Lammiddag

Även om vi flyttat i sommar är det roligt att kunna behålla kontakten med före detta goda grannar. Så kom det sig att vi lade lammstek och hantverksmässigt förfärdigad korv på grillen. Min tanke var att låta köttsafterna rinna ner i ett tråg under med olika slags lök, rotfrukter och kryddor samt en del rödvin för att även göra såsen på grillen. En lärdom efter detta experiment är att alltid hålla sig till beprövade tillagningssätt när det vankas gäster då middagen annars kan bli väldigt försenad. En andra lärdom är att till nästa säsong behövs ett större Weberklot. Nu blev det till slut en mycket lyckad middag även om uppehållet mellan förrätt och huvudrätt blev onödigt lång. 

Chèvre Chaud är enkelt och barnsligt gott. Till det drack vi 2010 Pouilly Fumé Les Chailloux Silex från Chateau Chatelain. På etiketten är en flintasten prydligt återgiven i gyllene relief. Det är en hänvisning som återkommer även i latinets silex som bland annat betyder flinta utöver att syfta på sten i allmänhet. Den flinthaltiga jordmånen skall enligt vinlitteraturen ge vinerna från Pouilly en viss rökighet, därav tillnamnet Fumé. 

Doften är lätt och förförisk med kiwi och krusbär samt en svårdefinierbar förnimmelse av tvätt som hänger i trädgården för att torka. Även om jag vet att det skall finnas en viss rökighet från flintan tycker jag inte att den framträder så värst överdrivet tydligt. Smaken innehåller även den kiwi och krusbär med citron, grapefrukt och här går möjligtvis att skönja en aning flinta. Mycket gott enligt sällskapet och här är ett vin som är väl värt att prova. 

Sedan var det dags för den sista flaskan av 2001 Vino Nobile di Montepulciano från Poliziano, en producent som i min bok är en stabil baslinjespelare. Vinet köptes in på en Ålandskryssning för några år sedan för 140 kronor. Nu kan man ju tycka att ett vin som hunnit fylla elva år torde uppvisa klassiska mognadsattribut. Så är icke fallet. Utseendet påminner en av gästerna om kaffe. Det är mörkt och helt ogenomträngligt. Doften är djup och koncentrerad med körsbär, kaffe, tjära och rökighet. Inte så värst mycket komplexa mognadstoner här inte. Smaken är tät och väldigt torr med söt körsbärsfrukt som drar lite åt likörhållet. Här åkte nog ett melittafilter fylld med kaffesump med i flaskan både av smak och även grums att döma. En hel del fat torde ha varit inblandade i framställningen en gång i tiden. Visst är det riktigt gott, och det sitter som en smäck till det grillade lammet. Men hur kan ett så gammalt vin uppvisa så pass lite utveckling efter alla dessa år? Det är inte utan att jag börjar fundera på om senare årgångar i källaren är en felinvestering. Lite mer komplexitet och smak av åldrat vin vill jag uppleva efter några år i källaren. 

Slutligen hade gästerna tagit med sig en flaska att fortsätta med efter middagen. Jag kan på rak arm inte dra mig till minnes när jag senast drack Zinfandel. Men det är i alla fall vad som återfanns i glasen. 

Tydligen är Zinfandel, Primitivo och den kroatiska druvan Crljenak identiska. Från att ha varit en vida spridd druva på den östra sidan av adriatiska havet sjönk Crljenak djupt ned i glömskan till dess att enbart enstaka rankor fanns kvar på någon ö utanför den kroatiska kusten. När forskare från USA lyckades fastställa det genetiska släktskapet med Zinfandel ökade populariteten för Crljenak. 

Med en distinkt smak av blåbärs- och rabarberpaj, en likörartad framtoning med en påtaglig eldighet tack vare de 15 volymprocenten, få eller inga tanniner och en väldigt nedtonad syrlighet väcks den filosofiska sidan av mig. Är det inte så att olika slags viner har olika användningsområden? Brukar vi inte dricka en likör till kaffet efter en god middag? En kylig sommarkväll med surrande myggor när huvudrätten är avklarad undrar jag om inte ett eldigt, sammetslent och sötfruktigt vin fungera som sällskapsdryck i väntan på efterrätten, eller kanske rentav som dessertvin? Med rätt perspektiv kan jag nog ändå påstå att ett vin som 7 Deadly Zins faktiskt kan vara gott.

2010 Pouilly Fumé Les Chailloux Silex Domaine Chatelain
Varunummer: 93005
Pris: 149 SEK

2009 7 Deadly Zins
Varunummer: 6690
Pris: 115 SEK

2009 Chateau Fourcas Hosten

Bordeaux 2009 verkar inte ha utlöst någon feeding frenzy som i fornstora dagar på bolaget. Det är befriande skönt att i lugn och ro kunna botanisera i utbudet och vända och vrida på flaskorna.

Andra har provat Chateau Fourcas Hosten och särskilt en kommentar om att man köper detta vin för att man inte har råd att köpa dyrare Bordeauxviner får mig att fundera lite.

Naturligtvis vore livet roligare om lördagsmiddagen kan krönas med en testkörning av den senaste årgången av Lafite Rothschild. Men priset har en återhållande effekt, det måste jag medge. Från tid till annan vädras åsikten att det inte är relevant att diskutera prisvärdet hos viner. Ett gott vin skall bedömas på egna meriter utan att väga in priset i bilden. Jag undrar om de som tycker så vägrar göra avkall på kvaliteten i andra sammanhang i livet. Jag menar, vad är poängen med att skutta runt i en Golf när man kan få en väsentligt häftigare körupplevelse i en Ferrari? Jag utgår också från att enbart Patek Philippe, Rolex eller Bulgari används för att hålla tiden eftersom priset indikerar att de är vida bättre än de flesta andra klockor som finns på marknaden. Att bortse från priset i bedömningen av vin framstår närmast som snobbism för mig eftersom jag tror att de flesta sansade människor gör en avvägning mellan pris och kvalitet i de flesta situationer i livet.

Prissättningsstrategin som tillämpas i Bordeaux är ett bra exempel på vad som kallas Veblen Good efter den nationalekonom som förklarade prissättningen av statusprylar. Det är helt enkelt så att höjda priser i sig skapar ökad efterfrågan för vissa produkter eftersom de blir mer åtråvärda ju dyrare de är. Vad är då poängen med att bortse från vad innehållet i flaskan kostar annat än om man vill demonstrera sitt ekonomiska välstånd? 

Som jag ser det finns två strategier att välja mellan. Antingen ger man sig in i matchen och betalar vad det kostar för att komma över eftertraktade etiketter eller så försöker man komma så långt det går för pengarna. Jag har valt det senare alternativet. Vid valet av Chateau Fourcas Hosten, som inte gjort sig känd som någon av de främsta egendomarna i Bordeaux, vore löjligt att påstå annat än att priset spelar in. 

Medan vinet luftas i glasen läser jag på och noterar att druvblandningen är 45 procent vardera av Cabernet Sauvignon och Merlot, som kompletterats med tio procent Cabernet Franc. 

Doften är dov, nästan mullrande, med mörk frukt, kaffe och någon slags sumpighet. Körsbär och svartvinbär är de bär som jag främst kommer att tänka på. En doft av en slags chokladpralin med vanilj som jag minns från barndomen gör sig också påmind. 

Det första som slår mig när jag smakar på vinet är kärvheten och den pigga syrligheten som känns närmast italiensk. Frukten är tät, mörk och modernt generös med körsbär, plommon och svartvinbär. Det verkar också som någon slängt i melittafilter med kaffesump i faten. Här bjuds rejält på kaffetoner i olika nyanser. Även om intrycket är ungdomligt och modernt finns ett rustikt drag och en del klassiska bordeauxattribut som lämnar ett positivt intryck.

Dag tre har vinet lugnat ner sig och doften är mer typisk med lite stall, läder och tobak jämte den mörka frukten. Även smaken känns mindre spretig och är riktigt bra. Det indikerar väl att att med några års lagring kan det bli en riktigt trevlig upplevelse när bitarna börjar falla på plats. Jag är faktiskt böjd att köpa några flaskor då det kan vara nog så angenämt att lämna statushetsen därhän och bunkra billig Bordeaux. Riktigt gott och prisvärt är mitt omdöme, även om det inte är någon Premier Cru.

Varunummer: 96051
Pris: 175 SEK

2006 Beaune Premier Cru Louise Jadot

En Bourgogne för 179 kronor. Tänk om det är bra. Kanske rentav riktigt bra. Det kanske är så bra att det kan vara värt att lägga undan några flaskor. Det står ju trots allt Premier Cru på etiketten. Kort sagt köpte jag en flaska på prov för att se om det var ett fynd. Frågeställningen var sålunda om det går det att komma undan med en riktigt bra Pinotupplevelse för väsentligt mindre än den sedvanliga taxan? 

Det börjar bra redan när jag synar korken. Det är inte bara en generisk Premier Cru, utan växtplatsen Les Avaux är angiven på korken. Vinet är vackert med transparens och en kristallartad lyster. 

De positiva intrycken fortsätter med den druvtypiska doften. Det är den där svårbeskrivna pinotkryddan i form av någon blandning mellan lakrits och salmiak. Sedan är det också en tydlig körsbärsdoft med hallon och grusdamm. Uppenbarligen har träfat använts i framställningen då jag anar lite vanilj i bakgrunden. 

Smaken är syrligt läskande med körsbär, hallon och en aning lakrits. På slutet drar det mer åt röda bär. Även om smaken är riktigt bra upplever jag kroppen som aningen tunn faktiskt. Vi ställde in kycklinglårfiléer med tre sorters lök, rotfrukter, färska örter och grädde i ugnen i en dryg timme. Till finstämd mat fungerar det trots att det är förhållandevis lätt.   

Hade det varit lite fylligare så hade nog min hamstringsreflex utlösts. Något brakfynd tycker jag inte att det är. Ett gott, korrekt vin från en av världens mest eftertraktade vinregioner för en rimlig penning är mitt omdöme. Det är värt att prova med förväntningarna något nedskruvade. 

Fast när detta skrivs börjar jag tveka lite. Intrycken i skrift framstår som onödigt negativa. Det var ju faktiskt riktigt gott med ett körsbärigt anslag. Både frun och jag var ju mer positiva än vad provningsanteckningarna antyder. Och aningen lätta viner kanske kan fylla ut kostymen med tiden. The jury is still out...

Varunummer: 90118

Pris: 179 SEK

2009 Viña Pedrosa

Spanskt vin verkar föra en tynande tillvaro i bloggosfären. För att inte tala om Rioja som närmast verkar vara bannlyst. Till grillat kött tycker jag i alla fall att det kan vara gott med generösa och fatlagrade spanska viner. Av någon anledning förstärks detta begär ofta sommartid. Nu blev det inte någon Rioja, utan Ribera del Duero i stället.

Bodegas Hermanos Pérez Pasquas har varit verksamma sedan 1980. Egendomen avkastar en halv miljon flaskor per år från 135 hektar. Nu finns inte någon lagringsbeteckning på flaskan. Om det är en Crianza så består den till 100 procent av Tempranillo, eller Tinto Fino som druvan också kallas. Värt att notera är att i reservorna används även Cabernet Sauvignon. Om det är en Crianza så har vinet i sådana fall lagrats under ett och ett halvt år på en blandning av franska och amerikanska ekfat. 

Doften är tät, söt och mörkfruktig med tydliga fat. Fruktpaletten drar åt plommon och björnbär. En angenäm kryddighet noteras och visst börjar det mogna med toner av läder. Min konservativa ådra får sitt när en tydlig doft av dill träder fram. Doften är riktigt god. 

Smakmässigt levereras omedelbar njutning som inte ställer några krav på koncentration. En fyllig och generös matta av solmogen frukt rullas ut. Björnbär och plommon tänker jag på. Tanninerna är lätträknade, men syrligheten är läskande. Även i smaken finns en kryddighet och viss läderartad mognad. Fathanteringen är inte av det diskreta slaget, mer som en kladdig kyss än som en puss på kinden skulle jag säga. 

2009 Viña Pedrosa är ett fantastiskt gott vin som i beaktande av priset förtjänar en mycket stark köprekommendation. Tyvärr är det slut på systemet med undantag för någon enstaka flaska, men väl värt att hålla utkik efter nästa gång det dyker upp på hyllorna. 

Varunummer: 95099 

Pris: 149 SEK

2006 Caprili Brunello di Montalcino

Uppdelningen i nya respektive gamla världen i vinsammanhang framstår inte alltid som en rättvisande beskrivning. Visst finns det regioner i den så kallade gamla världen, såsom Bordeaux eller Bourgogne, som har sekellånga traditioner. Sedan finns det också appellationer som faktiskt är nutida fenomen. Ta till exempel Brunello di Montalcino. Vinet är känt sedan slutet på 1800-talet. Druvorna odlas i Europas äldsta och främsta kulturbygder. Men det var först på 1980-talet som efterfrågan och produktionsvolymerna tog fart. 

Tanken slår mig när jag på Caprilis hemsida läser om hur familjen Bartolommei arrenderade mark innan de köpte loss Caprili 1965 och planterade de första rankorna. Då fanns det ungefär ett dussintal producenter av Brunello. Även om Caprili inte har sekellånga anor inom vinframställningen såsom Frescobaldi eller Antinori så kan egendomen ändå räknas bland de äldsta när det gäller framställning av Brunelloviner. 

Doften är djup och tät på ett sätt som minner om Grenache med körsbär och plommon och en aning likörartade toner. Men det är tydligt italienskt med en läskande kärv ton av svart te, salvia och viol. Fatlagringen har satt sina spår med en dos vanilj också. Det är dock inte franska fat som använts, utan botti av olika storlekar. Doften är riktigt god och drar åt det mörka hållet. 

Smaken är både ungdomligt kärv och omedelbar med en yppig frukt som drar främst åt körsbär. Att sex år gått sedan skörden märks inte tycker jag. Det är nästan så att det känns lite bläckigt då frukten drar åt det mörka och täta hållet. En tydlig ton av viol tycker jag också finns där. Fathanteringen är riktigt bra och ger lite extra pondus utan att på något sätt störa helhetsintrycket. Sedan är det ju detta med de toskanska sandiga tanninerna som är så uppfriskande. Eftersmaken är riktigt lång och tät. Det enda negativa intrycket är den påfallande eldigheten. Det finns viner som klarar av att balansera 14,5 procent. Tyvärr tycker jag inte att det är så i det här fallet. Alkoholhettan är markant framförallt i början och tar över lite väl mycket i eftersmaken. 

Som så ofta är fallet med italienska viner växlar det upp och smakar bättre i sällskap med lite mat. Den första dagen drack vi det med kycklingfiléer med gräddsås. Vinet lugnade ned sig när syrlighet och tanniner fick kämpa med maten. Den andra dagen var intrycket mycket mer harmoniskt och nedtonat med kärva körsbär som fungerade alldeles förträffligt till skivor av grillad flankstek. 

Ett riktigt gott vin som tyvärr dras med lite för mycket eldighet för att fungera optimalt för mig. Om några år när bitarna är på plats lär det bli en riktigt bra upplevelse. Det finns fortfarande några enstaka flaskor kvar för den som vill prova. 

Varunummer: 95045
Pris: 269 SEK

2011 Château du Cléray Muscadet Sèvre et Maine sur Lie

När solen tittar fram mellan skurarna och temporärt förmår höja temperaturen till något som liknar sommarförhållanden är det läge för anspråkslösa viner att sippa på medan maten ligger på grillen. 

När jag läser på visar det sig att Muscadet inte är en druva, utan en appellation där en släkting till Chardonnay som heter Melon de Bourgogne används i vinerna. Det framgår också att Melon de Bourgogne lokalt kallas för Muscadet. Enkelt att hålla reda på, eller hur? Muscadet Sèvre et Maine är en appellation som ligger ganska nära mynningen på Loire. 

Doften är fin. Torr, frisk och fräsch med karaktär av päron, honungsmelon, mineral och med viss fetma. Smaken är läskande frisk med päron, äpple, citrus och en aning fetma samt en antydan till spritsighet. Det går säkert att skriva en panegyrik över detta vin. Jag nöjer mig med att konstatera att det är en krispig och slankt finstämd delikatess som fungerar utmärkt som aperitif eller till fisk och skaldjur. 

Varunummer: 2185
Pris: 62 SEK

2006 Castelgiocondo Brunello di Montalcino Marchesi di Frescobaldi

För fyra år sedan offentliggjordes misstankar om att otillåtna druvor användes i Brunelloviner, som enbart får framställas av en variant på Sangiovesedruvan. Brunellopoli, som skandalen kallades, höll på att ta en ända med förskräckelse för producenterna när den amerikanska federala myndigheten för alkohol, tobak och vapen hotade med att beslagta Brunelloviner om italienska myndigheter inte kunde säkerställa att innehållet i flaskorna stämde överens med de lagstadgade ursprungsmärkningskraven. En sådan åtgärd hade fått katastrofala effekter eftersom USA står för 25 procent av marknaden för Brunelloviner. På italienskt juridiskt manér upplöstes skandalen i intet utan att någon fälldes i domstol eller omvärlden med säkerhet fick veta vad som faktiskt hade hänt. 

Denna historia dyker upp ur minnet när jag bekantar mig med 2006 Castelgiocondo. Producenten Marchesi di Frescobaldi var en av flera som offentligt medgav att de var föremål för utredning för att ha kringgått reglerna för ursprungsmärkningen. 

Noteringarna blev lite knapphändiga eftersom det var annat som tilldrog sig min uppmärksamhet, men doften upplevde jag som något tillbakahållen. Det kan kanske i och för sig kan tillskrivas min iver att börja sniffa så snart korken dragits ur flaskan. Jag noterar i vilket fall körsbär, jordgubbar, rökighet och en aning torkad frukt. Smakintrycken är desto mer generösa med körsbär, jordgubbar och svart te som innesluter en kärna av läkerol. Efter hand förnimmer jag också lite fatrondör. Tanninerna är finkornigt sandiga och kroppen åt det medelfylliga hållet vilket sammantaget gör att balansen i min bok är oklanderlig.

Det är svårt att motstå denna årgång som förmår att gå på elegans snarare än kraft. Förmågan att kombinera en förhållandevis lätt munkänsla med mycket smak gör att tankarna efter hand letar sig åt Piemonte till. Om det här är resultatet av överläggningar om vilken stil som borde känneteckna Brunelloviner i kölvattnet på Brunellopoli så tror jag att skandalen kan ha varit av godo. Mer tradition och elegans är att föredra framför några av de kraftpaket som jag provat från andra producenter förr om åren. 

Det här är prickar klockrent mina smakpreferenser och det skall bli en fröjd att följa utvecklingen hos resterande flaskor under kommande år. Tyvärr verkar det vara slut på bolaget, men det går säkert att köpa någonstans utomlands.