Marquise de la Tourette Hermitage 2001

En kall januarihelg greppar jag en hermitage från garderoben som fått vila sig i form sedan inköpet för ett par år sedan.

Enligt myten skall en svårt skadad korstågsriddare vid namn Gaspard de Sterimberg 1235 ha slagit sig ned på eremitkullen vid en krök på Rhônefloden. Ytterligare ett element i mytbildningen är att denne skall ha tagit med sig syrahdruvan från orienten.

Den sistnämnda myten kan enkelt avfärdas. Gaspard utkämpade inte några strider runt Jerusalem och i det heliga landet. Det korståg som Gaspard återvände från hade utlysts 1209 av påven Innocentius III mot de kristna katarerna. Även med dåtidens mått var det en synnerligen blodig historia. I södra Frankrike kallades anhängarna albigenser efter borgen Albi som ligger i Languedoc och 1244 föll det sista fästet, Montsegur.

Kanske fick Gaspard sin kulle som tack för hjälpen med att slakta fransmän lite längre söderut eftersom deltagarna i korståget lockades med att få överta mark från de kätterska.

Det var inte okontroversiellt ens på den tiden att kyrkan sanktionerade dråp på kristna, och Gaspard kanske drabbades av posttraumatisk stress efter blodbadet och därför valde att leva ensam på sin kulle. Fler eremiter slöt upp i vingården efter hand och den sista lär ha dött 1751.

Hermitagevinerna blev inte lika ryktbara som de från bordeaux och bourgogne. Men dess kraft och lagringsduglighet uppskattades. Efter hand utvecklades en praxis där bordeauxviner blandades med hermitage. När den blivande amerikanske presidenten Jefferson provade sig genom Frankrikes viner sade Nathaniel Johnston, en framträdande engelsk bordeauxhandlare vid tiden för Jefferssons besök i Rhone , att Lafite 1795 som innehöll hermitage var det mest omtyckta vinet det året. Den berömde vinnörden George Saintsbury utnämnde hermitagevinerna till de manligaste i Frankrike.

Efter dessa inledande utsvävningar är det dags att prova kvällens vin, Marguise de la Tourette Hermitage 2001 från Delas. Firman Delas startade 1835 som négociant och köptes upp av champagnetillverkaren Deutz 1977, som i sin tur köptes upp av sin konkurrent Roederer 1993.

Det går att se en begynnande mognad med dragning åt det rubinröda hållet och med viss transparens samt viss grums i glaset.

Doften är mycket bra med björnbär, plommon, körsbär i likör, charkuterier, te, lagerblad och multna löv.

Smaken är också mycket bra med hallon/jordgubbe, charkuterier, plommon, omogna björnbär, fatvanilj och syrahtypicitet i en slank och mycket harmonisk kropp med runda tanniner och perfekt syrlighet.

Kanske hade man kunnat begära lite mer söt frukt och lite mer tryck, men å andra sidan vet jag inte om det blivit ett bättre vin av det. Mycket gott är det lika fullt och jag kan bara förbanna mig själv för att jag inte passade på att köpa fler flaskor. Om man är benägen att använda sig av den amerikanska poängskalan så är min bedömning att det tar sig över 90-strecket utan darr på ribban.

Som så ofta finns andra som provat vinet, se här, här och här.