Saint Benoit Grande Garde 2005

Min medbloggare mr O har botaniserat i det italienska vinutbudet och då tänkte jag se till att upprätthålla jämvikten på bloggen med något franskt, och för första gången på denna blogg, Chateauneuf du Pape.

För den historieintresserade kan vara värt att notera att den Clemens V som flyttade påvesätet från Rom till Avignon är samme man som grundade Chateau Pape Clement i Bordeaux.

Förutom detta är han mest känd för att vara en av de sämsta påvarna genom tiderna på grund av bland annat ohöljd nepotism och för att han direkt bidrog till tempelriddarordens undergång i en av medeltidens största rättshaverier.

En Chateauneuf du Pape som jag läst flera inlägg om i bloggosfären är Saint Benoit Grande Garde. Nu när 2005:an anlänt i beställningssortimentet tänkte jag se om det möjligen är så att det finns en Chateauneuf från ett mycket bra år för väl under 200 spänn som kan vara värd att stoppa undan i källaren, eller rättare sagt garderoben.

Domaine Saint Benoit grundades 1989 och på grund av ett generationsskifte kommer namnet inte att användas från och med årgång 2007, utan det blir två nya egendomar läser jag här. Enligt etiketten är druvblandningen 68 procent grenache, 22 procent syrah och tio procent mourvedre.

På fredagen när jag korkar upp noterar jag följande:

Doften är god med röda bär såsom hallon och nypon med te, rosor, mandelmassa, likörtoner och rökighet.

Det är ett gott vin i medelfyllig stil med en tydlig bitter ton, hallon, läkerol och rökighet med hyggligt långt och kryddigt avslut.

Efter första dagen vill jag konstatera att det tyvärr inte är någon fyndchateauneuf. Jag nöjer mig med att konstatera att det är ett gott vin, men det finns det å andra sidan rätt många viner som är.

Dag två händer dock något och det blir bättre, och då särskilt i sällskap med kalvrullader med en duktigt reducerad gräddsås. Den första dagen tycker jag att vinet är, i brist på bättre uttryck, klumpigt. Dag två känns det som om det är mer i balans med hallon, cassis och lakrits parad med lite syrlighet och mjuka tanniner som gör att det bara rinner ner av bara farten. Ett slitet uttryck måhända men det är helt enkelt lite mer burgundiskt.

Ofta är vinprovandet digitalt. Antingen höjs ett vin till skyarna eller så förvinnser det i kölvattnet i jakten på nya vinupplevelser. Men vissa viner, som denna Saint Benoit, har någon slags kvalitet som går utanför gängse poängskalor. Under lördagskvällen blir vi helt enkelt kompisar med varandra. Trots att jag inte kommer köpa några fler flaskor av detta vin saknar jag det redan när sista glaset är tomt.

Avslutningsvis vill jag poängtera att Saint Benoit Grande Garde 2005 är betydligt bättre än systemets standardchateauneuf från det gamla lasarettet.