I början av 1980-talet fick de nuvarande ägarna till Fossacolle köpa loss marken och 1984 planterades de första brunellovinstockarna. 2002 släpptes de första Brunellovinerna från årgången 1997 ut på marknaden.
Eftersom både doft och smak formligen skriker merlot undrar jag om Fossacolle måhända varit en av de egendomar runt Montalcino som använt förbjudna druvor. Dov, murrig och jordig doft med plommon och kanske lite korinter signalerar inte Toscana för mig. Förvisso finns surkörsbären där också. Rökt medwurst och nagellack hittar jag också i doften. Dov plommonfrukt och korinter återfinns bland smakintrycken, och därtill torkad frukt som ett kvitto på de tio år som gått sedan druvorna skördades. Körsbär och blodapelsin noterar jag också efterhand. Tidens tand har också slipat ned tanninerna och syrligheten till en behaglig nivå. Tyvärr stör viss alkoholhetta.
Ett gott vin, maffigt och med tryck i, men det saknar typicitet och komplexitet. Det vill säga inte på långa vägar när värt de 35 euro som det kostade på plats en gång i tiden. Jag kan inte komma från misstanken att producenten i allt för stor utsträckning sneglat på vad som går hem i USA, som ju är Brunellovinernas största exportmarknad.
Till sist får jag nog också konstatera att jag fått ett kvitto på att mina smakpreferenser ändrats under de fem år som gått sedan inköpet.
2 kommentarer:
Att upptäcka att smakpreferenserna ändrats är alltid lika "snopet", typ hur kunde jag gilla det här? Samtidigt är det lika roligt att upptäcka att man prickat rätt med ett vin efter ett par år i källaren!
Ja, verkligen. Hade jag följt mina smakpreferenser stenhårt i början hade garderoben sannolikt bågnat av Amarone.
En detalj i sammanhanget, kanske inte helt oviktig, är att några riktiga bommar som hämtats ur garderobens djup rekommenderats stenhårt av diverse vinskribenter en gång i tiden. Vilket egentligen bara understryker hur viktigt det är att själv bilda sig en uppfattning.
Skicka en kommentar