2008 Ciacci Piccolomini d´Aragona Brunello di Montalcino

Sommaren dröjer sig kvar och för att njuta lite extra dricker vi en Brunello di Montalcino från Ciacci Piccolomini d´Aragona. Det här är en producent vars flaskor skymtar förbi emellanåt på systemets hyllor. För ett par år sedan drack jag med mycket stor behållning ett vin från denna producent från 1998. Tyvärr utan att komma ihåg vilken version det var. Nu är det dags igen och det är instegsbrunellon som gäller.

Doften är inte fullt så ursprungstypisk som jag väntade mig. Hyggligt söta körsbär, hallon och vinbär samsas med tydligt kryddiga toner. I den söta frukten finns också något som påminner om sött gods, det kan vara något av Bassett´s vingummin. Andra trevligheter som jag noterar är bitter kakao, viss rökighet, tobak, en gnutta stenig mineral, salmiak och tobak. Överlag uppfattar jag doften som elegant och nyanserad doft på gränsen till tillknäppt.

Smaken är påtagligt kryddig med söta körsbär, hallon och vinbär. Så långt får jag faktiskt nästan grenachevibbar à la södra Rhône. Vidare fortsätter det med en aning kakao, närmare bestämt mjölkchoklad, viol, mineral och trä som kanske kan beskrivas som sandelträ. Kroppen är drygt medelfyllig med att allmänt behagligt avrundat intryck, även om det är liv i syrligheten. Helhetsintrycket dras ned av en aning beska, och då särskilt i avslutet. Men denna malör förutan klingar vinet av långsamt och är på det hela tagen en angenäm och mycket god upplevelse. 

Även om jag är förtjust, och min äkta hälft riktigt begeistrad, så tvekar jag något över att köpa fler flaskor. Saken är väl den att denna brunello inte riktigt förmår att mäta sig med minnet av Casanova di Neris brunello som vi drack tidigare i somras. En annan brunello som dröjer sig kvar i minnet är Il Poggione. Kanske saknar jag lite mer tydliga körsbär och sandiga tanniner för att riktigt gå igång. Men ett riktigt bra vin är det likafullt.

Varunummer: 99404

Pris: 297 SEK

2001 Castello di Brolio Chianti Classico

På temat viner från förr som vi minns har turen kommit till en Chianti som troligtvis återfinns i rätt så många källare och garderober runt om i riket. I början av detta sekel haglade lovorden över Castello di Brolio. Trots att jag då tyckte att det var väl dyrt köptes några flaskor som gått åt under årens lopp. För fem år sedan var jag fortfarande både hänförd och imponerad. 

Årgång 2001 hyllades på sin tid och betraktades som en värdig efterföljare till den klassiska -97:an. Till årgång 2001 hade 15 procent av både cabernet sauvignon och merlot smugits in i blandningen av Castello di Brolio till skillnad från 1997 då enbart sangiovese användes. Vinet har tillbringat 18 månader på franska fat, som till 65 procent var nya. Det är en hel del trä att tugga i sig för ett vin som huvudsakligen framställs på sangiovese. 

När jag häller upp vinet i glasen är det påfallande mörkt, nästan svart som kaffe.

Det första doftintrycket är närmast glöggbetonat med julkryddor, kaffe och choklad samt en antydan till starkvin. Jag minns också en aning sumpighet som återkommer även denna gång. Så särskilt mycket frukt tycker jag inte att det går att dofta sig till, och det gör att vinet känns en aning knutet. Men visst finns det mörka körsbär någonstans i bakgrunden. 

Att vinet fått tillbringa en hel del tid på fat märks i smaken. Det är flera nyanser såsom kaffe, choklad, vanilj och en aning beska. Efter en stund tränger sangiovesefrukten ut mellan springorna i ekfaten, och den är god eftersom det är tämligen mulliga och mörka körsbär. Det är också gott med en tydlig kryddighet. Lite läder och kanske en aning torkad frukt indikerar att det hunnit rinna en del vatten under broarna. I avslutet finns en intressant mintighet som påminner om tandpetare. Kroppen är drygt medelfyllig och behagligt avrundad. Men jag saknar lite tydligare frukt. Det känns som att körsbären inte riktigt får komma till tals.

När maten kommer på bordet blir det uppenbart att detta vin borde konsumerats för några år sedan när den ungdomliga maffiga körsbärsfrukten kunde stå upp mot den tunga fathanteringen. Så fel jag hade för fem år sedan när jag trodde att detta vin skulle utvecklas till det bättre med lagring.

Ett omtalat vin när det begav sig, här är är några andra intryck: här, här, här, här, här, här, här, här och här.

2005 Beaune Clos de Roi Premier Cru Chanson Père et fils

En gång i tiden inköptes ett par flaskor av denna bourgogne för att se hur det skulle utvecklas med några års lagring. På den tiden provade jag inte alltid vinerna innan inköp, så det här är första gången. Här är fler intryck: här, här, här och här.

Domaine Chanson Père et fils är ett av de äldsta husen i Bourgogne med 1750 som födelseår. I dag ägs Chanson av champagneproducenten Bollinger. Ambitionen hos Bollinger vid övertagandet var att höja den mediokra kvaliteten.

Anledningen till att jag grävde fram denna flaska ur källaren var besvikelsen över barolon som beskrevs i föregående inlägg. Det börjar riktigt illa med en kork som med lätthet glider ner i halsen när jag försöker få grepp med korkskruven. När jag får upp korken befinner den sig närmast i upplösningstillstånd och är rejält svampig. 

Jag vet inte om det är korken som spökar, men nog går det att dofta sig till en viss sumpighet. Doftintrycket är förhållandevis varmt med mogna körsbär och jordgubbar som också drar en aning mot konfityr. Annat som noteras är violläkerol och mineral. Gott är det, men inte särdeles generöst eller komplext. Snarare återhållsamt, elegant och med viss begynnande mognad.

Smaken skulle jag beskriva som lätt och elegant om jag skall vara snäll. Om jag skall vara uppriktig så är helhetsintrycket lite väl tunt faktiskt. Körsbär och jordgubbar noterar jag bland smakintrycken. Det mest positiva är att åren i ryggläge gett vinet en harmonisk och avrundad munkänsla och smakintrycken är smått komplexa till följd av en begynnande mognad. 

På egen hand är vinet trevligt och gott. Problemen uppstår när maten kommer på bordet. Den väl lätta kroppen och den diskreta smaken klarar inte riktigt av att samspela ens med kyckling och gräddsås. 

Jag vill gärna tro att just denna flaska inte är riktigt representativ för vare sig producent eller växtplats. Förhoppningsvis skall den återstående flaskan i källaren kunna visa upp ett fyrverkeri av sinnesintryck med ytterligare lite mognad. Om inte känns de 319 kronor som vinet lär ha kostat en gång i tiden som fullständigt bortkastade.

2009 Barolo Flori

Kooperativet Araldica Vini Piemontesi har ungefär 300 medlemmar som förfogar över 900 hektar, som i sin tur ligger till grund för en Barolo som letat sig in i beställningssortimentet. Priset är högst överkomliga 179 kronor och därför blev jag nyfiken när jag såg att årgång 2008 lyckats samla på sig en hel del positiva kommentarer runt om på nätet. Nu är det dock årgång 2009 som gäller, men det skall väl inte spela så stor roll tänkte jag och beställde en flaska.

Det första som jag noterar är att korken är förhållandevis kort och gjord på lim och korksmulor. Sådana är billigare än naturliga korkar och är väl en indikation på att producenten inte tror på långlagring då denna typ av kork riskerar att smulas sönder med tiden.

Utseendet talar tydligt om att här vankas inte något bråddjupt vin. Det är väldigt ljust och transparent. Det är nästintill att jag skulle vilja skriva vattnigt.

Doften kan väl beskriva som lätt och skir med körsbär, en vag antydan till hallonkonfityr, en gnutta nypon, sur brasved och stendamm. Men det är inte något kraftpaket av doften att döma.

Kroppen är lätt och klockar inte in som medelfylligt. Syrligheten är bra och minner om bättre basbourgogne. Körsbären är åt det ljusa hållet, liksom hallonen. Det är trivsamt småkärvt. Avslutet är rätt så korthugget. 

Där ger jag upp och konstaterar att detta vin inte bör ståta med Barolo på etiketten. Det är förvisso ett gott och korrekt vin, men våldsamt överprissatt. Besviken ställer jag flaskan åt sidan och går ner i källaren för att leta reda på något annat att dricka till maten. 

Det är möjligt att årgången spelar roll. Kanske att det kan vara bättre under andra förutsättningar. Tills vidare tycker jag i alla fall att detta vin platsar på avbytarbänken, för det här var inte roligt. 

Varunummer: 70401

Pris: 179 SEK

2005 Crozes-Hermitage Alain Graillot

Jag har inte köat utanför någon systembolagsbutik på flera år, så jag vet inte om den årliga tilldelningen av Crozes-Hermitage utlöser samma kollektiva hamstringsreflex runt om i riket som förr om åren då några tusen flaskor gick åt inom loppet av någon eller ett par dagar. Troligtvis köptes denna flaska på ett nyhetsläpp hösten 2007, men om det var några vassa armbågar inblandade eller ej kommer jag inte ihåg. Det skall bli intressant att se om det hänt något sedan förra gången jag drack det. 

Det är nästan så att jag nyser av den tydliga doften av vitpeppar. Bland de orena doftintrycken utmärker sig främst de unkna källartonerna. Det är rätt höstlikt med gummistövlar och en rökig doft som av sur ved och röda skogsbär. Frukten är söt med framförallt hallon. Någonstans i bakgrunden lurar också ett slags grön inslag som kanske kan kallas för örtigt. Lägg till charkuterier och viol så är doften komplett och typisk. Doften är riktigt god och någorlunda komplex. Men någon särdeles långt framskriden mognad går inte att ana i doften . 

Vinet uppför sig så som jag kommer ihåg det i munnen. Det är mycket smak i en drygt medelfyllig kropp och eftersmaken dröjer sig kvar länge. Det är tätt med mörk skogsfrukt och viol. Lägg till baconkrisp och gummi också. Även om syrligheten är behagligt nedtonad och tanninerna nedslipade upplevs inte vinet som jolmigt. Snarare har några år i källaren bidragit positivt och jag upplever att vinet i dag befinner sig i en väldigt behaglig fas i sitt liv. Det är rent ut sagt förbannat gott och jag kommer definitivt köpa fler flaskor av Graillots Crozes-Hermitage för några års lagring.

Vilket underbart matvin att plocka fram efter några år till en söndagsmiddag med köttbullar med gräddsås och övriga traditionella tillbehör. Till lamm hade det antagligen varit än mer fantastiskt. Som alltid när jag dricker den sista flaskan av ett urgott vin ställer jag mig själv frågan varför det inte finns fler flaskor i källaren. 

2008 Bandol Moulin des Costes Rouge Domaine Bunan

I somras tillbringade vi en vecka i Provence och så kom det sig att vi ett par gånger badade i Cassis. Det skulle visa sig att det var det närmaste jag kom Bandol trots att vägskyltarna utlovade endast en kort bilfärd upp längs kusten. Men både fru och barn var rörande överens om att det inte var läge för vingårdsbesök i 30-gradig värme efter en dag på stranden. När vi kom hem fick jag i stället botanisera bland flaskorna i beställningssortimentet för att få en uppfattning om vad jag gick miste om. Så värst många flaskor har det inte blivit från Bandol. Tidigare i somras drack vi La Bastide Blanche och någon gång i forntiden har jag för mig att jag provat Chateau Pibarnon.

Moulin des Costes från Domaine Bunan är en ny bekantskap. Druvblandningen varierar från år till år. Huvudsakligen används mourvèdre som kompletteras med grenache, cinsault och syrah. 

Doften är varm med röd frukt, solmogna plommon och kanske en gnutta björnbär. En del fat noterar jag, liksom grillkol, charkuterier och en aning pepprighet.

Smaken är syrlig och småkärv med en antydan till eldighet. Bland smakintrycken antecknar jag röda bär, hallon, körsbär, grafit och fat. Intrycket är lite bittert och smått uttorkat, vilket är intressant tillsammans med en tydlig örtighet som faktiskt minner om någon växt från tallriket. Det gör att fruktigheten inte blir solmoget mulligt, utan mer åt det strama hållet. Med luftning ändrar vinet karaktär och den andra dagen är frukten mer mörkfruktig med tydligare björnbör och mindre örtig.

Riktigt gott tycker vi att vinet är eftersom det har en framträdande personlighet. Men det krävs mat för att spegla vinets karaktär. Den strama örtigheten fungerar mycket väl med ugnsrostade grönsaker som kryddats med drivor av timjan och färsk vitlök. Det här är inte ett vin för den som är på jakt efter omedelbar behovstillfredsställelse, utan det har en integritet som kräver uppmärksamhet och god mat.  

Varunummer: 70680

Pris: 187 SEK

2010 Chablis Premier Cru Les Vaillons Domaine Billaud-Simon

För någon vecka sedan behövde jag ett vitt vin till rökt sik. Sålunda drogs korken ur en Chablis från Domaine Billaud-Simon som grundades 1815 och i dag har 20 hektar till förfogande. Växtplatsen Les Vaillons ligger sydväst om Chablis. 

Doften är god med gula äpplen, syrlig citrus och i bakgrunden en antydan till solmogen tropisk frukt som exempelvis mango. Något slags blommigt anslag hittar jag också samt en slags mineralton som påminner om regn på varm stenläggning. Så långt kanske en aning diskret doft även om det är ett lovande första intryck.

De gula äpplena, citrusen och mineralstänket återfinns även i smaken. Syrligheten är aptitretande och pockar på mat att tampas med. Vinet är torrt, balansen riktigt bra och eftersmaken långsträckt. Sedan finner jag också en aning beska som drar ner helhetsintrycket något. Visst är det gott, men ändå infinner sig en vag besvikelse som är svår att återge i en provningsanteckning. Jag tror att jag saknar lite finess helt enkelt för att riktigt gå igång. 

Den som vill ha sin Chablis något mer kraftig och med viss fetma kanske blir mer positivt överraskad. Bortsett från lite gnäll är detta icke desto mindre en riktigt god Chablis som förtjänar att provas.

I beställningssortimentet återfinns detta vin som årgång 2007, men jag fick årgång 2010.

Varunummer: 71226

Pris: 229 SEK