2004 Chateau Lagrange

Jag påminns om den mycket sevärda filmen Lost in translation med Bill Murray som tvingas tillbringa tid på ett hotell  i Tokyo mellan tagningarna för en reklamfilm för det japanska whiskeymärket Suntory när jag halar fram en flaska Chateau Lagrange ur källaren. Slottet köptes nämligen av nämnda Suntory 1983.

Egendomen rankas som tredje cru och ligger i Saint-Julien. Vingårdarna är till två tredjedelar planterade med Cabernet Sauvignon, 28 procent Merlot och fem procent Petit Verdot. Odlingsförhållandena 2004 gjorde dock att andelen Cabernet Sauvignon minskade till 54 procent, andelen Merlot ökade till 36 procent och andelen Petit Verdot till tio procent.

Av doften att döma har mognadsprocessen kommit en bit på väg, men vinet upplevs som förhållandevis vitalt och med gott om fräsch frukt. Det är svartvinbär som jag främst kommer att tänka på med en påtaglig pepprighet som minner om mynta. Kaffe och tobak bidrar till ett mycket gott doftintryck.

Smaken är förvånansvärt vital och utan påtaglig mognad. Balansen är det som främst slår mig. Det är svårt att beskriva hur njutningsfullt det är att sippa på ett vin där de olika delarna smälter samman så bra. De svarta vinbären är påtagliga medan övriga smakförnimmelser, med sådant som kaffe, mer återfinns i bakgrunden. Eftersmaken är långsträckt. 

Som provningsvin betraktat är det nog inte det mest spännande jag druckit. Men det är ett formidabelt sällskap till rostbiff med yorkshirepudding, hasselbackpotatis, rödlöksmarmelad och gräddsås. Till maten sitter vi bara och njuter. För den som inte känner till yorkshirepudding så är det en brittisk variant på ugnspannkaka som är både enkel och snabb att tillverka. Vi gör portionspuddingar i en muffinsform. Bättre redskap för att suga i sig den goda såsen till rostbiffen får man leta efter.

Jag hittar uppgifter om att årgång 2004 av Chateau Lagrange lär ha kostat 252 kronor på bolaget hösten 2007. Det känns högst rimligt och nog kan det vara värt att lägga undan Bordeauxviner även från årgångar som inte är så uppskrivna. 

2008 Castello di Monterinaldi Chianti Classico Riserva

Chianti är något av en favorit som jag gärna återkommer till. Så och den gångna helgen. Till en lättare middag med cannelloni, parmaskinka och fänkålssalami drog jag korken ur en Chianti som jag hittat i beställningssortimentet.

Castello di Monterinaldis riserva består till 90-95 procent av Sangiovese och de återstående procenten utgörs av Canaiolo och andra blåa druvor. Vinet har lagrats 24 månader på stora fat. Producenten räknar sig som en del av slow food-rörelsen och därför återfinns en sköldpadda på etiketten samt ett citat om att den som har bråttom bör ta det lugnt. 

Doften är något återhållsam, om än lovande. Röda och sirliga körsbär, svart te, röd citrus och kakaopulver noterar jag. Därutöver finns en antydan till mognadstoner.

Smaken är riktigt trevlig med röd citrus som övergripande intryck. Men visst finns där körsbär och svart te också. Kakaopulver finns också. Att det gått sex år sedan druvorna växte på rankorna märks på begynnande mognadstoner. Stilen är mycket intressant med en sirlig friskhet i stället för publikfriande fyllighet och fatrondör. Till maten fungerar konceptet fantastiskt bra och denna Chianti dröjer dig kvar i minnet.

Castello di Monterinaldis Chianti Riserva är för mig något av ett utropstecken och får en köprekommendation.  

Varunummer: 71610
Pris: 200 SEK

2009 Mangiacane Chianti Classico Riserva

Begäret efter god Chianti stillades inte med föregående inlägg, utan ännu en flaska införskaffades som sällskap till en porchetta. Eller fläskrullad smaksatt med malda fänkålsfrön, salvia och rosmarin om man så vill på ren svenska.

Mangiacane skall utläsas som stor hund till åminnelse av de hundar som en gång i tiden vaktade egendomen. Producenten vältrar sig på hemsidan i renässanshistoria och forna ägares släktskap med Niccolò Macchiavelli. Men även om egendomen har 500 år av historia och ligger i Chianti är vinstockarna ändock relativt nyplanterade på 1980-talet och den första årgången av mer ambitiösa viner kom så sent som år 2001.

För att framställa riservan används 85 procent Sangiovese, tio procent Canaiolo och fem procent Colorino. Därefter mognar vinet på franska fat i ett år, varav tio procent av faten är nya.

Doften går inte att klaga på. Någorlunda komplex bjuds på körsbär, läder, svart te, kaffe och en aning rökighet.

Smaken är även den riktigt trevlig. Det här är en Chianti som är någorlunda modernt orienterad med tilltagen kropp, mörka körsbär, fattoner som ger både kaffe och kola, örter, svart te och röd citrus. Det är bra grepp i både tanniner och syrlighet. Därför finns en stramhet som känns uppfriskande och matfrämjande.

En riktigt god Chianti som fungerade synnerligen väl med porchettan.

Varunummer: 71066
Pris: 210 SEK

2010 Il Grigio Chianti Classico Riserva

Agricola San Felice har inte bara Brunello på sitt samvete, utan även en Chianti Classico Riserva vid namn Il Grigio som jag varit nyfiken på länge utan att komma till skott. För några veckor sedan var det äntligen dags i alla fall. Enligt den tekniska specifikationen är vinet framställt enbart av Sangiovese.

Doften är förförisk med körsbär, svart te, sandelträ och en örtig nyans som jag gillar skarpt.

Smaken är modernt välgjord utan att för den skull plågas av överextraktion eller fat. Kroppen är drygt medelfyllig, välbalanserad och smaken härligt körsbärsfruktig med röd citrus, svart te, en aning choklad, örter och sandiga tanniner som utlöser ett begär efter ett fat med charkuterier och annat gott småplock.

En god och välgjord Chianti som förtjänar att provas, anser jag. 

Varunummer: 74644 

Pris: 180 SEK

2010 Borgogno Langhe Rosso

Som småbarnsförälder är jag glad över att jag inte behöver försörja mig på mitt vinintresse. Delar av året skulle jag inte kunna förlita mig på doft- och smaksinnena när de lamslås av förkylningar och andra farsoter som barnen plockar upp på dagis och i skolan. Det är vid sådana tillfällen som de mer intressanta flaskorna får vila i källaren. Därför fick ett spontaninköp rycka in istället i helgen.

Denna Langhe Rosso är en blandning av Barbera, Merlot, Freisa och Dolcetto. 

Doften, såvitt jag kan tala om en sådan med en snuvig näsa, skulle jag vilja beskriva som ytterst bärig med röda bär och tydliga hallon. En dammig grusväg och en antydan till fat bidrar till det positiva doftintrycket. Associationerna leder mig till Pinot Noir för den rena och bäriga doften påminner en del om enklare Bourgogne.

Tankebanorna kring enklare Bourgogne fortsätter när jag smakar på vinet. Smaken är förhållandevis fyllig med röda bär och hallon. Men det är framförallt den smaskiga bärigheten som slår an en sträng av vällust hos mig. Strukturen är högst drickvänlig med lena tanniner och en välanpassad syrlighet.

Borgognos Langhe Rosso är en riktigt smaskig bagatell som absolut förtjänar att provas.

Varunummer: 70384

Pris: 99 SEK

2006 Bosquet des Papes Châteauneuf du Pape

För ett par veckor sedan fyllde dottern år och dagen till ära plockades en Châteauneuf du Pape fram. 

Doften är något knuten direkt ur flaskan. Fikon, körsbär, torkad frukt, salmiak och viss rökighet förnimmer jag. 

Smaken är även den något knuten, men ändå riktigt trevlig med sötmogen på gränsen till bränd frukt. Annat som jag smakar mig till är fikon, körsbär i likör, torkad frukt, lakrits och läkerol. Eftersmaken är långsträckt. En gnutta eldighet drar ner helhetsintrycket. Syrligheten är det inte så mycket bevänt med, och tanninerna kan nog räknas på ena handens fingrar. 

2006 Bosquet des Papes ett riktigt gott vin av tömningstakten i gästernas glas att döma. Och nog haglar superlativerna runt bordet. För egen del är jag inte lika entusiastisk då jag vill ha mer syrlighet och kärvhet för bättre spänst och fräschör.

Mina smakpreferenser har utvecklats och förtjusningen från några år sedan över Châteauneuf du Pape känns i dagsläget som bortblåst. 

Varunummer: N/A

Pris: 234 SEK