2000 Amarone della Valpolicella Zenato

Min fru är inte särskilt intresserad av vin. Hon har näst intill aldrig några särskilda önskemål annat än att hon vägrar dricka halvtorr tysk riesling. Men ibland händer det att hon frågar om vi inte kan prova en flaska Amarone. Det hänger samman med att när vi träffades så drack vi några flaskor av detta vin som tydligen var minnesvärda. Särskilt många flaskor har det inte blivit de senaste åren, men en flaska har legat kvar i garderoben genom åren och väntat på att uppnå mognad.

Det beror på att jag för snart tio år sedan läste en text där en auktoritet på Amaroneviner slog fast att efter tolv år uppnådde dessa viner optimal mognad. Resonemanget underbyggdes, så vitt jag kommer ihåg, av en vackert ritad graf som såg vetenskapligt oantastlig ut. Mina skrala matematiska kunskaper till trots kunde jag ändå räkna ut att denna flaska Amarone torde uppnå näst intill optimal mognad i anslutning till min frus 40-årsdag enbart genom att låta pekfingret följa x-axeln (den horisontela linjen för er som är humanistiskt skolade) högerut och avläsa hur smakupplevelsen efter en initial nedgång satte fart uppåt på y-axeln (den vertikala för er som glömt bort skolmatten).

Med utgångspunkt i denna vetenskapliga undersökning öppnade jag flaskan till min frus födelsedagsmiddag i våras och höll tummarna för att innehållet inte farit illa genom åren. Enligt producentens hemsida består druvblandningen av 80 procent corvina, tio procent rondinella och de återstående tio procenten utgörs av oseleta och croatina. Hela 36 månader tillbringar vinet sedan på fat.

Doften är klart starkvinsbetonad med körsbär och jordgubbar. Den där Aladdinpralinen med körsbär i likör, som alltid brukar ratas, finner jag bland doftintrycken. Även russintoner noterar jag. Det finns lite bakkryddor och en aning rökighet också. En aning läderartad doft och torkad frukt indikerar att vinet nått viss mognad. På det hela taget är doften förvånansvärt fruktig och av de 13 åren som gått sedan skörden märks inte så mycket som jag förväntat mig och hoppats på.

Smaken avviker inte från doftintrycken. Det är körsbär i likör och chocklad främst, som åtföljs av russin, mandelmassa och kaffe. Fathanteringen är tämligen yvig i gesterna. Kroppen är tät och intrycket är silkeslent då de enstaka tanninerna kan räknas på ena handens fingrar. Viss fräschör tycker jag att det finns då syrligheten ändå finns där. Med tanke på vinets ålder var vi nog flera som var lite besvikna över att det inte mognat mer och vunnit i komplexitet. 

Gästerna runt bordet är ändock nöjda och vi enas om att detta vin är som gjort för att sippa på och småprata över, eller avnjuta efter en middag till ostar. Jämförelsen med portvin dök upp efter hand. Efter denna middag har min fru inte bett mig att köpa Amarone igen. 

Ur ett strikt empiriskt perspektiv vågar jag inte uttala mig om Amaroneviners optimala mognad eftersom det krävs fler undersökningar av verkligheten än denna ynka flaska. I detta fall tror jag dock att det gott och väl hade kunnat ligga i lugn och ro flera år till för att vinna i mognad.