1988 Comtes de Champagne Taittinger

Det är alltid uppskattat när gästerna tar med sig drycken till den inkokta laxen. Således kommer det sig att vi härförleden fick avnjuta en 23 år gammal Champagne. Comtes de Champagne är Taittingers prestigecuvée som framställs av Chardonnaydruvor.

Färgen är i mitt tycke förvånansvärt ljus med tanke på vinets ålder. Bubblorna är små och mycket delikata.

Doften är diskret men elegant och bjuder på äpplen och nötter samt smöriga briocher. Där finns ett vagt drag av oxidation.

Mitt främsta intryck är att vinet inte är något kraftpaket. Snarare är det ett precisionsarbete som likt ett schweiziskt urverk med många små nyanser skapar en finstämd elegans. Här bjuds på en mycket ren och stringent fruktighet. Främst är det ett äpple som svarvats fram med en laserkniv. Nötter noteras också. Lägg därtill krämighet, distinkt och avrundad syrlighet, små, härliga bubblor och en lång eftersmak. På det hela taget känns vinet väldigt vitalt och utan tydliga mognadstoner. Det som imponerar är hur ett vin kan vara så distinkt och ändå framstå som krämigt och avrundat.

Enastående gott var det och så här långt min i särklass främsta Champagneupplevelse. Om jag blev strandsatt med några lådor på en öde ö finge gärna räddningen dröja ett tag.

2005 Beaune Theurons Premier Cru Louis Jadot

Födelsedagen firades i stillsamhet med en fransk kyckling och en Bourgogne.

Som så ofta med Bourgogne blir jag lätt misstänksam när vinet hälls upp och det är tämligen transparent. Det är som om jag automatiskt skruvar ned förväntningarna och förväntar mig ett tunt och snipigt vin.

Det börjar inte bra när doftintrycket är lite tråkigt och anonymt. Förvisso bärig med röda bär och lingon, en tydlig rökighet samt medwurst, fatvanilj och choklad. Men det vore fel att skriva att jag blev betagen av doftintrycken.

Smaken fortsätter på samma tema i en finstämd och elegant stil. Inte direkt en tungviktare om man säger så. En fin krämighet innefattar en typisk Pinot Noir-fruktighet. Röda bär och fatvanilj noterar jag också. Eftersmaken är tämligen lång som sig bör. Men sedan orkar jag inte skriva så mycket mer eftersom intresset avtar och jag med viss irritation noterar ”aningens vattnig”.

Jag har svårt att hitta några fel. Men maken till tråkigt och opersonligt vin får man leta efter. Här saknas helt något som förför sinnet och därför känns pengarna rätt så bortkastade och vinet på tok för dyrt. Eftersom jag köpte två flaskor när de fanns på bolaget får jag en möjlighet att om några år se om tiden kan göra underverk.

Pris: 305 SEK

2009 Villa Cavarena Soave

Det är inte ofta det konsumeras Soave hemma hos oss. För några år sedan kommer jag ihåg att vi drack någon variant från Gini som hyllades av vinkritiker, men som inte lämnade något bestående intryck hos oss. Nu fick det i alla fall bli ett impulsinköp i den lokala butiken.

Med utgångspunkt i vurmen för Amarone skulle Soave geografiskt kunna beskrivas som vitvinsgrannen direkt österut. Mer formellt uttryckt ligger Soave nära Verona i Venetien i nordöstra Italien.

Historiskt har inte Soave rosats för sina viner. I dessa tider av hårdnande konkurrens om kundernas gunst har dock ansträngningar gjorts för att höja kvaliteten och vinernas status. Ett gammalt hederligt trick är att införa flera olika ursprungsbeteckningar med olika regelverk för tillåtna druvor och framställningstekniker. På hemsidan för Soaveproducenternas konsortium beskrivs vinerna med ungefär samma vokabulär som garvade bilhandlare använder sig av.

Instegsmodellen, snikvarianten, som levereras med plåtfälg kallas enbart för Soave DOC. Här erbjuds en pålitlig vardagsupplevelse som inte förpliktigar till något mer, enligt konsortiet.

Önskas lättmetallfälgar och metallic går det att välja en Soave Classico DOC. Nu får druvorna enbart hämtas från vissa delar av Soave. Tanken är att vinet med sin längd och lagringsmöjlighet över några år skall kunna överraska, utan att kräva för mycket av konsumenten. Det verkar inte vara något för den vinintresserade med andra ord.

För den som vill ha top of the line med skinnklädsel och all tänkbar lullull införskaffas rimligtvis en Soave Classico Superiore DOCG om konsortiet får råda. Nu snackar vi än mer begränsat skördeuttag och längre lagring på fat och flaska för att ge mognad och komplexitet. Konsumenten erbjuds här inte bara friskhet och drickvänlighet, utan även ett vin som från goda årgångar kan växa i mer än ett decennium.

För den som önskar att åka nedcabbat går att välja en modern och förförisk Soave Spumante DOC som har en elegant och rik doft och en harmonisk smak som är perfekt till antipaston.

Slutligen går det att runda av med en söt Recioto di Soave DOCG.

Till min mellanmodell, en Soave DOC, använde Allegrini 80 procent av regionens stapeldruva Garganega och 20 procent Chardonnay

Doften är aromatisk med solmogen frukt. Riktigt lovande faktiskt med päron, krusbär och något aprikosfräscht inslag samt en fräsch känsla som leder tankarna till nytvättade lakan på tork i solen.

Smaken är lätt, frisk och läskande med solmogen frukt som jag vill ha till aprikos, päron och krusbär. Vagt anas även någon slags krämigt nötig nyans. Lätt och gott utan någon påtaglig personlighet, utan väldigt professionellt och tillrättalagt.

Här har vi att göra med ett helgjutet bersåvin som inte lämnar något bestående intryck för okomplicerat umgänge en ljummen sommarkväll över en fräsch och krispig sallad. Och om jag förstår konsortiets kategorisering så fick jag mig ungefär vad jag kunde förvänta mig, varken mer eller mindre.

Varunummer: 6299
Pris: 99 SEK

1997 Morey-Saint-Denis Louis Jadot

Fram till i höstas kunde jag inte på rak arm dra mig till minnes att Systembolaget någon gång bjudit på möjligheten att inhandla mogen Bourgogne med en prislapp som inte kräver ytterligare pantsättningar på huset. Utan närmare kännedom passade jag därför på och högg jag en flaska på vinst och förlust.

Det är första flaskan från Morey-Saint-Denis för min del. Det är inte en av de mer namnkunniga appellationerna i Bourgogne, insprängd som den är mellan de mer kända Gevrey-Chambertin och Chambolle-Musigny.

Doften är oväntat dov, rent av sumpig, med körsbär, tjärved och kaffe. Annat som noteras i den mörkt bäriga doften med stråk av jordgubbe är lakrits, läder och torkad frukt.

I smaken återfinns den mörka frukten med körsbär, jordgubbe och röda bär. Mognaden visar sig genom en rustik murrighet i form av jordighet, charkuterier och torkad frukt. Det som överraskar mig efter en rad av lätta bourgogner är fylligheten. Syrlighet och tanniner är avrundade och bidrar till att ge ett sammetsliknande intryck.

Det är inte något stort vin, men rasande gott och fantastiskt matvänligt. I sådana här lägen är jag glad över att jag inte ägnar mig åt att sätta poäng på viner eftersom jag skulle ha svårt att motivera varför det inte är en 100-poängare. Till mat och efterföljande filosoferande över livet går nog inte att finna bättre sällskap.

Oväntat känns det som om årets brakfynd faktiskt kommer från Bourgogne, vilket ju som bekant inte är en region som brukar förekomma i sådana diskussioner. Ett varningens finger bör dock resas över det faktum att flaskvariation verkar förekomma. Min flaska var i synnerligen vitalt skick såvitt jag kan bedöma.

Vinet återfinns i beställningssortimentet och det finns inte någon som helst anledning att vila på hanen.

Varunummer: 71084
Pris: 285 SEK (325 i beställningssortimentet)

2009 Santorini Boutari

Om jag inte kan komma till medelhavet får medelhavet komma till mig. Det är urvalskriteriet för det vin som konsumerades i helgen. Efter två lyckade viner från den grekiska ön Santorini tänkte jag prova ett tredje som omnämnts och prisats i den brittiska vinpublikation som jag läser.

När jag beger mig till Boutaris hemsida för att läsa mer om hur vinet framställts står enbart ”Classic white vinification”. Mer behöver jag faktiskt inte veta som konsument. Jag håller ju inte på att plugga in en tentamen i oenologi, utan skall enbart ha en flaska vitt till fisken.

Doften är rik på citrus. Det går säkert att plocka både citron och mineralisk grapefrukt. Lite bokna äpplen jämte sådana där gröna äpplen som får gommen att snörpa ihop sig av syrlighet anas också. Som hemmabagare kan jag inte undgå att notera någon slags jästig brödighet också. Något sött från godisskålen simmar också runt i glaset och pockar på uppmärksamhet, vet dock inte vilket av Bassets vingummin det kan vara. En tydlig mineralisk ton stramar åt doftintrycken.

Friskheten från citrus och äpple återkommer i smaken. Lite petroleum och en viss oxidation breddar smakintrycket och skänker lite komplexitet. Måhända har lite ek använts i tillverkningsprocessen. Visst finns där också en aning söt fruktighet, och det som jag främst tänker på är kanske ananas i sockerlag. Fruktsötman balanseras av en tydlig stram mineralitet.

Ett riktigt gott vin som får en köprekommendation inför en eventuellt förestående sommar där den grillade fisken tarvar en flaska uppfriskande vitt. Resultatet så långt är att av de tre provade vinerna från Santorini har samtliga varit riktigt bra.

Varunummer: 83992
Pris: 104 SEK

2006 Barolo Luigi Pira

Det var ju många som trodde att planekonomins kösamhälle var ett minne blott när Sovjetimperiet imploderade 1989. Så är nu icke fallet. Som konsument förväntas jag rätta in mig i ledet och köa för de flaskor som vår svenska motsvarighet till Gosplan (Sovjetunionens centrala ekonomiska planorgan) anser räcker för att möta vinintresset i vårt avlånga land. Föga förvånande uppstår hamstring, som i alla planekonomier, när människor passar på så länge varan finns i butik. Med andra ord, helgens tänkta provning av Jadots högst rimligt prissatta Bourgogne från 1999 fick utgå till förmån för en Barolo från Luigi Pira.

I förstone är doften rejält knuten och det står stängt på skylten. Efter ett tag börjar jag dock skönja körsbär, farinsocker, viol, söta körsbär i likör, jordgubbar marinerade i balsamicovinäger, läder och torkad frukt. Särskilt noterar jag allt mer framträdande rosor och tjära. Överlag känns intrycken åt det mörka hållet och med en del fat.

Smakintrycket är lovande och hyggligt fylligt med en inte fullt så påtaglig syrlighet och en finmaskigt sandig tanninstruktur. Frukten är inte uppenbar och känns något återhållen. Där finns körsbär, röd citrus, torkad frukt och tydlig kryddighet som innefattas av påtagliga men väl hanterade fat. Måhända kan faten också ligga bakom en förnimmelse av choklad. Det vore väl heller inte Barolo utan lite tjära, lakrits, rosor och knallpulver.

Visst är det gott, men de reservationslösa hyllningarna uteblir. Å andra sidan finns där något som lockar på min uppmärksamhet.

Jag har startat något som kanske skulle kunna kallas för Projekt Barolo med några flaskor från olika producenter och år. Skall jag rannsaka mig själv har svårt att komma på en riktigt bra förklaring till varför det blivit så. För om sanningen skall fram måste jag säga att det är få unga Baroloviner som jag uppskattat i samma utsträckning som viner från andra regioner.

Ändå är det något lockande med att försöka ta reda på vad som döljer sig bakom kärvheten och de emellanåt outtalade löftena om att en mer lättillgänglig personlighet kommer träda fram om jag bara ger det tid.

Pira Luigis Barolo hör till denna kategori och ett par flaskor åkte in i garderoben. Det finns lovande kvaliteter och några år i ryggläge kan förhoppningsvis leda till en spännande förvandling. För omedelbar behovstillfredsställelse bör dock blickarna riktas åt annat håll.

Varunummer: 95324
Pris: 299 SEK

2006 Savigny-lès-Beaune Premier Cru Guettes Domaine Pavelot

En snårskog med appellationer och idel okända producenter gör det inte lätt att hitta rätt i Bourgogne. Som tur är går det emellanåt att få vägledning. När jag tittar på en karta verkar Savigny-lès-Beaune sticka av i en dalsänka i västlig riktning på Côte de Beaune. Vingårdsläget aux Guettes verkar då ligga ganska långt västerut och nära själva byn Savigny-lès-Beaune. Det är ändå fascinerande med Bourgogne att det går att hitta små vingårdslägen på kartan. Får se hur lång tid det tar innan jag byggt upp en sådan referensram att jag kan använda mig av denna kunskap.

Doften är hur som helst ren, bärig och aromatisk med körsbär, jordgubbe och viss jordighet. Om jag anstränger mig tycker jag mig ana en gnutta mandelmassa. Mineraltonen är tydlig, och därtill förnimmer jag läder och sandelträ.

Smaken är ren och slank med körsbär, jordgubbe och aning lakrits i den långsamt avklingande eftersmaken. Även i smaken finns en tydlig mineralton. Kroppen är lätt, silkeslen och oerhört drickvänlig.

Det är inte det tätaste eller mest komplexa vin jag druckit. Men det har en kvalitet som inte låter sig fångas i täthet eller tyngd. Detta vin är som saft i ordets mest positiva bemärkelse. Det finns inte någon som helst drickmotstånd, utan det är riktigt läskande med lagom pigg syrlighet och precis perfekt grepp i tanninerna. Det är inte märkligt att vi ganska snabbt utvecklar en reflex att hela tiden föra glaset till munnen.

Jag hade varit fullkomligt lyrisk om det inte vore för det faktum att det är lite för lätt för att fungera riktigt bra med mat. Därför kommer jag inte att köpa på mig fler flaskor, vilket jag gjort om det funnits lite mer matvänlig tyngd. Domaine Pavelots Savigny-lès-Beaune förtjänar att provas, men med rätt kalibrerade smaklökar och väldigt finstämt mat därtill.

Varunummer: 73156
Pris: 275

2007 Monsanto Chianti Classico Riserva

God konsumentvägledning är till för att utnyttjas och så kommer det sig att jag en fredag härförleden korkade ur en Chianti. Etikettens utformning har redan kommenterats och jag kan bara fortsätta i fotspåren och uttrycka mitt starka gillande.

Även om etiketten ger ett arkaiskt intryck och signalerar traditioner så var Castello di Monsanto pionjärer i arbetet med att förbättra Chiantivinet. Egendomen var först med att sluta använda vita druvor. Svårigheten att skörda mogna Sangiovesedruvor med tillräckligt hög sockerhalt för jäsningen avhjälptes förr i tiden i tiden genom att must från torkade druvor tillsattes, vilket också upphörde. Lägg därtill en mängd andra åtgärder för att öka kvaliteten och vägen mot de Chiantiviner som vi känner till i dag var anträdd.

Druvsammansättningen är 90 procent Sangiovese som kompletterats med Canaiolo och Colorino. Vinet har fått mogna i begagnade franska fat i ett och ett halvt år.

En första sniff ger vid handen att här vankas vad Toscana gör allra bäst, körsbärsstinn Sangiovese. Mörka körsbär samsas med mineraliskt stendamm. Även om doften är ren och fin finns inslag av järn och blod samt ett något dyigt inslag som leder tankarna till merlot. Den balanserade fathanteringen gör sig påmind genom en gnutta kaffe och choklad. Momentant lyckades jag även notera något som närmast påminner om farinsocker, men mindre sötaktigt i doften.

Det jag uppskattar mycket är att smaken av de mörka och nästan pralinartade körsbären jämte en uppstramande mineralitet spänner ett gotiskt valv med bra rymd, snarare än försöka övertyga genom tyngd och täthet som i många andra Chianti. Godsakerna fortsätter att paradera med ett led av kaffe och röd citrus som kanske kan beskrivas som ett uns av Cointreau. Både kärvhet och syrlighet är påtaglig utan att vara slapp i greppet, och det talar för att det här är ett riktigt bra matvin. Det hela mynnar sedan ut i en lång eftersmak.

Fantastiskt bra noterar jag och beställer snabbt några flaskor till. Det här är ett vin som inte bör missas av Chiantifrälsta.

Varunummer: 71654
Pris: 199 SEK

Siciliansk aftonsång

En kall februariafton återuppstår vinsällskapet och under min ledning provas fem sicilianska viner. Min kunskap om sicilianska viner är minst sagt eftersatt och därför tyckte jag att det var läge att prova fem viner från denna ö. Vad jag förstått så är viner från Etna stekheta och därför fick tre viner från denna del av Sicilien plats i startfältet. De övriga två är gjorda på Nero d´Avola av Donnafugata och Planeta, två välrenommerade producenter som jag förstår det.

I trakterna av Etna används två varianter på Nerellodruvan som tydligen skall vara korsningar mellan Sangiovese och en annan okänd druva. Nerello Mascalese har fått sitt namn från ursprunget i Mascariplatån medan Nerello Cappuccio har fått sitt namn från att vinrankan tillåts växa fritt och att löven faller som en mantel runt druvklasen. Nero d´Avola har också sitt ursprung på Sicilien och är den främsta rödvinsdruvan på denna ö.

Vinerna presenteras i den ordning som vi rankade dem.

På femte och sista plats placerade vi 2009 Tenuta delle Terre Nere Etna Rosso. Vinet är framställt av Nerello Mascalese. Hallonsaft och artificiell rabarbersaft med lite mineral noterade jag bland annat i doftprotokollet. Smaken var åt det lättare hållet, nästan som ett rosévin, med körsbär och grapebeska. Mer intressant än god tyckte jag.

Varunummer: 71981

Pris: 123 SEK

På fjärde plats satte vi 2007 Cottanera Etna Rosso som gjorts på 90 procent Nerello Mascalese och tio procent Nerello Capuccio. Doften är riktigt intressant med markerad smörighet och en slags smutsighet, röda bär, stendamm och lite charkuteri. Smaken är kärv, med körsbär, röda bär, kola och en lång eftersmak.

Varunummer: 99898

Pris: 299 SEK

På tredje plats kom 2008 Tenuta delle Terre Nere Etna Rosso Guardiola som gjorts på Nerello Mascarello till 98 procent och de övriga två procenten utgörs av Nerello Capuccio. En god doft med röda bär, charkuterier, stendamm och lite fat. I munnen är vinet påtagligt kärvt med fat, körsbär, röd citrus och grapebeska. Till en biff dricker jag gärna detta vin.

Varunummer: 71982

Pris: 299 SEK

På andra plats kom 2006 Planeta Santa Cecilia som enbart består av Nero d´Avola och som saknar geografisk ursprungsbeteckning, vilket innebär att det är en IGT. Doften är god, även om den är märkligt godissöt doft och med ett spektrum som tämligen väl torde avspegla innehållet i en påse med Bassets vingummin. Björnbär, viol, Physalis och sötlakrits noterades bland annat. Basset´s vingummin går igen i smaken och kompletteras med generöst med fat. Ett riktigt gott vin.

Varunummer: 72852

Pris: 249 SEK

Vinnare blev 2006 Tancredi från Donnafugata som består av 70 procent Nero d´Avola och 30 procent Cabernet Sauvignon. Contessa Entellina DOC är den geografiska ursprungsbeteckningen. Doften innehåller först källartoner innan den mörka frukten tar vid med björnbär, svartvinbär, röda bär och fattoner. Smaken domineras även den av mörk frukt med körsbär, björnbär och grafit från Cabernet Sauvignon. Riktigt gott tyckte jag även att detta vin var.

Varunummer: 86791

Pris: 259 SEK

Intressant nog fann jag paralleller till Pinot Noir i de tre vinerna från Etna då de hade en aromatisk bärighet. Ännu en gemensam nämnare var en anstrykning av aprikos som gjorde sig påmind under kvällens lopp. En samstämmig åsikt var att vinerna från Etna tyvärr är våldsamt överprissatta. Även om vinerna var intressanta och goda så var det inte någon som kunde tänka sig att köpa fler flaskor till de priser som de betingar på bolaget.

De två vinerna gjorda på Nero d´Avola var avgjort tyngre och mörkfruktigare. Eller med andra ord, de var helt enkelt något godare än de tre Etnavinerna. Sicilien är en del av Italien som länge pockat på min uppmärksamhet så det var roligt och intressant att göra en inbrytning. 

2004 Barolo Prapò Schiavenza

Den ideologiska hemvisten för denna blogg ligger i Frankrike och Italien. Det gäller även andra delar av tillvaron då jag kör en fransk bil. Ett ofrånkomligt aber är att man lära känna personalen på verkstaden ganska väl eftersom oplanerade driftstopp är en lika fransk egenhet som terroir. En överdrivet nitisk besiktningsman ryckte till i handbromsen som frös fast och krävde att jag åkte och fixade detta trots mina försäkringar om att jag aldrig använder den vintertid. Så kom det sig att jag satt på verkstaden och väntade på min bil när jag fick ett mail från Carlo Merolli om att köpa Barolo från Schiavenza, och det goda året 2004. För att på något sätt kompensera för det dyra verkstadsbesöket valde jag en låda från vingårdsläget Prapò.

Sedan slog vintern till med full kraft och leveranserna från Danmark skulle dröja till dess att varmare väder kom. Efter en lång väntan anlände flaskorna till en godsterminal nära mig. Men veckorna gick utan att någon transport kom förbi mig. Det krävdes några samtal innan fraktbolaget lyckades återfinna de försvunna flaskorna efter en omfattande inventering.

Provningen av Schiavenzas barolo sker sålunda två månader efter beställning och det är ju en emotionell fond som är något svår att bortse från.

I förstone blir jag lite besviken av att doftintrycken känns krampaktigt oförlösta. Det är inte direkt så att doftintrycken flödar upp ur glaset. Men där finns en finstämd, dov och djup doft med körsbär som kompletteras med nypon och hallon och någon slags röd citruston samt mandelmassa. Sedan går det att även bocka av druvtypiska doftkomponenter. Nagellack och någon blommig ton som skulle kunna vara rosor sniffar jag mig till, jämte ett stråk av stendamm. En vagt mullrande bas med lakrits, rökighet, svartpeppar och tjära fördjupar intrycket också. Det är bra, men jag är inte överväldigad.

Smakintrycken är även de återhållna och mer lovande än omedelbara skulle jag vilja säga. Kroppen är slank, men med bra rymd och längd. De mörka körsbären samsas med hallonbåtar och något från lakritsfacket i lösgodishyllan. En uppfriskande mineralton ger ett fint understöd. Tanninerna håller vinet i ett fast grepp utan att vara påträngande och det gäller även syrligheten som känns något mer avrundad än i andra Barolo som jag provat. Skall jag rikta någon kritik så är det den höga alkoholhalten. Även om vinet känns balanserat så är det svårt att inte känna 14,5 procent och viss antydan till alkoholhetta förnimmer jag.

Visst är Schiavenzas Barolo Prapò god i dag, men intrycket är mer åt det lovande hållet och jag kommer nog vänta ett tag med att grabba tag i nästa flaska.

Pris: 260 SEK

2006 Domaine de la Chevalerie Bretêche

I somras provade jag ett vin som jag inte bokförde då. Nu hittade jag några korta anteckningar vid en rensning av hårddisken och då kan jag lika gärna lägga upp några rader. Om inte annat som stöd för mitt minne. Ett rött vin gjord på Cabernet Franc från Loire, och då närmare bestämt Bourgueil, konsumerades under en dag som av bilden ovan att döma måste varit väldigt varm och behaglig.

En ren doft med tydliga och solvarma svartvinbär noterades jämte korinter. Ofta hittar jag något filmjölksaktigt i doften av viner gjorda på Cabernet Franc och så även denna gång. Eftersom jag är en stadsbo vet jag inte vad det är för sensorisk skillnad mellan halm och hö, men en tydlig torkad gräsighet förnam jag. För övrigt läser jag mig till på nätet att halm är en restprodukt från skördade sädesslag med lågt näringsvärde medan hö används som foder till djur. Viss rökighet hittade jag också.

Solmogna svartvinbär och korinter noterades även bland smakintrycken, där även höstnupna slånbär letade sig in. Frukten var något dovare och mörkare än vad jag vant mig vid när det gäller Cabernet Franc. Visst återkom gräsigheten bland smakintrycken, liksom ett stjälkigt anslag. En något oren ton tyckte jag skänkte vinet personlighet. Kroppen var ganska väl tilltagen och det var bra attack i syrorna. Eftersmaken höll i sig förvånansvärt länge.

Ett vin som föll mig i smaken utan att på något sätt efterlämna några bestående intryck. Det finns enstaka flaskor kvar när detta skrivs.

Varunummer: 95987
Pris: 124 SEK

2008 Meursault Jean-Philippe Fichet

Om min bordeaux inte var en fullträff så var min frus vita till fisken desto bättre vid helgens middag för att fira vårt giftermål.

Jean-Philippe Fichet startade 1981 och har gjort sig känd för att göra riktigt bra byviner från namngivna växtplatser i Meursault som inte har Grand cru- eller Premier cru-status.

Doften är tät och leder tankarna åt Champagnehållet till. Sedan följer något som kan se ut som en beskrivning av en kontinental frukost med lättrostad toast, smör och krämigt kaffe. En korg med frukt följer så med grapefrukt, konserverad fruktsallad och gula äpplen. En blomma av något slag finns där, men min kännedom om växternas rike är allt för begränsad för att jag skall våga mig på en gissning. Över det hela vilar också en parfymerat vaniljartad ton. Sammantaget en mycket god doft.

Intrycket av den kontinentala frukosten består när vi smakar på vinet. Kroppen är stöddig och här bjuds på rostat bröd, nötighet, choklad, kaffe, grapefrukt och solmogen söt frukt främst bestående av päron. Det är nästan på gränsen till jolmigt men så finns där tillräckligt med syrlighet och mineralisk fräschör för att klara balansgången riktigt bra. Eller med andra ord, det är riktigt rasande gott.

Inköpt för 250 kronor och det var inte en krona för mycket vill jag lova. Jean-Philippe Fichet är en producent som jag kommer hålla utkik efter i fortsättningen.

2001 Chateau Durfort-Vivens

I helgen som gick gifte vi oss. Inte en dag för tidigt enligt våra föräldrar och det hela formaliserades snabbt och smidigt i stadshuset. Det var tänkt att vi skulle fira på en bättre restaurang, men någon av vinterns farsoter slog till och efter några duktiga uppkastningar från dottern stöptes planerna om. I stället hämtade vi upp torskrygg och confiterad kalvbringa på vägen hem. På något sätt skulle ändå kvällen förgyllas och två flaskor åkte fram till fisken och kalven.

För min del blev det en bordeaux. För några år sedan klippte jag några kvarvarande flaskor från ett slott i Bordeaux som inte direkt verkar ha rykte om sig att överträffa förväntningarna så att säga. Priset var en faktor och möjligheten att prova ett vin som rankades som 2:eme Cru en annan.

Annat lär det ha varit förr i tiden, och det var länge sedan. Thomas Jefferson höll Chateau Durfort-Vivens som ett av de absolut främsta i Bordeaux och 1844 var vinet det högst prissatta 2:eme Cru-vinet från Margeaux. Sedan verkar saker och ting ha gått utför.

Den som är intresserad av historia och mer fullödiga intryck kan besöka vindoktorna hemsida. I korthet hör  Chateau Durfort-Vivens till klanen Lurton sedan 1961 och 1992 ärvde Gonzague Lurton egendomen.

På Durfort-Vivens, i likhet med de flesta egendomar i grannskapet antar jag, pågår arbetet med att utveckla och förbättra vinerna på alla tänkbara områden. Druvsammansättningen verkar ha gått från väldigt höga andelar Cabernet Sauvignon på över 80 procent till förmån för en högre andel Merlot. Blandningen 2001 blev två tredjedelar Cabernet Sauvignon, 24 procent Merlot och nio procent Cabernet Franc. Vinet fick sedan tillbringa ett och ett halvt år på fat, som till 40 procent var nya.

Doften är inte överdrivet generös och ganska kantig med svartvinbär, plommon, tobak, kaffe och en allmän murrighet.

Smaken innehåller även den svartvinbär och plommon som kompletteras med tobak och kaffe samt järn och blod. Det som stör mig är ett stjälkigt och grönt drag som ger vinet en kantig karaktär.

Jag blev långt ifrån överväldigad och fann i denna årgång av Chateau Durfort-Vivens ett gott, stramt och elegant vin som dock känns aningen för stumt och kantigt. Mitt intryck är att detta närmast liknar Bordeaux så som det torde ha smakat en gång i tiden. Och som bekant var ju kanske inte allt bättre förr i tiden. Jag betalade 305 kronor för fem eller sex år sedan på bolaget och det känns väl inte som den bästa investering  jag gjort. Mitt intryck för några år sedan var desto bättre, så det är möjligt att vinet mognadsmässigt befinner sig på det sluttande planet.

2004 Côte Rôtie La Sarrasine Domaine de Bonserine

I helgen konsumerades ytterligare en flaska från en räd till Philipson Wine som företogs för några somrar sedan. En låda Côte Rôtie reades ut för 199 danska kronor, vilket då motsvarade ungefär 250 svenska, och det gick inte att motstå. Det bärgade vrakgodset kommer från Domaine Bonserine som grundades 1961 av några vinintresserade amerikaner. Numera ägs egendomen av Guigal som tog över 2006. Blandningen består av 97 procent Syrah och tre procent Viognier. Vinet har sedan fått ligga i två år på fat.

Mitt första intryck för drygt tre år sedan var positivt och det jag främst kan dra mig till minnes var en mycket generös portion med söta björnbär och vaniljsås på ett ungefär.

Nu har doften utvecklats och ger en initialt söt doft med plommon, moccakaffe, kakao, järn, blod, lakrits och kryddighet. Där finns ett påtagligt sumpigt drag och den dova frukten känns merlotartad. Följaktligen vandrar mina tankar faktiskt åt Bordeauxhållet. På det hela taget en hyggligt komplex och rustik doft som lovar gott.

Smakmässigt växlar vinet upp jämfört med doftintrycken och levererar en fin och dov fruktkorg med jordgubbe, körsbär och plommon. Sedan finns annat gott som bidrar till att ge vinet en bra karaktär. Järn och blod samsas med läderartade mognadstoner. En viss rökighet och något från charkuteridisken noteras också. Ett lagerblad vill jag nog även lägga till. Men framförallt är det väldigt mycket kaffe. Så pass mycket att den första koppen kaffe morgonen därpå ger mig en omedelbar förnimmelse av detta vin. Balansen är utmärkt med avrundad syrlighet som fortfarande håller greppet och en slank kropp som fyller ut rejält i mellanregistret innan det klingar av långsamt.

Det finns olika mått för att bedöma kvaliteten hos ett vin. I detta fall slank dropparna ner med ganska bra fart. Det får väl ändå sägas vara ett gott betyg. Utan att leverera en storartad vinupplevelse vill jag ändå säga att det var riktigt bra och väl värt pengarna. Det får nog bli en tur till Danmark i sommar igen och botanisera bland de olika tillbuden.

2006 Barolo Serralunga Paolo Manzone

I somras provade jag en Barolo Serralunga från Paolo Manzone från 2004 med lyckat resultat. När jag såg att detta vin dykt upp i en ny årgång i beställningssortimentet beslöt jag mig för att återuppta bekantskapen.

Detta är så att säga egendomens andravin eftersom druvorna kommer från femtonåriga stockar som anses för unga för att ingå i förstavinet som lånat sitt namn från vingårdsläget Meriame. Druvorna har lakats ur i tio till tolv dagar och sedan lagrats i franska tonneaux under två år.

Doften är i förstone ganska dov åt körsbärs- och plommonhållet med en sumpig nyans som ger ett defekt intryck. Under den dova och mörkfruktiga ytan lurar mer bäriga och ljusa nyanser med röda bär och hallon. Läder, accetonstick, mandelmassa, balsamico och viss rökighet bidrar till att skapa ett ganska så komplext, om än något återhållet, doftspektrum. Efterhand försvinner sumpigheten och doftintrycken blir ljusare och sötaktigare med en kompott av mosade solvarma bär.

Sambon gör ganska brutalt tummen ned efter en första klunk. Den ungdomliga kärvheten är påtaglig och initialt rådbråkas kinder och gom rätt så rejält av de sandiga tanninerna av modell tvåans sandpapper. Körsbär, violpastiller, röd citrus, torkad frukt, läder och en aning choklad kan förnimmas bakom all kärvhet och ungdomlig syrlighet. Kroppen är drygt medelfyllig med bra rymd i smakintrycken och eftersmaken hänger i länge. Det låter kanske inte så överdrivet positivt. Men det här är ett vin som passar mina preferenser riktigt bra och som jag tycker är mycket gott.

Det vore vansinne att prova detta vin utan mat. Bitarna faller på plats och intrycket blir mer burgundiskt när tanninerna och den pigga syrligheten får tampas med lammentrecôte, rostad potatis, stuvad vitkål och en sås gjord på buljong, balsamico och rödlök.

Förvisso är vinet drickbart i dag med mat. Men det känns mer som att det ger ett lovande intryck av vad som komma skall. Det leder i sin tur fram till funderingar kring om det finns tillräckligt med frukt kvar den dag tanninerna rundats av. Å andra sidan är det ett vin med personlighet som gett ett bestående intryck. Efter visst velande får det nog ändå bli ett par flaskor för att invänta och se vad tidens tand kan göra. För den masochistiskt lagde tanninfetischisten utfärdas härmed stark köprekommendation.

Varunummer: 72280
Pris: 289 SEK

2009 Muscadet Sèvre et Maine Sur lie Gadais père et fils

Många vinproducenters hemsidor har jag besökt genom åren på jakt efter kunskap om vinet jag dricker. Ofta rapas samma berättelser upp om historisk bakgrund, vikten av att ge druvorna bästa möjliga omsorg i vingårdarna och hur man försöker påverka slutresultatet så lite som möjligt i källaren. Men när jag tog en vända på Gadais père et fils hemsida fick jag mig en dos agrarhistoria till livs som jag fann mer intressant.

En svartvit bild från 1952 visar hur gårdshästen ”Bijou” tar den första årgången som buteljerats på egendomen till stationen i La Haye Fouassiere för vidare transport ut i världen. Att buteljera och sälja vinet under eget namn var producenten nämligen bland de första med i en del av Loire där uppemot 80 procent av Muscadetproduktionen fortfarande buteljeras av négocianter. Hästarna ersattes så småningom och på nästa svartvita bild kan man se hur barnen klättrar på den första traktorn i byn 1962. Hur fascinerande är inte detta?

En egenhet för Muscadet är att vinerna får ligga på sin fällning i faten, och följaktligen står det att läsa ”sur lie” på etiketten. Eftersom vinet inte dragits om kommer även eventuell kolsyra som bildats under jäsningen att följa med i flaskan och ge en viss spritsighet. Det märks när vi öppnar flaskan. Det pyser nämligen till och i glasen bildas små, små bubblor på botten och längs kanterna.

Annars är doften lätt, finstämd och aromatisk med päron, melon, gula äpplen och en knappt förnimbar ton av mineral. Smaken är också den lätt och elegant med en aning oxiderad ton, päron, gula äpplen och en aning citrus.

En charmig bagatell väl värd pengarna.

Varunummer: 2275
Pris: 79 SEK

2004 Barolo Serralunga Germano Ettore

I beställningssortimentet finns en Barolo från det synnerligen goda året 2004 som jag till slut inte kunde avstå från att prova. Det är närmare bestämt Germano Ettores ”versione base” gjord på druvor som ratats därför att rankorna står på tillväxt i de båda vingårdslägena Prapó och Cerretta. Druvorna skiljs från stjälkarna och lakas ur i tio dagar under konstant omrörning för att få ut mer färgämnen och tanniner. Därefter får vinet ligga på en blandning av begagnade botti och barriquer i två år.

Doften är ganska dov och mörkfruktig med körsbär, körsbärspraliner, plommon, nagellack, balsamvinäger, stendamm och sur brasved.

Smaken börjar visa tecken på mognad och även om vinet rundats av en del så suger det till på insidan av kinderna från de stadiga tanninerna. Med min begränsade erfarenhet av Barolo känns vinet förhållandevis fylligt och mörkfruktigt med körsbär, plommon, slånbär och hallon. Faten känns integrerade och bidrar till att ge rondör, men kanske också döljer frukten något. Eftersmaken är förhållandevis lång. Tyvärr är alkoholhalten något i högsta laget (14,5 procent) och det slår igenom med en aning eldighet. Jag vill också sätta ett frågetecken vad gäller den fortsatta utvecklingen då vinet känns aningen uttorkat i dag. 

Skall jag sammanfatta intrycken så blir det rustik och krallig med viss avsaknad av finess. Ett gott vin som jag inte kommer att köpa fler flaskor av då priset känns alldeles för högt i förhållande till upplevelsen.

Varunummer: 82795
Pris: 355 SEK

2004 Corton Clos du Roi Domaine Thenard

En vacker sommardag för några år sedan åkte vi längs med Strandvejen och tittade in på Louisiana innan det var dags att fylla skuffen hos Philipson Wine i Kokkedal. På vinst och förlust införskaffades en låda Bourgogne från Domaine Thenard utan någon som helst kunskap om producent eller appellation. Det räckte med att det stod Grand Cru på etiketten och att det var Bourgogne. Etikettsdrickande kallas det visst. När jag väl kom hem och läste på insåg jag att jag köpt vin från en notoriskt lågpresterande egendom. Mitt första intryck var väl inte direkt översvallande då vinet kändes som en ungdomligt körsbärskärv Chianti med riviga tanniner och syror.

Familjen Thenard har sina rötter i Givry där de har varit verksamma sedan 1760. Under mycket lång tid såldes huvuddelen av produktionen till negociantfirman Maison Remoissenet och fram till 2005 såldes väldigt lite vin under egen etikett. Egendomen är främst känd för att ha det nästa största innehavet i Le Montrachet. Därtill finns ett litet stycke mark i Grand Cru-vingården Clos du Roi på Cortonkullen. Domaine Thenards viner anses vara gammalmodiga och tanninrika i ungdomen, eller för att låna ett mer lovande uttryck ur vinlitteraturen, ett riktigt ”vin de garde”.

Det första intrycket är ganska dammigt och unket. Min första farhåga är att vinet är defekt på något sätt. Men en god och ganska komplex doft av jordgubbskompott, körsbär, torkad frukt, läder och örtighet indikerar att allt är som det skall. Efter hand tätnar doften och ett tydligt stråk av salmiak växer fram.

I munnen känns vinet inte särdeles ungt och i behov av lagring. Väl balanserat, avrundat och behagligt är drickvänligheten mycket hög. Kroppen är hyggligt väl tilltagen med en fin smak av körsbär, jordgubbe, torkad frukt och salmiak som klingar av långsamt. Aningens fat finns där också.

Den enda kritiken jag kan rikta mot vinet är att det känns aningen platt, det vill inte riktigt sjunga. Förhoppningsvis kan det bli lite roligare med några år till i ryggläge, det är bara att hålla tummarna. Trots denna invändning är detta det mest prisvärda vin som jag köpt från Bourgogne. Jag har för mig att det kostade 169 danska kronor, vilket då ungefär motsvarade 210 svenska kronor. Det är väl i runda slängar ungefär hälften av gällande listpriser som jag hittat på nätet. Summa summarum är det roligt att kunna konstatera att ett av mina minst genomtänkta inköp gett så god utdelning.

2008 Langhe Rosso Il Cascinone Castellero

När goda vänner på middag har med sig en flaska vin i present får jag ett utmärkt tillfälle att prova ett vin som jag annars inte hade köpt själv. Så kommer det sig att vi i helgen som gick provade en Langhe Rosso som producerats av Araldicagruppen och som till hälften består av Barbera, 40 procent Nebbiolo och tio procent Dolcetto.

Doften är ganska tät och lite småkärvt rättfram med körsbär, mandelmassa, stendamm, plommon och fat. Lite drygt medelfyllig med körsbär, körsbärspralin och plommon samt lite torkad frukt, läder, viss kryddighet och lite fatrondör framträder efter hand ett gott bruksvin fram med modern drickvänlighet i fokus. Syrligt och aningen kärvt fungerar vinet utmärkt till älgstek med gräddsås. Gott, men aningen anonymt och tillrättalagt får omdömet bli.

Varunummer: 94896
Pris: 119 SEK

NV Veuve Cliquot Sec

Eftersom jag var utsedd till att köra bil på nyårsafton fick det till tolvslaget bli en halvflaska Champagne inköpt i all hast på det lokala bolaget. Tanken var att passa på och prova en klassiker, Veuve Cliquot.  Enligt Systembolagets hemsida består blandningen av 56 procent Pinot noir, 28 procent Chardonnay och 16 procent Pinot meunier.

Doften är tämligen brödig med nötter och mandelmassa samt äpplen. Smaken är krämig med brödighet, kola, kaffe och en mintig sötma som påminner om polkagris. I mitt tycke är detta ett tämligen korrekt och föga upphetsande vin. En köprekommendation är väl inte riktigt på sin plats tycker jag. En flaska mousserande, typ Prosecco, för väsentligt mycket färre penningar gör antagligen jobbet lika bra.

Varunummer: 7421

Pris: 199 SEK för 37,5 cl