2009 Chateau Pédesclaux

Chateau Pédesclaux rankades som femte cru i klassificeringen från 1855. Egendomen brukar inte framhållas som någon av de främsta i Bordeaux. Det är därför roligt att läsa en historia hos den gode vindoktorn om en blindprovning som Decanter anordnade med anledning av den hyllade årgången från 2005. Förhoppningsvis var det inte en engångsföreteelse, utan även den goda årgången 2009 förmår leverera.

Värt att notera är hur druvsammansättningen ändrats över tid. För några decennier sedan uppgavs 65 procent av vingårdarna bestå av cabernet sauvignonrankor, vilka sekunderades av 20 procent merlot. De återstående 15 procenten utgjordes av lika stora andelar cabernet franc, petit verdot och malbec. Sedan dess har preferenserna ändrats och i strävan att göra vinet mer populärt har andelen cabernet sauvignon minskat till hälften medan merlot ökat till 45 procent. Cabernet franc står oförändrat för fem procent. Det innebär att petit verdot och malbec försvunnit. 

Nästa fundering är om inte moderniseringsarbetet i Bordeaux emellanåt tyvärr går ut över etiketterna. Slott och ädla anor är ju något som präglar bilden av Bordeaux. Om något har denna konservatism manifesterats i etiketterna. De har varit charmerande överlastade med heraldik, en mångfald av typsnitt och annat pynt. Tyvärr är etiketten på flaskan ett avsteg från denna tradition och modernt uppstramad med en anonymt stiliserad bild på slottet. Mer pynt på flaskorna om jag får be. De pryder vinkällaren bättre då. 

Så över till väsentligheterna. Doften är tämligen anonym, men det kan jag inte lasta vinet för. Tyvärr blir det alltmer uppenbart när jag sniffar att jag drabbats av en förkylning. Av det jag kan ana så märks den höga andelen merlot tydligt. Det är plommon, körsbär och korinter med en tydlig gräsighet och en gnutta tobak. Visst kommer svartvinbären efter hand. Sedan kommer det rostiga järnet och blodet också. Läder och en aning riojaartad dillarom smyger sig även på. Doften är riktigt god skulle jag tro om näsan fungerar ordentligt.  

Kroppen är fyllig och tät utan att kännas allt för modernt extraherad. Balansen är bra med kärvhet och förhållandevis mycket syrlighet. Smakmässigt hamnar jag i Toscana. Körsbär och kaffe leder tankarna till riservor från Chianti. Andra godsaker som noterats är gräddkola och en aning limstift. Merlotkomponenten visar sig väl också i gräsigheten. Eftersmaken är lång. Mitt helhetsintryck är att det finns mycket stoppning, men att det hela känns lite ofokuserat. Skall jag vara kritisk så saknar jag lite skärpa. 

Visst är det gott. Riktigt gott faktiskt. Det är inte så att jag får ståpäls, men byggstenarna finns på plats för en riktigt trevlig upplevelse om några år tror jag. Köprekommendation utfärdas härmed. 

Varunummer: 95172 

Pris: 299 SEK

2007 Riserva di Famiglia Chianti Classico Riserva Casa Vinicola Cecchi

Denna blogg används av mig för att hålla koll på viner som jag provat. Det finns därför anledning att även skriva om riktiga besvikelser. Dags igen för en kort notering bara så att jag inte glömmer bort att jag druckit detta vin.

I juni någon gång satte suget in efter en Chianti. Jag gick igenom utbudet på bolaget och fastnade för en Chianti från Casa Vinicola Cecchi. 

Doften uppfattade jag som ganska anonym med förhållandevis söta moreller. Ett stick av aceton märker jag också liksom en tydlig mineralton. Smaken är medelfyllig, men alldeles för utslätad och anonym för att skapa något vidare intresse. Toskanska körsbär och en pigg syrlighet noterar jag också innan intresset helt dör av.

In tutti är det alldeles för tråkigt för att generera en längre text. Bör undvikas är min rekommendation. Det finns mycket roligare där ute att upptäcka. Med reservation för att det kan ha varit något knasigt med flaskan, men vinet kändes ganska dött och totalt intetsägande. Slut på bolaget nu som det verkar.

2010 Langhe Arneis Bricco Cappellina Gianni Voerzio

För ett par år sedan provade jag ett vin gjort på Arneis från Matteo Correggia som gav mersmak. Så i somras provade jag lyckan igen med en Langhe Arneis från Gianni Voerzio som främst torde gjort sig känd för att ha skapat debatt angående användningen av ek i sina Baroloviner.

Från första början var det tydligt att något gått snett under produktionen. Pirret på tungan från de små fina bubblorna och en knepig doft var nog inte vad producenten ville uppnå. Måhända hade högtryckstvätten glömts bort i rengöringsprocessen, det går bara att spekulera.

Bortsett från denna uppenbara defekt tyckte vi att det fanns en del positiva saker att säga om vinet. Gula päron och äpplen i diskret kostym med citrus och med aningens mineral noterade jag. Men på det hela taget en alldeles för anonym och tråkig upplevelse för att motivera några longörer.

Dyker det upp på hyllorna igen i ny tappning skall jag ge det en ny chans om någon insisterar på att det är ett bra vin.

Varunummer: 90411

Pris: 129 SEK

2009 Chateau le Boscq

Emellanåt behöver barnen rastas och då händer det att vi åker och matar änder vid något vattendrag. Vi har på så vis lärt känna gräsanden som en söt och framfusig fågel. När jag slog en lov i Östermalmshallen uppenbarade sig en möjlighet att få någon slags avkastning på alla skulor som delats ut genom åren. Jag kunde jag nämligen inte motstå möjligheten att köpa med mig en gräsand hem och tillaga. Här måste jag erkänna att jag inte vågade berätta för familjen vad som vankades. Så jag ljög och sade att det var en vanlig anka. Min fru tyckte att det var en fasligt liten anka, vilket stämmer då den vägde in på åtta hekto. Gräsanden stektes i ugnen och var riktigt god. Frun erkände att hon nog inte hade varit så öppen i sinnelaget om hon hade vetat vad det var hon åt. Ankan är en domesticerad version av gräsanden och det märks i smaken. Gräsanden har en magrare smak än ankan, fast med mer viltsmak. 

Vad dricker man till anka och änder då? Vinlitteraturen anbefaller självfallet Bourgogne. Därtill skall tydligen merlotbaserade viner passa mycket bra till. Så valet föll på ännu en Bordeaux från 2009 med en väl tilltagen dos merlot i blandningen. 

2009 Chateau le Boscq består till 60 procent av cabernet sauvignon. En tredjedel består av merlot och fem procent av Petit Verdot. Sedan har vinet uppfostrats i ett år på fat som till 15 procent är nya.

Doften är generös och mustig med förhållandevis söta svartvinbär som drar mot cassis, plommon och korinter. Något animaliskt drag föder lite extra intresse. Kan det vara svettigt remtyg? Ett bittert inslag av espressokaffe och kakao noterar jag också. Jag famlar efter något välbekant i doften tills jag kommer på att det ju är dill. Fylligt, modernt och gott är mitt omdöme om doften. 

Smaken är överraskande ungdomligt kärv. Frukten drar åt det söta hållet med svartvinbär, plommon och björnbär. Fatlagringen yttrar sig genom rostat kaffe och vanilj. En tydligt örtig ton noterar jag också bland smakintrycken. Under loppet av en kväll träder fler ursprungstypiska intryck fram såsom exempelvis en aning blyertspenna och en gnutta tobak. Frun går igång och tycker att det är jättegott. Även jag tycker att det är riktigt gott. Men någonstans gnager en undran om jag inte stött på vinet tidigare. Jag vill dra mig till minnes att vinets smakprofil brukar beskrivas som modern och internationell om det kommer från en annan del av världen. 

Efter en kväll tillsammans blir jag ändå övertygad. Jag orkar inte stå emot i längden. 2009 Chateau le Boscq ramlar över ribban och får en köprekommendation på ren kraft och charm. Ett par flaskor kommer nog hamna i källaren för att se var det tar vägen med tiden. 

Varunummer: 96021 

Pris: 269 SEK

Lammiddag

Även om vi flyttat i sommar är det roligt att kunna behålla kontakten med före detta goda grannar. Så kom det sig att vi lade lammstek och hantverksmässigt förfärdigad korv på grillen. Min tanke var att låta köttsafterna rinna ner i ett tråg under med olika slags lök, rotfrukter och kryddor samt en del rödvin för att även göra såsen på grillen. En lärdom efter detta experiment är att alltid hålla sig till beprövade tillagningssätt när det vankas gäster då middagen annars kan bli väldigt försenad. En andra lärdom är att till nästa säsong behövs ett större Weberklot. Nu blev det till slut en mycket lyckad middag även om uppehållet mellan förrätt och huvudrätt blev onödigt lång. 

Chèvre Chaud är enkelt och barnsligt gott. Till det drack vi 2010 Pouilly Fumé Les Chailloux Silex från Chateau Chatelain. På etiketten är en flintasten prydligt återgiven i gyllene relief. Det är en hänvisning som återkommer även i latinets silex som bland annat betyder flinta utöver att syfta på sten i allmänhet. Den flinthaltiga jordmånen skall enligt vinlitteraturen ge vinerna från Pouilly en viss rökighet, därav tillnamnet Fumé. 

Doften är lätt och förförisk med kiwi och krusbär samt en svårdefinierbar förnimmelse av tvätt som hänger i trädgården för att torka. Även om jag vet att det skall finnas en viss rökighet från flintan tycker jag inte att den framträder så värst överdrivet tydligt. Smaken innehåller även den kiwi och krusbär med citron, grapefrukt och här går möjligtvis att skönja en aning flinta. Mycket gott enligt sällskapet och här är ett vin som är väl värt att prova. 

Sedan var det dags för den sista flaskan av 2001 Vino Nobile di Montepulciano från Poliziano, en producent som i min bok är en stabil baslinjespelare. Vinet köptes in på en Ålandskryssning för några år sedan för 140 kronor. Nu kan man ju tycka att ett vin som hunnit fylla elva år torde uppvisa klassiska mognadsattribut. Så är icke fallet. Utseendet påminner en av gästerna om kaffe. Det är mörkt och helt ogenomträngligt. Doften är djup och koncentrerad med körsbär, kaffe, tjära och rökighet. Inte så värst mycket komplexa mognadstoner här inte. Smaken är tät och väldigt torr med söt körsbärsfrukt som drar lite åt likörhållet. Här åkte nog ett melittafilter fylld med kaffesump med i flaskan både av smak och även grums att döma. En hel del fat torde ha varit inblandade i framställningen en gång i tiden. Visst är det riktigt gott, och det sitter som en smäck till det grillade lammet. Men hur kan ett så gammalt vin uppvisa så pass lite utveckling efter alla dessa år? Det är inte utan att jag börjar fundera på om senare årgångar i källaren är en felinvestering. Lite mer komplexitet och smak av åldrat vin vill jag uppleva efter några år i källaren. 

Slutligen hade gästerna tagit med sig en flaska att fortsätta med efter middagen. Jag kan på rak arm inte dra mig till minnes när jag senast drack Zinfandel. Men det är i alla fall vad som återfanns i glasen. 

Tydligen är Zinfandel, Primitivo och den kroatiska druvan Crljenak identiska. Från att ha varit en vida spridd druva på den östra sidan av adriatiska havet sjönk Crljenak djupt ned i glömskan till dess att enbart enstaka rankor fanns kvar på någon ö utanför den kroatiska kusten. När forskare från USA lyckades fastställa det genetiska släktskapet med Zinfandel ökade populariteten för Crljenak. 

Med en distinkt smak av blåbärs- och rabarberpaj, en likörartad framtoning med en påtaglig eldighet tack vare de 15 volymprocenten, få eller inga tanniner och en väldigt nedtonad syrlighet väcks den filosofiska sidan av mig. Är det inte så att olika slags viner har olika användningsområden? Brukar vi inte dricka en likör till kaffet efter en god middag? En kylig sommarkväll med surrande myggor när huvudrätten är avklarad undrar jag om inte ett eldigt, sammetslent och sötfruktigt vin fungera som sällskapsdryck i väntan på efterrätten, eller kanske rentav som dessertvin? Med rätt perspektiv kan jag nog ändå påstå att ett vin som 7 Deadly Zins faktiskt kan vara gott.

2010 Pouilly Fumé Les Chailloux Silex Domaine Chatelain
Varunummer: 93005
Pris: 149 SEK

2009 7 Deadly Zins
Varunummer: 6690
Pris: 115 SEK

2009 Chateau Fourcas Hosten

Bordeaux 2009 verkar inte ha utlöst någon feeding frenzy som i fornstora dagar på bolaget. Det är befriande skönt att i lugn och ro kunna botanisera i utbudet och vända och vrida på flaskorna.

Andra har provat Chateau Fourcas Hosten och särskilt en kommentar om att man köper detta vin för att man inte har råd att köpa dyrare Bordeauxviner får mig att fundera lite.

Naturligtvis vore livet roligare om lördagsmiddagen kan krönas med en testkörning av den senaste årgången av Lafite Rothschild. Men priset har en återhållande effekt, det måste jag medge. Från tid till annan vädras åsikten att det inte är relevant att diskutera prisvärdet hos viner. Ett gott vin skall bedömas på egna meriter utan att väga in priset i bilden. Jag undrar om de som tycker så vägrar göra avkall på kvaliteten i andra sammanhang i livet. Jag menar, vad är poängen med att skutta runt i en Golf när man kan få en väsentligt häftigare körupplevelse i en Ferrari? Jag utgår också från att enbart Patek Philippe, Rolex eller Bulgari används för att hålla tiden eftersom priset indikerar att de är vida bättre än de flesta andra klockor som finns på marknaden. Att bortse från priset i bedömningen av vin framstår närmast som snobbism för mig eftersom jag tror att de flesta sansade människor gör en avvägning mellan pris och kvalitet i de flesta situationer i livet.

Prissättningsstrategin som tillämpas i Bordeaux är ett bra exempel på vad som kallas Veblen Good efter den nationalekonom som förklarade prissättningen av statusprylar. Det är helt enkelt så att höjda priser i sig skapar ökad efterfrågan för vissa produkter eftersom de blir mer åtråvärda ju dyrare de är. Vad är då poängen med att bortse från vad innehållet i flaskan kostar annat än om man vill demonstrera sitt ekonomiska välstånd? 

Som jag ser det finns två strategier att välja mellan. Antingen ger man sig in i matchen och betalar vad det kostar för att komma över eftertraktade etiketter eller så försöker man komma så långt det går för pengarna. Jag har valt det senare alternativet. Vid valet av Chateau Fourcas Hosten, som inte gjort sig känd som någon av de främsta egendomarna i Bordeaux, vore löjligt att påstå annat än att priset spelar in. 

Medan vinet luftas i glasen läser jag på och noterar att druvblandningen är 45 procent vardera av Cabernet Sauvignon och Merlot, som kompletterats med tio procent Cabernet Franc. 

Doften är dov, nästan mullrande, med mörk frukt, kaffe och någon slags sumpighet. Körsbär och svartvinbär är de bär som jag främst kommer att tänka på. En doft av en slags chokladpralin med vanilj som jag minns från barndomen gör sig också påmind. 

Det första som slår mig när jag smakar på vinet är kärvheten och den pigga syrligheten som känns närmast italiensk. Frukten är tät, mörk och modernt generös med körsbär, plommon och svartvinbär. Det verkar också som någon slängt i melittafilter med kaffesump i faten. Här bjuds rejält på kaffetoner i olika nyanser. Även om intrycket är ungdomligt och modernt finns ett rustikt drag och en del klassiska bordeauxattribut som lämnar ett positivt intryck.

Dag tre har vinet lugnat ner sig och doften är mer typisk med lite stall, läder och tobak jämte den mörka frukten. Även smaken känns mindre spretig och är riktigt bra. Det indikerar väl att att med några års lagring kan det bli en riktigt trevlig upplevelse när bitarna börjar falla på plats. Jag är faktiskt böjd att köpa några flaskor då det kan vara nog så angenämt att lämna statushetsen därhän och bunkra billig Bordeaux. Riktigt gott och prisvärt är mitt omdöme, även om det inte är någon Premier Cru.

Varunummer: 96051
Pris: 175 SEK

2006 Beaune Premier Cru Louise Jadot

En Bourgogne för 179 kronor. Tänk om det är bra. Kanske rentav riktigt bra. Det kanske är så bra att det kan vara värt att lägga undan några flaskor. Det står ju trots allt Premier Cru på etiketten. Kort sagt köpte jag en flaska på prov för att se om det var ett fynd. Frågeställningen var sålunda om det går det att komma undan med en riktigt bra Pinotupplevelse för väsentligt mindre än den sedvanliga taxan? 

Det börjar bra redan när jag synar korken. Det är inte bara en generisk Premier Cru, utan växtplatsen Les Avaux är angiven på korken. Vinet är vackert med transparens och en kristallartad lyster. 

De positiva intrycken fortsätter med den druvtypiska doften. Det är den där svårbeskrivna pinotkryddan i form av någon blandning mellan lakrits och salmiak. Sedan är det också en tydlig körsbärsdoft med hallon och grusdamm. Uppenbarligen har träfat använts i framställningen då jag anar lite vanilj i bakgrunden. 

Smaken är syrligt läskande med körsbär, hallon och en aning lakrits. På slutet drar det mer åt röda bär. Även om smaken är riktigt bra upplever jag kroppen som aningen tunn faktiskt. Vi ställde in kycklinglårfiléer med tre sorters lök, rotfrukter, färska örter och grädde i ugnen i en dryg timme. Till finstämd mat fungerar det trots att det är förhållandevis lätt.   

Hade det varit lite fylligare så hade nog min hamstringsreflex utlösts. Något brakfynd tycker jag inte att det är. Ett gott, korrekt vin från en av världens mest eftertraktade vinregioner för en rimlig penning är mitt omdöme. Det är värt att prova med förväntningarna något nedskruvade. 

Fast när detta skrivs börjar jag tveka lite. Intrycken i skrift framstår som onödigt negativa. Det var ju faktiskt riktigt gott med ett körsbärigt anslag. Både frun och jag var ju mer positiva än vad provningsanteckningarna antyder. Och aningen lätta viner kanske kan fylla ut kostymen med tiden. The jury is still out...

Varunummer: 90118

Pris: 179 SEK