2006 Chateau de la Dauphine

Jag tror jag vågar påstå att ingen vinregion väcker så mycket känslor som Bordeaux. För några år sedan skrev redaktören för Decanter att det går att se skillnader i upplagan beroende på om det står Bordeaux på framsidan eller inte. Varje vår skapas en hype kring årets primörer som genererar våldsamt stort intresse från branschen och vinintresserade över lag. Och sedan kommer prislistorna med gråt och tandagnisslan när folk inser att slottsägarna inte är några filantroper, utan slipade affärsmän med vett att ta betalt som tack för all uppmärksamhet. Producenterna anklagas för girighet och jämförelser görs med bankdirektörer och den bonusstinna finansbranschen. Men jag har inte läst någon som kritiserar DRC med flera i Bourgogne, eller producenterna i Champagne, för att nämna ett par regioner som även de kännetecknas av högt uppdrivna priser.

Bordeaux har skapat en god jordmån för intresset kring dess viner genom de klassificeringar som gjorts, varav den som gjordes 1855 torde vara mest känd. I Bordeaux rankas egendomarna individuellt i flera appellationer och novisen kan ganska snart rabbla de fem främsta slotten på vänstra stranden. Lägg därtill den omfattande poängsättningen från Parker med flera som ytterligare förstärker intresset. Annars är ju ordningen runt om i vinvärlden att druvornas hemvist avgör klassificeringen, och inte de enskilda egendomarnas status.

Ur marknadsföringssynpunkt är Bordeauxmodellen naturligtvis genial. Det har skapat en transparent marknad där konsumenten hyggligt lätt kan skapa sig en bild av vilken producent som ger mest valuta för pengarna. Men slottsägarna i Bordeaux vill ju helst att vinerna skall betraktas som lyxartiklar, och inte måltidsdrycker. Tanken bakom detta är att högre priser skapar ökad efterfrågan, eller i vardagligt tal, man betalar för status. Rolls Royce och diamanter är två andra exempel.

Jag tror att detta rymmer en inneboende problematik för Bordeaux. För att skapa intresse kring vinerna och lyckas med marknadsföringen är producenterna beroende av horder av vinintresserade som ivrigt slukar spalterna med poäng och som därmed bidrar till att uppehålla statusen kring dessa viner. Men priserna indikerar att vinerna är avsedda för andra än de som läser om dem. Häri tror jag att grunden ligger till många upprörda känslor som Bordeaux skapar. Frågan är därmed hur länge orkar vanliga vinnördar med hyggliga eller goda inkomster läsa om viner som är förbehållna förmögna människor?

Den kritiske läsaren kommer naturligtvis med invändningen att ovanstående resonemang omfattar några tiotal egendomar, och att Bordeaux som region omfattar väl över 10 000 egendomar. Och det är också den poäng som jag vill göra.

Under våren har jag provat flera viner från högra stranden för att både lära mig mer om merlotdruvan och om högra stranden i Bordeaux. Det har varit både roligt och mindre smärtsamt för plånboken. Det går att hitta bra viner för överkomliga priser. Men det kräver kanske en vända i undervegetationen, i det som ofta refereras till som ”lesser-known Bordeaux” i brittisk vinlitteratur.

Målet är att hitta en köpvärd Bordeaux som utan betänkligheter kan halas fram till fredagskycklingen om några år. Annars förknippas ju gärna Bordeaux med dyra och exklusiva viner som reserveras för högtidstillfällen med tända ljus och nystrukna linnedukar.

För en vecka sedan provade jag Chateau de la Dauphine från den stora årgången 2005 med lyckat resultat. Faktum är att jag blev så nyfiken på slottet att jag även ville prova 2006:an för att kunna jämföra årgångarna med varandra. Parker plockar bort en pinne, till 89 poäng, för den senare årgången medan britterna är något mer positivt inställda till 2006:an i beskrivningarna. Jag trodde därför att vårens upptäcktsfärd skulle krönas med en triumf, ett mycket gott och lagringsdugligt vin för under 200 kronor. Att cuvéen justerats upp till 20 procent cabernet franc, i stället för tio procent som året före, och därmed följaktligen minskat merlothalten till 80 procent, trodde jag skulle märkas. Men jag hade inte förväntat mig två så olika viner.

Jag drar korken ur flaskan och slår vinet i karaffen. En påtaglig doft av Kronjäst slår mot mig. En stund senare kommer tydliga svartvinbär, men också plommon. Kaffe och en gnutta tobak med lite julkryddor finns också där. Så långt är doften mycket god och lovande. Sedan smakar jag på det och där finns svartvinbär och toskanska körsbär med tydliga fat med vanilj och kaffe.

Efter ett par timmar kommer metamorfosen. Bordeaux goes Tuscany! Körsbären med fatvanilj leder bort från Frankrike och in i det italienska kärnlandet och jag sitter med något som skulle kunna vara en riserva från Chianti.

Det är gott, mycket gott, men inte skall väl en Bordeaux smaka så här? Finns det något släktskap mellan Chianti och Bordeaux? Är det ungdomen som gör att de klassiska bordeauxattributen inte kommit på plats? Frågetecknen hopar sig. Och det är väl det som är roligt med att prova vin, när det oväntade inträffar.

I jämförelse med -05:an tycker jag att -06 vinner på lite bredare register i smaken och en mindre påtaglig eldighet. Därför kommer jag nog att köpa ett par flaskor och se vad som händer om några år. Slutomdömet får bli en stark köprekommendation då det är ett rackarns gott vin för under 200 kronor. Men puritanen bör nog hålla sig borta för jag undrar om det är särskilt mycket terroir som ligger bakom denna skapelse.

Varunummer: 75552
Pris: 194 SEK

2005 Chateau de la Dauphine

Chateau de la Dauphine är en välrenommerad egendom i Fronsac med rykte om sig att göra fruktiga viner för tidig konsumtion. Tidigare ingick egendomen i stallet hos Moeiux, men såldes tillsammans med bland annat Chateau Canon de Brem 2001 till Jean Halley som tillsammans med sin son Guillaume satsade 10 miljoner euro i förbättringar. Chateau de Brem med Canon-Fronsac som appellation uppgick i Chateau de la Dauphine från Fronsac för att underlätta produktion och marknadsföring, trots att Chateau de Brem hade bättre rykte. Valet av appellation berodde på att Fronsac ansågs ha bättre rykte av de två. Från och med årgång 2006 säljs vinerna enbart under etiketten Chateau de la Dauphine.

I äldre vinlitteratur från 1990 anges cuvéen för Chateau de la Dauphine bestå av 66 procent merlot och 34 procent cabernet franc. Chateau de Brem hade 50 procent av vardera. Numer har den sammanlagda egendomen på 20 hektar 80 procent merlot och 20 procent cabernet franc i vingårdarna. För årgång 2005 valde man att göra en cuvée med 90 procent merlot och 10 procent cabernet franc.

Efter lite luftning doftar det mörk frukt, om än icke murrigt, med plommon, svartvinbär och toskanska körsbär med viss gräsighet, korinter och fatvanilj. Svartvinbären går igen i smaken och ackompanjeras av runda och mogna plommon och lite körsbär. Fatlagringen ger sig också tillkänna. Mycket gott! Blint hade jag nog inte prickat Bordeaux på grund av den rena frukten och avsaknaden av murrighet och komplexitet. Det känns väldigt mycket nya världen.

Producenten har föredömligt samlat omdömen i en lättöverskådlig pdf-fil med de yngsta årgångarna sist. Av pressklippen att döma verkar årgång 2006 vara väl värd att prova i och med tillskottet av bättre druvmaterial från Chateau de Brem. Den ändrade inriktningen har slagit an hos Parker som delade ut 90 poäng för 2005:an. Britterna är (naturligtvis!) något mer behärskade i sina omdömen. Men den som bäst i ett kärnfullt omdöme sammanfattar vinets karaktär är Jancis Robinson som utbrister ”Just this side of overripe!”.

Mitt övergripande intryck är också att man lyckats få rätsida på skutan precis innan den är på väg att kapsejsa. Javisst är det mycket frukt, men den balanseras mycket bra av mjuka tanniner och tillräcklig syrlighet så att det inte blir jolmigt. Fatvaniljen är påtaglig, men inte så att det stör helhetsintrycket. Jag hade även farhågor om den höga alkoholhalten på 14,5 procent skulle vara för mycket, men jag upplever inte någon eldighet.

Anglofiler med asketiska sinnelag som vill tukta sig själva och vinerna med långlagring har inget att hämta hos Chateau de la Dauphine. Här är det njutning för dagen som gäller. På Michael Broadbentskt vis finns en lockelse inom mig att avfärda vinet med att det saknar komplexitet och att alkoholhalten är för hög. Men det är omöjligt att värja sig mot ett mycket gott och kompetent producerat vin som så öppenhjärtigt vädjar till hedonisten inom mig. Kombinationen av strålande väder och god mat skapar en perfekt fond för att vinet verkligen skall komma till sin rätt och därför får alla kritiska och opartiska ambitioner stå tillbaka. Chateau de la Dauphine får en varm köprekommendation.

Varunummer: 75019
Pris: 218 SEK