Bordeaux har en särskild lyskraft i vinvärlden med kända producenter och mytomspunna appellationer som även många utanför de invigdas skara känner till. För mig i likhet med många andra är förmodligen Bordeaux en milstolpe som skall passeras innan vinintresset letar sig vidare vid sidan av allfarvägen. Hösten 2007 begravde jag mig därför i olika vinskribenters poängsättning av egendomarna inför Systembolagets primörsläpp av årgång 2004. Mitt beslut att gå så att säga all in underlättades av att Decanter utnämnde årgång 2004 från Bordeaux till "the last affordable vintage" då alla förväntade sig dramatiskt höjda priser för årgång 2005.
Vid denna tid rådde ofta en febrig stämning vid släppen på bolaget med långa köer. Självfallet var de mest åtråvärda objekten slut långt innan jag blev insläppt. Jag vill minnas att jag särskilt grämde mig över att 2004 Chateau Leoville Poyferre tog slut de första minuterna. Behovet av snabb reaktionsförmåga förde med sig att jag fick köpa på mig en massa flaskor utan att ha en aning om hur de smakade. När jag väl sedan satt med alla dessa ströflaskor av allt från Super seconds till Cru Bourgeois ville jag ju inte öppna upp dem innan de nått en viss mognad.
Med tio år på nacken tänkte jag att det är dags att börja beta av årgång 2004 och bilda mig en uppfattning om Bordeaux. Fram åkte Chateau Talbot som är en fjärde cru. Vinet brukar bestå av ungefär två tredjedelar Cabernet Sauvignon, en rejäl skvätt Merlot och därtill ett par smärre andelar Cabernet Franc och Petit Verdot.
För att förutsättningarna skall bli de rätta steker vi lamminnanlår lätt med rosmarin och timjan innan de får gå klart i ugnen. Vi gör en lika enkel som makalöst god sky av köttsafterna genom att vispa i en skvätt vitt vin. Potatisen skivas kvartscentimetertjockt och rostas en dryg timme i ugnen för rätt krispighet.
Jag vet inte om jag förväntat mig pukor och trumpeter. Men nog hade jag förväntat mig ett mer imposant första intryck. Det är mer förnimmelser och nyanser än direkta dofter. Moccakaffe, röda körsbär, tobak, läder och blyertspenna förmår jag urskilja i den återhållsamma elegansen.
Smaken är också ytterst elegant på gränsen till diskret. Det som slår mig, och som även frun noterar, är den underbara balansen där syrlighet och kärvhet smällt samman på ett underbart vis. Den knappt medelfylliga kroppen bidrar även den till att ge det hela en påtaglig aura av finess. Jag undrar över hur i hela friden min måttligt vinintresserade fru kan hamna i Italien där jag trevar efter de typiska markörerna för Bordeaux. Men det stämmer. Det är faktiskt lite mer körsbär än svartvinbär. Även moccatonerna kan leda tankarna mot den mer yviga fathantering som präglar så många av de toskanare som jag släpar hem, även om de i detta fall är mycket mindre påtagliga. Där finns också en aning örtighet som stramar upp vinet och som jag uppskattar. Sedan är det svårare att beskriva en slags krämig struktur som ger ytterligare en dimension till upplevelsen.
Visst är det ett gott vin. Men det framkallar inte gåshud. Det är snarast med ett uns av besvikelse som jag konstaterar att jag förväntat mig lite mer. Kanske är det så att diskretion och elegans inte förmår mäta sig med de mer kraftfulla upplevelser som yngre viner förmår leverera.
Jag har för mig att jag betalade i häradet av 300 kronor för sju år sedan. Var det prisvärt? Det kan kanske vara som så att det krävs några fler flaskor mogen Bordeaux innan smaklökarna är kalibrerade och jag kan ge en mer rättvis bedömning i den frågan. I dag skulle jag nog sträcka mig till att det i alla fall inte var pengar i sjön, utan rimligt för ett gott vin som mognat väl.
