2004 Barolo Prapò Schiavenza

Den ideologiska hemvisten för denna blogg ligger i Frankrike och Italien. Det gäller även andra delar av tillvaron då jag kör en fransk bil. Ett ofrånkomligt aber är att man lära känna personalen på verkstaden ganska väl eftersom oplanerade driftstopp är en lika fransk egenhet som terroir. En överdrivet nitisk besiktningsman ryckte till i handbromsen som frös fast och krävde att jag åkte och fixade detta trots mina försäkringar om att jag aldrig använder den vintertid. Så kom det sig att jag satt på verkstaden och väntade på min bil när jag fick ett mail från Carlo Merolli om att köpa Barolo från Schiavenza, och det goda året 2004. För att på något sätt kompensera för det dyra verkstadsbesöket valde jag en låda från vingårdsläget Prapò.

Sedan slog vintern till med full kraft och leveranserna från Danmark skulle dröja till dess att varmare väder kom. Efter en lång väntan anlände flaskorna till en godsterminal nära mig. Men veckorna gick utan att någon transport kom förbi mig. Det krävdes några samtal innan fraktbolaget lyckades återfinna de försvunna flaskorna efter en omfattande inventering.

Provningen av Schiavenzas barolo sker sålunda två månader efter beställning och det är ju en emotionell fond som är något svår att bortse från.

I förstone blir jag lite besviken av att doftintrycken känns krampaktigt oförlösta. Det är inte direkt så att doftintrycken flödar upp ur glaset. Men där finns en finstämd, dov och djup doft med körsbär som kompletteras med nypon och hallon och någon slags röd citruston samt mandelmassa. Sedan går det att även bocka av druvtypiska doftkomponenter. Nagellack och någon blommig ton som skulle kunna vara rosor sniffar jag mig till, jämte ett stråk av stendamm. En vagt mullrande bas med lakrits, rökighet, svartpeppar och tjära fördjupar intrycket också. Det är bra, men jag är inte överväldigad.

Smakintrycken är även de återhållna och mer lovande än omedelbara skulle jag vilja säga. Kroppen är slank, men med bra rymd och längd. De mörka körsbären samsas med hallonbåtar och något från lakritsfacket i lösgodishyllan. En uppfriskande mineralton ger ett fint understöd. Tanninerna håller vinet i ett fast grepp utan att vara påträngande och det gäller även syrligheten som känns något mer avrundad än i andra Barolo som jag provat. Skall jag rikta någon kritik så är det den höga alkoholhalten. Även om vinet känns balanserat så är det svårt att inte känna 14,5 procent och viss antydan till alkoholhetta förnimmer jag.

Visst är Schiavenzas Barolo Prapò god i dag, men intrycket är mer åt det lovande hållet och jag kommer nog vänta ett tag med att grabba tag i nästa flaska.

Pris: 260 SEK