fredag 27 februari 2009

2006 Crozes Hermitage Domaine du Colombier

För att stilla suget efter något vin från Rhône tröskar jag igenom bolagets sortiment och fastnar för en Crozes Hermitage från Domaine du Colombier i beställningssortimentet. Flera andra Crozes Hermitage har ju redan provats med genomgående lyckat resultat så det är alltid spännande att prova en ny producent. Eftersom namnet Domaine du Colombier verkar vara populärt på allt från vingårdar till hotell hittar jag inte rätt hemsida, men leverantören har lite mer information för den intresserade.

Tyvärr dras jag och ätteläggen med en seg förkylning denna helg. Jag tillåter dock inte denna allvarliga nedsättning av allmäntillståndet avhålla mig från att prova ett nytt vin. Men det innebär å andra sidan att doft- och smaksinnena inte är på topp så provningsanteckningarna känns inte riktigt kompletta.

Utseendet är inte mycket att säga om, vinet ser ut som det skall med en tät mörk röd färg som drar åt det mörklila hållet.

Doften är underbar med björnbär, slånbär, viol, chark och tjära med viss rökighet.

Smaken är fruktdriven och elegant balanserad med relativt lite syra och få tanniner. Det är hallon, björnbär och chark i omisskännlig ursprungstypisk stil.

Frånsett en mild invändning mot den låga syrligheten och väl mjuka tanniner så är det ett mycket gott vin. Det är mer elegant och lättillgängligt än vad Alain Graillot brukar krama ur sina druvor. Utan att ringa i fyndklockan tycker jag att alla Rhônefantaster absolut bör ta hem och prova en flaska.

Varunummer: 72 124

Pris: 189 SEK

lördag 21 februari 2009

Baigorri Reserva 2004



I februarisläppet kom denna representant för det moderna Rioja in på bolaget. Just det moderna illustreras på ett övertydligt sätt när man besöker firmans hemsida. Det är betong, stål och överdesignat. När det gäller konkreta fakta är det sämre beställt.

Reservan från 2004 görs på 100 procent Tempranillo, och spenderar 18 månader på nya franska fat. Efter en tid i karaffen är det en dov och mörkt fruktig doft. Mycket bra och inte en överdos av fat, vilket uppskattas. Associationerna drar snarare till en merlotbaserad Bordeaux än till traditionell Rioja. Smaken är generöst fruktig med mycket mörka bär, vitpeppar och en eldig avslutning. Tanninerna är lagom avrundade utan att vara menlösa. Faten är lagom framträdande.

Det är ett gott vin och fullt drickfärdigt i dagsläget. Det är dock något opersonligt. Hade jag provat det blint hade vinets moderna stil kunnat leda gissningarna både hit och dit. I sin iver att vara modernt blir det lite könlöst. Att det är mycket kompetent vinmakeri råder det ingen tvekan om, men det når inte riktigt ända fram. I jämförelse med exempelvis Roda från samma år står det sig slätt.

Varunummer: 96644
Pris: 199 kr.

2004 Barolo Marcenasco Renato Ratti


I måndags gick jag förbi passagen för att hämta upp ett par flaskor av ett vin som jag var intresserad av. Tyvärr var det slut och när jag lite besviken försökte hitta något annat köpvärt fäste personalen min uppmärksamhet på en Barolo från Renato Ratti. Eftersom allmän köprekommendation utfärdats för årgången 2004 från alla möjliga håll blev jag intresserad.

Den som är intresserad kan läsa mer på leverantörens hemsida.

Mina förhållanden till Barolo och Barbaresco är inte okomplicerade, och särskilt till den förstnämnda. Barolo och Bourgogne har många likheter. Fragmenterade appellationer med otaliga vingårdslägen ger näst intill outtömliga möjligheter för vinnörderiet att blomma ut. Den mytiska statusen som båda appellationer förvärvat återspeglas i högt uppdrivna priser. Min erfarenhet är också att risken för minor är hög och att det krävs några försök innan höjdpunkterna infaller.

På fredagen åker korken ur en av flaskorna som inhandlades med viss spänning för att se om det var ytterligare en mina.

I glaset är färgen något mörkare och djupare än vad jag är van vid. Viss antydan åt tegel finns också.

I en något återhållsam stil är doften mycket god med hallon, likör, marsipan, något blommigt inslag (viol eller rosor måhända?) med tydlig vanilj.

Medelfyllig med bra tanninstruktur och härlig syraattack är intrycket vid första smakprovet. Det är kärvt med körsbär och vanilj i en läskande stil som för tankarna till Bourgogne. Kärvheten ger ungefär samma effekt som att bita i ett grönt äpple. Eftersmaken klingar av långsamt med körsbärskärnor och tydliga fattoner.

Som provningsvin går det inte på knock out. Jag har varit med om bättre. Det är gott och med tydlig potential att bli en större upplevelse om några år när tanniner och syrlighet rundats av något och fatvaniljen integrerats lite mer.

Men till mat växer denna Barolo flera storlekar. Syrligheten och de kärva körsbärskärnorna gifter sig så fantastiskt bra med grillad kyckling med tillbehör. Jag saliverar fortfarande när gårdagens middag gör sig påmind i skrivande stund. Någon lär ha sagt att det är vansinne att prova italienska viner utan mat. Nu förstår jag vad som menas.

Renatto Rattis Barolo får i dagsläget godkänt som gott provningsvin betraktat, men köprekommendation utfärdas i egenskap av matvin. Och bättre betyg kan väl ett vin inte få?

Varunummer: 95003
Pris: 314 SEK

Uppdatering: Dagen efter är det helt annat vin. Generöst med kärva körsbär och en lång härlig eftersmak med en hel del fatvanilj. Denna Barolo tarvar helt enkelt flera timmars luftning, det räcker inte med en timme i karaff. Sålunda uppgraderas betyget till stark köprekommendation mot bakgrund av att det är väldigt gott.

fredag 20 februari 2009

Tenuta di Nozzole "La Forra" Chianti Classico Riserva 2004



Dagens aktiviteter gör att matlagningen blir lidande. En hämtpizza blir lösningen. Till detta serveras en Chianti från det utmärkta 2004. Just denna inhandlades i enoteket i Greve förra sommaren. Köpet var på rekommendation av Mr T, som är stammis på ett agriturismo i närheten.

Tenuta di Nozzole är en av egendomarna som far och son Folonari driver, huvudsakligen runtom i Toscana. Nozzole är en egendom med 70 hektar vinodlingar. Man producerar Chianti Classico, supertoscanaren Il Pareto och det vita Le Bruniche (Chardonnay)

Den utmärkta hemsidan beskriver utförligt de olika egendomarna och ger också en på sol och värme svältfödd person lite inspiration.

La Forra är 90 procent Sangiovese som lagras i 14-16 månader i till hälften franska fat. Det är en ung, fruktig och ursprungstypisk Chianti som avnjuts denna kväll. Smaken är medelfyllig, ganska kärv och med en eldig avslutning. Det kommer att utvecklas med något eller några år till på rygg. Till dagens uppgift sitter det alldeles utmärkt och vinet är ett bra exempel på en traditionell Chianti från ett fantastiskt bra år.

Varunummer: Finns ej på SB
Pris: 19 euro

måndag 16 februari 2009

2007 Riesling Hugel

Det finns tillfällen när en helflaska är för mycket för två till förrätten. Halvflaskor är därför ett bra alternativ. Jag vet inte om det beror på bristande intresse från konsumenterna eller systembolagets inköpspolicy, men urvalet av halvflaskor är skralt.

Det enda som verkar något sånär intressant i butiken är en riesling från Alsace gjord av Hugel som varit i gång sedan 1639.

När jag doftar i glaset är gröna äpplen det mest slående, men där finns också citrus, mineral och toner av petroleum.

Det smakar päron, citrus med betoning på grape, melon (eftersom jag har svårt att hålla isär meloner kan det vara cantaloupe, kanske honungsmelon, eller annan melon än vattenmelon) med fin syrlighet.

Det är ett gott och korrekt vin som känns perfekt för vinprovningar som exempel på vin från Alsace. Jag famlar i minnet bland de få viner som jag druckit från Alsace och tycker nog att Hugel är snäppet bättre än Trimbachs motsvarighet. Slutomdömet är att det absolut är prisvärt, om än ej mer, med ett stort plus i kanten för att det finns på halvflaska.

Varunummer: 12191
Pris: 59 SEK (37,5 cl)

lördag 14 februari 2009

Beaune Montagne Saint Désiré 2005



Hans Artberg är en intressant och egensinnig vinskribent. Jag tänkte därför prova ett vin som han rekommenderar för att se om vi har samma smak. Särskilt fäste jag mig att herr Artberg utbrast "äntligen en bra röd bourgogne som man kan köpa!" om Beaune Montagne Saint Désiré 2005. Hur ofta hör man orden köpvärd och bourgogne i samma mening? Lägg därtill Artbergs beskrivning av vinet som en köttig Pinot Noir. Jag kastar mig följaktligen påföljande dag på telefonen och ringer till bolaget för en beställning.

Som vanligt när det gäller bourgogne innehåller tydandet av etiketten ett visst mått av exegetik. Appellationen är Beaune, eller Côte de Beaune om producenten så önskar, och Montagne Saint Désiré är en plätt som ligger ovanför den mer kända Les Clos de Mouches. Den intresserade kan leta på bifogad karta. Vi har således med ett så kallat byvin att göra. Leverantören har mer information om producent m.m. på sin hemsida.

En invändning mot bourgogne är att de kan vara väl lätta utan ordentligt tryck i smaken. Det är därför med lite lätt oro som jag korkar upp och karafferar. Men oron stillas när vinet har en påtagligt fyllig mörklila färg som snarast för tankarna till rhônsk syrah. Lättad inser jag med en gång att detta inte är något tunt vin.

Den rhônska likheten fortsätter i doften. Slånbär, nypon och hallon med köttiga charktoner och läder. Rosor, mandel och grusdamm kommer också efter ett tag. Även om doften är lite återhållsam är den god.

I munnen är det medelfylligt med bra tryck, frisk syrlighet och tanniner med bett i. Körsbär och körsbärskärnor för tankarna till Chianti. Hallon och jordgubb finns där också jämte lite svartvinbär. Här finns också balanserad fatanvändning som rundar av det hela. Eftersmaken är medellång och med viss eldighet.

Utan goda kunskaper i lagring av vin vill jag ändå tro att två till tre års lagring kan förbättra vinet avsevärt med lite mer avrundade syror och lite lenare tanniner.

Det är gott, inte tu tal om det. Inte riktigt så gott att det förtjänar fyndstämpel. Men då vore det å andra sidan inte bourgogne. Jag nöjer mig med att sekundera Artbergs omdöme att det är köpvärt. Sett till priset får jag nog ändå konstatera att det sparkar en hel del bourgognesjärt i monopolets sortiment. Är man på jakt efter bourgogne i budgetklass får man absolut inte missa detta vin. Å andra sidan kommer man betydligt längre i många andra delar av vinvärlden.

Till sist, i syfte att göra bloggen mer läsarvänlig kommer vi hädanefter skriva ut priserna på vinerna tydligare (tack Jonas för tipset!).

Nummer: 75185
Pris: 216 SEK

Chateau Hourtin-Ducasse 2006 vs Chateau Cissac 2006



Klassificeringssystemet i Bordeaux är en djungel. Cru Bourgeois är en kvalitetsbeteckning som funnits sedan 1932, och omfattade då 444 egendomar. En revidering av klassningen från 2003 har resulterat i diverse juridiska piruetter. För tillfället gäller att Cru Bourgeois gör sin sista årgång enligt nuvarande utformning i 2006 års årgång. Det handlar, precis som i St Emilion, om korruption, status och naturligtvis stålar.

Nåväl. Föremål för dagens provning är två exemplar av 2006 års viner. Efter hyllade 2005 är det tillbaka till mer normala priser.

Enligt Decanters genomgång är det ingen lätt årgång, och även om deras bedömning är rätt (alltför?) generös uppmanar de konsumenterna att vara petiga i valet när det gäller denna årgång.

Nu börjar 06:orna leta sig in på bolaget och jag snappar upp två exemplar på min lokala butik. Man har knappast möjlighet att vara petig med Systembolagets inköpsfilosofi.

Chateau Cissac är en egendom mellan Pauillac och Saint Estéphe. Den har 50 hektar under plantor, varav tre fjärdedelar Cabernet Sauvignon. Familjen Vialard äger även andra domäner i området. Två viner produceras på Cissac, varav kvällens provningsexemplar är förstavinet. Det har legat 18 månader på fat, varav 30-40 procent nya.

Chateau Hourtin - Ducasse är svårare att hitta information om. Enligt gamla uppgifter är det ett slott om 16 hektar. Enligt bolaget är blandningen Cabernet sauvignon 67 procent, Merlot 26 procent, Cabernet Franc sex procent samt Petit Verdot en procent. Slottet verkar enligt samstämmiga bedömningar sällan rosa marknaden, därav det för regionen låga priset.

Det är lika bra att säga det från början. Båda vinerna har snarlika egenskaper och det är ingen slump att de är från samma område. Båda doftar ungt, med visst fat, svart vinbär och tobak. Man känner att detta inte är några fylligare viner. Detta bekräftas i gommen. Båda har klar typicitet och viss struktur men…

Vinerna är unga och tunna, men har inte heller den stadga som ger förhoppningar inför eventuell lagring. Surt sa L, och det är bara att motvilligt hålla med. Luftning och intensivt sniffande kan inte motbevisa att detta är viner som förgäves kämpat mot elementen. Som Bordeauxvän är det bara att krypa till korset och erkänna att de inte är speciellt njutbara.

Av de två är ändå Chateau Cissac minst misslyckad. Men idag önskar jag att jag korkat upp en La Tour de By 2004 istället. Vill man uppleva klassisk Médoc i den lägre prisklassen är det alltjämt en sån man ska inhandla.

fredag 13 februari 2009

La Poja 2003

Det verkar svårt att ta sig från Venetien, tredje bloggposten på kort tid från denna provins. Om en månad släpps 2004 års årgång av La Poja. Och om man ska tro förhandstipsen är det en sjusärdeles årgång vi har att göra med. Då priset på en av de 2400 flaskorna som tilldelats monopolet är strax under 500 krävs något liknande för att motivera köp. Då jag aldrig provat vinet är det läge att göra det och se om man ska hänga på låset. Poäng är ju en sak, men om man inte gillar stilen är de tämligen bortkastade.

La Poja är ett av familjefirman Allegrinis stoltheter. Familjen kan spåra sitt jordbruksarv till 1500-talet och förfogar enligt uppgift idag över 70 hektar vinodlingar. La Poja är enbart producerat av Corvina och druvorna plockas högst upp på vingården La Grola. Det lagras 20 månader på fat och sedan 15 månader på flaska.

Ryktet för både producent och vin är alltså gott och det är med betydande förväntningar jag drar ur korken. En rätt hög alkoholhalt (14,5 procent) gör att jag förväntar mig fullt ös och mycket av allt.

Efter två timmars luftning är det en njutning att sätta näsan mot glaset. Det är förstås fat, mörk frukt och läder. Smaken är till en början välbalanserad och faktiskt mindre sträv än jag väntat mig. Efterhand tränger sig faten på vilket förtar njutningen. Intrycken avslutas med en eldig slutkläm med viss bitterhet.

Jag har aldrig druckit detta vin tidigare och inser att detta nog inte är en alltigenom lyckad årgång. Nästa flaska får nog ligga till sig ett par år, i hopp om att faten kan bli mindre dominerande. Ska det då bli inköp av någon 04:a? Nja, men osvuret är bäst.

söndag 8 februari 2009

Torricella 2007

Ett av två nyårslöften är att dricka mer vitt. Fisk tarvar vitt och därför åkte jag till bolaget för att hugga en flaska. I valet och kvalet vid den magra vitvinshyllan på det lokala bolaget ringde jag Mr T som hade provat Torricella från Barone Ricasoli med gott resultat. Flera av baronens röda har provats och därför tyckte jag att det kunde vara roligt att prova något vitt. Torricella är en IGT från Toscana gjord på ekfat och med inslag av chardonnay.

baronens hemsida kan man läsa sig till att Torricella är den del av vingårdarna på Brolio som skördas först och här bjuds tydligen på terroir. Vinet har legat till två tredjedelar på nya barriquer och en tredjedel i ståltank i tre månader.

Doften är härlig med mycket fat, smörkola, äpple och en något oxiderad ton.

Smaken är bra med hygglig syrlighet, mycket fat och vanilj med kryddighet, lite citrus och viss eldighet till följd av de 14 procenten.

Torricella är ett gott och lite vulgärt vin för livsnjutare som inte bekymmrar sig om vad som är korrekt för tillfället. Hårt ekad chardonnay kan vara alldeles utmärkt gott.

Till fiskgratäng funkar det sådär, något vin med mer syrlighet och citrus hade nog suttit bättre. Däremot tror jag att Torricella passar alldeles utmärkt till hummer eller grillad fet fisk.

lördag 7 februari 2009

Trittenheimer Apotheke Riesling Spätlese 1988

En kvart i tio i måndags såg det ganska ljust ut utanför mitt bolag i centrala Uppsala. Endast jag och en kollega närvarande. Med tanke på att det fanns en hel del godsaker i släppet så ökade pulsen. Så ökade tillströmningen alltmer, stämningen förblev dock god och det verkade som om folk hade rätt spridda mål för sitt besök. En gemensam nämnare fanns, det var visst nån tysk. Jag kom från butiken med vin från La Spinetta, Gaja, Baigorri samt ett par Trittenheimer Apotheke Riesling Spätlese från 1988. Färdiglagrad riesling för 79 sekiner – vad är haken? Det verkar på sina håll orsakat rena tjurrusningen. När hela vintyckarkåren skriker fynd så får det uppenbarligen genomslag, även om det handlar om halvtorrt tyskt vin med konstigt namn. På måndag kväll fanns tre spridda flaskor kvar i landets vinbutiker.

Det är som väntat en mycket fin färg. Doften är närmast stickig och högoktanig, samt aningen fet. Inslag av mineral. Mycket mer än så är faktiskt svårt att utskilja. Smaken är avrundad med väl avvägd sötma. Mineral och bensin är det som dominerar, ackompanjerat med en lång eftersmak.

Efter avsmakning över två dagar tillsammans med hård ost samt på egen hand tvekar jag om slutomdömet. Några saker kan konstateras. Tysk riesling har otrolig lagringspotential, från vilket annat land skulle man kunna njuta ett ordinärt vin som är 20 år gammalt, till detta pris. Vidare att bolagets tips att det inte vinner på lagring för en gångs skull är klockrent.

Det är ett gott, färdiglagrat vin som ger mycket upplevelse för pengarna, men knappast ett vin i världsklass. Jag kommer att njuta av återstående flaskor inom närmsta månaderna, och råder andra konsumenter att göra detsamma.

Langhe Nebbiolo La Spinetta 2006, Côtes du Rhône Chapoutier 2007, Montepasso 2006

På fredagen kommer en barndomsvän på besök med fru och barn. Fram åker Spinettas Langhe Nebbiolo till en köttbit med sås och potatis. Goda vitsord från vinskribenter och bloggare gör att förväntningarna är någorlunda högt ställda.

Här kanske det är på sin plats att närmare gå in på förhållanden som krävs för att ett vin skall komma till sin rätt. Ofta får jag intrycket att andra vinbloggare sniffar och smakar på vin i en harmonisk miljö med Bachs barockslingor lite svagt i bakgrunden under det att man med sin livspartner utbyter intressanta tankar och idéer, inte minst om vin.

Ställ mot detta logistik med hämtningar, sistasekundeninköp och barn som kräver underhållning samtidigt som maten skall tillagas. Som om det inte vore nog antar sambon rollen som Gordon Ramsey och tvekar inte att ge utlopp för sina känslor när barnen inte får maten i tid på grund av ovannämnda faktorer, vilket gör att värden tappar humöret och barndomskamraten försöker gjuta olja på vågorna. Slutligen hamnar maten på bordet, och får vederbörlig uppskattning, trots att vitlöksbaguetten och brysselkålen glöms kvar i köket.

Under vedermödorna har jag hällt upp vinet i karaffen en god timme innan middag för luftning, så när det är dags för avsmakning upptäcker jag att barndomskamraten plus sambo i princip hunnit tömma karaffen som en sorts fördrink. Baserat på ett halvt glas skulle jag hemskt gärna vilja berätta att Spinettas Langhe är väldigt bra.

Doft med rosor, hallon, kryddor, peppar och damm och möjligen te. Smaken är bra med slanka syror, viss eldighet och bra fatbehandling. Men det förmår inte att leverera under fältmässiga förhållanden. Gott men dyrt får bli mitt kärnfulla omdöme.

För att släcka törsten hos gästerna åker därnäst en Côtes du Rhône från Chapoutier fram som köptes in på Finlandsfärjan.

Medan ätteläggen står i trappen och kastar legobitar som viner runt öronen i ett desperat försök att dra föräldrarnas uppmärksamhet från gästerna gör jag följande snabba noteringar.

Fruktig doft med röda bär, björnbär och slånbär i en syltig stil. Smaken domineras av björnbärsmarmelad. Gott och faktiskt snäppet bättre än Langhe Nebbiolon.

Efter osten och lagom till att barnen somnat plockar jag fram en flaska som erhållits som gåva i något socialt sammanhang. Ingen aning om vad en Montepasso från Moncaro är för något. Men när jag läser på etiketten blir jag gladare. Rosso Conero från Marche gjord på montepulciano. Tydligen har druvorna torkats innan pressning.

Det doftar körsbärskompott, söt vanilj och limstick med tydliga likörtoner. Inte så bra. Smaken består av klibbig körsbärs- och vaniljsötma och rostat kaffe. ”Det går att dricka” försäkrar sällskapet lugnande, men det är inte långt ifrån odrickbart. Varning härmed utfärdad för detta vin.

På slutet övergår jag och barndomskamraten till cognac i stället. Klockan fem följande morgon vaknar sonen och en ny dag tar sin början.