Nyårsviner

Som huvudrätt på menyn sistlidna nyårsafton stod Beef Wellington med madeirasås och haricots verts. Det kändes som rätt tillfälle för Bordeaux. Tyvärr har provningsanteckningarna skingrats för vinden, så följande är för min egen bokföring mest.

2004 Chateau Branaire Ducru från appellationen Saint –Julien rankades som fjärde cru 1855 och druvsammansättningen i vingården är 70 procent Cabernet Sauvignon, 22 procent merlot, fem procent Cabernet Franc och tre procent Petit-Verdot. Ett gott vin med alla klassiska Bordeauxattribut väl på plats. Måhända uppfattades det som aningen lättviktigt under kvällens lopp.

2004 Chateau Gruaud Larose, även det från Saint-Julien, rankades som andra cru och i denna årgång användes 57 procent Cabernet Sauvignon, 31 procent Merlot, 7,5 procent Cabernet Franc, tre procent Petit Verdot och slutligen 1,5 procent Malbec, intressant nog. Efter en seg start utvecklades detta vin riktigt bra och fick mer positiva omnämnanden än Chateau Branaire Ducru.

Dessa två viner har utvecklats riktigt bra och befann sig i en härlig mognadsfas med nedslipade och sammetslena tanniner och syror. Komplexa med svartvinbär, kaffe, tobak och läder rent generellt. Kanske att de uppfattas som något åt det tunna hållet, men som komplement till maten fungerade de magnifikt.

1999 Chateau Cantemerle från appellationen Haut Medoc och framställd av 50 procent Cabernet Sauvignon, 40 procent Merlot, fem procent Cabernet Franc och fem procent Petit Verdot dök därefter upp i glasen och levererade en veritabel chock. De två yngre vinerna från Saint-Julien var helt chanslösa mot denna fylligt plommon- och kaffestinna skapelse. Möjligtvis att vinet brister i finess, men det var riktigt gott till maten och vann mest uppskattning runt bordet. På nätet ser jag advokaten i Baltimore förlänade denna årgång 79 poäng medan Winespectator var mer generösa med 85 poäng. Så upplevde inte vi kvällens viner kan jag lova. Måhända flaskvariation i positiv riktning för oss? 

Därefter tryckte vi i oss en flaska 1994 Montecillo Gran Reserva Selección Especial från Rioja framställd enbart på Tempranillo. Vad skall jag säga. Torkad frukt, plommon, fat och en hel del choklad. Tyvärr förmådde den inte överträffa en trio Bordeauxviner, utan kändes lite för lättviktig, och om sanningen skall fram, råbarkad, i sammanhanget.

Slutligen avnjöt vi som dessertvin 2010 Maucalan Torcolato från Breganze i Venentien framställd på Vespaiola. Honungsstinn tropisk frukt, aprikoser och citrus kan jag dra mig till minnes. Det fungerade väldigt väl till ingefärspäron med vispad grädde. Rekommenderas!

2012 Le Ragose Valpolicella Classico

Min fru har alltid varit väldigt svag för vinerna från Venetien om det så är enkel Valpolicella eller amarone. Själv har jag inte varit lika övertygad och jag hade gjort mig en slant genom åren om jag fått en krona för var gång som min fru bönat och bett om att jag skall köpa Zenatos ripasso. Vid sommarens utflykt till Holte i Danmark veknade jag och därför fick en flaska Valpolicella från Le Ragose följa med hem.

Druvsammansättningen är 50 procent Corvina, 20 procent Rondinella och 20 procent Corvinone. Utöver dessa 90 procentenheter lyckas procenten även trycka in 20 procent andra tillåtna druvsorter.

Till en barnvänlig variant av Biff Stroganoff kom vinet väl till pass en middag uti skärgården en varm sommarkväll härförleden. Förutsättningarna för en komplett redovisning av doft- och smakintrycken saknades, men några få ord hann jag ändå notera.

Doften är bärig med körsbär, blåbär, bittermandel och med en antydan till fatvanilj. Smaken är åt det lättare hållet med körsbär, blåbär och en örtig knorr, medan tanniner och syrlighet spelar en något undanskymd roll. Det här är så nära saft för vuxna som man kan komma. Nivån i flaskan sjunker raskt då vinet är mycket gott och drickvänligt i en bärig stil som inte är så överlastad som jag ibland kan uppfatta hos vinerna från Venetien. "Less is more" gäller även understundom i vinvärlden. Le Ragoses Valpolicella är ett vardagsvin som är väl värt att bunkra upp med.

Pris: 85 DKK

2000 Amarone della Valpolicella Zenato

Min fru är inte särskilt intresserad av vin. Hon har näst intill aldrig några särskilda önskemål annat än att hon vägrar dricka halvtorr tysk riesling. Men ibland händer det att hon frågar om vi inte kan prova en flaska Amarone. Det hänger samman med att när vi träffades så drack vi några flaskor av detta vin som tydligen var minnesvärda. Särskilt många flaskor har det inte blivit de senaste åren, men en flaska har legat kvar i garderoben genom åren och väntat på att uppnå mognad.

Det beror på att jag för snart tio år sedan läste en text där en auktoritet på Amaroneviner slog fast att efter tolv år uppnådde dessa viner optimal mognad. Resonemanget underbyggdes, så vitt jag kommer ihåg, av en vackert ritad graf som såg vetenskapligt oantastlig ut. Mina skrala matematiska kunskaper till trots kunde jag ändå räkna ut att denna flaska Amarone torde uppnå näst intill optimal mognad i anslutning till min frus 40-årsdag enbart genom att låta pekfingret följa x-axeln (den horisontela linjen för er som är humanistiskt skolade) högerut och avläsa hur smakupplevelsen efter en initial nedgång satte fart uppåt på y-axeln (den vertikala för er som glömt bort skolmatten).

Med utgångspunkt i denna vetenskapliga undersökning öppnade jag flaskan till min frus födelsedagsmiddag i våras och höll tummarna för att innehållet inte farit illa genom åren. Enligt producentens hemsida består druvblandningen av 80 procent corvina, tio procent rondinella och de återstående tio procenten utgörs av oseleta och croatina. Hela 36 månader tillbringar vinet sedan på fat.

Doften är klart starkvinsbetonad med körsbär och jordgubbar. Den där Aladdinpralinen med körsbär i likör, som alltid brukar ratas, finner jag bland doftintrycken. Även russintoner noterar jag. Det finns lite bakkryddor och en aning rökighet också. En aning läderartad doft och torkad frukt indikerar att vinet nått viss mognad. På det hela taget är doften förvånansvärt fruktig och av de 13 åren som gått sedan skörden märks inte så mycket som jag förväntat mig och hoppats på.

Smaken avviker inte från doftintrycken. Det är körsbär i likör och chocklad främst, som åtföljs av russin, mandelmassa och kaffe. Fathanteringen är tämligen yvig i gesterna. Kroppen är tät och intrycket är silkeslent då de enstaka tanninerna kan räknas på ena handens fingrar. Viss fräschör tycker jag att det finns då syrligheten ändå finns där. Med tanke på vinets ålder var vi nog flera som var lite besvikna över att det inte mognat mer och vunnit i komplexitet. 

Gästerna runt bordet är ändock nöjda och vi enas om att detta vin är som gjort för att sippa på och småprata över, eller avnjuta efter en middag till ostar. Jämförelsen med portvin dök upp efter hand. Efter denna middag har min fru inte bett mig att köpa Amarone igen. 

Ur ett strikt empiriskt perspektiv vågar jag inte uttala mig om Amaroneviners optimala mognad eftersom det krävs fler undersökningar av verkligheten än denna ynka flaska. I detta fall tror jag dock att det gott och väl hade kunnat ligga i lugn och ro flera år till för att vinna i mognad.

2008 Amarone Capitel de Roari Luigi Righetti

”Jäklar, vilken fruktbomb” utbrister frun och mina tankar går till Top Gear´s hundred quid car challenge där Jeremy Clarkson försöker ta livet av en Volvo 760 GLE genom att ramma en betongmur. På samma sätt som Volvon rullar vidare slirar denna amarone endast till något innan den kör över pepparkakor med Roquefort medan varken lammfärsbiffar eller pizza bjuder något som helst motstånd. 

Om minnet inte sviker mig så drack jag en 1997 Serego Alighieri Vaio Armaron Amarone för tio år sedan. Det väckte mitt intresse för vin och jag tyckte nog därefter under några år att amarone var väldigt gott. Efter ett par eller möjligtvis tre år var jag inte lika begeistrad. Alkohol och restsötma störde upplevelsen för mig. Det här är numera inte min typ av vin i normalfallet. En efterhängsen förkylning ändrar dock kravprofilen och denna flaska som vi fått av några bekanta kom därför väl till pass. 

Doften är diskret och elegant med en närmast eterisk körsbärston. Skojar bara. Generöst mörkfruktig med körsbär, kaffe och choklad skall det vara. Fruktsötman skulle jag närmast vilja karaktärisera som portvinsartad. Någon slags gräsig eller örtig doftkomponent noterar jag också. 

Smaken är påtagligt mörk och sötfruktig och får mig att tänka på den där körsbär-i-likörpralinen som alltid blir kvar i Aladdinasken. Lite slånbär hittar jag också bland smakintrycken. En hel del fat märks också. Det är bra tryck och så värst många tanniner kan jag inte hitta. Men lite syrlighet skapar ändå lite balans i det hela. Därefter kommer vi till det avsnitt som jag tycker minst om och det är den påtagliga alkoholhettan som märks främst i svalget. Frun är förtjust och kvittrar om hur lättdrucket det är, vilket jag måste hålla med om. För att linda en förkylning är det helgjutet när doft- och smaksinnen är avtrubbade. 

Amarone Capitel de Roari görs normalt av 82 procent Corvina, 15 procent Rondinella och cirka tre procent Molinara för att sedan lagras på barriquer. Det framgår också av distributörens hemsida att fram till 1992 buteljerades enbart 15 procent av produktionen på egendomen medan återstoden såldes till andra producenter. Det framgår också att Sverige är den viktigaste exportmarknaden med 40 procent av försäljningen. 

Köprekommendation? Nja, så långt kanske jag inte vill sträcka mig om jag skall utgå från mina smakpreferenser. Fast å andra sidan kommer jag som småbarnsförälder behöva något kraftigt rödtjut för att tackla framtida förkylningar. En tanke som slår mig är att jag kanske kan ge en diskret antydan till framtida gäster om vilket vin värden kan tänkas behöva. 

Slutligen läser jag att Righetti även gör en amarone med Lasse Stefanz namn på etiketten. Det är en boll som jag inte riktigt vet hur jag skall returnera även om jag inser att det är som upplagt för smash på volley. 

Varunummer: 12366

Pris: 185 SEK

2009 Villa Cavarena Soave

Det är inte ofta det konsumeras Soave hemma hos oss. För några år sedan kommer jag ihåg att vi drack någon variant från Gini som hyllades av vinkritiker, men som inte lämnade något bestående intryck hos oss. Nu fick det i alla fall bli ett impulsinköp i den lokala butiken.

Med utgångspunkt i vurmen för Amarone skulle Soave geografiskt kunna beskrivas som vitvinsgrannen direkt österut. Mer formellt uttryckt ligger Soave nära Verona i Venetien i nordöstra Italien.

Historiskt har inte Soave rosats för sina viner. I dessa tider av hårdnande konkurrens om kundernas gunst har dock ansträngningar gjorts för att höja kvaliteten och vinernas status. Ett gammalt hederligt trick är att införa flera olika ursprungsbeteckningar med olika regelverk för tillåtna druvor och framställningstekniker. På hemsidan för Soaveproducenternas konsortium beskrivs vinerna med ungefär samma vokabulär som garvade bilhandlare använder sig av.

Instegsmodellen, snikvarianten, som levereras med plåtfälg kallas enbart för Soave DOC. Här erbjuds en pålitlig vardagsupplevelse som inte förpliktigar till något mer, enligt konsortiet.

Önskas lättmetallfälgar och metallic går det att välja en Soave Classico DOC. Nu får druvorna enbart hämtas från vissa delar av Soave. Tanken är att vinet med sin längd och lagringsmöjlighet över några år skall kunna överraska, utan att kräva för mycket av konsumenten. Det verkar inte vara något för den vinintresserade med andra ord.

För den som vill ha top of the line med skinnklädsel och all tänkbar lullull införskaffas rimligtvis en Soave Classico Superiore DOCG om konsortiet får råda. Nu snackar vi än mer begränsat skördeuttag och längre lagring på fat och flaska för att ge mognad och komplexitet. Konsumenten erbjuds här inte bara friskhet och drickvänlighet, utan även ett vin som från goda årgångar kan växa i mer än ett decennium.

För den som önskar att åka nedcabbat går att välja en modern och förförisk Soave Spumante DOC som har en elegant och rik doft och en harmonisk smak som är perfekt till antipaston.

Slutligen går det att runda av med en söt Recioto di Soave DOCG.

Till min mellanmodell, en Soave DOC, använde Allegrini 80 procent av regionens stapeldruva Garganega och 20 procent Chardonnay

Doften är aromatisk med solmogen frukt. Riktigt lovande faktiskt med päron, krusbär och något aprikosfräscht inslag samt en fräsch känsla som leder tankarna till nytvättade lakan på tork i solen.

Smaken är lätt, frisk och läskande med solmogen frukt som jag vill ha till aprikos, päron och krusbär. Vagt anas även någon slags krämigt nötig nyans. Lätt och gott utan någon påtaglig personlighet, utan väldigt professionellt och tillrättalagt.

Här har vi att göra med ett helgjutet bersåvin som inte lämnar något bestående intryck för okomplicerat umgänge en ljummen sommarkväll över en fräsch och krispig sallad. Och om jag förstår konsortiets kategorisering så fick jag mig ungefär vad jag kunde förvänta mig, varken mer eller mindre.

Varunummer: 6299
Pris: 99 SEK

2008 Musella Valpolicella Superiore

Vi anordnar i all hast en middag för goda vänner bestående av Tagliatelle con polpette al pomodoro. Eller om man så vill, hederliga köttbullar får koka en stund med passerade tomater. Enkelt och barnsligt gott. Till det krävs ett fruktigt vin utan påtaglig syrlighet eller kärvhet och därför vandrar tankarna åt nordöstra Italien till, och då närmare bestämt Valpolicella. En flaska Musella Valpolicella Superiore får följa med hem från bolaget sålunda.

I minnet har jag för mig att vinerna från Valpolicella består av Corvina, Rondinella och Molinara. Det visar sig vid en titt på konsortiets hemsida att utöver dessa druvor kan även Rossignola, Negrara, Barbera och Sangiovese användas upp till 15 procent. Därtill får maximalt fem procent av röda druvor utan arom få användas om de är tillåtna och rekommenderade av provinsen Verona. Vad denna sistnämnda bestämmelse fyller för funktion vet jag icke.

I detta vin har Corvina och Corvinone använts till 70 procent tillsammans med 20 procent Rondinella och tio procent Barbera. Här blir jag lite konfunderad, för enligt reglerna för Valpolicella måste även Molinara ingå med mellan fem och 25 procent. Italiensk vinlagstiftning verkar inte vara så entydigt enkel alla gånger.

Härligt söta körsbär med tydliga fat präglar doften. Björnbär, russin, torkad frukt, läder och viss örtighet finns bidrar till att ge ett gott och tämligen rättframt intryck.

Smaken är också den ganska så okomplicerat rak på sak med patenterade italienska körsbär och rutinerad fathantering i en tämligen fyllig kropp. Torkad frukt, russin, läder och kryddighet noterar jag också.

Ett gott och pålitligt vardagsvin som är perfekt till tomatbaserade rätter är mitt omdöme.

Varunummer: 2393 
Pris: 99 SEK

2004 Palazzo della Torre

Senaste gångerna jag provat vin från Allegrini har det varit blandad kompott. Valpolicellan som kom som nyhet i våras var ingen höjdare, liksom La Poja 2003. Däremot var Amaronen från 1998 som min bror plockade fram vid senaste besöket riktigt bra.

Palazzo della Torre består av 70 procent Corvina 25 procent Rondinella ocb resten Sangiovese. En tredjedel av druvorna har lufttorkats ett par månader enligt den så kallade ripassometoden.

Förra gången jag provade vinet var jag ganska positiv om minnet är korrekt, men gav knappast något outplånligt intryck.

Doften är dov och kraftig, med mörka bär, russin och förstås fat. Smaken är kraftig, matkrävande, och en aning eldigt. Det är nog ett välgjort vin men jag inser snabbt att detta inte är min tekopp. Det är lite för trögflytande och med ett för högt inslag av sötma i frukten för att passa mig.

Under åren har jag druckit en del viner från Valpolicella, men nu tvingas jag inse att de inte passar min smak längre. På så sätt blir därför dagens upplevelse intressant. Det viktigaste med vin är att dricka det man själv gillar och inte stirra sig blind på betyg och andras smakpreferenser. Ens egna preferenser utvecklas också i takt med att man provar sig igenom områden och producenter. Idag får Palazzo della Torre tjäna som ett bra exempel på detta.

Varunummer: 83390

Pris: 169 SEK

Allegrini Valpolicella Superiore 2005

Presentation är överflödig av firma Allegrini. Legender inom Amarone och stabila producenter av La Grola och La Poja mfl. Kvällens provryttare är firmans Valpolicella, gjord på Corvina, Rondinella och Osoleta. Gott om info finns på hemsidan.

Vinet har fått hyggliga betyg och det var läge för en provning för att matcha kvällens risotto med kyckling.

Doften är dov och full av mörka bär, med diskreta fat som kompar fint. Så långt allt väl. Smaken är den förväntade; pepprig, eldig, bränd, mörka bär, tanninerna sätter in på rätt ställe. Aningen bitter eftersmak. Efter en rejäl klunk börjar jag dock ana oråd. Det känns lite för tjockt och sötaktigt. Detta bekräftas när L kliver in genom dörren och får ett glas i handen. Hon gissar på en enklare syltbomb från nya världen.

Det är bara att resignera och hålla med. Denna Valpolicella är alldeles för sötfruktig för att vara njutbar. Efter motsvarande ett glas åker vätskan tillbaka i flaskan och förpassas till hörnan för matlagningsvin. Kanske är det verkligen så att allt bra druvmaterial går till Amarone, som har en helt annan prisbild. Hursomhelst är vinet i stort sett odrickbart och de som är på jakt efter Valpolicella bör välja något annat. I panik greppas en Rocca Guiccarda 2006 för att rädda kvällen. Mer om den i ett senare inlägg.

Varunummer: 6010

Pris: 99 SEK

La Poja 2003

Det verkar svårt att ta sig från Venetien, tredje bloggposten på kort tid från denna provins. Om en månad släpps 2004 års årgång av La Poja. Och om man ska tro förhandstipsen är det en sjusärdeles årgång vi har att göra med. Då priset på en av de 2400 flaskorna som tilldelats monopolet är strax under 500 krävs något liknande för att motivera köp. Då jag aldrig provat vinet är det läge att göra det och se om man ska hänga på låset. Poäng är ju en sak, men om man inte gillar stilen är de tämligen bortkastade.

La Poja är ett av familjefirman Allegrinis stoltheter. Familjen kan spåra sitt jordbruksarv till 1500-talet och förfogar enligt uppgift idag över 70 hektar vinodlingar. La Poja är enbart producerat av Corvina och druvorna plockas högst upp på vingården La Grola. Det lagras 20 månader på fat och sedan 15 månader på flaska.

Ryktet för både producent och vin är alltså gott och det är med betydande förväntningar jag drar ur korken. En rätt hög alkoholhalt (14,5 procent) gör att jag förväntar mig fullt ös och mycket av allt.

Efter två timmars luftning är det en njutning att sätta näsan mot glaset. Det är förstås fat, mörk frukt och läder. Smaken är till en början välbalanserad och faktiskt mindre sträv än jag väntat mig. Efterhand tränger sig faten på vilket förtar njutningen. Intrycken avslutas med en eldig slutkläm med viss bitterhet.

Jag har aldrig druckit detta vin tidigare och inser att detta nog inte är en alltigenom lyckad årgång. Nästa flaska får nog ligga till sig ett par år, i hopp om att faten kan bli mindre dominerande. Ska det då bli inköp av någon 04:a? Nja, men osvuret är bäst.

Corte Giara Valpolicella Ripasso 2006

Till dagens pastamiddag plockar jag fram en nyinköpt italienare som inte finns i bolagets ordinarie sortiment, och jag blir osäker på om det vin som finns i beställningssortimentet är samma som dagens flaska. Hursomhelst, producent är Corte Giara, ett samarbete mellan Allegrini och ett par kooperativ i Venetien. Allegrini är ju en mycket välrenommerad firma, känd för La Poja, La Grola och Amarone. Framförallt La Grola är ett mycket pålitligt vin som alltid levererar. La Poja kommer i ny årgång i mars, dock till ett rätt saftigt pris. Och deras Amarone får regelmässigt tre glas i Gambero Rosso.

Förutsättningarna är alltså bra, även om Valpolicellan jag inhandlat är av enklare karaktär.
Färgen är djupröd. Doften är knuten, aningen bränd, med russin, körsbär och lakrits som bärande element. Det är inte mycket till fatkaraktär kan man konstatera.

Smaken är påfallande mjuk, avrundad och ganska fruktig. Efter ett tag tittar tanninerna fram och det får en mer ursprungstypisk smak, men ändå avsevärt mer insmickrande än exempelvis I Castei Valpolicella som dracks för ett par veckor sedan.

Det är ett välbalanserat och gott vin, för priset (90 spänn) är det obestridligen ett fynd. Tyvärr var inte utrymmet att bära med sig obegränsat, varför det bara blev två flaskor av detta angenäma vin. För er som tvingas spendera 24 timmar av era liv på en rödvit färja är detta ändock en hygglig kompensation.

I Castei Valpolicella 2005

När temperaturen kryper ned mot –15 grader känns det helt rätt med ett generöst tilltaget glas rött att inleda helgen med. Och det bör vara ett vin om nyttjar hela smakpaletten, inte någon blyg viol. I Castei Valpolicella 2005 får tjänstgöra vilket verkligen inte var igår. Enligt min minnesbild har detta vin funnits länge på bolaget, och det kommer från en välrenommerad firma i Venetien. Michele Castellani har ett fyrtiotal hektar och är mest känd för sin recioto, deras amarone får också regelmässigt fina omdömen.

Druvorna är huvudsakligen Corvina, Rondinella och Molinara och har genomgått Ripassometoden och jäst en andra gång, för att sedan fatlagras under drygt ett år.

Doften på denna valpolicella, är rökigt kryddig, fatig och varm, med inslag av choklad och körsbär. Det ger vid handen att detta är vin med avsevärd kraft. Detta bekräftas och smaken följer väl doftintrycken. Kännbara, men väl avvägda tanniner. En aning eldighet som inte alls är oangenäm och en ganska lång eftersmak avslutar upplevelsen.

Det är ett riktigt gott vin i den lite tuffare stilen, som gjort för årstiden och sinnesstämningen. Samtidigt är det betydligt mer mat- och plånboksvänligt än Amarone. Just Amarone är något av en no-go area för de flesta vinbloggare och jag är inget undantag. Ett vin som är väl dyrt och svårt att äta mat till gör att det inte blir fler flaskor än de fåtal som ligger i källaren i dag. Desto roligare att detta vin väl lever upp till förväntningarna och lyser upp vintermörkret.

Amarone x 5

På något sätt känns det väldigt rätt att prova amarone en måndagskväll med snöstorm och minusgrader. Amarone har på kort tid gått från att vara en okänd kuriositet från Venetien till att bli allt mer populärt runt om i världen. Sverige var tydligen tidigt ute med att upptäcka amarone. Kan det ha något att göra med restsötma och hög alkoholhalt?

Enligt konsortiet för Valpolicella började amarone tillverkas för husbehov i början på förra seklet. Den kommersiella försäljningen började efter andra världskriget och 1968 fick området DOC-status. Enligt andra var det tydligen den makalösa årgången 1990 som lade grunden, och sedan tog försäljningen verkligen fart under mitten av 1990-talet. Enligt konsortiets uppgifter femfaldigades försäljningen av reciotto och amarone bara mellan 1997 och 2007.

I all vinlitteratur är den heliga treenigheten när det gäller Valpolicella och Amarone druvorna Corvina, Rondinella och Molinara.

Men vi snackar om Italien, och att något skulle vara så enkelt i detta land är en förenkling som nog får sägas trotsa verkligheten. Enligt lagen skall ett vin från Valpolicella innehålla Corvina Veronese (Cruina eller Corvina) med 40-80 procent. Upp till 50 procent av denna volym kan ersättas med Corvinone. Sedan skall 5-30 procent vara Rondinella. Därutöver får andra rekommenderade och icke-aromatiska röda druvor utgöra högst 15 procent, varav en druva högst 10 procent. Som en särskild brasklapp har lagstiftaren lagt till att andra druvsammansättningar får gälla för vingårdar som registrerats under tidigare produktionsnormer. Sedan kan man läsa om flera andra druvor (kloner?) som producenter experimenterar med eller använder. Vinlagstiftningen verkar, i sann italiensk anda, vara en approximation snarare än ett rättesnöre.

En av mina första amaroneupplevelser som jag kommer ihåg är MASI:s standardamarone. Söt och med härlig frukt smakade det mycket bättre än sura fransoser och sträva italienare.

Nu var inte denna trotjänare med i gårdagens provning. I stället redovisas vinerna i den ordning som de både presenterades och betygsattes med provningsvinnaren sist.

Capitel de Roari Amarone 2005 från Luigi Righetti kom på femte och sista plats. Enligt importören består vinet till 82 procent av Corvina, 15 procent Rondinella och 3 procent Molinara. Intressant är också att Sverige är Luigi Righettis största exportmarknad. Mörkröd i glaset och med en inledningsvis knuten doft med vanilj, lingon, björnbär och något parfymerat som återkom i flera viner. Smaken är eldig med torkad frukt, vanilj, läder och låg syra. Den kändes lite obalanserad.

Corte Giara Amarone 2005 som kom på fjärde plats är ett samarbetsprojekt under ledning av Allegrini med två kooperativ och en privat producent. Syftet är att under namnet Corte Giara erbjuda bra produkter till lägre pris än vad som är brukligt. Allt enligt importörens hemsida, som även rekommenderar detta vin till hummer i tomatsås. Smakar hummern som bäst månne efter en flaska när de 15 procenten kickat in? Corvina står för 70 procent, Rondinella 25 procent och Molinara fem procent. Doften påminner om portvin, med limstick, slånbär och björnbär. Smaken är god och efter hand tycker jag att det påminner även om syrah.

Speri Amarone 2000 kom på tredje plats. Årgång 2003 finns på bolaget för 339 kronor. Jag kan inte hitta den exakta druvsammansättningen någonstans och jag är inte tillräckligt kunnig på amarone för att försöka gissa mig till det. Parfymerad doft med portvin, kryddor och äpple. Eldig och med god frukt. Den kändes lite anonym i sammanhanget.

Campo dei Gigli Amarone 2004 från Tenuta Sant´ Antonio kom på andra plats. Enligt Systembolagets produktinformation innehåller denna amarone 70 procent Corvinone och Corvina gentile, 20 procent Rondinella och Croatina och 10 procent Osoleta, se stycke om lagliga druvor i inledningen. Jag doftar mig till chark, portvin, rönnbärsgelé och björnbär. Smaken är eldig, lena tanniner, låg syra, körsbär, blommon, julkryddor och lämnar en allmän känsla av att detta vin kan bli riktigt bra med tiden.

Romano Dal Forno Amarone 1991 från den välrenomerade producenten Azienda Agricola Dal Forno Romano kommer på första plats. Dal Forno gjorde sitt första vin 1983 och vann stor internationell ryktbarhet med årgång 1990. Redan vid den första sniffen inser man att det här är bra. Riktigt bra. Generöst med vanilj, smörkola, lakrits, plommon, russin och torkad frukt. Och det smakar som ett bra portvin med vanilj, läder och torkad frukt med härlig generositet och komplexitet. Mycket gott och helt klart en fantastisk bekantskap. Detta vin står ut framför de andra.

Den främsta erfarenheten för mig efter denna provning är att amarone definitivt bör lagras. Den andra erfarenheten är att man nog får vara beredd att slanta en hel del för bra grejer. Alltså, hellre dyra och gamla viner än unga och billiga. Det slår mig att, utan att säga för mycket, kan nog denna insikt appliceras även på många andra delar av vinvärlden...

Sammanfattningsvis en riktigt rolig genomgång av amarone som vunnit mångas hjärtan, och ett vin som i allra högsta grad vann mitt hjärta.