2006 Gigondas Pierre Aiguille

Det är inte samma värme i solen som för ett par veckor sedan. Det betyder att sommaren är över för denna gång och att hösten står för dörren. Det är därför med viss melankoli som vi tar bilen ut på landet för en promenad bland sädesfälten. En fördel med barn är att man lär sig mycket på nytt, som exempelvis de fyra sädesslagen. Pedagogiskt försöker jag och L förklara för sonen att den mognande säden kommer malas till det mjöl som vi använder till att baka bröd. Väl hemma så kan jag faktiskt inte avgöra om det var vete eller korn som vi såg. Råg eller havre kan det dock inte ha varit, så mycket kan jag säga.

Även i trädgården har vi planterat en del för att sonen skall få en känsla för hur maten kommer på bordet. Här bör poängteras att det vi kallar trädgård för utsocknes kan framstå som väl pretentiöst då begreppet i Stockholm ofta avser en gräsyta som kan hållas efter med sekatören, och gräsklippare är något för överambitiösa. En rejäl trädgård i Stockholm kallas följaktligen för ”parkliknande miljö” i mäklarprospekten.

Nu börjar enstaka tomater mogna. De hinner knappt anta en orange kulör innan sonen ivrigt är framme och river av dem för att stolt visa att han fattat galoppen. Ett bett och så kastar han dem åt sidan. Det påminner mig om när vi var i Toscana i somras och han smakade på de gröna omogna Sangiovesedruvorna, bara för att upptäcka att de inte alls smakade lika sött och gott som de mycket uppskattade Thompson seedles som vi brukar köpa i affären.

För att få färska kryddor till maten påtade jag ner rätt mycket i rabatterna förra året med varierande resultat. Det tog ett år innan både timjan och dragon tog sig ordentligt. Salvian däremot verkar dock inte trivas särskilt bra. Vill man ha löss och sniglar i trädgården är salvian desto mer effektiv har jag lärt mig. Kryddorna hör ju den varma och ljusa årstiden till, och jag kommer sakna dem.

Ett misstag som jag gjorde var att sprida en påse frön med sandsenap (i dag mest känt under sitt italienska artistnamn ruccola) här och var. Sandsenap växer som ogräs och har, till skillnad från bladen som säljs i butiken, en distinkt smak av pepparrot som gör den svåranvänd i matlagning. Det mesta åker därför på komposthögen.

Men det gäller att glädjas över sådant som hör hösten till, såsom äpplen. Vi plockade några stycken igår och gjorde säsongens första Tarte Tatin. Det är så vansinnigt gott att jag skulle vilja utnämna Tarte Tatin till drottningen bland pajer. Det blev väl inte överdrivet lyckat just denna gång, och det är bara att sitta stil i båten till dess att Cox orange börjat dyka upp i fruktdiskarna eftersom denna äppelsort fungerar väldigt bättre.

En annan rolig grej att pyssla med under vinterhalvåret är brödbak. I stället för att krångla med att uppfostra en egen surdeg från grunden åkte jag till ett lokalt bageri och hämtade hem en liter för ett par veckor sedan. Få saker sprider så mycket glädje på morgonen som när man har nygräddat bröd till frukostmackan. Få saker kan å andra sidan sänka humöret så mycket som när det inte riktigt blev som man tänkt sig…

Annat som hör hösten till är rustika rödviner. Säsongen för sirlig Sauvignon blanc och rosévin är över känns det som. Denna vecka slog jag till på ett vin från Gigondas. Det är ännu en appellation som jag bara druckit någon enstaka flaska från och därför får jag ta fram vinlitteraturen för att ta reda på mer.

Gigondas är en av flera appellationer i södra Rhône som uppstått ur Côtes du Rhône och där följaktligen Grenache dominerar. Egen appellationstatus fick man 1971. Gigondas gränsar till Vacqueyras och benämns ibland som lillebror till Chateauneuf du Pape. Enligt wikipedia kommer namnet av att romarnas andra legion använde orten för vila och återhämtning. I likhet med många andra kända vinregioner producerades i historisk tid vitt vin för att efter hand få slagsida åt det röda hållet. Fram till andra världskriget användes röda viner härifrån främst till att förstärka tunna viner från Bourgogne. Den stränga vinter som 1956 ödelade många vingårdar i Bordeaux gjorde att många döda olivträd ersattes med vinrankor i Gigondas. Reglerna för appellationen stadgar i dag att maximalt 80 procent får vara Grenache, minst 15 procent skall utgöras av Syrah och Mourvedre och resterande tio procent får bestå av andra Rhônedruvor utom Carignan. Jaboulet har valt att använda 80 procent Grenache och tio procent vardera av Syrah och Mourvedre. För fler detaljer hänvisas till hemsidan.

När jag doftar på denna Gigondas efter en stund i karaffen åker mungiporna upp. En tät och söt körsbärsfruktighet som ackompanjeras av nypon, viol, te, charkuterier och limstift noterar jag. Mungiporna kvarstår i upphissat läge efter första klunken. Fylligt och kryddigt med körsbär och lakrits som ackompanjeras av te, läkerol, nypon och chark. Men vinets behållning, och särskilt i jämförelse med en del annat från södra Rhône som jag provat, är den matvänliga tanninstrukturen som ramar in frukten. Det träffar klockrent mina smakpreferenser. Den enda minusposten i provningsprotokollet är den väl tilltagna alkoholen. Jag har förstått så mycket att 14,5 procent inte är överdrivet i denna del av Frankrike.

Utan ingående kunskap om viners lagringsduglighet tror jag mig dock ana att detta vin kan bli en mycket positiv upplevelse för den som lägger undan några flaskor några år. Vänner av Chateauneuf du Pape tror jag har en del att vinna på att ta en närmare titt på detta vin, likheterna finns där. Två tummar upp och en stark köprekommendation får bli slutomdömet.

Varunummer: 75402
Pris: 244 SEK