I Castei Valpolicella 2005

När temperaturen kryper ned mot –15 grader känns det helt rätt med ett generöst tilltaget glas rött att inleda helgen med. Och det bör vara ett vin om nyttjar hela smakpaletten, inte någon blyg viol. I Castei Valpolicella 2005 får tjänstgöra vilket verkligen inte var igår. Enligt min minnesbild har detta vin funnits länge på bolaget, och det kommer från en välrenommerad firma i Venetien. Michele Castellani har ett fyrtiotal hektar och är mest känd för sin recioto, deras amarone får också regelmässigt fina omdömen.

Druvorna är huvudsakligen Corvina, Rondinella och Molinara och har genomgått Ripassometoden och jäst en andra gång, för att sedan fatlagras under drygt ett år.

Doften på denna valpolicella, är rökigt kryddig, fatig och varm, med inslag av choklad och körsbär. Det ger vid handen att detta är vin med avsevärd kraft. Detta bekräftas och smaken följer väl doftintrycken. Kännbara, men väl avvägda tanniner. En aning eldighet som inte alls är oangenäm och en ganska lång eftersmak avslutar upplevelsen.

Det är ett riktigt gott vin i den lite tuffare stilen, som gjort för årstiden och sinnesstämningen. Samtidigt är det betydligt mer mat- och plånboksvänligt än Amarone. Just Amarone är något av en no-go area för de flesta vinbloggare och jag är inget undantag. Ett vin som är väl dyrt och svårt att äta mat till gör att det inte blir fler flaskor än de fåtal som ligger i källaren i dag. Desto roligare att detta vin väl lever upp till förväntningarna och lyser upp vintermörkret.