En kvart i tio i måndags såg det ganska ljust ut utanför mitt bolag i centrala Uppsala. Endast jag och en kollega närvarande. Med tanke på att det fanns en hel del godsaker i släppet så ökade pulsen. Så ökade tillströmningen alltmer, stämningen förblev dock god och det verkade som om folk hade rätt spridda mål för sitt besök. En gemensam nämnare fanns, det var visst nån tysk. Jag kom från butiken med vin från La Spinetta, Gaja, Baigorri samt ett par Trittenheimer Apotheke Riesling Spätlese från 1988. Färdiglagrad riesling för 79 sekiner – vad är haken? Det verkar på sina håll orsakat rena tjurrusningen. När hela vintyckarkåren skriker fynd så får det uppenbarligen genomslag, även om det handlar om halvtorrt tyskt vin med konstigt namn. På måndag kväll fanns tre spridda flaskor kvar i landets vinbutiker.
Det är som väntat en mycket fin färg. Doften är närmast stickig och högoktanig, samt aningen fet. Inslag av mineral. Mycket mer än så är faktiskt svårt att utskilja. Smaken är avrundad med väl avvägd sötma. Mineral och bensin är det som dominerar, ackompanjerat med en lång eftersmak.
Efter avsmakning över två dagar tillsammans med hård ost samt på egen hand tvekar jag om slutomdömet. Några saker kan konstateras. Tysk riesling har otrolig lagringspotential, från vilket annat land skulle man kunna njuta ett ordinärt vin som är 20 år gammalt, till detta pris. Vidare att bolagets tips att det inte vinner på lagring för en gångs skull är klockrent.
Det är ett gott, färdiglagrat vin som ger mycket upplevelse för pengarna, men knappast ett vin i världsklass. Jag kommer att njuta av återstående flaskor inom närmsta månaderna, och råder andra konsumenter att göra detsamma.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar