2009 Chateau Maucaillou

Att lära sig bemästra klassificeringar i Bordeaux är ofta ett första steg för den som gör anspråk på att vara insatt i vinvärlden. För vissa är det fortfarande ett fullt giltigt urvalskriterium. Det är säkert inte någon slump att rangordningen inom Cru Classé med sina fem skikt efterliknar adelsväsendets indelning i klasser. För att inte störa bördssamhällets harmoni har också uppkomlingarna inom borgerskapet sin klassificering. Där hamnade Chateau Maucaillou som inte ansågs tillräckligt fin för att utnämnas till Cru Classé 1855. Sedan 2003, när Cru Bourgeois reviderades, är egendomen inte klassificerad, utan har enbart Moulis som appellationsbetäckning. Vilket som av en händelse råkar vara samma år som adelsväsendet upphörde att vara offentligrättsligt reglerat i Sverige.

Om någon läsare orkat tröska sig förbi denna onödiga och ointressanta utvikning, med Mikael Mölstads mått mätt, är det dags att prova vinet. 

Eller vänta, det är läge att berätta något också om druvsammansättningen. Det måste väl ändå passera som nyttig information. Enligt bolagets hemsida består blandningen av 52 procent cabernet sauvignon, 41 procent merlot och slutligen sju procent petit verdot.

Doften är förhållandevis ursprungstypisk med svartvinbär, blyertspenna, tobak, läder, mint, viss örtighet och en aning likörartad ton. Chateau Maucaillou framstår inte fullt lika årgångspräglad som andra viner jag provat under hösten, utan mer återhållssam och klassisk. 

Smakintrycken är även de mer klassiska än andra Bordeauxviner från 2009 som jag provat. Om man så vill kan intrycket kanske beskrivas som lite väl återhållsamt. Kroppen är drygt medelfyllig med svartvinbär, cassis, korinter och en del kaffe. Sedan kommer vi till den del av smakspektrumet som jag inte är så förtjust i. En grön och stjälkig ton som i bästa fall kan beskriva som örtig ger en rustik inramning. Helhetsintrycket är gott och rustikt. Måhända är jag alltför påverkad av mer fruktstinna tolkningar av Bordeaux som passerat revy under hösten. Men faktum är att 2009 Chateau Maucaillou inte riktigt kommer överens och vi skiljs åt utan att jag hamstringsreflexen utlöses. Det innebär att köprekommendationen uteblir denna gång. 

Varunummer: 95159

Pris: 230 SEK

2009 Chateau Rollan de By

En kär bekant i ny tappning. Huvudsakligen framställt på merlot som kompletteras med tio procent vardera av cabernet sauvignon, cabernet franc och petit verdot. En lite intressant detalj är att tio procent av faten som använts under den ettåriga lagringen är av amerikansk ek.

Doften är tät och generös med körsbär, plommon, svartvinbär och korinter. Blut und eisen, blod och järn, för att låna järnkanslern Bismarcks uttryck, är en rätt så bra beskrivning av ett par av doftelementen också. Därutöver bidrar blyertsrasp, kaffe och viss gräsighet till ett gott och lovande intryck.

Smaken är förhållandevis fyllig med generös frukt. Intrycket är tämligen italienskt med bra grepp i de kärva tanninerna och den körsbärsstinna frukten. Det är ju Bordeaux så visst finns där också plommon och svartvinbär. Efterhand blir vinet mer komplext i smaken med antydan till tobak och lite Läkerol i avslutet. Balansen är inte oklanderlig. På något sätt känns vinet allt lite tung i gumpen. 

I förstone var jag lite besviken och tyckte att det saknades personlighet bakom det moderna anslaget. Men allt eftersom kvällen lider är det riktigt gott och läskande att sitta och sippa på. Som några andra Bordeaux -09 som jag provat kommer Bordeauxattributen smygande i takt med att den ungdomligt burdusa och generösa fruktigheten dämpas något. Jag lägger band på den intellektualiserande gnällspiken inom mig som gärna analyserar sönder saker och ting och låter tömningstakten på flaskan fälla avgörandet. 2009 Chateau Rollan de By är riktigt gott och förtjänar en köprekommendation. 

Varunummer: 95142 

Pris: 221 SEK

2009 Chateau Cantemerle

Chateau Cantemerle är nog det slott i Bordeaux som jag har någon slags relation till efter några provade årgångar. Det var därför med visst mått av förväntan som korken drogs ur den senaste årgången när den väl dök upp på bolaget. Viss åldersnoja smyger sig på när jag på gammelmans vis kan dra mig till minnes priserna från flydda tider. Så nu skall farbror berätta. 2002 såldes för 209 kronor på bolaget har jag för mig. En låda av årgång 2004 införskaffades i Danmark för runt 180 kronor. Per flaska alltså.

Nåväl, med vinet upphällt i glasen var min förtjusning inte alls i paritet till den äkta makans. Förklaringen var att mitt doftsinne beslöjats av en förkylning. Enligt uppgift var doft och smak riktigt god.

Själv tyckte jag att det doftade kaffe initialt. Väldigt mycket kaffe faktiskt. Och så en del kakao. Frukten skulle jag beskriva som tämligen merlotartad med plommon och dyig sjöbotten. Därutöver anade jag röda bär, läder, tobak och sötlakrits. Efterhand drev fruktaromen över åt det sötare hållet. Summa summarum känns faten väldigt tydligt i detta skede. 

Smaken fortsatte på samma tema med väldigt tydliga fat. Frukten skulle jag beskriva som typisk merlot och tämligen mörk med plommon och sirliga röda bär. Eftersmaken är lång och svartvinbärssyrligt. Kroppen är förhållandevis fyllig och strukturen skulle jag vilja beskriva som krämig. 

Riktigt gott är det. Men överväldigad är jag inte. Nu kommer nog några flaskor ändå att leta sig ned i källaren för att komplettera tidigare inköp. Det kan ju också vara så att min förkylning gjorde att Chateau Cantemerle från en hyllad årgång inte riktigt kom till sin rätt. I alla fall hoppas jag att det är så. Efter lite velande tycker jag att en köprekommendation utan superlativer känns befogad. 

Varunummer: 96056
Pris: 349 SEK

2004 Castillo Ygay Gran Reserva Especial

Under det gångna året hann jag med en riktigt bra Rioja. Enligt sakkunniga skall Bodegas Marqués de Murrieta rört sig i modern riktning.

Druvsammansättningen är 93 procent tempranillo och sju procent mazuelo. Efter en urlakningsperiod på elva till 15 dagar har vinet tillbringat 29 månader på 225-liters fat som tillverkats av amerikansk ek. Det kan jämföras med årgång 1978 där druvorna lakades ur i uppemot en månad och sedan lagrades på ekfat i 216 månader, enligt hemsidan. Buteljeringen skall sålunda ha ägt rum 1998. 

Doften är väldigt god med solmogen söt frukt som främst får mig att tänka på plommon och björnbär. Tobak noterar jag också. Ursprunget visar sig tydligt i de framträdande faten som krönts med en dillvippa.

Smaken är tät och elegant med bra balans. Jag upplever inte vinet som särskilt kärvt och syrligheten är behagligt avrundad. Frukten är solmogen med skogsbär, plommon och björnbär. På slutet blir frukten sötare och tangerar nästan det pralinartade. Fathanteringen är påtaglig, om än att det väl följer vinets stil.  

Jag faller som en fura och köper raskt några flaskor till. Det här är ett fantastisk gott vin och det skall bli intressant att se vad som händer på sikt. I dagsläget är det väldigt mycket av det goda och min förhoppning är att det skall bli lite mer elegant och finstämt någon gång om en sisådär fem år när det är dags att öppna nästa flaska. Priset har tydligen gått upp sedan i våras när vinet kostade 299 kronor per flaska. 439 kronor är kanske lite väl häftigt i mitt tycke. Synd, eftersom en stark köprekommendation annars varit mer än befogad.

2009 Crozes-Hermitage Cuvée Alberic Bouvet

Decanter klämde till med toppbetyg för en Crozes-Hermitage från 2010. Döm om min glädje när jag såg att vinet finns i beställningssortimentet. En vecka senare var det dags att hämta hem fyndet. Men som så många gånger förr stämde inte årgången och jag fick i stället nöja mig med samma vin fast från 2009. Nu spelar det väl inte så stor roll i det här fallet. Det är mest ett irritationsmoment och en påminnelse om att Systembolaget är ett monopol som inte behöver fjäska för någon. Blir det fel drabbar det kunden.

Doften är tät, mörkfruktig och riktigt fin. En viol som inte alls är särskilt blyg och flera olika slags bär noterar jag. Det är röda bär, björnbär och hallon. Den söta frukten samsas med rötad ved, tjära och något köttigt från charkuteridisken. Paraden av förnimmelse fortsätter med en aning örtighet med tonvikt åt brödkryddor såsom fänkål, grusdamm och syrahtypiskt gummi. Det har nog varit en del fat inblandade för visst doftar det lite vanilj.  

Smaken är tät och småkärv med flera kännetecken för syrah. Frukten är söt med violpastiller, röda bär, hallon, björnbär och lakrits. Från mineralriket ansluter stendamm. En aning fatrondör visar sig bland annat genom en vaniljartad ton. En tydlig lakritston träder fram ju längre middagen förflyter. Det börjar riktigt bra, men efter en stund får jag en känsla av att vinet skulle behöva kylas ned lite. Syrligheten är inte särskilt påtaglig och intrycket blir faktiskt lite jolmigt. Visst är det ett gott vin. Jag hade dock förväntat mig lite mer. Det är lite för sötfruktigt och jag hade nog velat en lite mer markerad syrlighet för att vara riktigt nöjd.

I beställningssortimentet marknadsförs Crozes-Hermitage Cuvée Alberic Bouvet som 2010. Värd att prova tycker jag.

Varunummer: 71554

Pris: 186 SEK

2010 Chablis Premier Cru Fourchaume William Fèvre

I ett försök att liva upp bilderna på bloggen har jag försökt skapa ett stilleben som skildrar mötet mellan två av veckans huvudpersoner. Äntligen har krabbsäsongen dragit igång och en välmatad hona får följa med hem tillsammans med några havskräftor. Bland skaldjuren håller jag nog krabban främst. På grund av rommen är honorna mest eftertraktade och följaktligen det som säljs. En stilla undran, vad händer med alla hannar? 

Den andra huvudpersonen är en Chablis från William Fèvre. Flaskan inhandlas i farten när jag har vägarna förbi ett systembolag eftersom jag provade ett mycket gott vin från producenten i somras. Det är att göra det väl lätt för sig. När jag kommer hem och läser på upptäcker jag att egendomen tydligen släpper vinerna i två tappningar. En variant görs på druvor från egendomen och får därför ståta med Domaine i titeln, medan varianten som görs på inköpta druvor enbart heter William Fèvre. Som synes på flaskan på bilden saknas Domaine ovanför William Fèvre och följaktligen är det ett negociantvin. Jag vet inte om det är någon kvalitetsskillnad.  Det kan dock vara värt att hålla denna information i minnet då de flesta viner som dyker upp i litteratur och tidskrifter är från egendomen. 

Doften är aromatisk och lättflyktig snarare än generös. Fruktkorgen består av päron och gula äpplen samt någon slags melon. Någon enstaka tropisk frukt har smugit sig in och då skulle min gissning vara mango. Fruktsalladen toppas av en pytteliten nypa vanilj. Det doftar också som om någon har klämt på en citron två eller möjligtvis tre gånger. En viss flyktig doft av någon slags fetma som av ull eller bacon kan jag också skönja. Doftspektrumet stramas upp av en tydlig mineralartad nyans. Det är gott och komplext att dofta på. 

Smaken är finstämd och fantastiskt välbalanserad. Det smakar ungefär som när man gör en kompott av mogna höstäpplen och päron och tillsatt lite extra syrlighet med en citron. Det strama intrycket understryks av mineraler, och då främst flinta. Kroppen är inte alldeles slimmad. Viss rondör runt midjan får det genom en ton av bacon och en aning polish. Eftersmaken är riktigt långsträckt och citrusfrisk. Under två dagar dricker vi det med behag till både hälleflundra och skaldjur. Det är riktigt gott. Ett frågetecken skulle jag dock vilja sätta vid prislappen som är väl tilltagen vid jämförelse med det mycket fina basvinet från egendomen (med Domaine på etiketten) som kostar nästan 100 kronor mindre.

Varunummer: 99457 

Prislapp: 259 SEK

2006 Taurasi dei Feudi di San Gregorio

Under senaste året har jag vid två tillfällen lyckats prova Feudi di San Gregorios Taurasi. Båda gångerna var jag lika förtjust. 

Erfarenheterna av Taurasi och viner gjorda på aglianico är mycket goda. Därför var jag inte särskilt orolig när jag drog korken ur flaskan. 

Doften är mullrande rik med körsbär, björnbär och bittermandel. Det är nästan så att den solmogna frukten känns lite likörartad. Viss kryddighet och en läderartad ton hittar jag också. Minsann om det inte också vankades lite dill à la Rioja. 

Smaken fortsätter på den inslagna vägen och levererar italienska mörka och solmogna körsbär i kubik. Tanninstrukturen är härligt sandig och syrligheten är påtaglig. Det hela inramas i en rätt så väl tilltagen träfrack. 

Charm är bara förnamnet. Trots det moderna och generösa snittet känns det ändå tillräckligt rustikt för att inte framstå som utslätat. Jag har ingen aning om det finns någon utvecklingspotential. Det är så gott redan i dag så jag undrar om det finns särskilt mycket att vinna på lagring.

Vinet finns fortfarande kvar runt om i landet. Missa inte att prova det. 

Varunummer: 6282
Pris: 150 SEK