Jag påminns om den mycket sevärda filmen Lost in translation med Bill Murray som tvingas tillbringa tid på ett hotell i Tokyo mellan tagningarna för en reklamfilm för det japanska whiskeymärket Suntory när jag halar fram en flaska Chateau Lagrange ur källaren. Slottet köptes nämligen av nämnda Suntory 1983.
Egendomen rankas som tredje cru och ligger i Saint-Julien. Vingårdarna är till två tredjedelar planterade med Cabernet Sauvignon, 28 procent Merlot och fem procent Petit Verdot. Odlingsförhållandena 2004 gjorde dock att andelen Cabernet Sauvignon minskade till 54 procent, andelen Merlot ökade till 36 procent och andelen Petit Verdot till tio procent.
Av doften att döma har mognadsprocessen kommit en bit på väg, men vinet upplevs som förhållandevis vitalt och med gott om fräsch frukt. Det är svartvinbär som jag främst kommer att tänka på med en påtaglig pepprighet som minner om mynta. Kaffe och tobak bidrar till ett mycket gott doftintryck.
Smaken är förvånansvärt vital och utan påtaglig mognad. Balansen är det som främst slår mig. Det är svårt att beskriva hur njutningsfullt det är att sippa på ett vin där de olika delarna smälter samman så bra. De svarta vinbären är påtagliga medan övriga smakförnimmelser, med sådant som kaffe, mer återfinns i bakgrunden. Eftersmaken är långsträckt.
Som provningsvin betraktat är det nog inte det mest spännande jag druckit. Men det är ett formidabelt sällskap till rostbiff med yorkshirepudding, hasselbackpotatis, rödlöksmarmelad och gräddsås. Till maten sitter vi bara och njuter. För den som inte känner till yorkshirepudding så är det en brittisk variant på ugnspannkaka som är både enkel och snabb att tillverka. Vi gör portionspuddingar i en muffinsform. Bättre redskap för att suga i sig den goda såsen till rostbiffen får man leta efter.
Jag hittar uppgifter om att årgång 2004 av Chateau Lagrange lär ha kostat 252 kronor på bolaget hösten 2007. Det känns högst rimligt och nog kan det vara värt att lägga undan Bordeauxviner även från årgångar som inte är så uppskrivna.
2 kommentarer:
Enligt mina noter betalade jag 274 kr/fl för Lagrange 2004 som "primörvin" från Systembolaget. Prisvärt, utan tvekan...
Med risk för att ge uttryck för en konservativ ådra skulle jag ändå vilja hävda att "those were the days" då jag ser att systemet sålde årgång 2011 för 421 kronor.
Skicka en kommentar