Amarone x 5

På något sätt känns det väldigt rätt att prova amarone en måndagskväll med snöstorm och minusgrader. Amarone har på kort tid gått från att vara en okänd kuriositet från Venetien till att bli allt mer populärt runt om i världen. Sverige var tydligen tidigt ute med att upptäcka amarone. Kan det ha något att göra med restsötma och hög alkoholhalt?

Enligt konsortiet för Valpolicella började amarone tillverkas för husbehov i början på förra seklet. Den kommersiella försäljningen började efter andra världskriget och 1968 fick området DOC-status. Enligt andra var det tydligen den makalösa årgången 1990 som lade grunden, och sedan tog försäljningen verkligen fart under mitten av 1990-talet. Enligt konsortiets uppgifter femfaldigades försäljningen av reciotto och amarone bara mellan 1997 och 2007.

I all vinlitteratur är den heliga treenigheten när det gäller Valpolicella och Amarone druvorna Corvina, Rondinella och Molinara.

Men vi snackar om Italien, och att något skulle vara så enkelt i detta land är en förenkling som nog får sägas trotsa verkligheten. Enligt lagen skall ett vin från Valpolicella innehålla Corvina Veronese (Cruina eller Corvina) med 40-80 procent. Upp till 50 procent av denna volym kan ersättas med Corvinone. Sedan skall 5-30 procent vara Rondinella. Därutöver får andra rekommenderade och icke-aromatiska röda druvor utgöra högst 15 procent, varav en druva högst 10 procent. Som en särskild brasklapp har lagstiftaren lagt till att andra druvsammansättningar får gälla för vingårdar som registrerats under tidigare produktionsnormer. Sedan kan man läsa om flera andra druvor (kloner?) som producenter experimenterar med eller använder. Vinlagstiftningen verkar, i sann italiensk anda, vara en approximation snarare än ett rättesnöre.

En av mina första amaroneupplevelser som jag kommer ihåg är MASI:s standardamarone. Söt och med härlig frukt smakade det mycket bättre än sura fransoser och sträva italienare.

Nu var inte denna trotjänare med i gårdagens provning. I stället redovisas vinerna i den ordning som de både presenterades och betygsattes med provningsvinnaren sist.

Capitel de Roari Amarone 2005 från Luigi Righetti kom på femte och sista plats. Enligt importören består vinet till 82 procent av Corvina, 15 procent Rondinella och 3 procent Molinara. Intressant är också att Sverige är Luigi Righettis största exportmarknad. Mörkröd i glaset och med en inledningsvis knuten doft med vanilj, lingon, björnbär och något parfymerat som återkom i flera viner. Smaken är eldig med torkad frukt, vanilj, läder och låg syra. Den kändes lite obalanserad.

Corte Giara Amarone 2005 som kom på fjärde plats är ett samarbetsprojekt under ledning av Allegrini med två kooperativ och en privat producent. Syftet är att under namnet Corte Giara erbjuda bra produkter till lägre pris än vad som är brukligt. Allt enligt importörens hemsida, som även rekommenderar detta vin till hummer i tomatsås. Smakar hummern som bäst månne efter en flaska när de 15 procenten kickat in? Corvina står för 70 procent, Rondinella 25 procent och Molinara fem procent. Doften påminner om portvin, med limstick, slånbär och björnbär. Smaken är god och efter hand tycker jag att det påminner även om syrah.

Speri Amarone 2000 kom på tredje plats. Årgång 2003 finns på bolaget för 339 kronor. Jag kan inte hitta den exakta druvsammansättningen någonstans och jag är inte tillräckligt kunnig på amarone för att försöka gissa mig till det. Parfymerad doft med portvin, kryddor och äpple. Eldig och med god frukt. Den kändes lite anonym i sammanhanget.

Campo dei Gigli Amarone 2004 från Tenuta Sant´ Antonio kom på andra plats. Enligt Systembolagets produktinformation innehåller denna amarone 70 procent Corvinone och Corvina gentile, 20 procent Rondinella och Croatina och 10 procent Osoleta, se stycke om lagliga druvor i inledningen. Jag doftar mig till chark, portvin, rönnbärsgelé och björnbär. Smaken är eldig, lena tanniner, låg syra, körsbär, blommon, julkryddor och lämnar en allmän känsla av att detta vin kan bli riktigt bra med tiden.

Romano Dal Forno Amarone 1991 från den välrenomerade producenten Azienda Agricola Dal Forno Romano kommer på första plats. Dal Forno gjorde sitt första vin 1983 och vann stor internationell ryktbarhet med årgång 1990. Redan vid den första sniffen inser man att det här är bra. Riktigt bra. Generöst med vanilj, smörkola, lakrits, plommon, russin och torkad frukt. Och det smakar som ett bra portvin med vanilj, läder och torkad frukt med härlig generositet och komplexitet. Mycket gott och helt klart en fantastisk bekantskap. Detta vin står ut framför de andra.

Den främsta erfarenheten för mig efter denna provning är att amarone definitivt bör lagras. Den andra erfarenheten är att man nog får vara beredd att slanta en hel del för bra grejer. Alltså, hellre dyra och gamla viner än unga och billiga. Det slår mig att, utan att säga för mycket, kan nog denna insikt appliceras även på många andra delar av vinvärlden...

Sammanfattningsvis en riktigt rolig genomgång av amarone som vunnit mångas hjärtan, och ett vin som i allra högsta grad vann mitt hjärta.