Att prova vin och att tycka till är en fråga om humör, koncentration och andra omständigheter. Det "drabbade" provningen av Casalferro 2004.
Hustruns födelsedagsmiddag som inkluderade svärföräldrar och speedade barn, något tajt schema ifråga om matlagning mm, var helt enkelt inte förutsättningarna de bästa för att i lugn och ro reflektera över detta vin.
Efter lyriska omdömen från flera håll föll jag ändå för frestelsen att korka ur denna pjäs. En flaska av årgång 2001 avnjöts på plats i Toscana i somras, och det gick inte av för hackor. Då tyckte jag att det var i paritet med Castello di Brolio från samma årgång.
04:an gör inte heller någon besviken. Utmärkt balanserad med kraft som övertygar utan att gå till överdrift. Övriga provare instämde, men omständigheterna var nu sådana att vinet inte stod i fokus vid detta tillfälle. Den flaska som ligger kvar i källaren får nog vila ett tag – och ska avnjutas under mer ordnade former…
Det har blivit en del rioja på sista tiden. Murrieta 2000 inskaffades efter att jag läst positiva omdömen, och det är alltid intressant att jämföra de egna smaklökarna med proffstyckarnas. Intresset svalnade inte av att min medbloggare inte direkt gav den fyndstämpel.
Direkt ur karaffen undrar jag om etiketten är fel. Rioja – nja. Snarare känner jag en dragning nordost, mot Bordeaux. Hade någon sagt cabernetbaserad Médoc hade jag satt en slant på det. Smaken är dock mer klassisk rioja med de förväntade ingredienserna. Att säga att vinet är habilt är nog en smula oförtjänt. Det är riktigt gott och väl värt insatsen. Men, det är inget man behöver springa benen efter sig för att få tag på. I en jämförelse med Finca Valpiedra 1997, som fortfarande kan köpas för en billigare penning, övertygar det inte.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar