så har vi fastnat för Leif Mannerströms Husmanskonst. Bra recept och det har aldrig blivit fel hittills, utan succé varje gång. I helgen gjorde vi en fiskgratäng som blev synnerligen lyckad. Det fick bli en vit Bourgogne från Chassagne-Montrachet till gratängen. Om producenten har jag inte lyckats hitta något på nätet. Den Premier Cru-klassade jordplätten En Remilly ligger till absolut övervägande del i Puligny-Montrachet, men en liten del har hamnat på Chassagnesidan av kommungränsen och har givit druvorna till detta vin.

Doften är storstilad och elegant på en och samma gång med vaniljparfymerad sötfruktighet, oxidation som drar åt sherryhållet, gråpäron, tropisk frukt, citrus, farinsocker och kola med viss mineralitet och någon slags blommighet. Smaken är elegant och svulstig med tydliga fat. Ur godisskålen plockar jag sådant som kola, kaffe, nötter, gråpäron och piggelin. Intrycket är först åt det medelfylliga hållet innan turboeffekten kickar in mot slutet och eftersmaken drar iväg och sitter i resten av kvällen. Helt fantastiskt vansinnigt gott och balansen är sagolikt bra. Det som imponerar mest är eftersmaken och som nog gör att jag sätter detta vin som den främsta vitvinsupplevelsen hittills.

Det finns de som uppskattar anemiska viner av exempelvis Riesling som uppfostrats på ståltank. Efter helgens upplevelse måste jag nog ändå sälla mig till det läger som håller Chardonnay som världens främsta druva, och gärna med en rejäl ekplanka därtill.

Pris: 375 SEK

2007 Chateau Chantegrive Blanc

2010-12-08T09:19:00.000+01:00

Årgången 2007 lär ha varit en smärre katastrof för den röda sidan i Bordeaux. Jag har själv inte provat något rött från denna årgång, och de löjligt uppdrivna priserna lär inte ändra på den saken. De vita vinerna skall däremot ha haft gynnsamma förutsättningar och när det dyker upp små skvättar på bolaget gäller det att passa på.

På etiketten anges att Chateau Chantegrive framställts på lika stora delar Semillon och Sauvignon Blanc. Vinet har uppfostrats på ekfat i ett och ett halvt år, varav en tredjedel är nya.

Doften är mycket god med tydliga citrustoner och söta grå päron, krusbär och en aning tuttifrutti samt lite nässelblad. Lite ull och bacon anas också i bakgrunden.

Torrt, lätt, friskt och elegant med en underbar balans är det en fröjd att dricka en vacker sommarkväll. Smakpreferenser är alltid individuella, och jag måste tillstå att jag finner vinet aningen för stramt, och att jag gärna hade sett lite mer söt solmogen frukt. Mycket gott är det ändock och väl värt att prova.

Det finns, när detta skrivs, fortfarande några ströflaskor kvar på bolaget.

Varunummer: 96794
Pris: 109 SEK

2005 Chateau Rollan de By

2010-12-07T22:22:00.000+01:00

Ett slott från Medoc med rätt årgång på etiketten för rimliga pengar och där det ganska enkelt går att hitta goda vitsord vid en snabb googling går inte att motstå.

Chateau Rollan de By bestod 1989 av två hektar. I dag har egendomen vuxit till 45 hektar och vinproduktionen är mycket ambitiös hela vägen fram till lagringen på nya ekfat i ett år. Eftersom jordmånen på norra halvön i Medoc består av lera i högre utsträckning än längre söderut spelar Merlot ofta en större roll här. Vingården består till 70 procent av Merlot, 20 procent Cabernet Sauvignon och återstoden utgörs av Cabernet Franc och Petit Verdot.

Doften är generös, om än inte så komplex, med toskanska körsbär, kaffe och julkryddor och en aning knallpulver eller salmiak. Smaken präglas även den av körsbär och kaffe i en skönt avrundad stil med förhållandevis få tanniner och en syrlighet som inte är så markerad. Törs jag även nämna en aning julmust? Maffigt och mycket gott är det. Jag har råkat ut för det förut när jag druckit ung Bordeaux, helt plötsligt befinner jag mig i det toskanska kärnlandet. Så här skall ju riktigt god Chianti Classico smaka!

Jag har två flaskor i garderoben som det skall bli mycket intressant att korka ur om några år. För att göra det än intressantare kanske det kan vara värt att köra en blindprovning med Castelli dei Brolio e Fonterutoli också.

2005 Chateau Rollan de By återfinns i beställningssortimentet och är väl värt att prova tycker jag.

Varunummer: 75786
Pris: 299 SEK

2005 Taurasi dei Feudi San Gregorio

2010-12-06T16:35:00.000+01:00

Jag har inte druckit mycket Taurasi, men de få flaskor som jag provat har sannerligen levererat. Tidigare i höstas tog jag ett exemplar från Feudi San Gregorio på provkörning. Firman grundades 1986 och vinproduktionen framstår som tämligen modern med bland annat 18 månaders uppfostran på franska fat.

Doften leder tankarna till Vino Nobile di Montepulciano med söta körsbär och dova plommon, rökighet, charkuterier och limstift. Intrycket i munnen är fylligt, smått eldigt och varmfruktigt. Söta och solmogna plommon och körsbär samsas med russin och balsamico. Den mörka och fatade stilen med polerade tanniner och den solmogna, aningen brända frukten, känns ganska spansk till karaktären. ”Svingott” utbrister sambon i pur förtjusning och jag känner att ibland är det inte läge att analysera för mycket. Det går säkert att hitta anmärkningar, men de får anstå till en annan gång. Flaskan töms i rask takt och bättre betyg kan väl egentligen inte ett vin få.

Återigen har Taurasi levererat!

Pris: 160 SEK (sedan nedsatt till 128 SEK)

2004 Chateau Desmirail

2010-12-05T16:27:00.000+01:00

Mycket vatten har runnit under broarna sedan producenterna i Bordeaux klassificerades 1855. Egendomar har styckats och jordplättar har skiftat ägare genom åren. Det finns många som menar att kategoriseringen av vinerna på vänstra stranden i Bordeaux är otidsenlig och främst tjänar som marknadsföringsverktyg. Chateau Desmirail är ett exempel som kan illustrera denna åsikt. Mellan 1938 och 1981 buteljerades nämligen inte några viner under detta slottsnamn. Under denna tid användes druvorna till att framställa viner från Chateau Palmer, som ägde vingårdarna och varumärket, medan Chateau Marquis d´Alesme Becker övertog slottsbyggnaden. 1981 övertogs varumärket Chateau Desmirail och vingårdar av Lucien Lurton. En utbredd åsikt verkar vara att slottet inte lever upp till sin 3:e cru-status.

Jag kunde dock inte motstå att prova en flaska av årgång 2004 som kom i decembersläppet på bolaget.

Ur glaset stiger en inte särdeles generös doftpalett bestående av dov och mörk merlotfruktighet, där plommon och korinter träder fram mot en fond av dyig sjöbotten. Lägg därtill andra godsaker såsom kaffe, cigarr, blod och gräsighet.

Smaken är elegant tillbakalutad och levererar svarta vinbär, plommon, gräsighet, korinter samt en aning röd citrussyrlighet. Kaffe, tobak och blyertspenna noteras också. Kroppen är medelfyllig och vinet är bra balanserat med hyggligt lång eftersmak. Begynnande mognad bidrar till att vinet är behagligt att dricka i dagsläget.

Andelen Merlot har ökat under årens lopp. Trots denna förmodade känslighet för vad marknaden kan tänkas efterfråga så känns vinet som ”old school” med diskret elegans som riktmärke, snarare än effektsökande kraftfullhet.

Gott är det, och vore det inte för prislappen skulle jag nog lägga undan några flaskor. Chateau Desmirail känns ungefär en hundring för dyr i förhållande till vad det levererar.

Varunummer: 94874
Pris: 289 SEK

2006 Aglianico del Vulture D´Angelo

2010-10-13T21:20:00.000+02:00

En bit in i hålfoten på den italienska stöveln ligger Basilicata och Aglianico del Vulture. Där regerar Aglianicodruvan och appellationen fick DOC-status 1971. D´Angelo har producerat vin i ungefär ett sekel och i dag äger producenten 40 hektar. Enligt etiketten har vinet fått tillbringa 18 månader på fat.

Doften är dov och djup med plommon, körsbärskärnor, dyig sjöbotten, kryddighet och viss jordighet. Smaken innehåller varm frukt bestående av körsbär, blodapelsin, plommon, kryddighet. Tack vare tiden på fat är syror och tanniner avrundade. Vinet är något slankare än vad jag förväntat mig och jag skulle nästan vilja använda ordet elegant.

Det är absolut ett gott vin som hade behövt lite mer personlighet för att jag skall tända till på fler cylindrar. Det lämnar inte några bestående intryck. Men sett i förhållande till priset är dock vinet väl värt att prova.

Varunummer: 73693
Pris: 137 SEK

2008 Chateau de la Malonnière Muscadet Sèvre et Maine Sur Lie

2010-10-10T22:21:00.000+02:00

Vintern 1709 är den enskilt kallaste som någonsin uppmäts i europeisk historia. Standardavvikelsen var hela -3,6 grader för Europa. I Marseille rapporterades om temperaturer på -17,5 grader. Ännu värre var kölden i Ryssland, där standardavvikelsen var hela -7 grader, vilken drabbade den karolinska armén med full kraft och tusentals män frös ihjäl i Ukraina.

Runt om i Frankrike frös mängder av vinstockar sönder denna vinter. De skulle ersättas och så kom det sig att holländarna introducerade den burgundiska druvan Melon de Bourgogne i Loire. Längs med Loirefloden gjorde man söta viner på Chenin Blanc, men holländarna ville ha tämligen neutrala viner för att destillera. I Loire fick den nya druvan namnet Muscadet, vilket lär syfta på doften som ansågs vara myskliknande.

Chateau de la Malonnière produceras i appellationen Muscadet Sèvre-et-Maine som ligger ganska nära atlantkusten vid Nantes.

En specialitet är att Muscadetviner traditionellt buteljeras direkt från faten utan att tappas om och det gör att en del bottensats brukar följa med i flaskan. Denna metod som påminner om Champagnemetoden kallas följaktligen Sur Lie på, vilket också lagts till på etiketten.

Doften är frisk med söt melon, päron, sparris, citrus och viss jordighet jämte någon lätt petroleumartad mineralisk ton. Smaken är lätt, frisk och torr med smak av melon, päron, sparris och citrus och viss mineralitet.

Ett gott och okomplicerat vin med personlighet som jag gillar mycket. Det sitter som en fläskläpp till Moules Marinière och varmrökt lax. Förmodligen fungerar det bra till krabba och andra skaldjur också. En köprekommendation känns mycket välmotiverad.

Varunummer: 2241
Pris: 79 SEK

2007 Le Busche bianco IGT

2010-10-07T21:21:00.000+02:00

Umani Ronchi har gjort några viner genom åren som fallit mig på läppen, och då vill jag särskilt minnas en Cùmaro Rosso Conero. I höstas kom ett vitt vin från samma firma gjort på hälften Chardonnay och hälften Verdicchio, som verkade rätt häftigt efter att ha fått tillbringa ganska mycket tid på ekfat.

Menyn består av hummer och krabba. Gissa om mungiporna åker upp när vi sticker näsorna i glasen och känner att vinet doftar champagne! En härligt fet, brödig och nötig doft. Jag tycker att det kan vara svårt att urskilja tydliga fruktintryck i så här pass fatade viner, men jag skulle nog luta åt något åt äpplehållet. Och så finns där honungssötma också, liksom kryddighet, smörkola och tuttifrutti. Vilken doft.

Smaken är också den häftig med en krämig, sherryartad smak med söt frukt, nötter, smörkola och kaffe med väl avrundad syrlighet och rejäl fyllighet. Här har vi inte att göra med en blyg viol. Häftigt, kraftigt och godisgott. Den som är på jakt efter elegans och finstämda intryck bör leta någon annanstans. Vansinnigt gott och bör inte missas!

Numera återfinns Le Busche i beställningssortimentet.

Varunummer: 73146
Pris: 122 SEK

2006 Barbaresco Canova

2010-10-06T22:33:00.000+02:00

Det är alltid roligt när man får lära sig något nytt. Innan jag tog reda på mer om Ressias framställning av sin Barbaresco hade jag inte en aning om att ekfat kan framställas av olika slags ekar här i Europa. Jag trodde att vinproducenter använder sig av antingen europeisk skogsek (Quercus robur) eller amerikansk ek (Quercus alba).

Ressia har bland annat använt sig av 500-liters fat av trä från Allier gjorda på trä från bergek (Quercus Petraea eller Quercus Sessiflora). Och när jag läser på lite så visar det sig att ”franska fat” i vinsammanhang betyder att faten kan vara gjorda på antingen skogsek eller bergek eftersom de två arterna ofta återfinns sida vid sida i de franska skogarna.

Bergeken, till skillnad från den vanliga eken, särskiljs genom att ekollonen växer direkt på grenarna. Eftersom bergeken trivs på magrare jordar och växer långsammare tenderar strukturen att bli tätare än i skogseken. Det verkar inte vara så att de två ekarterna ger några avgörande skillnader i smak.

Ofta gillar vinproducenter att skriva ut från vilken skog som träet till ekfaten hämtats från. Alliers, Nevers och Tronçais är de mest kända. Men eftersom det framförallt är strukturen på träet och rostningen som avgör vilken karaktären på vinet anser många att det är tämligen ointressant från vilken skog faten härstammar från. Ytterligare ett skäl till att bortse från den geografiska ursprungsbetäckningen på fat är att detta är en helt oreglerad marknad… Om inte tunnbindaren på frivillig väg certifierar ursprunget så går det faktiskt inte att veta om ett fat framställts av ek från Ryssland eller Ungern. Eftersom det är stora skillnader i pris beroende på var träet härstammar från, och den franska ekproduktionen inte räcker för att stilla efterfrågan, fuskas det naturligtvis.

Azienda Agricola Ressia har pysslat med jordbruk sedan början av 1900-talet för att sedan 1997 huvudsakligen ägna sig åt vin. Ambitionerna är högt ställda vad gäller miljömedvetenhet och kvalitet i vingårdar och källare.

Doften är tämligen komplex med en dov och en aningen söt fruktighet där jag urskiljer körsbär, plommon, tobak, viol, läder, nagellack, stendamm och viss kryddighet. Något svårdefinierbart som påminner om mentol eller tallträ hittar jag också bland doftintrycken.

Tanninerna är sandiga och med viss rivighet. Syrligheten är även den markerad. Sambon tycker att vinet är ”ofärdigt”, och jag kan inte annat än att hålla med. Några år i ryggläge kommer sannolikt göra vinet mer lättillgängligt. Bland smakintrycken hittar jag körsbär, balsamico, mentol och fat. Eftersmaken är långdragen med torkad frukt och läder. Fantastiskt gott är det och jag beställer fler flaskor. Köprekommendation utfärdas härmed!

Varunummer: 88757
Pris: 291 SEK

2005 Barolo Virna

2010-10-05T21:50:00.000+02:00

När jag en vacker sommardag med glatt humör åkte till det lokala bolaget för att hämta ut en barolo från den utmärkta årgången 2004 visade det sig att det var en 2005:a i stället, eftersom bolagets hemsida i vanlig ordning inte stämde. Jag valde att svälja förtreten och pröva lyckan. Vinet har gjorts av Virna som ägs av familjen Borgogno. Producenten äger ungefär åtta hektar runt om i Barolo.

Måhända var doftsinnet avtrubbat efter det att Webern gått igång. Doften upplevde jag som knuten och intrycken flyktiga. Intressant var den likväl med nagellack, Aladdinlådans körsbärspralin, tjärved, mjölkchoklad och jordgubbe.

Smaken av körsbär, jordgubbe, svart te, lakrits och mintchocko inneslöts i en robust struktur av äppelskrottiga tanniner och polerade syror, och det hela klingade av långsamt.

Till de grillade ankbrösten fungerade denna Barolo väldigt bra efter en stunds luftning. Men det var inte tillräckligt bra för att jag skulle köpa fler flaskor eftersom helhetsintrycket var lite väl anonymt.

Varunummer: 85732
Pris: 289 SEK

2007 Beaune Coucherias Premier Cru Domaine Pierre Labet

2010-10-04T17:42:00.000+02:00

Exkursionen i Bourgogne fortsätter med ännu ett vin från trakterna av Beaune. Denna gång ligger premier cru-läget ungefär i mitten av Beauneappellationen, och högst upp i sluttningen.

Doften är lovande. Körsbär, jordgubbe, hallon och mineralitet med viss köttighet och något parfymerat inslag samt eneträ. Intrycket i munnen är något av en överraskning då vinet är hyggligt kralligt jämfört med vad jag är van vid. Körsbär, hallonbåtar, lakrits, rökighet och mineral känns ganska ursprungstypiskt. Balansen är god och bra med tryck initialt, vilket tyvärr inte följs upp i avslutet som känns lite korthugget. Gott är det, och det är inte utan att jag är lite sugen på att köpa ett par flaskor för att se om vinet kan utvecklas med några års lagring. Fast det vete katten om den korta eftersmaken kommer åtgärdas med tiden.

Varunummer: 95873

Pris: 328 SEK

2009 Domaine Pré Baron Touraine

2010-10-02T16:22:00.000+02:00

Detta vita vin från Loire fick flera goda vitsord vid lanseringen. I förstone gick även jag i gång. Doft och smak är tät, frisk och sötfruktig med kiwi/krusbär, fräsch limesyrlighet och kroppen tämligen fyllig. Men efterhand blir upplevelsen väl enahanda och det känns som om Sauvignon blanc-karaktären tillsats på kemisk väg.

Här har vi att göra med ett maxat vin som är som skapt för provningar där det nog slår ut mycket annat på ren kraft. I längden är det dock ohållbart och en utmärkt läxa i behovet av att läsa vinskribenters genomgångar av nyheter i sortimentet med hälsosam skepsis.

Varunummer: 2712

Pris: 89 SEK

2006 Gevrey-Chambertin Les Corvées Domaine Tortochot

2010-10-01T13:28:00.000+02:00

I Sverige eller Storbritannien hade Domaine Tortochot haft en sammanhängande plätt någonstans runt byn. Men eftersom vinproducenterna i Bourgogne, liksom övriga sektorer av det agrara Frankrike, undvikit de jordreformer som enligt vedertagen ekonomisk historia ligger till grund för industrialisering och marknadsekonomi har följaktligen Domaine Tortochot några spridda täppor spridda runt om i trakten. Les Corvées är en byappellation, tämligen mitt i Gevrey-Chambertin, som ligger nedanför de mer namnkunniga plättarna längre upp i sluttningen. Framställningen av vin går mot att vara ekologisk och producenten betraktar sig som traditionell.

En skir och bärig doft med hallon och jordgubbe samt några frostnupna röda bär, som kompletteras med stendamm och nagellack, träder fram efter hand. Om man doftar länge träder en antydan till fat fram också. Så långt tämligen pinottypisk.

Smaken är slank men med bra rymd. Bärigheten med hallon och jordgubbe, som innehåller ett stråk av sylt, får en karaktäristisk pinottypicitet med lakrits och stendamm. Balansen är bra och eftersmaken är lång. Tyvärr dras helhetsintrycket ned av att vinet känns en aning vattnigt. Lite mer tryck i smaken hade varit önskvärt. Men då misstänker jag å andra sidan att det inte hade varit ett byvin och prislappen väsentligt högre. Sammantaget är det ett gott vin som jag avstår från att köpa fler flaskor av. Jakten på goda och köpvärda viner från denna del av Frankrike fortsätter.

Varunummer: 75558
Pris: 317 SEK

2008 Pouilly-Fumé ”En Travertin” Henri Bourgeois

2010-09-30T22:44:00.000+02:00

Sommaren som aldrig ville ta slut fortsatte med mer vitt från Loire. I anteckningarna återfinner jag denna pärla som tyvärr ej verkar finnas kvar i beställningssortimentet.

En kraftig och fruktig doft med kiwi/krusbär, sparrisspad, citrus, ylle och mineral med en gnutta honung ger ett väldigt gott första intryck. Smaken är inte dålig den heller, med kraft och pigg syrlighet som inramning levereras en fruktkorg med kiwi/krusbär, citrus och grapebeska samt mineralitet. Frisk, fräsch och mycket god skrev jag ned. Till fisken fungerade det alldeles utmärkt och jag kommer nog hugga en flaska om jag återfinner den i systembolagets rullor.

2004 Barolo Serralunga Paolo Manzone

2010-09-29T16:47:00.000+02:00

Mot slutet av veckan i trakterna av Ystad provas en Barolo från vad som anses vara ett mycket bra år. Medan entrecôten gick klart på grillen korkade jag upp vinet och tecknade ned några snabba intryck.

En distinkt och pulvrig doft av Ekströms nyponsoppa ger ett särpräglat intryck innan körsbär, lakrits och torkad frukt växer fram. Där finns också något inslag från växtriket som växer i ett torrt klimat, om det nu kan vara lavendel, rosmarin eller timjan vill jag låta vara osagt. Hur som helst, doften är god.

Det första intrycket i munnen är att här har vi att göra med ett matkrävande vin. Syrligheten är pigg och kärvheten påtaglig. Körsbär, Läkerol och torkad frukt klingar av långsamt och med viss alkoholhetta. Trots att kroppen är knappt medelfyllig är det bra rymd i smaken och totalintrycket är mycket behagligt. Mycket god noterade jag och beställde ett par flaskor så fort jag kom hem.

Varunummer: 72280
Pris: 289 SEK

2006 Seigneurs d´Aiguilhe

2010-09-28T15:23:00.000+02:00

En entrecôte på grillen en vacker sommarkväll i trakterna av Ystad fick sällskap av en Bordeaux från högra stranden.

Chateau d´Aiguilhe är en av flera egendomar runt om Bordeaux som ägs av Stephan von Neipperg. Appellationen är det inte fullt så kända Côtes de Castillon. 80 procent av vingårdarna är planterade med Merlot och återstoden utgörs av Cabernet Franc. Seigneurs d´Aiguilhe är andravinet från slottet.

Doften är rödbärssyrlig med plommon och korinter, järn och blod samt lite dyig sjöbotten. Ett milt stjälkigt inslag drar ner intrycket. Smaken upplevde jag som spetsig och diskantig med pigg syrlighet och en aning bränd bitterhet. Plommon korinter och körsbär med fat som rundar av. Ung, syrlig, sträv och med viss grön bitterhet.

Det låter värre än vad det är. Förvisso fungerar det hyggligt till maten. Men några fler flaskor blir det inte och jag kan inte rekommendera detta vin.

Varunummer: 75189

Pris: 139 SEK

2004 Piccini Villa al Cortile Brunello di Montalcino

2010-09-27T23:10:00.000+02:00

En brunello för hyggliga pengar fick följa med i vinlådan till trakterna av Ystad. Det var inte läge för utförliga anteckningar när barndomskamraten med fru och barn hälsade på.

Färgen var på burgundiskt vis tämligen ljus och vacker med inslag av tegel.

Doften var i förstone ganska knuten, om än ursprungstypisk med körsbär, plommon och torkad frukt samt svart te. Smaken var medelfyllig, kanske en aning för lätt, och läskande kärv med körsbär, torkad frukt och svart te som klingade av långsamt.

Av bifallet runt middagsbordet att döma så var det ett gott vin. Själv noterade jag mycket gott. Kanske rent av läge att stoppa undan ett par flaskor.

Varunummer: 89303

Pris: 239 SEK

2006 Château de Fesles Chenin Sec La Chapelle

2010-09-24T15:49:00.002+02:00

Jag kan inte på rak arm påminna mig om när jag drack ett vin gjort på Chenin Blanc senast. En flaska vitt från Loire gjord på denna druva fick följa med i den medhavda lådan med viner som skulle avnjutas under vår sommarvecka i trakterna av Ystad. Druvorna har plockats i två omgångar och vinet har sedan fått tillbringa ett år på fat. Jisses vad bra det funkade till den varmrökta laxen, som en dag fick sällskap av en bit rökt smörfisk (tydligen heter det Escolar egentligen).

Eftersom sambon fullkomligt avskyr halvtorra viner (vilket för övrigt avspeglas i denna blogg) blev hon nervös när jag inte kunde ge ett entydigt besked om vad ”sec” på etiketten betydde. Sambon provade misstänksamt vinet och avkunnade domen, det var tillräckligt torrt.

Doften är fet, blommig och oljig med fläder, ananas i sockerlag, söta päron och skiffer samt fatoxidation à la tuttifrutti.

Smaken är sötfruktig med fläder, päron och honungsmelon. Sött men ändå torrt. Syrligheten är nedtonad och eftersmaken är lång med tuttifrutti och fatvanilj.

Mycket god med tre utropstecken plitar jag ned i min lilla svarta anteckningsbok.

Varunummer: 83221
Pris: 172 SEK

2008 Bourgogne Cuvée Saint-Vincent Vincent Girardin

2010-09-23T16:32:00.001+02:00

En sommarvecka i juli förlades till trakterna av Ystad. Vädret var fantastiskt och utsikten från den hyrda Skånegården över de böljande åkrarna ned mot det perfekt tempererade havet var minst sagt hänförande. Under veckan konsumerades en hel del varmrökt lax och först ut i vinkavalkaden kom en vit Bourgogne från Vincent Girardin.

Jag hade nog förväntat mig lite fatrondör i doften. Men i stället kom en tämligen ren och frisk doft av söta gråpäron, lite citrus och mineralig beska. Viss smörighet anades också. Smaken innehöll likaså gråpäron och citrus med lång grapefruktig eftersmak. ”Inte så mycket fat” noterade jag, men det kanske säger mer om mina förväntningar snarare än vinets karaktär. Balansen var mycket bra med en fräsch, om än avrundad, syrlighet. Ett gott vin som förtjänar att provas.

Varunummer: 86890

Pris: 179 SEK

2008 Sancerre Les Baronnes Henri Bourgeois

2010-09-22T16:39:00.000+02:00

Samtidigt som kronprinsessan färdades i kortege genom stadens gator med sin prins efter vigseln lade jag en röding på grillen och korkade upp en kyld Sancerre från bolagets ordinarie sortiment. Det visade sig sedan att bröllopsparet med gäster följde i våra spår och fick röding med örttäcke som sköljdes ned med en Sancerre Les Pierris 2008 Domaine Roger Champault. Hur den smakade vet jag inte.

Vår Sancerre, även den från 2008, hade en frisk och god doft med päron, melon, citrus, nässlor, sparris och flintig mineralitet. Smaken var lite oväntat åt det tyngre hållet med aningen fatfetma, päron, melon, nässlor och viss mineralitet och lite beska i eftersmaken.

Mycket god skrev jag i anteckningsboken.

Varunummer: 32253

Pris: 165 SEK

2004 Chateau Picque Caillou

2010-08-29T16:02:00.000+02:00

Chateau Picque Caillou ligger i Pessac Leognan i Graves nära det mer namnkunniga Chateau Haut Brion. Tydligen var Napoleon förtjust i vinet. Enligt uppgifter på nätet lär Chateau Picque Caillou bestå ungefär till 45 procent av Cabernet Sauvignon och 45 procent Merlot med tio procent Cabernet Franc. För några år sedan provade jag årgång 2000 med ganska så lyckat resultat. Mitt vaga minne är att doften var fenomenal och att smaken kanske inte var lika framträdande. Det är därför med viss förväntan som korköppnaren en vacker sommarkväll arbetar sig ned i korken, i en version från årgång 2004.

Doften är mycket god och jag upplever jag vinet som tydligt merlotdominerad. Lite söt, dov och ganska tät med svartvinbär, plommon, sjöbotten, kaffe, rökiga charkuterier och avslutningsvis även lite julkryddighet. Något surkörsbär poppar också upp.

Smaken är åt det fylligare hållet som väl får sägas vara à la mode numera i Bordeaux. Varmfruktig med svartvinbär, plommon, surkörsbär och grafit som balanserats väl och med en antydan till fat.

Även denna årgång upplever jag som starkare på doftsidan. Smaken lever inte riktigt upp till de mycket lovande doftintrycken.

En god bruksbordeaux för i sammanhanget hyggligt rimliga pengar. Den som köpte några flaskor under tiden som vinet fanns i beställningssortimentet kommer antagligen att bli rikligare belönad längre fram.

Varunummer: N/A
Pris: 199 SEK

2008 Chateau Haut Mayne

2010-08-26T21:55:00.000+02:00

Tyvärr verkar slottsägarna i Bordeaux återigen nuförtiden främst ägna sig åt att testa gränserna för konsumenternas tålamod och betalningsvilja. Återigen skriver jag eftersom det inte är något nytt fenomen. Redan 1677 skrev filosofen John Locke om britternas dårskap när de köpte Medocviner till vilket pris som helst. Inflaterade priser och spruckna bubblor har ju förekommit både under 70- och 90-talen. Så det är väl dags att luta sig tillbaka och invänta mer normala tider, alternativt om jag av någon i dagsläget oförutsedd händelse skulle bli ekonomiskt oberoende och inte behöver bry mig om sådana futiliteter som vad ett vin kostar.

Skall man se positivt på situationen så verkar prisutvecklingen inte omfatta de vita vinerna. Så möjligtvis kanske det är dags att byta färg.

En av alla dessa vackra dagar som passerade i somras provade jag en flaska vitt från Graves. Jag har för mig att anledningen var att det låg fisk på grillen.

Chateau Haut Mayne görs på 77 procent Sémillon, 19 procent Sauvignon blanc och fyra procent Muscadelle. Varken Muscatdruvor eller Muscadet är relaterade till Muscadelle. Det är bara snarlika namn.

Doften är fräsch, frisk och fruktig med krusbär, päron och melon. Här har väl fat använts också av doften att döma. Krusbär, Piggelinpäron och melon med viss blommighet och fat återfinns i smaken i en bra balanserad och ganska fyllig kropp. Mycket gott är det och jag rekommenderar definitivt köp. En stilla undran är om det rent av är läge att köpa ett par flaskor och lägga undan för att se vad som händer med lite lagring?

Varunummer: 95601

Pris: 120 SEK

2002 Beaune Premier Cru Boucherottes

2010-08-22T20:43:00.000+02:00

Systembolagets sortimentspolicy verka utgå från att svensken inte gillar färdiglagrade viner från välkända appellationer för högst rimliga pengar. Så när mitt-i-augusti-släppet bjöd på bourgogneviner från början av 2000-talet och till och med 1900-talet släppte jag alla hämningar och ängsliga sneglingar på poängtabeller och shoppade loss. Allt för att uppmuntra monopolet till att fortsätta på den inslagna vägen. Förhoppningsvis gick signalen fram…

Maison Louis Jadot är en storhet i Bourgogne som har över 150 viner i portföljen. I går kväll fick det bli ett av deras viner som görs på druvor från en plätt som heter Les Boucherottes. Den ligger i den södra delen av Beaune mot gränsen till Pommard. På andra sidan kommungränsen fortsätter vingården under samma namn. Så det går följaktligen att dricka vin både från Beaune och Pommard med vingårdsbetäckningen Les boucherottes på etiketten. I det stadium där jag befinner mig nu i utforskandet av Bourgogne känns det inte som att det spelar någon som helst roll. Men jag är säker på att jag någon gång i framtiden kommer tycka att det är all skillnad i världen.

Flaskan är från 2002 också. Ett mycket bra år i Bourgogne efter vad jag kan läsa mig till. Dags att skrida till verket och korka ur.

Doften är i förstone inte särdeles generös. Röda bär, hallon och ett nagellackstick som drar åt Anton Berg-marsipan. Och så körsbär. Men inte de där italienska surkörsbären, utan något mer söta. Någon slags ros har nästlat sig in bland bären också. Samt mineral à la stendamm.

Sval frukt med hallon och slånbär i en hyggligt fyllig kropp noterar jag efter en stunds sippande. Balansen är riktigt bra med pigg syrlighet, polerade och mjuka tanniner samt en jämn intensitet genom hela registret innan det hela klingar av långsamt. Det är inte så att jorden skälver, men riktigt gott är det.

Varunummer: 94469

Pris: 305 SEK

2005 Chateau Vignelaure

2010-08-21T22:19:00.000+02:00

Det är inte ofta viner från Provence hamnar i inköpskorgen. Kan på rak arm faktiskt inte påminna mig om en enda gång. Men i vilket fall så hamnade Chateau Vignelaure där i ett infall av spontanitet. Enligt leverantören har egendomen en svensk ägare, Bengt Sundström. Systembolaget uppger att vinet innehåller 70 procent Cabernet Sauvignon, 25 procent Syrah och fem procent Grenache.

En intressant och tydlig doft av tapenade ger personlighet jämte svartvinbär, plommon, charkuterier och rökighet. Smaken går ungefär på samma tema med svartvinbär och plommon. Kärvheten är angenäm och syrligheten läskande med bra balans och elegans. Och så är det mer åt det slanka hållet, medelfylligt ungefär, vilket jag är svag för. Med tanke på ursprunget hade jag nog förväntat mig lite mer tryck och lite mindre elegans. Till egentillverkade hamburgare som grillades på webern satt det som en smäck. Jag tycker nog att det är värt att köpa och prova, men det lämnade inte något bestående minne.

Varunummer: 95624

Pris: 199 SEK

2006 Castello di Brolio

2010-08-20T21:16:00.000+02:00

Så kom den då, tidigare i våras. Efterlängtad sedan länge då flera årgångar genererat mycket njutning. Skulle den senaste årgången av Castello di Brolio motsvara de högt ställda förväntningarna?

Upphälld i glaset noterar jag med tillfredställelse att färgen är mörk och tät, vilket indikerar att allt är som det skall.

Vid den första sniffen anar jag dock oråd. Lite ogeneröst och närmast tråkigt. Visst, där finns körsbären och kaffetonerna från faten. Lite läder och rökighet också. Men inte alls samma kraft som jag vant mig vid.

Smakintrycken är också lite nedtonade jämfört med tidigare erfarenheter. Kärva körsbär, kaffe och kola innan lite snipig lingonsyrlighet avslutar det hela. Bra balans, med inte fullt så tuffa tanniner som förväntas kunde, och en pigg syrlighet. Det samlade intrycket är att denna upplaga av Castello di Brolio känns lite nedtonad och kanske mer Bordeauxlik, men ändock tråkigare.

Visst är det ett mycket gott vin, men lite besviken är jag allt. I min bok når denna årgång inte upp till 2000, 2001 eller 2004. Jag passar och inväntar nästa årgång.

Varunummer: 96567
Pris: 309 SEK

2000 Brunello di Montalcino Fossacolle

2010-08-19T18:33:00.000+02:00

För fem år sedan botaniserade jag bland Brunellovinerna i provningsmaskinen på enoteket i Greve. Vinnaren fick följa med mig hem till Sverige. I somras bestämde jag mig för att dra korken ur flaskan och se hur min gamle favorit utvecklats med tio år på nacken.

I början av 1980-talet fick de nuvarande ägarna till Fossacolle köpa loss marken och 1984 planterades de första brunellovinstockarna. 2002 släpptes de första Brunellovinerna från årgången 1997 ut på marknaden.

Eftersom både doft och smak formligen skriker merlot undrar jag om Fossacolle måhända varit en av de egendomar runt Montalcino som använt förbjudna druvor. Dov, murrig och jordig doft med plommon och kanske lite korinter signalerar inte Toscana för mig. Förvisso finns surkörsbären där också. Rökt medwurst och nagellack hittar jag också i doften. Dov plommonfrukt och korinter återfinns bland smakintrycken, och därtill torkad frukt som ett kvitto på de tio år som gått sedan druvorna skördades. Körsbär och blodapelsin noterar jag också efterhand. Tidens tand har också slipat ned tanninerna och syrligheten till en behaglig nivå. Tyvärr stör viss alkoholhetta.

Ett gott vin, maffigt och med tryck i, men det saknar typicitet och komplexitet. Det vill säga inte på långa vägar när värt de 35 euro som det kostade på plats en gång i tiden. Jag kan inte komma från misstanken att producenten i allt för stor utsträckning sneglat på vad som går hem i USA, som ju är Brunellovinernas största exportmarknad.

Till sist får jag nog också konstatera att jag fått ett kvitto på att mina smakpreferenser ändrats under de fem år som gått sedan inköpet.

2007 Domaine des Croix Beaune

2010-08-18T18:24:00.000+02:00

Tidigare i år provade jag med mycket lyckat resultat en Beaune Premier Cru från Domaine des Croix. Därför blev jag nyfiken på om husets instegsmodell från Beaune förmådde leverera hyggligt mycket upplevelse för pengarna.

Förväntningarna justeras tämligen omgående ned till en hälsosam nivå. Vinet är nämligen så tunt i färgen att det utan problem går att läsa kvällens tv-tablå om den läggs under karaffen.

Doften är milt sagt diskret med körsbär och hallontoner samt mineralitet. Smaken är slank, närmast tunn, med körsbär och mineralitet. Lite märkligt är att initialt upplevs vinet som tunt, även så i mittenpartiet, för att sedan stegras i intensitet i avslutet där viss fatkola ansluter. Syrligheten är ungdomligt påtaglig, om än ej störande. Till mat fungerar det dåligt trots försök med milda rätter av kalv och kyckling.

En utbredd och återkommande visdom är att det går många dåliga eller mediokra viner på varje stort vin från Bourgogne. Jag har fått någon anledning att betvivla detta. Min rekommendation är att lägga pengarna på något annat.

Varunummer: 73747

Pris: 249 SEK

2009 Menetou Salon Joseph Mellot Les Thureaux

2010-08-17T20:42:00.001+02:00

Det händer att en flaska vitt måste införskaffas i all hast utan möjlighet till närmare konsultationer. Därför plockades en flaska från Loire i all hast ned från hyllan och fick följa med hem. Detta utslag av impulsivitet visade sig vara riktigt lyckat.

Enligt hemsidan så har Maison Joseph Mellot en bakgrund inom vinproduktion som sträcker sig femhundra år tillbaka i tiden. En förfader skall ha hjälpt självaste solkungen Ludvig XIV med att välja vin. I sortimentet finns viner från namnkunniga appellationer såsom Pouilly-Fumé och Sancerre. Och så har vi detta vin från det mindre välkända Menetou-Salon, där druvan heter Sauvignon blanc.

Doften är nästan ett kondensat av den friska och spirande klorofyllfyllda vårgrönskan. Krusbär och nässelblad ger fräschör och söta päron rundar av doftintrycken. Smaken är läskande och mycket god med småsöta päron och krusbär som balanseras av ett uns mineraler och pigg syrlighet. Vilket underbart bersåvin. Ett mycket gott vin som med lätthet får en köprekommendation.

Det stora slaget inom vitvinsvärlden verkar stå mellan Chardonnay och Riesling. Men jag börjar mer och mer luta åt att Sauvignon Blanc är min favorit.

Varunummer: 5334

Pris: 99 SEK

2004 Campogiovanni Brunello di Montalcino San Felice

2010-08-15T19:32:00.000+02:00

Begäret efter en Brunello sätter in och jag inventerar Systembolagets beställningssortiment. San Felice i hjärtat av Chianti Classico är en mycket gammal producent som numera ingår i den tyska försäkringsjätten Allianz. Verksamheten har utvidgats till Maremma och Montalcino. Campogiovanni införskaffades på 80-talet och 14 hektar av totalt 65 planterades med Brunellorankor mellan 1976 och 1988 för att möta världens efterfrågan på viner från Montalcino. Vinet lagras på stora botti i 36 månader.

Doften är intressant pulverartad och rökig med gummi, läder, viol, kaffe och surbrasved. Det är ett italienskt vin från toskanska kärnlandet så självfallet finns där även körsbär. Och plommon. Det toskanska formuläret bockas av i raskt takt även i munnen med körsbär, jämte plommon och fat. En bitterhet som påminner om grape eller blodapelsin känns läskande i början, men stör mig allt mer efterhand. Vinet är slankt, väl balanserat och behagligt medelfylligt med bra rymd i smaken och en eftersmak som klingar av långsamt. Det är gott, men elementet av bitter citrusfrukt och kanske lite för mycket stram elegans som ger ett lite återhållsamt intryck gör att jag avstår från att köpa fler flaskor.

Varunummer: 73516

Pris: 299 SEK

1999 Barolo Dosio

2010-08-14T16:37:00.000+02:00

För några år sedan gick vinskribentskrået i spinn över en modest prissatt Barolo. Jag köpte några flaskor, meddelade avvikande mening och lämnade tillbaka flaskorna. Av ett skäl som jag inte kan komma ihåg lämnades dock en flaska kvar i garderoben. Det kan ha varit i någon from förhoppning om att något bättre skulle komma ur flaskan med tiden. Nu rensades denna flaska slutligen ut i alla fall.

Tjära, salmiak, jordgubbe och körsbär doftar det, och fortsätter i samma stil i smaken jämte lite fat. Syrligheten är förvisso avrundad, men fortfarande pigg. Avslutet är långt i en jordgubbsmarmeladig stil. Inte något stort vin, men gott. Elegans och komplexitet saknas helt enkelt. Jag har för mig att det kostade 214 kronor när det begav sig. Något fynd tycker jag inte att det var. Men nu finns mer plats i garderoben i alla fall.

2001 Hermitage Delas

2010-08-13T17:29:00.001+02:00

En gammal favorit som jag bloggat om förr. Doften präglas nu av mognad med torkad frukt, läder, jordgubbe och hallon tillsammans med charkuterier och viss rökighet. Till maten sitter jag bara och njuter av ett moget och mycket väl balanserat vin. Jag bryr mig inte om att försöka obducera smakintrycken, utan plitar pliktskyldigast ned ”jordgubbe” och ”lite fat” innan pennan och blocket läggs åt sidan för att njuta av vin och mat. Mycket gott!

2005 Clos d´Olive

2010-08-12T19:48:00.000+02:00

Under våren kom en laddning viner gjorda på Cabernet franc från producenten Couly-Dutheil och appellationen Chinon som ligger i Loire. Eftersom röda viner från Loire står lite i skuggan kan jag inte låta bli att prova ett av vinerna för att vidga vyerna lite. Producenten lär också vara hyggligt välrenommerad.

Doften är smått fantastisk med en slags filmjölkig struktur. Här finns ett tydligt grönt stråk som leder tankarna åt paprika, eller kanske hö eller halm. Fruktkorgen är lite rökig och kryddig med svartvinbär, plommon och korinter. I munnen är syrorna markerade och strukturen tät med svartvinbär, hö, kryddighet och tobak jämte paprika. Helhetsintrycket dras ned av viss besvikelse över att smaken inte riktigt förmår att leva upp till den lovande doften, och att avslutet är väl kort samt att där finns viss alkoholhetta. Detta sagt är det ett gott vin och jag är sugen på att stoppa undan ett par flaskor för att se vad som händer med tiden.

Varunummer: 94068

Pris: 209 SEK

2006 Rocca Guicciarda Riserva

2010-08-11T20:36:00.000+02:00

Efter ett längre uppehåll är det dags att väcka liv i denna blogg. Som småbarnsförälder tröt orken och intresset helt enkelt att sätta sig vid datorn när barnen sent omsider somnat på kvällen.

Ett annat skäl att jag tappade intresset för att obducera viner. Jag upptäckte att viner ofta kommer till sin rätt när jag avstod från att försöka hitta så många doft- och smakreferenser som möjligt. Därtill så är smakupplevelsen för mig väldigt beroende av stämningen vid provningstillfället. God mat och gott vin som avnjuts i lugn och ro tenderar att avspegla sig i omdömet om vinet. Omvänt är det svårt att i godan ro plita ned några vettiga omdömen när treåringen, mitt i trotsåldern, får ett raseriutbrott.

Hur som haver, det är dags att försöka få igång skrivandet igen. Tidigare i våras drack jag en Chianti från Ricasolis stall.

En tät och dov doft av körsbär och slånbär som kompletteras med viol och som ramas in av ganska mycket kaffe och en gnutta tobak. Smaken är kraftig och fruktig med körsbär, kaffe, viol och slånbär. Tanniner och syror är inte så markerade, utan ganska avrundade. Mycket gott noterade jag. En trotjänare som fortsätter att leverera.

Varunummer: 2723

Pris: 139 SEK

2001 Chateau Cantenac Brown

2010-04-13T20:54:00.000+02:00

För några år sedan köpte jag några viner på Keflaviks tax free. Bland annat åkte den enda kvarvarande flaskan Chateau Cantenac Brown från årgången 2001 med i korgen. Jag har för mig att priset låg någonstans kring 300 kronor. När jag sedan kom hem och kollade upp vinet så verkar det inte vara det mest rosade på marknaden. Snarare ytterligare ett i raden av underpresterande och överprissatta viner från Bordeaux.

I den arkaiska klassificeringen från 1855 räknas Chateau Cantenac Brown till tredje cru. Egentligen var det den egendom som i dag heter Cantenac Boyd som rankades, men efter en del juridiska turer fick Cantenac Brown ingå eftersom slottets marker styckats av från en klassad egendom. AXA Millésime förvärvade Cantenac Brown 1999 för att bara några år senare sälja egendomen till britten Simon Halabi. Vingårdarna är till 65 procent planterade med Cabernet Sauvignon. Merlot står för 30 procent och Cabernet Franc för de resterande fem procenten.

Färgen är mycket mörk och indikerar inte någon mognad. Doften är god och inte särdeles komplex med körsbär och kaffe framförallt. Tobak och dyig sjöbotten finns där också. Smaken är generös och fyllig med toskanska körsbär och plommon som simmar runt i kaffe. Jag noterar också en bismak av blod eller rostigt järn. Eftersmaken är lång och balansen på det hela taget bra. Gott är det, men jag vet inte om det känns Bordeaux. Toscana ligger närmare till hands. Inte för att det är något fel i det i och för sig. I Bordeauxviner vill jag nog ändå ha lite mer elegans än så här.

Det var den enda flaskan som gick åt och det är inte något jag sörjer över.

Syrah versus Shiraz

2010-04-06T22:02:00.002+02:00

Timjanbusken överlevde vintern under en rejäl snödriva och får tillsammans med några vitlöksklyftor förhöja smaken på ett lammlägg. Efter en stunds rotande i garderoben uppbådas en flaska fransk Syrah och en flaska australiensisk Shiraz, ty lamm tarvar denna druva. Eftersom vinerna dracks under en familjemiddag så var inte läge för noggranna anteckningar.

I höstas köpte jag en 2007 Yann Chave Crozes Hermitage Le Rouvre som sedermera glömdes bort. Doften ligger ganska nära standardformuläret för vad som kan förväntas med solmogna bär, slånbär, viol, mineral, charkuterier, läder och rökighet. Det är bra skjuts i smaken med först och främst söta björnbär som kompletteras med slånbär och hallon. Viss fathantering kan också skönjas. Kroppen är drygt medelfyllig och eftersmaken dröjer sig kvar. Syrligheten är inte så markerad och tillsammans med den söta frukten verkar denna Crozes Hermitage vara lite mer åt nya världen-hållet än andra mer robusta och rustika viner från området. Ett mycket gott vin som är väl värt att hålla utkik efter om den dyker upp igen i hyllorna.

Därnäst kom en 2006 Peter Lehmann the Barossa Shiraz som jag fått i julklapp av modren. Mina fördomar mot australiensisk shiraz gjorde att flaskan fick vänta på att rätt tillfälle. Här svingas det vilt med en doft som innehåller söta björnbär och fatvanilj framförallt. Smaken fortsätter på samma tema med generösa mängder av björnbär och blåbär innefattat i fatvanilj. Inte det mest nyansrika vin jag provat, men det fungerar mycket bra till maten. Det är lite som att trycka i sig en påse med smågodis, förbannat gott och okomplicerat helt enkelt. Inför den stundande grillsäsongen är Peter Lehmanns Shiraz en vinnarvinare i sin rättframhet och generositet.

Yann Chaves Crozes Hermitage vann middagsgästernas gunst denna kväll. Men för egen del tyckte jag att det var roligt att få mina lågt ställda förväntningar överträffade. Det är bara att lägga aussieshiraz till listan på viner att lära känna närmare.

2007 Pommard La Chanière Domaine Catherine et Claude Maréchal

2010-04-04T09:00:00.000+02:00

Utforskningarna av Bourgogne fortsätter. Denna gång är det dags att besöka Pommard som ligger sydväst om staden Beaune. Vinerna härifrån anses vara mer mörka och tanninrika än i omgivande byar tack vare jordmånen. Catherine och Claude Maréchal gör vin sedan 1981 på sammanlagt tio hektar utspridda i sex kommuner. Bland annat görs ett byvin från vingårdsläget La Chanière som ligger längst västerut i en tarm som sträcker sig ut från byn Pommard.

I glaset indikerar färgen att något kan ligga i den generella beskrivningen av viner från Pommard. Det är nämligen mörkare än brukligt.

Doften avviker också den från vad jag vant mig vid av viner från Bourgogne. Blint hade jag nog halkat runt i norra Rhône och trosvisst hävdat att enbart Syrah kan dofta aromatiskt av slånbär och hallon med mörka toner. Viss rökighet gör att mina sinnen febrilt även letar efter charkuterier för att komplettera de klassiska attributen från rhônsk syrah. Men visst finns något köttigt i doften. Körsbär och örtighet kompletterar doftintrycken. Så långt en förföriskt god doft som lovar gott.

Tyvärr blir smakintrycket något av en besvikelse efter de inledande positiva doftintrycken. De rhônska förnimmelserna fortsätter med hallon, körsbär, rökighet och mineral som innefattas i snyggt integrerade fat. Kroppen är slank och med bra balans som rundas av i ett något för kort avslut. Gott, men inte så hemskt mycket mer än så.

Eftersom denna Pommard inte riktigt förmår att leverera i paritet med prislappen känns inte en köprekommendation motiverad.

Varunummer: 95855

Pris: 343 SEK

2007 Chassagne-Montrachet Fernand & Laurent Pillot

2010-04-02T10:14:00.000+02:00

Eftersom Le Montrachet ligger både inom appellationsgränserna för Chassagne och Puligny har båda byarna passat på att lägga det till sina respektive bynamn. Följaktligen får även anspråkslösa byviner något av lyskraften från ett av världens mest kända vingårdslägen. Familjen Pillot har ägnat sig åt vinproduktion i Chassagne sedan 1800-talet och är inne på fjärde generationen. Numera äger firman 14,6 hektar i 22 appellationer. Till detta byvin hämtas Chardonnaydruvorna från två plättar som heter ”Les Bergeries” och ”Le Chêne”, och som ligger precis utanför byn. Producenten har föredömligt lagt upp en underhållande karta där varje vingårdsläge i produktserien markerats. De handplockade druvorna jäses på ekfat som är nya till 25 procent. Därefter får vinet mogna på fat till påföljande sommar innan det buteljeras.

En distinkt doft av popcorn och smör är det första doftintryck som slår upp ur glaset. Därefter kommer gula päron, flinta, ett uns av någon slags petroleumprodukt och viss kryddighet. Smakintrycket är fräscht och inte överdrivet ekat med smör, päron, citrus, ananas, godisartad tropisk frukt, viss oxidation och lite mineral. Det hela klingar av ganska långsamt. Ett mycket gott vin som får en köprekommendation.

Varunummer: 95662

Pris: 249 SEK

2007 Badia a Coltibuono Chianti Classico

2010-03-31T20:33:00.000+02:00

En ”what´s hot and what´s not”-lista baserad på vinbloggar skulle sannolikt ge Piemonte näst intill en särställning, följt av södra Rhône och sydvästra Frankrike mot Languedoc till. I motsatt ände av spektrumet hamnar Rioja som definitivt inte kan sägas vara stekhett bland vinbloggare. Tyvärr tror jag att Chianti skulle placeras i den kylskåpskalla delen av listan.

Vad bristen på intresse för Toscanas flaggskepp bland viner kan bero på är jag nog fel person att svara på. Mysteriet tätnar än mer när man betänker vilka formidabla matviner Chianti ofta är. Hur som helst, jag drar mitt strå till stacken och provar en Chianti.

Några munkar slog sig ned och började odla vin 1058 vid Badia a Coltibuono, som betyder den goda skördens kloster. Livet gick antagligen sin gilla gång fram till början av 1800-talet. Den franska revolutionens ambition att sekularisera samhället genom att överlåta kyrkans egendomar på medborgarna tog Napoleon med sig på sin turné runt om i Europa, och så kom det sig att munkarna i Badia a Coltibuono 1810 kördes på porten. Den nuvarande ägarfamiljen, som är inne på sjätte generationen, övertog egendomen 1846.

Ambitionsnivån är hög med plockning och gallring av druvorna för hand, där 90 procent utgörs av Sangiovese och tio procent av Canaiolo. Druvorna lakas ur i tre veckor och får mogna i österrikiska fat av varierande storlek i ett år.

Trots en efterhängsen förkylning förmår jag uppfatta en aromatisk, nästintill parfymerad, doft av röda bär som slånbär och hallon. Möjligtvis att något körsbär slunkit med också. Stendamm och örtighet kompletterar och ger sammantaget ett elegant intryck. Elegansen och lågmäldheten återkommer i de mycket rena smakintrycken med fräscha röda bär och hallon med mineralitet i en slank och medelfyllig kropp med mycket bra balans, pigg syrlighet och inte så kärva tanniner som brukligt är i viner från Toscana.

Balans och elegans, snarare än körsbärskärv kraft i träfrack, utmärker denna icke-riserva från Badia a Coltibuono. Ett mycket trevligt vin som trots kanske lite väl tilltagen prislapp ändå är värd att prova.

Varunummer: 73980

Pris: 199 SEK

2007 Pernand-Vergelesses Premier Cru Les Caradeaux Chanson Père et fils

2010-03-28T20:17:00.000+02:00

Chanson Père et fils är en riktigt gammal anrik producent i Bourgogne som Bollinger övertog 1999. Produktionen återfinns många i många delar av Bourgogne. Byn Pernand och dess mest kända växtplats Vergelesses ligger väster, och bakom, den berömda Cortonkullen. Här görs framförallt röda viner. Chanson 5,4 äger hektar i Les Vergelesses som uppenbarligen har några Chardonnayrankor eftersom detta smakprov är vitt.

Doften är fet och fylld med tropisk frukt, ananas, gula päron och en anstrykning av citrus. Fatbehandlingen gör sig påmind genom vanilj och kokos samt ett oxiderat inslag som både drar åt sherryhållet samt ett stick som från en dieseltank. Smaken fortsätter på samma tema med päron, citrus och tropiskt frukt samt en härlig fetma. Balansen är mycket bra med perfekt syrlighet. Sammantaget ett vansinnigt gott vin som rekommenderas varmt.

Om fet och fatlagrad chardonnay kan jag bara säga en sak, detta skall hädanefter bliva min melodi. Perfekt såväl till grillad kyckling med gräddsås som fisk.

Varunummer: 95403

Pris: 299 SEK

2003 Barbaresco Pajé Roagna

2010-03-15T21:07:00.000+01:00

Veckans vin kunde jag inte motstå efter närmast panegyriska ordalag. Så varför inte dra nytta av denna konsumentinformation och prova en flaska. Överlag verkar Roagna ha seglat upp som en liten kelgris bland vänner av piemontesiska viner.

Barbaresco har inte samma lyskraft som sin mer berömda granne Barolo. Storleksmässigt är Barbaresco väsenligt mindre med sina 600 hektar utspridda i fyra kommuner medan Barolo är ungefär 1500 hektar stort och sträcker sig över elva kommuner. Vinerna från Barbaresco beskrivs generellt som mjukare än de från Barolo. Till del lär förklaringen vara att druvorna mognar något tidigare än i Barolo.

Producenterna i Bordeaux använder på ett föredömligt enkelt sätt beteckningarna första- och andraviner för att markera kvalitetsskillnader på sina viner. Producenterna i Bourgogne å sin sida förutsätter att konsumenten kan orientera sig i ett fragmentariskt lapptäcke av vingårdslägen för att kunna utläsa vinets inneboende kvalitet på etiketten. Tyvärr har producenterna i Barbaresco och Barolo anammat den burgundiska modellen.

Att känna till vingårdslägen bidrar kanske inte till smakupplevelsen. Men det ger ändå någon slags tillfredsställelse att kunna se på en karta i Hugh Johnsons vinatlas var druvorna kommer ifrån. I detta fall kommer druvorna från rankor på Paglierikullen, vilket blir Pajé på den lokala dialekten. Om jag tolkar kartan rätt så ligger det i direkt anslutning till byn Barbaresco.

Doftintrycken avlöser varandra under kvällens gång. Saker som jag noterar är söta körsbär, jordgubbar, balsamico, torkad frukt, russin, mandelmassa, lakrits, tjära, knallpulver, målarfärg, stendamm och örtighet. Mycket gott att sitta och sniffa på.

Om doftintrycket är mycket gott så är det en än större fröjd att smaka. Smakintrycken har rymd och längd som en gotisk katedral trots att kroppen är tämligen slank och medelfyllig. Av detta lär jag mig att stora viner inte behöver ha en stor kropp. Balansen är mycket bra med förhållandevis låg syrlighet samt mjuka och polerade tanniner. Körsbär, jordgubbskompott, torkad frukt, tjärpastiller, balsamico, kallt svart te och läkerol noterar jag bland smakintrycken.

Det tog ett bra tag innan vinet öppnade upp sig. Efter någon timmes luftning var det ganska slankt och sirligt. Men i takt med att tiden gick blev det tätare och mindre komplext i doft och smak. Efter ett dygn var det mest jordgubbskompott och tjärpastill. Och löjligt gott. Av de viner som jag provat från Piemonte är det bäst hittills. Betyget kan bara bli en mycket stark köprekommendation.

Varunummer: 73831

Pris: 399 SEK

2005 Beaune Clos de la Chaume Gaufriot Antonin Guyon

2010-03-09T21:32:00.002+01:00

Det började med att Antonin Guyon började köpa små tegar i Bourgogne på 60-talet. Sonen Dominique fortsatte på 70-talet med att förvärva 350 små plättar från nästan ett 80-tal markägare. I dag producerar bröderna Michel och Dominique 200 000 flaskor vin om året framställda av druvor som kommer från 48 hektar utspridda över en mängd appellationer runt om i Bourgogne.

I helgen som passerade provade jag ett byvin från Beaune som firman gör på druvor från en plätt på hela 0,77 hektar som de äger helt själva, Clos de la Chaume Gaufriot. Här vankas ambitiös vinframställning med handplockade druvor som fått jäsa i öppna träkärl under 15 dagar innan de lagrats i 18 månader på fransk ek som till en fjärdedel är nya. Det enda jag saknar är en bekräftelse på att en gauloisesrökande och kepsförsedd bonde i smutsig undertröja med kärleksfulla fötter trampat runt i druvorna. Man kan väl inte få allt antar jag.

Scenen var satt och jag hade tänkt mig en trevlig inledning på helgen med god mat och gott vin. Men en maghistoria som härjat bland grannskapets ungar fick även fatt i mig ett par timmar in på sniffandet och smackandet. Något hann jag dock anteckna.

Doften är polerad med hallon, nypon, stendamm och örtighet. I munnen fyller vinet ut väl med rejäl rymd i smaken, trots att kroppen nog inte kan beskrivas som mer än medelfylligt. Frukten är åt det söta hållet med hallon och körsbär och fatlagringen har satt sina spår utan att det slår över. Syrligheten är pigg, tanninerna mjukt avrundade och eftersmaken klingar av långsamt. Sammantaget bra balanserat och mycket gott. När Bourgogne levererar så är det verkligen bra.

Medan jag mådde illa så muntrade sambon upp mig genom att påpeka vilket gott vin jag inte kunde dricka. Så baserat på mina egna erfarenheter och sambons glada tillrop vågar jag nog ändå utfärda en köprekommendation.

Varunummer: 75611

Pris: 339 SEK

Toscana 1997 x 4

2010-03-05T11:29:00.000+01:00

Återigen en blindprovning i vinsällskapet. Det första intrycket är att detta måste vara Italien och Toscana. Men som så ofta undertrycks denna initialt spontana, och ofta korrekta iakttagelse, för att i stället övergå till en omgång sänka skepp där det rätta svaret ringas in efter ett uttömmande batteri av gissningar. Blint kan en Chianti faktiskt leda tankarna både till norra och södra Rhône. Och den urtypisk sangiovesedoften visar sig vara Cabernet Sauvignon. Inte heller årgången var lätt att pricka in eftersom vinerna var fruktstinna och utan påtaglig mognad. Till sist visade det sig att vi satt med fyra toskanska viner från den legendariska årgången 1997 framför oss i glasen.

1997 räknas som ett märkesår för vinnäringen i Toscana. Allmänt framhålls att ytterst gynnsamt väder jämte en uppryckning i vingårdar och vinkällare kulminerade i en legendarisk årgång. Lokalbor som jag talat med fnyser dock och hävdar att dom alltid gör bra viner. I jakten på det genuina Toscana följde vinerna med på köpet helt enkelt när människor, däribland professionella vintyckare, strömmade till i spåren efter Francis Mayes bästsäljare om sitt liv på den toskanska landsbygden.

Vi rankade de fyra vinerna i följande ordning från botten räknat. De fick generellt höga poäng, vilket innebär att fyra mycket goda viner rangordnats.

1997 Villa Cafaggio Chianti Classico Riserva
Vacker röd och något transparent färg. Doften är mycket god med något smörigt inslag, körsbär, russin och anstrykning till torkad frukt med lite rökighet och charkuteri. Mjuk och len smak med kärva körsbär, torkad frukt, pepprighet, russin och något kartighet.

1997 Castello di Cacchiano Chianti Classico
Vacker röd och något transparent färg. Doften är mycket bra, sötfruktig med plommon och körsbär, torkad frukt, starkvinstoner, kaffe och farinsocker. Smaken är mjuk och len med kärva körsbär, kryddighet och lång eftersmak.

1997 Fattoria di Fèlsina Berardenga Chianti Classico Riserva Rancia
Mörk och tät färg. Mycket god doft med kärva körsbär, plommon, starkvinstoner och källartoner. Mycket god smak med svarta vinbär, plommon, kaffe och grafit.

1997 Villa Cafaggio Cortaccio
Mörk och tät färg. Fantastisk doft som är dov och sötfruktig, och jag noterar körsbär, rökighet, tjära, pepprighet, kaffe och aningens starkvinstoner. Smaken är tät och kraftigt sötfruktig med kärva körsbär, plommon, gräsighet och kaffe som klingar av långsamt. ”Helt underbar” noterar jag i protokollet också.

Kvällen bjöd på fyra sötfruktiga och körsbärskärva viner, och med en markant avrundad syrlighet jämfört med toskanska viner i sin ungdom, som prickade mina smakpreferenser klockrent.

Jag har baserat på tidigare erfarenheter haft vissa frågetecken kring toskanska viners lagringsduglighet. Vi var nog alla något överraskade över hur lite vinerna hade utvecklats efter så många år, med undantag för den avrundade syrligheten. För några år sedan var vi några som provade toskanska viner från 1997 utan att superlativerna haglade. Så vill man komplicera saker och ting, och det vill man ju, går det att teoretisera kring huruvida även toskanska viner genomgår olika mognadsfaser. Eller så är det provningsformat och miljö som avgör hur vinerna upplevs från gång till annan. Hur som haver, lagra går de utan problem. Åtminstone bra årgångar. En annan fråga är om de vinner så mycket på det. Har jag tur så har provningsledaren kvar några flaskor i källaren så att även detta frågetecken kan rätas ut.

Sammanfattningsvis en provning som i min bok befäster Toscanas position som en av världens främsta vinregioner. Kanske rentav den främsta…

2007 Beaune Premier Cru Les Cent Vignes Camille Giroud

2010-03-01T21:36:00.000+01:00

Utgångspunkten för mina sonderingar i terrängen runt om i Bourgogne är börja harva i budgetträsket. Det vill säga viner under 400 kronor. Om nu någon studsar till över denna definition av budgetvin bör kanske nämnas att Bourgognes ryktbarhet föga konsumentvänligt avspeglas i priserna på vinerna därifrån.

Förra veckans succé lockade till konsumtion av ännu en flaska signerad av David Croix, som både gör vin under eget namn och hos Camille Giroud. Följaktligen plockade jag upp en flaska från plätten les Cent Vignes, som ligger i den norra delen av Beaune.

Tämligen transparent och ljus röd färg indikerar ett ganska lätt vin. Både doft och smak avviker inte från vad som kan förväntas av ett vin från Bourgogne. Doften är diskret aromatisk med ren frukt som består av körsbär och hallon samt stendamm och lite örtighet. Lite rökighet från en sur brasa lurar i bakgrunden också. Smaken fortsätter på samma tema med en eterisk och ren frukt som består av körsbär och smultron, kompletterat med mineral, Läkerol, lakrits och örtighet. En antydan till fat rundar av det hela. Kroppen är åt det lätta hållet och syrligheten piggt ungdomlig.

Charmen med Bourgogne lär vara den mödosamma processen med att hitta rätt i djungeln av vingårdslägen och producenter. Därmed också sagt att det krävs en del mindre lyckade smakprov på vägen mot himmelriket. Denna gång råkade jag stöta på ett gott vin som får sättas upp på erfarenhetskontot. Det är helt enkelt för tunt. De viner från Bourgogne som jag provat är vanligtvis formidabla matviner. Även om de kan upplevas som lite tunna eller för syrliga så brukar saker och ting ordna upp sig när maten väl står på bordet. Men icke så denna gång. Varken kalvstek med en mild gräddsås eller kycklingbröst med vinvänliga tillbehör förmådde lyfta detta vin. Även en Bourgogne behöver lite fyllning för att bli riktigt bra.

Det är möjligt att jag missat något i ren okunnighet. Därför vill jag rekommendera den som i likhet med mig vill utforska Bourgogne utan ingående kunskap att lämna kvar återstående flaskor på Systembolagets hyllor till mer garvade aficionados som eventuellt förmår uppskatta Girouds les Cent Vignes desto mer.

Varunummer: 95896

Pris: 295 SEK

2007 Beaune Premier Cru Les Grèves Domaine des Croix

2010-02-21T18:35:00.000+01:00

När jag läser på om veckans vin från Domaine des Croix så upptäcker jag att det slumpat sig så att ägaren David Croix är vinmakare på egendomen Camille Giroud som stod för förra veckans Bourgogne.

Bakgrunden till detta är att 2004 upptäckte David Croix att Domaine Duchet var till salu. Han frågade ägarna till Camille Giroud om de ville egendomen, men något intresse för detta fanns inte. Däremot lyckades han ro köpet i hamn själv 2005 och säkrade därmed fem hektar spridda runt om i trakterna av Bourgogne. Camille Giroud köper frukten från tre av hektaren och David Croix gör en handfull olika viner från de återstående två hektaren. Värt att notera är att Domaine de Croix sålunda bara funnits i fem år.

Doften är smått smörigt körsbärskärv med lite söta jordgubbar och något enstaka nypon. Örter och mineral kompletterar doftintrycken. Smaken är nästintill medelfyllig, djup och långsträckt med körsbär och söta sommarbär som samsas med lite lakrits. Slöjor av farinsocker, smörkola och kaffe kan anas då och då. Efterhand ansluter en ganska tydlig smak från någon av Läkeroltabletterna. Balansen är fantastiskt bra och här bjuds minst sagt på en oerhört behaglig vinupplevelse. Osökt får jag en reklamslogan i huvudet som mycket träffande beskriver kvällen i detta vins sällskap: ”Once you pop, you can´t stop”.

Av mina erfarenheter från Bourgogne sätter jag detta vin från Domaine des Croix främst. Fynd vore kanske att ta i, men det är en Bourgogne som levererar i paritet med prislappen. Mer än så tror jag inte man kan begära. Slutomdömet blir därför sammantaget en mycket stark köprekommendation.

Varunummer: 73748

Pris: 365 SEK

2007 Gevrey-Chambertin Les Crais

2010-02-16T19:16:00.002+01:00

Camille Giroud grundades 1865 och gjorde under många år lagringsdugliga och rustika viner. På nätet läser jag att firman länge hade en ordning där vinerna lagrades i upp till tre år på fat innan de buteljerades och såldes tidigast tre-fyra år senare om vinerna var klara. Kanske inte en invändningsfri affärsmodell ur revisorns perspektiv. Företaget såldes 2002 till ett amerikanskt konsortium. Till inventarierna hörde 300 000 flaskor från 1937 och framåt! Numer säljs inte några viner av den gamla skolan, utan produktionen uppges vara mer modern.

Doften är rätt så generös med massor av fräscha körsbär och hallon samt något enstaka nypon. Ett stråk av murrighet drar genom den fruktiga doften med någon slags lera, fuktig barrskog och rök från sur brasved. Stendamm, örter och lakrits finns där också.

Smaken domineras av röda vinbär och hallon. Sedan finns där en tydlig fatkomponent som visar sig genom gräddkola och kokos, och som jag tycker drar ner helhetsintrycket något. I övrigt är vinet mjukt och behagligt med bra balans.

Även om det är ett mycket gott vin för i sammanhanget rimliga pengar så kommer jag nog inte att köpa några fler flaskor. Jag tror att det är lite för mycket fat för min smak. Allt sammantaget en Bourgogne väl värd att prova.

Varunummer: 95757

Pris: 329 SEK

2001 Roagna Langhe Rosso

2010-02-13T17:15:00.000+01:00

Många äro de som provat och lovordat Roagnas Langhe Rosso. Steget är ju därför inte långt till att utnyttja denna utmärka konsumentinformation och införskaffa en flaska.

Roagna använder druvor från vinrankor i både Barolo och Barbaresco. Som den traditionalist Roagna är har druvorna lakats ur under 40 dagar och vinet har sedan fått mogna i tre år på fat.

Doften är magnifik med söta hallon och röda vinbär med markerad örtighet, lakrits och tjära samt viss blommighet som jag vill få till violer. Smaken är inte sämre den. Det är tufft och kärvt. När den initiala pigga syrligheten och det fasta greppet från de sandiga tanninerna släppt taget så träder en smak av söta hallon och kallt te jämte anis och bakkryddor fram i en slank kropp med mognadstoner. Något citrusaktigt och smått chokladaktigt påminner om ”Always”. Detta är fantastiskt gott att både sniffa på och dricka.

2001 Roagna Langhe Rosso är ett utmärkt exempel på varför det lönar sig att läsa vinbloggar och agera på andras rekommendationer. Jag sällar mig till kören och utropar detta vin till ett veritabelt fynd som icke bör missas. Man får fantastiskt mycket vinupplevelse i förhållande till priset.

Varunummer: 75237

Pris: 199 SEK

2006 Vosne Romanée Domaine Gros Frère et Soeur

2010-02-08T21:31:00.000+01:00

Den som är intresserad av både vin och genealogi kan finna sitt lystmäte i klanen Gros och deras utbredning i trakterna kring Vosne. Om jag förstått saken rätt så är familjeegendomen Domaine Gros Frère et Soeur gemensamt ägd. Sedan har Michel Gros verksamhet under eget namn, medan systern driver A-G Gros och kusinen Domaine Anne Gros. Sedan finns tydligen även någon Jean Gros, som kan vara modern till Michel Gros. Sedan orkade jag inte med fler släktingar och ägarförhållanden. Bakgrunden till vinvalet är att jag tänkte se om det går att återfinna en gnutta av den magi som omgärdar Domaine Romanée Conti i ett byvin från Domaine Gros Frère et Soer.

Det börjar inte bra. Redan när jag tar av aluminiumfolien ser jag mögel och en brunröd sörja på toppen av flaskan. De onda aningarna tilltar när jag låter korkskruven arbeta sig ned i korken som har ungefär samma konsistens som en tvättsvamp. När jag drar upp den är den mjuk och synbarligen har vinet trängt upp längs sidorna ända ut. Jag svär över att jag förmodligen måste mentalt hantera ett korkdefekt vin. Döm om min förvåning när det verkar som om vinet har klarat sig.

Doften är god, utan att tränga sig på, med körsbär som ackompanjeras av hallon och plommon. Sedan finns där även pepprighet, viol och lakrits. Den fruktiga doften är inte lika ren som jag upplevt i andra bourgogner. Här finns murrighet också som tar sig uttryck i en gnutta chark och rökighet à la medwurst, och under det hela lurar lite dyig sjöbotten.

Den pigga syrligheten slår till först, innan smått lent kärva och kirschiga körsbär och hallon träder in på scenen. Något från charkuteridisken återfinns även i smaken. Här finns en tydlig nyans av kaffe också. Eftersmaken är förhållandevis kort och klingar av med lakrits. Men det som förvånar mig är fylligheten. Uppenbarligen är det en fördom att bourgogneviner är åt det lättare hållet, utan här har vi att göra med ett medelfylligt vin.

Det är gott att sniffa på och dricka på egen hand. Men det är först när maten kommer på bordet som det sker saker. Syrligheten blir inte lika framträdande och de finstämda nyanserna samspelar mycket väl med maten. Den bästa värdemätaren är ju den fart med vilken nivån sjunker i karaffen, och i detta fall går det undan. En förklaring kan vara att man hela tiden vill dricka en klunk till för att förvissa sig om att vinet är så gott som man fick för sig att det är.

Jag vet inte riktigt om jag fick någon magisk upplevelse av Domaine Gros Frère et Soeurs byvin. Men en köprekommendation tycker jag inte är omotiverat trots priset.

Varunummer: 95834

Pris: 395 SEK

2006 Savigny les Beaune Albert Bichot

2010-02-02T20:57:00.001+01:00

Det började med Finare vinare och fortsatte med ett stycke lysande vinjournalistik. Japp, det är det nymornade intresset för Bourgogneviner som jag skriver om.

Jag tror att jag hållit mig borta från denna vinregion av samma skäl som många andra. Det är förvisso dyrt, men det är inte billigt att botanisera bland vinerna från Bordeaux, Barolo eller Champagne för att ta några exempel. Snarare tror jag att det har att göra med den mest grundläggande frågan. Var f-n börjar man någonstans?

Sedan är det väl bara att gå rakt på sak med nästa problem. Sanningen är ju den att de flesta av oss mer eller mindre nogsamt låter pekfingret löpa längs med kolumner med Parkerpoäng eller andra poängskalor. Frågan blir då varför man skall smälla ohemult mycket pengar på viner med i bästa fall godtagbara priser i förhållande till poängen. Bourgogne ligger helt enkelt ofta uruselt till när det gäller kvoten mellan pris och kvalitet.

Ännu ett problem som tangerar båda ovanstående är att många Bourgogneviner inte får någon uppmärksamhet. Jag vet inte hur många gånger som jag googlat ett vin och fått absolut intetsägande resultat.

Ur konsumentperspektiv framstår det därför som vansinne att köpa ett vin som i bästa fall fått mediokra omdömen i förhållande till priset, och som kostar mer än en top notch-Chianti, instegs-Barolo eller en hyggligt välrenommerad femte cru från Bordeaux med 90 Parkerpinnar.

Men nu gäller det att ta tjuren vid hornen och göra något som jag känner borde ha gjorts för länge sedan. Utforska Bourgogne. Det är med andra ord upplagt för besvikelser varvat med underbara upplevelser antar jag.

Helgens vin från Albert Bichot får rycka in med kort varsel av den enkla anledningen att den råkar stå i hyllan när jag har vägarna förbi bolaget. En mer spännande flaska får vänta till dess att förkylningen släpper.

Jag läser mig till att Savigny hamnat i skymundan mellan sina mer kända grannar vid den kända Cortonkullen och Beaune. Firma Albert Bichot grundades 1831 med rötter i Bourgogne ända tillbaka till 1350. Huvuddelen av de 100 hektar som företaget äger i Bourgogne ligger i Chablis, men företaget har ägor i hela Bourgogne. Cirka 20 procent av produktionen kommer från egna täppor, medan återstoden köps in. Vindoktorn, som verkar vara mycket förtjust i denna producent, har en mycket detaljerad genomgång för den intresserade.

Doften är ren med körsbär och lite hallon som kompletteras med en mineralton som påminner om en somrig grusväg. Här finns även lite lakrits och en liten viol. I munnen är vinet lite tunt, eller slankt om man så vill, med körsbär och smultron. Där finns även en fruktkomponent med slånbär och nypon som leder mig till ljus och lätt Crozes Hermitage. Syrligheten är ungdomligt pigg och läskande.

Här har vi att göra med ett finstämt och angenämt småkärvt vin som tarvar mat för att komma till sin rätt. Låt mig understryka att detta inte är något provningsvin. Lite lätt och ljus som den är riskerar den att komma i skymundan jämte det mesta. Nu drack jag den över två dagar till både kyckling och biff med gott resultat. Jag kan inte förklara varför, men jag tror att detta vin skulle passa bra till wallenbergare. Ett gott matvin som rekommenderas för den som inte har kalibrerat smaklökarna med australiensisk monstershiraz som riktmärke för hur ett vin skall smaka.

Varunummer: 5222

Pris: 185 SEK

2007 Meursault Domaine Vincent Bouzereau

2010-01-27T21:06:00.000+01:00

En kväll mitt i veckan lyckas vi med konststycket att få barnen att somna samtidigt och förhållandevis tidigt på kvällen. Framgången firas med några goda ostar och en flaska vitt. Fram åker en Meursault från Domaine Vincent Bouzereau som jag greppat mer eller mindre i blindo med ambitionen att lära mig mer om vita bourgogneviner. Av leverantörens hemsida framgår att det är tionde generationen som är verksam på egendomen, och ägorna på 18 hektar är spridda runt om i Bourgogne. Till skillnad från många andra håll i vitvinsvärlden skäms man inte för att låta vinet jäsa och mogna på träfat utan kontakt med rostfria ståltankar. En detalj för finsmakare är att faten i Bourgogne är på 228 liter och därmed tre liter större än faten i Bordeaux som är på 225 liter. Varför vet jag icke.

Doften är återhållsam och bjuder på gula äpplen, päron och en aning vingummi. En aning kryddighet visar sig efter en sondering bland kryddburkarna vara kryddpeppar, måhända med en dragning åt stjärnanis. Därtill finns viss brödighet, oxidation och smörighet.

Smaken är snäppet mindre knuten än doften, men jag skulle inte använda ett ord som generös för att beskriva smakintrycken. Bland smakintrycken samsas äpple och gråpäron med en aning tropisk frukt som kan vara mango. En liten tvist av citron kompletterar fruktavdelningen. Här finns också ett uns av kryddighet som jag har svårt att placera. Faten är tydligt närvarande och skänker vinet en härlig tyngd. I gommen är vinet balanserat och harmoniskt med avrundad syrlighet och ganska lång eftersmak.

Initialt känns vinet knutet, men ju längre tiden går så vill det inte riktigt släppa loss trots att det går att ana en hel del oförlöst kraft. Det gör att jag inte riktigt tycker att priset går att motivera. Men trots detta gnäll vill jag ändå understryka att denna Meursault är riktigt god och behaglig. Ja, rent av så god så att jag får blodad tand vad gäller vit Bourgogne. Hårt ekad Chardonnay är ju riktigt gott faktiskt.

Varunummer: 12677
Pris: 279 SEK

2006 Chateau Reysson

2010-01-24T22:29:00.000+01:00

Jag bloggar om vin av två skäl. Det första, och främsta skälet, är att det är roligt att skriva, bli läst och få kommentarer. Det andra skälet är måhända mer prosaiskt. Jag började nämligen glömma bort vilka viner som jag druckit och eftersom jag funderade på att börja föra bok över konsumerade viner så var inte steget så långt till att börja blogga. Veckans vin skriver jag om mest om för min egen skull och utelämnar sedvanligt uppräknande av druvor, produktionsteknik och fakta om producenten. Inspirationen tryter helt enkelt. Det var inte på något sätt felaktigt eller dåligt. Men ogint och tråkigt.

I doften är de klassiska Bordeauxattributen på plats med svartvinbär, tobak, kaffe och lite murrighet. Smaken är knappt medelfyllig, kanske rentav lite tunn och senig, med svartvinbär, plommon, korinter, gräsighet, blyetspenna, tobak och kaffe. En pigg och ungdomlig syrlighet paras med lite kärva tanniner.

Viss draghjälp fick Chateau Reysson av att det lanserades som årgång 2005, vilket är en mycket firad årgång i Bordeaux som bekant. Någon vecka senare byttes de tomma hyllorna med årgång 2006. Nu har ju jag inte provat -05:an, så jag vet inte om det var bättre. Men jag kan inte se att det finns någon anledning till att köpa 2006 Chateau Reysson. Det finns roligare och bättre viner för färre pengar. Det är den enkla sanningen.

Varunummer: 3992
Pris: 169 SEK

2006 Gevrey-Chambertin Le Créot

2010-01-18T22:03:00.000+01:00

Firma Jean-Claude Boisset grundades så sent som 1961 och är Frankrikes tredje största vingrupp och Bourgognes största producent. Produktsortimentet sträcker sig från Frensh Rabbit på tetra till exklusiva Bourgogneviner. I Bourgogne har Boisset nyligen lagt Antonin Rodet till andra välkända producenter såsom Bouchard och Jaffelin. Sonen till grundaren, Jean-Charles, torde vara mest känd för sitt oortodoxa och dynamiska framträdande i dokumentären Mondovino. Han ger även en läsvärd intervju i januarinumret av Decanter där det framgår att hans dröm är att blanda Pinot Noir från Russian River och Côte de Nuits. Det är säkert en helt okontroversiell dröm i det traditionstyngda Bourgogne.

I decembersläppet kom i alla fall ett byvin från denne producent som jag cirklat kring med viss nyfikenhet. Gevrey-Chambertin står det på etiketten närmare bestämt. Plätten där druvorna kommer från går under namnet Le Créot och ligger längst norrut i appellationen.

Mosade solmogna körsbär och hallon som ackompanjeras av lakrits, läder, tjära och viss rökighet noterar jag bland doftintrycken. Minsann, en liten viol tittar också fram. Smaken fortsätter på samma tema med kärva körsbär och hallon. Därtill finns lite citrus i form av blodapelsin och en påtaglig rökighet. Eftersmaken är inte oändligt lång, utan mer avklingande och behaglig utan att stoppuret behöver plockas fram. Fatbehandlingen är diskret och behaglig. Tanninerna är polerade och lena samt att syrligheten är sådär lagom läskande utan att pocka på allt för mycket uppmärksamhet. Om det beror på nyligen provade Baroloviner vet jag inte, men det finns en del i både doft och smak som leder tankarna till Nebbiolo och Piemonte.

Jag har inte särskilt mycket erfarenhet av Bourgogne, men i mina ögon framstår Boissets Gevrey-Chambertin som ett lite väl korrekt vin. Det gör också att det inte riktigt lyfter. Något saknas för att den där riktigt fullfjädrade Pinotupplevelsen skall infinna sig. Hur som helst, eftersom det är ett gott vin som är någorlunda humant prissatt med tanke på ursprunget så känns det inte omotiverat med en köprekommendation. Om än med darr på ribban.

Varunummer: 96356
Pris: 299 SEK

2005 Mas la Plana

2010-01-11T20:18:00.000+01:00

Ryktet är grundmurat sedan vinolympiaden i Paris 1979 när Mas la Plana av årgång 1970 spöade mer namnkunniga och dyra viner, däribland Chateau Latour. Mas la Plana görs på Cabernet sauvignondruvor från 29 hektar i katalanska Penedès, inte långt från Barcelona. Internationella druvor används kanske mer i Penedès än någon annanstans i Spanien. Mannen bakom Mas la Plana, Miguel Torres, har i allra högsta grad bidragit till detta.

Efter en stund i karaffen närmar jag mig med sedvanlig förhoppning om att just i kväll väntar en fantastisk vinupplevelse.

En djup doft med svartvinbär och tydliga fat är det mest påtagliga intrycken. Sedan finns också ceder, läder och tobak som en tydlig hälsning till Bordeaux. För att markera att det ändå är ett spanskt vin i glaset finns även en antydan till dill. I munnen är vinet fylligt, på gränsen till trögflytande, med lager av svartvinbärsfrukt som sedan lämnar över till de rostade faten i ett långt avslut. Balansen är mycket bra med uppfriskande syrlighet och kärvhet för att möta den söta frukten och den varma omfamningen från faten. Här regerar moderna framställningstekniker jämte påkostad fatbehandling. Märk väl, det är gjort med god kännedom om hur långt man kan gå innan det blir för mycket av det goda. Den som lagt undan någon flaska kommer sannolikt att bli rikligare belönad om några år, här behövs lite mognad för att tillföra lite mer komplexitet.

Skall jag beskriva Mas la Plana i ett ord så får det bli proffsigt. Samma helgjutna och proffsiga hantering av frukt och fat upplevde jag i 2006 Pesquera. Däri ligger väl också min huvudsakliga invändning. Både Mas la Plana och Pesquera upplever jag som lite väl opersonliga i en tydlig strävan efter perfektion. Vore jag vinkritiker hade jag nog gödslat med poäng efter som de är mycket goda och publikfriande viner. Men personligen efterlyser jag någon skönhetsfläck som skänker mer personlighet åt vinet för att jag verkligen skall gå i gång på alla cylindrar.

2003 Barbera d´Asti Ca di Pian

2010-01-06T22:03:00.000+01:00

Några udda flaskor skramlar runt i botten på garderoben eftersom det oftast finns något mer spännande att prova. För några år sedan köpte jag två flaskor av Spinettas Barbera d´Asti Ca di Pian. En flaska provades på studs och jag tyckte väl att den var så där. Lat som jag är orkade jag aldrig gå tillbaka med den andra flaskan. Så några år senare åker korken ur till en bit oxfilé med en rödvinssås.

En generös doft av solvarma och syltiga bär och frukter strömmar upp ur glaset. Det är björnbär, plommon och blåbär. Eftersom det är ett italienskt vin finns även de karaktäristiska körsbären, om än att de i detta fall nog kanske legat i likör. Här finns även ett mått av torkad frukt. Sedan är det också något som jag associerar till de limstift som användes slöjden. Lite mandelmassa doftar det också, möjligtvis att det är Amaretto. För att det hela inte skall kantra över finns här också lite svart te som ger en mer mineralisk nyans.

Föga förvånande följer smakintrycken i samma spår med rik och generös fruktighet som bjuder på björnbär, plommon och några körsbär. Det hela sveps in i lite fatvanilj. Tankarna går osökt till bärpajerna som serveras med en klick vaniljglass under sommarmånaderna. Det finns inte så värst många tanniner kvar, men det kärvar till lite. Syrligheten är inte heller den särskilt påtaglig. Jag skulle dock inte vilja säga att vinet är jolmigt, utan håller sig på rätt köl. Eftersmaken rundar av behagligt och påminner om portvin.

Denna Ca di Pian är ett gott vin som inte fordrar allt för mycket eftertanke. Här är det njutning som gäller utan att fråga sig hur ett typiskt vin från Piemonte som görs på Barberadruvan borde smaka. Jag är därför rätt så nöjd över att min lathet denna gång lönade mig så väl.

2007 La Grille

2010-01-04T22:49:00.000+01:00

För något år sedan provade jag Chateau Gratien från Loiredalen med lyckat resultat. Därför tänkte jag utforska systembolagets sortiment och se om framgången kan upprepas. Det beror också på att jag är intresserad av att prova viner som görs på Cabernet Franc. Många druvblandningar som jag uppskattat det senaste året har nämligen innehållit mer eller mindre av denna druva.

Röda viner från Loire gjorda på Cabernet Franc hör inte till vanligheterna på Systembolaget. Nämnda Chateau Gratien är det enda jag kan hitta i det ordinarie sortimentet. I beställningssortimentet finns ytterligare något enstaka exemplar. Jämför med det norska vinmonopolet som har 34 röda viner från Loire, varav flera från Chinon och Bourgueil där Cabernet Franc regerar, i sortimentet. Det är mig en gåta att Systembolaget kan få hävda att urvalet är ett av världens största utan att bli fälld för falsk marknadsföring?

Loire är Frankrikes längsta flod och här ryms många appellationer och druvor. Framförallt förknippas Loire med vita viner. Men här görs även en ansenlig mängd röda viner. La Grille kommer från Chinon som ligger vid en av Loireflodens meander. Det är en appellation som är känt för röda viner gjorda på Cabernet Franc. Denna druva går för övrigt under namnet Breton i Loire.

Om producenten Baptiste de Theil hittar jag inte något på nätet, och inte heller särskilt mycket om vinet i sig. Det skall dock inte förväxlas med Chinons mest kända egendom, Chateau de la Grille.

Jämte den rent fruktiga doften av svartvinbär finns en tydligt örtig gräsighet. I munnen är vinet knappt medelfylligt med tydliga och rena svarta vinbär och en lika tydlig och örtig gräsighet. Viol och läkerol noterar jag också. Frukten balanseras upp bra med pigg och ungdomlig syrlighet jämte gräsig kärvhet. Den negativt lagde kan kanske översätta gräsigheten med att smakspektrumet till viss del innehåller grön paprika. Det är ett gott och okomplicerat matvin som gjort för traditionell fransk husmanskost.

Den som uppskattar Chateau Gratien bör även pröva La Grille. Det gäller också den som är intresserad av ett bra vardagsvin vid sidan av allfarvägen. En stabil köprekommendation utfärdas härmed i betyg.

Varunummer: 73082

Pris: 119 SEK

2008 Blason de Bourgogne Mâcon-Villages

2010-01-02T20:03:00.002+01:00

Denna bourgogne från Caves de Vignerons de Buxy kom i oktobersläppet och såldes för 73 kronor. På två försök misslyckades jag med att bärga en flaska med mig hem eftersom hyllorna i butiken rensades snabbt när nya leveranser kom in. Troligtvis berodde flaskbristen på positiv uppmärksamhet från vintyckarskrået. Jag orkar inte räkna upp tidningar och superlativer, men nog blir jag nyfiken att prova ett vin som fått sådant positivt mottagande.

Doften är söt med honung och tropisk frukt. Därutöver hittar jag även äpple och nötter. Trots att det skall vara lagrat på ståltankar tycker jag att det doftar lite oxiderat och fatlagrat.

Smaken är förhållandevis fyllig med tropisk frukt och grapefrukt. Eftersmaken är hyggligt lång och syrligheten är snyggt balanserad så att vinet inte blir jolmigt.

Det är absolut inte något stort vin. Men för pengarna tycker jag att man får mer än vad som kan förväntas. När vi ändå är inne på detta med pris så är det ju smått fantastiskt att det står Bourgogne på etiketten. Hur ofta händer det att man blir positivt överraskad över priset på ett vin från Bourgogne? Jag tänkte hissa detta vin och ringa vänner och bekanta, men tyvärr visar det sig att vinet är slut på bolaget. Förhoppningsvis kommer det fler flaskor i framtiden.

Nyårsviner

2010-01-01T22:27:00.001+01:00

En gång i tiden innebar nyårsfirande festligheter in på småtimmarna med en efterföljande nyårsdag i horisontalläge framför backhoppningen från Garmisch Partenkirchen, nyårskonserten och Ivanhoe innan det var dags för pizza. Så ser det inte för småbarnsföräldrar. Vi var några stycken som samlades för att vaka in det nya året. En lärdom för min del är att införskaffa champagneflöjtar och vinglas i plast eller annat oömt material som tål stojande barn. Några goda viner blev det under kvällen.

1996 Palmer & Co Millésime Brut var först ut. Jag har för mig att den kostade 249 kronor en gång i tiden. En mycket god och brödig doft med citrus och kaffe samt generellt oxiderad karaktär möter i glaset. Smaken är smått sensationell. Åldern avspeglas i generella toner av oxidation. Sedan finns där också en påtaglig brödighet, champinjoner, kaffe och citrus. Eftersmaken klingade av långsamt. Jag har följt denna champagne genom åren och tycker mig märka viss flaskvariation. Nu var turen på min sida och just detta exemplar var i strålande skick. Vilken perfekt början på kvällen.

NV Diebolt-Vallois Tradition följde därpå. 329 kronor kostar den på bolaget. Enligt producenten används 40 procent Chardonnay, 30-40 procent Pinot Noir och 20-30 procent Petit Meunier. En trevlig Champagne med tydlig doft av äpplen. Därtill ung och oförlöst frisk och ljus med toner av mineraler. Smaken är även den frisk med äpple och mineral. Som aperitif är denna Champagne som klippt och skuren.

Till middagen fick två viner från 2000 symbolisera decennieskiftet.

2000 Taurasi Radici från Mastroberardino inköptes för drygt tre år sedan för 18,50 euro på Amalfikusten. Den är fyllig och med lager av mörk frukt. Plommon och körsbär samsas med en hel del fat. Tidens tand har sett till att syrlighet och tanniner polerats till väl integrerade beståndsdelar i en mycket balanserad och harmonisk helhet. På bolaget brukar riservorna från denna producent dyka upp emellanåt. Jag måste dock tillstå att jag är mer förtjust i denna variant utan riserva-suffixet. Ett mycket gott vin som jag kommer hålla utkik efter i from förhoppning om att leverantören tar in den också jämte riservorna.

2000 Chateau d´Agassac är en Cru Bourgeois från Haut-Medoc i Bordeaux. Egendomen består av 42 hektar som planterats med 50 procent Merlot, 47 procent Cabernet Sauvignon och tre procent Cabernet Franc. En mycket fin, dov och murrig doft med plommon och svartvinbär strömmar ur glaset. Typiska Bordeauxelement såsom kaffe, läder och ceder finns också i doften. Plommon och svartvinbär återfinns i smakintrycken jämte en rejäl dos kaffe. Mycket gott och i perfekt balans. Jag köpte ett par flaskor i början på min vinsamlarkarriär till nedsatt pris. Jag har för mig att det var 188 kronor. Väl investerade pengar får omdömet bli nu, några år i efterskott.

Ädla viner

2009-12-31T00:27:00.001+01:00

Vi är tre herrar som samlas under mellandagarna för att dricka vin. Först ut till chipsen kommer en 2007 Dr Loosen Wehlener Sonnenuhr med mycket söt och tropisk frukt som rundas av med piggelin i eftersmaken utan allt för mycket syrlighet att tala om. Det är godisgott och slinker ner som saft.

Huvudtemat för kvällen blir att testa tre stycken Vino Nobile di Montepulciano. De ädla vinerna från Montepulciano har stått lite i bakgrunden jämfört med vinerna från Montalcino och Chianti. Naturligtvis går det att härleda de historiska rötterna för vinerna från Montepulciano långt bak i tiden. Namnet i sig är en indikation om att det under en period var populärt bland hoven i Europa.

Medan Brunello di Montalcino tillverkas av en druva valde odlarna i Montepulciano att följa Chianti i spåren och tillåta druvblandningar. Minst 70 procent måste bestå av den lokala Sangioveseklonen Prugnolo Gentile. Sangiovese är i själva verket en samling av kloner, varav 14 är mer namnkunniga såsom exempelvis Brunello. Namnet Prugnolo Gentile skall tydligen härledas till italienskans ord för plommon, prugna. Jag vet inte om det har att göra med smaken eller utseendet på druvan. Det finns även en druva som heter Montepulciano som är allmänt förekommande i Italien (bland annat i vinet Montepulciano d´Abruzzo), men den skall inte förväxlas med vinet från orten Montepulciano. Jämte Prugnolo Gentile får även upp till 20 procent av Canaiolo Nero användas för Vino Nobile di Montepulciano. Därtill får upp till 20 procent andra druvor som rekommenderas eller tillåts av provinsmyndigheten i Siena användas. En anpassning till mer moderna produktionsmetoder är att de tidigare kraven på långa lagringstider på fat reducerats kraftigt.

Systembolaget, som enligt egen utsago har ett av världens största utbud av viner, kan uppbåda hela åtta Vino Nobile. Bortses från beställningssortimentet och ett sannolikt fel i lagersaldot är vi nere i hela tre stycken. Jämför med norska monopolet där 25 viner kan beställas på nätet! Vi valde i alla fall ut tre stycken viner från denna toskanska by.

2006 Morone (169 SEK) produceras av Palazzo Bandino som ägts av familjen Valeriani i sex generationer sedan 1800-talet. Till 85 procent består vinet av Prugnolo Gentile, med 15 procent Canaiolo nero, Mammolo och Colorino. De två sistnämnda druvorna är traditionella druvor som inte används så mycket längre. Colorino var, som namnet antyder, populär för att färga vinerna mörkare och i Chianti torkades druvan för att tillsättes som druvmust, innan så kallad governo förbjöds, för att få fart på jäsningen. Morone fatlagras i drygt två år i franska ekfat mellan 225 och 1000 liter, varav en femtedel är nya.

Initialt är doften parfyrmerad med ack så söta bär som drar åt hallongodishållet. Rökighet, tjära och mandelmassa noterar jag också. Smakmässigt är detta ett vin för vänner av fatlagring, och särskilt de som gillar rökig single malt whiskey. Under lager av fat ruvar mörk och dov frukt. God, men på tok för mycket fat i dagsläget.

2005 Lodola Nuova (145 SEK) från Ruffino beställdes i tron att den var från 2004 eftersom det är detta år som anges på hemsidan, men överlämnades med sedvanlig förklaring att Systembolaget inte tar något ansvar för uppgifternas riktighet. Ruffino producerar denna Vino Nobile sedan 1988 på huvudsakligen omplanterade tegar. Druvsammansättningen anges av producenten som huvudsakligen Prugnolo Gentile. Jäsning och urlakning i drygt tre veckor följdes av två år på franska fat.

De andra två vinerna kom från den hyllade årgången 2006, och jag låter det vara osagt om 2005 var en så pass mycket sämre årgång, men faktum är att detta vin var märkbart mer anonym i doften och storleken mindre i smaken än konkurrenterna.

Doften innehåller tjära, rökighet, rökt fläsk (bacon kanske), mandelmassa, körsbär och plommon. Smaken är körsbärskärv, men burgundiskt elegant i sammanhanget, med plommon, lakrits och gräsighet. Tanninerna var lite mindre sandiga än brukligt i Toscana, och det tillsammans med gräsigheten ledde tankarna åt Bordeaux. Sammanfattningen blev att detta är en behaglig och drickbar Vino Nobile som kan konsumeras i väntan på mer lagringskrävande viner.

2006 Poliziano Vino Nobile di Montepulciano (189 SEK) var den Vino Nobile som fick mest positiva omdömen denna kväll. På 42 hektar görs en blandning som består av 85 procent Prugnolo Gentile och 15 procent Canaiolo Nero, Colorino och Merlot. Under 18 till 22 dagar jäses och urlakas druvorna och sedan får vinet tillbringa 14 till 16 månader i franska fat av varierande storlek som till en femtedel är nya.

Doften är dov och mörkt sötfruktig, nästan likörartad, med körsbär och slånbär. Associationerna går till södra Rhône och viner gjorda på Grenache. Sedan finns där också bacon, tjära och mandelmassa. I munnen märks tydligt faten tillsammans med de söta och kärva körsbären. Annat som noteras är lingon, kokos och dill. Eftersmaken är lång och lite eldig. Frukten kommer lite i skymundan för faten. En känsla är att vinets olika beståndsdelar drar åt olika håll och att det krävs några år i ryggläge innan det är riktigt färdigt. Producenten anger tio till tolv år som lagringspotential, och det är en uppgift som känns lite underkant faktiskt.

Efter dessa tre viner sammanfattar vi och konstaterar att generellt görs goda och prisvärda viner med återkommande tjära och rökighet i doften och mycket fat i smaken. Men för att dessa viner skall komma till sin rätt krävs nog en rejäl dos tålamod.

Tanken var att vi sedan skulle lämna Toscana för utflykter i nya världen. Under alla de år som vi träffats och druckit vin har det sällan hänt att vi lämnat invanda jaktmarker i Frankrike och Italien. Nyfikenheten var särskilt stor på om det finns några alternativ till Bordeaux där ute.

2005 Meerlust Rubicon (229 SEK) bars snabbt av planen. En doft av uppblött pappskiva, gammalt blomvasvatten och mögelskadad källare behöver kanske inte förklaras närmare, utan här hade vi råkat ut för ett skolboksexempel på korkdefekt. En tanke som jag gör i skrivande stund är att ambitiösa producenter på sina hemsidor kan redovisa sina ansträngningar i detalj, för att sedan låta en undermålig barkbit ödelägga allt. Tråkigt var det eftersom en härlig svartvinbärsfrukt indikerade att något riktigt bra var på gång.

2006 Ridge Santa Cruz Mountains (329 SEK) fick dock mungiporna att åka upp igen. En blandning av 56 procent Cabernet Sauvignon, 42 procnet Merlot och två procent Petit Verdot som lagras i tjugo månader på amerikansk ek.

Doften är generös, tjock, sötfruktig och parfymerad så till den milda grad att den leder tankarna till ett duschdraperi. Kahlua, eller Hawaiian Tropic, kanske kan ge en vägledning om den påtagliga doften av kokos. Smaken är även den generös med söta plommon och kaffe och choklad. Det blir uppenbart att de tre föregående italienarna gett smaklökarna en rejäl omgång. Jag hade nämligen svårt att känna någon kärvhet eller syrlighet. Där finns kanske två eller tre tanniner. Det är i alla fall som en smekning för gommen efter den toskanska uppvisningen av garvsyror. Generositet, fyllighet och bra balans jämte det faktum att det är drickfärdigt gör att segern denna kväll går till USA. De tre vinerna från Montepulciano känns helt enkelt ganska vresiga och otillgängliga bredvid detta mycket goda vin.