2010 Beaune premier cru Clos des Couchereaux

Den som är intresserad av vin har allt som oftast en hyllad årgång att förhålla sig till någonstans i världen. De senaste åren har den som varit intresserad av italienska och franska viner haft ett styvt jobb med att sovra bland allt det goda. Jag gissar att det ligger rätt många flaskor i diverse källare och garderober med åren 2004 och 2006 stämplade på italienska etiketter på motsvarande sätt som det står 2005, 2009 och 2010 på franska dito. Den sistnämnda årgången artar sig tydligen till att bli något speciellt för burgundiska viner. 

Vid en snabb genomgång av beställningssortimentet hittar jag ett par viner från Maison Jadot i överkomligt prisläge från nämnda årgång. Jag valde en premier cru som heter Clos de Couchereaux. Det är en växtplats som ligger förhållandevis långt söderut i appellationen Beaune mot Pommard till. 

Färgen är transparent och ljus på ett oroväckande sätt. Min första tanke är att så värst mycket kropp är sannolikt inte att vänta. 

Doften är inte överdrivet generös och jag förknippar den främst med hallon. Kanske också en aning röda bär. Jag noterar även en tydlig kryddighet. På träfronten noteras en brasa som eldas med lite för fuktig ved och eneträ. Lägg därtill en dammig grusväg. På det hela tagen en ganska klassisk pinot noir-doft. 

Smaken är riktigt slank med främst hallon och kryddighet. Jag upplever smaken som närmast godisartad, och det är inte negativt menat. Syrligheten är frisk och det ger en antydan till blodgrape i eftersmaken som dröjer sig kvar länge. En aning fat finns med någonstans i bakgrunden. Det är riktigt läskande och gott att sitta och smutta på. 

Så här långt borde allt vara frid och fröjd. Det vill sig dock inte riktigt och efter en stunds konfererande med den äkta hälften måste jag erkänna att det hade suttit fint med lite mer kropp i vinet. På något sätt kan jag inte låta bli att tycka att det är lite synd på ett gott vin som jag så hemskt gärna vill tycka om och ge ett ombonat och kärleksfyllt hem i källaren.  

Varunummer: 73698 

Pris: 265 SEK

2008 Amarone Capitel de Roari Luigi Righetti

”Jäklar, vilken fruktbomb” utbrister frun och mina tankar går till Top Gear´s hundred quid car challenge där Jeremy Clarkson försöker ta livet av en Volvo 760 GLE genom att ramma en betongmur. På samma sätt som Volvon rullar vidare slirar denna amarone endast till något innan den kör över pepparkakor med Roquefort medan varken lammfärsbiffar eller pizza bjuder något som helst motstånd. 

Om minnet inte sviker mig så drack jag en 1997 Serego Alighieri Vaio Armaron Amarone för tio år sedan. Det väckte mitt intresse för vin och jag tyckte nog därefter under några år att amarone var väldigt gott. Efter ett par eller möjligtvis tre år var jag inte lika begeistrad. Alkohol och restsötma störde upplevelsen för mig. Det här är numera inte min typ av vin i normalfallet. En efterhängsen förkylning ändrar dock kravprofilen och denna flaska som vi fått av några bekanta kom därför väl till pass. 

Doften är diskret och elegant med en närmast eterisk körsbärston. Skojar bara. Generöst mörkfruktig med körsbär, kaffe och choklad skall det vara. Fruktsötman skulle jag närmast vilja karaktärisera som portvinsartad. Någon slags gräsig eller örtig doftkomponent noterar jag också. 

Smaken är påtagligt mörk och sötfruktig och får mig att tänka på den där körsbär-i-likörpralinen som alltid blir kvar i Aladdinasken. Lite slånbär hittar jag också bland smakintrycken. En hel del fat märks också. Det är bra tryck och så värst många tanniner kan jag inte hitta. Men lite syrlighet skapar ändå lite balans i det hela. Därefter kommer vi till det avsnitt som jag tycker minst om och det är den påtagliga alkoholhettan som märks främst i svalget. Frun är förtjust och kvittrar om hur lättdrucket det är, vilket jag måste hålla med om. För att linda en förkylning är det helgjutet när doft- och smaksinnen är avtrubbade. 

Amarone Capitel de Roari görs normalt av 82 procent Corvina, 15 procent Rondinella och cirka tre procent Molinara för att sedan lagras på barriquer. Det framgår också av distributörens hemsida att fram till 1992 buteljerades enbart 15 procent av produktionen på egendomen medan återstoden såldes till andra producenter. Det framgår också att Sverige är den viktigaste exportmarknaden med 40 procent av försäljningen. 

Köprekommendation? Nja, så långt kanske jag inte vill sträcka mig om jag skall utgå från mina smakpreferenser. Fast å andra sidan kommer jag som småbarnsförälder behöva något kraftigt rödtjut för att tackla framtida förkylningar. En tanke som slår mig är att jag kanske kan ge en diskret antydan till framtida gäster om vilket vin värden kan tänkas behöva. 

Slutligen läser jag att Righetti även gör en amarone med Lasse Stefanz namn på etiketten. Det är en boll som jag inte riktigt vet hur jag skall returnera även om jag inser att det är som upplagt för smash på volley. 

Varunummer: 12366

Pris: 185 SEK

2006 Barolo Serralunga Ferdinando Principiano

I våras provade jag årgång 2007 av Ferdinando Principianos Barolo Serralunga och blev rätt så förtjust faktiskt. När jag hittade samma vin från årgång 2006 i beställningssortimentet tog nyfikenheten överhanden.

Även om doften är diskret och elegant är den alldeles förtjusande ljuvlig. Söta körsbär som nästan väger över åt likörhållet, torkad frukt, läder, lakrits, viol och tobak gör det till ett rent nöje att sitta och sniffa på. Doften påminner mig rätt så mycket om toskansk sangiovese. 

Det som jag först noterar är de rejält sandiga tanninerna som kopplar greppet om kindens insidor. Smakmässigt är stilen diskret elegant och åt det medelfylliga hållet. Den som letar efter ett kraftpaket göre sig icke besvär. Även i smaken går de söta körsbären igen med en aning mintchoko, läkerol och blodapelsin bland annat. 

För att ge vinet goda förutsättningar att komma till sin rätt gör vi en Brasato al Barolo på välmarmorerad högrev. Dock fegade jag ur och använde annat italienskt vin till marineringen av köttet. Både vin och mat är tämligen lågmälda till karaktären och tillsammans skapar de en mycket behaglig inramning till kvällen. Intrycken dröjer sig kvar mycket länge. Men jag måste tillstå att jag nog är påverkad av mer påtagliga vinupplevelser. Trots allt saknar jag lite mer tryck i upplevelsen för att tända på alla cylindrar. 

En köprekommendation tvekar jag inte över att utfärda. Det här är en stil som jag uppskattar. Dock tvekar jag över om jag skall köpa fler flaskor att lägga undan. Ferdinando Principianos barolo från 2006 är riktigt god redan i dag och jag vet inte om det kommer tjäna så mycket på lagring. 

Varunummer: 74166
Pris: 289 SEK

2009 Savigny-les-Beaune Premier Cru La Dominode Jean-Claude Boisset

Det är högsäsong för livets små glädjeämnen i uppförsbacken inför juluppehållet. Vad kan väl passa bättre än rött från Bourgogne? Firma Jean-Claude Boisset gör ett vin från växtplatsen La Dominode som rankas som en premier cru inom appellationen Savigny-les-Beaune.

Doften upplever jag som pinottypisk med lager av röda bär såsom jordgubbar som drar åt det mörka hållet och en del stendamm. Träiga toner och en distinkt kryddighet känner jag också. Det är gott och korrekt kort sagt.

Smaken är desto mer generös och överträffar de initiala förväntningarna efter de första återhållsamma doftintrycken. Ursprunget går inte att ta fel på med jordgubbarna och de röda bären. Där finns också en tydlig kryddighet och en del robusta fat ger en del rondör och en dovare klangbotten. Kroppen är på burgundiskt vis slank men ändå med rejält med smak. En aning kärvt och med en pigg syrlighet klingar smakintrycken av långsamt. 

Jag frångår det gängse poängsättandet och använder i stället tömningstakten som ett mått på vinets kvalitet. Det är rent ut sagt skitgott. Den kritiskt lagde kan säkert hitta invändningar som exempelvis alltför påtaglig fathantering eller för lite generositet. Men för oss försvinner vinet på generande kort tid till maten. Ur det perspektivet blir det en klockren köprekommendation.

Varunummer: 75354

Pris: 249 SEK

2006 Taurasi Fatica Contadina Terredora

För sex år sedan njöt vi av två veckors semester på Amalfikusten. Många före oss har lockats av det vackra landskapet och det är svårt att inte bli rörd när man kommer fram till den hänförande utsikten över Neapelbukten vid sfinxen på Villa San Michele. Efter det besöket läste jag med nöje Boken om San Michele, som är en av de mest spridda böcker som skrivits av en svensk författare. Bengt Jangfeldt har skrivit en läsvärd biografi över Axel Munthes mycket fascinerande liv. Den gode doktorn var för övrigt väldigt förtjust i det lokala vinet Lacryma Christi (kristi tårar). En dag när jag strosade runt i Amalfi gick jag in i en vinbutik på ett par kvadratmeter för att förhöra mig om vilka regionala viner som kunde vara värda att prova. Det tog försäljaren ungefär en minut att plocka ned en Taurasi från Mastroberardino från hyllan och övertyga mig om vinets förträfflighet. Sedan dess intar Taurasi en särställning hos mig eftersom tankarna lätt letar sig tillbaka till dessa semesterdagar för sex år sedan.

Det är sålunda med ett omdöme färgat av minnen som jag greppar korkskruven och angriper det senaste inköpet från trakterna av Vesuvius. Som om det inte vore nog är fördunklas mitt omdöme även av ett vin från producenten Terredora som jag drack för några år sedan och som dröjt sig kvar i minnet. 

Solmogen frukt präglar doften som är tät och kryddig med körsbär, björnbär, röda bär, läder och tobaksflagor. Det är nästan så att den påtagliga kryddigheten går åt det peppriga hållet.

Värmen och generositeten visar sig också i smaken med mörka körsbär, björnbär och nypon. Faten har hanterats med omdöme och bidrar till att ge vinet ett polerat och lent intryck. I smaken återfinns liksom bland doftintrycken en påtaglig kryddighet. Kroppen är drygt medelfyllig med bra skjuts i smaken och tanninerna är nästan lite kakaobittra. Det är gott och sann livsglädje en kulen oktoberafton.

Om jag inte missminner mig gjorde vi en fläskesteg när vi drack vinet. Det är naturligtvis överflödigt att nämna hur väl vin och mat samspelade. En klockren köprekommendation om mitt omdöme kan tillmätas någon tilltro. 

Varunummer: 2258 

Pris: 150 SEK

2007 Fèlsina Fontalloro och Rancia Chianti Classico

Fèlsina gör flera olika viner under olika betäckningar. Förra året provade jag 2007 Rancia som är en Chianti Classico som framställs uteslutande av sangiovese. I år provade jag under helgen en 2007 Fontalloro som även det kommer från Fèlsina, men trots framställning på uteslutande sangiovese klassificerats som en Indicazione Geografica Tipica (IGT). Såvitt jag kan utläsa har Fontalloro framställts på samma sätt som Rancia vad gäller urlakningsperioder och lagring på 225-litersfat. 

När jag börjar dofta mullrar det mest på tomgång. Vinet är påtagligt mörkfruktigt med körsbär och kryddor. Lite riojavibbar får jag allt när det går att dofta sig till en aning dill. I bakgrunden finns också ett distinkt sötaktigt anslag som av någon slags likör. Jag hade nog önskat mig lite mer skönsjungande sangiovese faktiskt. 

Intrycket i munnen är lika handfast som en björnkram av Karelin. Smaken är tät, närmast tjockflytande, mörkfruktigt och en aning åt det söta hållet. Greppet hårdnar än mer av de kärva och sandpapperssträva tanninerna som påminner om kakaopulver både vad gäller struktur och smak. Körsbär ligger, som alltid när det gäller italienska viner, närmast till hands i frukt och bärriket för att beskriva smaken. Syrligheten är inte ungdomligt pigg, utan mer åt det avrundade hållet. Dag två upplever jag vinet som mer harmoniskt. Men det märks att det är en del fat som integreras i vinet och det finns en oroande tendens till kokos.

Ett imponerande bygge och riktigt gott, men jag är ändå lite besviken. Det känns som att frukten inte är tillräckligt framträdande. Jag vågar inte sia om faten träder tillbaka med tiden och det blir mer av körsbärskärnig frukt. Men det skulle vinet må bra av tycker jag. 

Nu är det snart ett år sedan jag provade Fèlsina Berardenga Rancia Chianti Classico från samma producent och årgång. Men jag kommer ihåg att jag satte ett utropstecken i minnet för detta vin. Enligt gamla noteringar fann jag patenterade toskanska solmogna surkörsbär med plommon, kryddighet, mandelflagor och kaffe i en tät och muskulös doftbild. Smaken uppfattade jag som tät och avrundad med körsbär, plommon och kaffe som klingade av i en riktigt lång eftersmak. Riktigt gott med utropstecken läser jag också.

Kanske föredrar jag Rancia framför Fontalloro. Det är möjligt att jag skulle komma till en annan slutsats i dag med båda vinerna framför mig. Hur som helst är det två riktigt goda viner som jag med säkerhet kommer prova fler gånger i framtiden i förhoppning om att den härliga sangiovesefrukten får komma fram lite bättre efter fathanteringen. 

Varunummer: 95259
Pris: 309 SEK

2009 Chateau Poujeaux

Det skulle ju hända förr eller senare. Jag glömde bort att göra några noteringar från förra helgens provning av Chateau Poujeaux. Extra tråkigt eftersom både jag och frun var väldigt positiva. Men det är svårt att minnas varför vi tyckte att det var så gott. Det får bli en bloggpost ändå som stöd för mitt minne.

Fritt ur minnet var doften riktigt bra med tät och mörk frukt med svartvinbär och plommon. En hel del fat var också inblandade har jag för mig med bland annat kaffe. Det jag uppskattade var att här fanns en hel del bordeauxattribut. 

Smakmässigt fortsatte det på samma tema. Det var generöst med solmogna svartvinbär, plommon och björnbär. Kaffe och grafit var det också. Bra balans, mörk frukt och djup i smaken med ett långt avslut gjorde att det funkade väldigt bra med maten och efteråt att sippa på. 

Ingen idé att försöka minnas mer än så. Lita på mitt ord, det är riktigt gott och köpvärt.

Varunummer: 95212 

Pris: 308 SEK