The judgement of Lidingö

Dags även för mig att skriva ned några funderingar efter helgens Judgement of Lidingö. Bordeaux mot Kalifornien. I efterhand inser jag att det inte är så smart att vänta några dagar med att skriva ner blogginlägget. Minnet sviker och lusten att skriva förvandlas till en kvarnsten runt halsen. Nåväl, vissa saker i livet måste göras och här kommer mina intryck från lördagens övning.

Till att börja med var det enormt roligt att träffa en samling kunniga vinälskare, och bland dem flera bloggare som jag följer. Ett stort tack till mise en bouteille för ett minst sagt väldigt generöst värdskap och vinintresserad för en gedigen organisering. Flera har också skrivit om sina intryck (här, här, här) och här.

Som preludium bjöds på klart mogen och oxiderad champagne från Ayala från 70-talet uppskattningsvis. Därnäst en härlig 2000 Simcic Chardonnay Reserve från Slovenien med citrus, popcorn och tydliga fat. Det är roligt att kunna bocka av ännu ett vinland och vidga vyerna.

Så över till huvudaktörerna i detta drama. Jag märkte i efterhand när jag läste provningsanteckningarna att de är lite enahanda ungefär på samma sätt som pizzeriornas grundkompositionen tomat, ost och skinka. Det underlättar inte läsvärdet att löpande skriva om svartvinbär, cassis, läder, ceder och kaffe om man så säger.

Första vinet ut i den första flighten av sex yngre viner var 2004 Beringer Private reserve som jag satte först på grund av en generositet som inte kantrade över. Den kom trea i sammandraget.

Det andra vinet satte jag på andra plats. Slankt och elegant noterade jag, och gissade därför på Bordeaux. Det var 2002 Mayacamas Cabernet Sauvignon och den kom sist totalt.

2001 Chateau Pontet Canet satte jag på tredje plats och uppskattade balansen och generositeten. Här var oenigheten inte stor mot övriga gängets som placerade vinet på andra plats.

Ett lik fick bäras ut på bår och 2002 Chateau Palmer hoppade in som ersättare. Jag satte den näst sist, och det beror på att jag upplevde den som knuten och ogenerös, om än slank och mycket god. Med lite längre tid i karaffen är det möjligt att den hade varit i bättre form. Den kom trea totalt.

2004 Forman Cabernet Sauvignon tyckte jag var för alkoholstinn och med viss restsötma, så den satte jag sist. Kom femma totalt.

Vinnaren, 2000 Chateau le Bon Pasteur satte jag på fjärde plats och gissade på Kalifornien.

Av de första sex vinerna lyckades jag lista ut varifrån fyra kom. Det var hyggligt lätt att känna skillnaderna. Men de var mer som förenade än skilde vinerna åt i och med att det var en jämn och hög kvalitet. Ett vin uppfattade jag som lite bättre och ett vin som något sämre med fyra viner däremellan som i mitt tycke var likvärdiga och som jag rankade därför att så krävdes.

I pausen fick vi oss till livs en lite murrig och sötfruktig 1999 Frog´s Leap. Även en 2006 Hans Wirscheng Silvaner från Franken gick åt.

Andra flighten bestod av lite äldre viner. Först ut var en 1984 Dunn Cabernet Sauvignon kom på sista plats både hos mig och bland övriga. Behagligt, mjukt och moget gott vin.

1990 Chateau Leoville Barton upplevde jag som mycket god, men lite ogenerös och stram. Därför satte jag den näst sist medan den kom tvåa totalt.

1987 Silverado Vineyards Cabernet Sauvignon var lite ogenerös först med kom sedan riktigt bra och jag satte den på tredje plats. Den kom fyra totalt.

Vinnaren för mig var 1994 Spotswoode Cabernet Sauvignon eftersom jag gillade den mjuka stilen med svartvinbärig och likörig söt frukt. Totalt kom den trea.

Bäst doft bland de provade vinerna hade 1986 Chateau Talbot med klassiska attribut som svartvinbär, källartoner, tobak och ceder. Fantastiskt god och utvecklades bra under kvällen och tog hem segern. Jag satte den på andra plats.

1995 Chateau Lynch Bages upplevde jag som lite stjälkig mitt i all god svartvinbärs- och plommonfrukt. Det drog ned betyget och jag satt den på som fyra. Femma totalt.

Det var betydligt svårare tyckte jag att placera vinernas hemvist rätt i andra flighten. Här lyckades jag bara klura ut varifrån tre av vinerna kom. Det var också jämt skägg med en knapp seger för Frankrike i min sammanlagda ranking.

Även om Frankrike rodde hem segern bland provarna så är USA min moraliska segrare. De var mindre alkoholstinna fruktbomber än vad jag trodde och därmed är jag en fördom fattigare. Kalifornien gav mersmak, helt klart.

Som balsam för gommen bjöds sedan två bourgogneviner från 2006 Rapet & Fils Corton Grand Cru och 2002 Pousse d´Or Corton Clos du Roi. Speciellt den senare var storleken större med härlig balans och frisk hallonbärighet. Ytterligare en lärdom från denna kväll är att dricka mer Bourgogne. Den avslutande madeiran från 1906 var enastående god med en pigg syrlighet efter alla år och en god smak av torkad frukt och kola.

2006 Chateau Pibran

Jag är väldigt svag för viner från Toscana, och då särskilt Chianti.

Det är något särskilt med ett vin som har en sötfruktig doft av körsbär och plommon med en viss gräsig anstrykning. Följ upp det hela med fat à la Rioja med lite dill och mer av vanilj. En bra toskanare utmärks av ett bra grepp i syror och tanniner som lindar in körsbär och svartvinbär med lite korinter på ett hörn. Lägg därtill lite skön fatvanilj som rundar av det hela. Chianti är ju bara för gott.

Döm om min förvåning när det står Pauillac på etiketten. För det är ju därifrån som Chateau Pibran kommer. Det hade jag aldrig gissat om jag provat vinet blint. I dagsläget är doften ett snäpp bättre än smaken, och det kan ju vara en indikation på att intressanta saker kan hända med lite lagring.

Av viner från Pauillac har jag fått lära mig att jag skall förvänta mig strama svartvinbär med cigarrlåda och annat godis. Men Chateau Pibran använde sig av 70 procent Merlot när årgång 2006 skapades. De tydliga toskanska vibbarna fick jag även när jag provade 2006 Chateau de la Dauphine som också görs huvudsakligen av Merlot. Är det helt enkelt så att ung Merlot liknar Sangiovese?

Hur som haver, Chateau Pibran är ett rättframt och gott vin som jag tyvärr finner lite för dyr i förhållande till vad det levererar. Därför har jag svårt att ge en köprekommendation.

Läs fler som provat här.

En eloge vill jag passa på och ge Systembolaget som tar in flera viner, bland annat detta, på halvflaska.

Varunummer: 98259
Pris: 253 SEK 75cl/135 SEK 37,5cl

2007 Villa Cafaggio

Efter en längre tids bloggpaus är det dags för en nystart. Under sommaren har andra saker pockat på uppmärksamheten och lusten att dela med sig av sina vinupplevelser har inte varit så stor. Nu när hösten är här och livet går mer på rutin så att säga kanske det kan bli lite ordning på bloggandet också. Då min medbloggare står för de mer ordrika inläggen är jag lite mer återhållsam.

Lämpligt nog nystartar jag med samma vin som denna blogg startade med, standardchiantin från Cafaggio. Nu i 2007 års upplaga. Enligt uppgift är 2007 liksom 2006 en bra årgång i Toscana. Senast bloggen provade vin från Cafaggio var det San Martino som var föremål för granskning. Det gav blandade känslor. Visst, ett riktigt gott vin, men för pengarna inte lika imponerande.

Cafaggios baschianti är rakt igenom Sangiovese och lagras i stora fat under ett år, inga nymodigheter alltså.

Det märks också på både doft och smak. Detta är en traditionell chianti i dess bästa bemärkelse. Ett medelfylligt vin som är piggt, fruktigt, elegant och med en fin eftersmak. Perfekt denna dag samtidigt som sommaren går mot sitt ofrånkomliga slut. Ett vin som får mig att fundera på om det inte vore en riktigt bra idé att åka till Toscana snart.. Lagringspotentialen är jag dock något tveksam till, för min del är detta vin på topp nu och förtjänar att drickas ungt.

Två tummar upp för denna upplaga av Villa Cafaggio 2007 med andra ord.

Varunummer: 22817
Pris: 145 SEK

2006 Gigondas Pierre Aiguille

Det är inte samma värme i solen som för ett par veckor sedan. Det betyder att sommaren är över för denna gång och att hösten står för dörren. Det är därför med viss melankoli som vi tar bilen ut på landet för en promenad bland sädesfälten. En fördel med barn är att man lär sig mycket på nytt, som exempelvis de fyra sädesslagen. Pedagogiskt försöker jag och L förklara för sonen att den mognande säden kommer malas till det mjöl som vi använder till att baka bröd. Väl hemma så kan jag faktiskt inte avgöra om det var vete eller korn som vi såg. Råg eller havre kan det dock inte ha varit, så mycket kan jag säga.

Även i trädgården har vi planterat en del för att sonen skall få en känsla för hur maten kommer på bordet. Här bör poängteras att det vi kallar trädgård för utsocknes kan framstå som väl pretentiöst då begreppet i Stockholm ofta avser en gräsyta som kan hållas efter med sekatören, och gräsklippare är något för överambitiösa. En rejäl trädgård i Stockholm kallas följaktligen för ”parkliknande miljö” i mäklarprospekten.

Nu börjar enstaka tomater mogna. De hinner knappt anta en orange kulör innan sonen ivrigt är framme och river av dem för att stolt visa att han fattat galoppen. Ett bett och så kastar han dem åt sidan. Det påminner mig om när vi var i Toscana i somras och han smakade på de gröna omogna Sangiovesedruvorna, bara för att upptäcka att de inte alls smakade lika sött och gott som de mycket uppskattade Thompson seedles som vi brukar köpa i affären.

För att få färska kryddor till maten påtade jag ner rätt mycket i rabatterna förra året med varierande resultat. Det tog ett år innan både timjan och dragon tog sig ordentligt. Salvian däremot verkar dock inte trivas särskilt bra. Vill man ha löss och sniglar i trädgården är salvian desto mer effektiv har jag lärt mig. Kryddorna hör ju den varma och ljusa årstiden till, och jag kommer sakna dem.

Ett misstag som jag gjorde var att sprida en påse frön med sandsenap (i dag mest känt under sitt italienska artistnamn ruccola) här och var. Sandsenap växer som ogräs och har, till skillnad från bladen som säljs i butiken, en distinkt smak av pepparrot som gör den svåranvänd i matlagning. Det mesta åker därför på komposthögen.

Men det gäller att glädjas över sådant som hör hösten till, såsom äpplen. Vi plockade några stycken igår och gjorde säsongens första Tarte Tatin. Det är så vansinnigt gott att jag skulle vilja utnämna Tarte Tatin till drottningen bland pajer. Det blev väl inte överdrivet lyckat just denna gång, och det är bara att sitta stil i båten till dess att Cox orange börjat dyka upp i fruktdiskarna eftersom denna äppelsort fungerar väldigt bättre.

En annan rolig grej att pyssla med under vinterhalvåret är brödbak. I stället för att krångla med att uppfostra en egen surdeg från grunden åkte jag till ett lokalt bageri och hämtade hem en liter för ett par veckor sedan. Få saker sprider så mycket glädje på morgonen som när man har nygräddat bröd till frukostmackan. Få saker kan å andra sidan sänka humöret så mycket som när det inte riktigt blev som man tänkt sig…

Annat som hör hösten till är rustika rödviner. Säsongen för sirlig Sauvignon blanc och rosévin är över känns det som. Denna vecka slog jag till på ett vin från Gigondas. Det är ännu en appellation som jag bara druckit någon enstaka flaska från och därför får jag ta fram vinlitteraturen för att ta reda på mer.

Gigondas är en av flera appellationer i södra Rhône som uppstått ur Côtes du Rhône och där följaktligen Grenache dominerar. Egen appellationstatus fick man 1971. Gigondas gränsar till Vacqueyras och benämns ibland som lillebror till Chateauneuf du Pape. Enligt wikipedia kommer namnet av att romarnas andra legion använde orten för vila och återhämtning. I likhet med många andra kända vinregioner producerades i historisk tid vitt vin för att efter hand få slagsida åt det röda hållet. Fram till andra världskriget användes röda viner härifrån främst till att förstärka tunna viner från Bourgogne. Den stränga vinter som 1956 ödelade många vingårdar i Bordeaux gjorde att många döda olivträd ersattes med vinrankor i Gigondas. Reglerna för appellationen stadgar i dag att maximalt 80 procent får vara Grenache, minst 15 procent skall utgöras av Syrah och Mourvedre och resterande tio procent får bestå av andra Rhônedruvor utom Carignan. Jaboulet har valt att använda 80 procent Grenache och tio procent vardera av Syrah och Mourvedre. För fler detaljer hänvisas till hemsidan.

När jag doftar på denna Gigondas efter en stund i karaffen åker mungiporna upp. En tät och söt körsbärsfruktighet som ackompanjeras av nypon, viol, te, charkuterier och limstift noterar jag. Mungiporna kvarstår i upphissat läge efter första klunken. Fylligt och kryddigt med körsbär och lakrits som ackompanjeras av te, läkerol, nypon och chark. Men vinets behållning, och särskilt i jämförelse med en del annat från södra Rhône som jag provat, är den matvänliga tanninstrukturen som ramar in frukten. Det träffar klockrent mina smakpreferenser. Den enda minusposten i provningsprotokollet är den väl tilltagna alkoholen. Jag har förstått så mycket att 14,5 procent inte är överdrivet i denna del av Frankrike.

Utan ingående kunskap om viners lagringsduglighet tror jag mig dock ana att detta vin kan bli en mycket positiv upplevelse för den som lägger undan några flaskor några år. Vänner av Chateauneuf du Pape tror jag har en del att vinna på att ta en närmare titt på detta vin, likheterna finns där. Två tummar upp och en stark köprekommendation får bli slutomdömet.

Varunummer: 75402
Pris: 244 SEK

2004 Val di Suga Brunello di Montalcino

Dags för ytterligare en Brunello di Montalcino från den goda årgången 2004. Denna gång är det Systembolagets trotjänare Val di Suga från Tenimenti Angelini. Angelini Group har många strängar på sin lyra. Jämte läkemedel återfinns tre egendomar i Toscana bland de många strängarna. Bland annat görs en god Vino Nobile di Montepulciano på gården Tenuta Trerose under namnet Simposio som återfinns på Systembolaget, vilket även gäller chiantin San Leonino.

Efter att ha läst flera recensioner med goda vitsord tänkte jag att det vore roligt att prova 2004 Val di Suga. Sent omsider började den nya årgången strömma in på Systembolagets hyllor långt efter det att diverse vinkritiker fått förmånen att prova den senaste årgången. Andra har också väntat.

Doftintrycken är tämligen okomplicerade med tydliga toskanska körsbär som ackompanjeras av plommon. Där finns också örtighet, tobak och te. Smakintrycket domineras av tät Sangiovesefrukt med kärva och söta körsbär som leder tankarna mer år Chianti än Montalcino, skulle jag vilja säga. Denna Brunello har bra bett i tanniner och syra. Tyvärr dras helhetsintrycket ner av viss alkoholhetta tack vare de 14,5 procenten. Det är ganska lättillgängligt och rättframt redan i dag.

Jag faller inte i farstun, utan nöjer mig med att konstatera att det är gott. 2004 Col d´Orcia som jag provade i somras är nog egentligen mer i min smak med mer elegans och komplexitet, om än att det är lite lättare och tråkigare i stilen. Val di Suga har helt enkelt lite mer kropp och tryck i smaken. Kanske skall jag köpa en flaska av vardera sorten och blanda efter behag? På sikt tror jag dock att Val di Suga kan bli mer komplex och måhända alkoholen kan integreras bättre. Det är ett välgjort och gott vin som nog förtjänar att provas. Men det är inte riktigt min stil och utifrån mina smakpreferenser har jag svårt att dela ut en köprekommendation.

Varunummer: 42302
Pris: 249 SEK

2006 Les Hauts du Castellas

På fredagskvällen får jag och ätteläggen ordna middag på egen hand. Upplagt för en grabbkväll med en t-benstek på grillen sålunda. Och vin till pappa. Jag hade sett fram mot att prova en ytterligare en Brunello di Montalcino från 2004. Men uppenbarligen är det fler än jag som sett fram mot årgångsbytet av Val di Suga eftersom det inte fanns en flaska kvar.

Istället föll mitt intresse på en Vacqueyras från kooperativet Vignerons de Caractere. Det är en sammanslutning av 80 stycken familjer som gör viner från olika appellationer i södra Rhône. En väl läsvärd hemsida, som blir än roligare om man använder sig av googles översättningsverktyg i händelse av att kunskaperna i franska är eftersatta. Bland annat lär jag mig att Vacqueyras kan härledas från latinet och betyder ”stendalen”.

2006 Les Hauts du Castellas kom i det strategiska oktobersläppet förra året. Jag läser i en artikel i Sydsvenskan från denna tidpunkt att detta vin tillsammans med nio andra stoppades vid lanseringen av Systembolaget som hävdade att innehållet i de levererade flaskorna avvek från de som offererats. Eftersom det nu finns till försäljning antar jag att eventuella missförstånd retts ut mellan leverantören och Systembolaget.

Druvblandningen följer riktlinjerna för appellationen med huvudsakligen Grenache, i detta fall 70 procent, och en fjärdedel Syrah samt fem procent Mourvèdre.

Doften är god med en kärna av söt frukt som drar åt körsbär, plommon och hallon och som kompletteras med te, lakrits och stendamm. Smaken är också den god med en angenämt matkrävande körsbärskärvhet och kryddighet med pigg syrlighet och ett förhållandevis kort avslut. Efter ett dygn har de kärva körsbären transformerat vinet till en Chianti. Blint hade jag placerat vinet i Toscana alla gånger. Och eftersom jag är synnerligen svag för denna del av Italien kan jag inte förhålla mig opartisk. Les Hauts Castellas är ett gott och förträffligt matvin som gjort för vänner av mer rustika viner. Det förtjänar en köprekommendation tycker jag.

Varunummer: 2286
Pris: 119 SEK

2006 Vacqueyras Montirius Le Clos

Viner från Vacqueyras är inte något som jag dricker särskilt ofta måste jag erkänna. Närmare bestämt kan jag bara dra mig till minnes en flaska för en ett par år sedan. Nu kom ett vin från Vacqueyras i augustisläppet som fått goda vitsord och då tänkte jag passa på att täppa till en bildningslucka.

Först måste jag läsa på lite eftersom jag inte har särskilt mycket kunskap om denna del av Rhône. Vacqueyras är en liten by på cirka 1000 själar i dag. Fram till 1791 hörde byn till påvedömet innan det under turbulensen efter franska revolutionen införlivades med Frankrike. Naturligtvis har det odlats vin sedan antiken. Enligt byns hemsida var det romerska legionärer som tog med sig rankor till området. 1448 är första gången som vinerna från Vacqueyras nämns i skriftliga källor. 1990 fick Vacqueyras en egen AOC, innan dess ingick byn i Côtes du Rhône Villages. I dag är det ungefär 175 odlare som brukar 1 300 hektar mark. 130 av dessa ingår i ett kooperativ som står för ungefär hälften av totalproduktionen. 45 odlare buteljerar egna viner. Minst 50 procent måste bestå av Grenache. Syrah eller Mourvèdre måste ingå till minst 20 procent och andra druvor får ingå så länge de inte överskrider 10 procent.

Domaine Montirius är en biodynamisk producent som framstår som väldigt ambitiös vid en snabb genomläsning av hemsidan. Hälften vardera av Grenache och Syrah används till Le Clos. Till och med buteljeringen sker efter månkalendern!

Efter historielektionen är det dags att dra korken ur flaskan. Doften är mycket god. Aromatisk med viol och söt frukt såsom björnbär och plommon som drar åt körsbär i likör. Bacon, ett par drag med pepparkvarnen, lakrits och en somrig grusväg hittar jag också.

I munnen är vinet fylligt och kryddigt med tydlig alkoholhetta. Det smakar mycket gott med härlig söt frukt med hallon, björnbär som jämte charkuterier och pepprighet klingar av långsamt. Där finns måhända tanniner i brygden, men det är i sådana fall något som undgår mig.

Efter den första dagen tänkte jag gnälla lite kring detta med den höga alkoholhalten på 14,5 procent. Tyvärr slår eldigheten igenom och jag tycker inte att det känns riktigt balanserat. Men dag två läggs en club steak på grillen och serveras med tillbehör. Plötsligt uppstår harmoni när en ung, fyllig och småstökig fransos får tampas med ett rejält stycke kött. I mitt tycke är det därför ett utpräglat matvin, och inte något att sippa på i goda vänners lag.

Även om den höga alkoholhalten inte riktigt är min stil måste jag ändå säga att det är ett mycket kompetent producerat vin som absolut förtjänar att provas.

Varunummer: 99209
Pris: 239 SEK