2009 Gevrey-Chambertin La Justice Domaine René Bouvier

För några veckor sedan provade vi en bourgogne från Domaine René Bouvier som föll oss i smaken. Därför beställde jag storebror som är ett byvin från Gevrey-Chambertin, och då närmare bestämt vingårdsläget La Justice. 

Doften är från start lovande med en förhållandevis kraftig och typisk doft av pinot noir. Det är hallon, nypon och röda bär som ger en bärig och nyansrik doft. En aning rabarber anar jag också, liksom viol och stendamm. De lovande doftintrycken kommer inte på skam när vi smakar på vinet. Det är ett mycket gott vin med förhållandevis mycket kropp för att vara ett bourgognevin. Bärigheten är utpräglad och bjuder på hallon, körsbär och röda bär. Balansen är mycket bra med välavvägd syrlighet och en allmänt avrundad känsla. Fathanteringen är påtaglig och ger en bra rondör, utan att bli påträngande och skymma den fina bäriga frukten.

Min frus spontana reaktion är ”svingott” och hennes omdöme är att detta är det godaste vin vi druckit i år. Jag håller med och klipper till med en stark köprekommendation. 

Varunummer: 74523

Pris: 329 SEK 

2002 Chateau Giscours

För några år sedan, det måste ha varit i början av 2007 eller slutet av 2006, köpte jag några flaskor av Chateau Giscours från 2002. Det är en årgång som inte brukar beskrivas som millenniets, århundradets, eller ens årtiondets, årgång i Bordeaux. Men möjligheten att köpa en 3:ème cru för 299 kronor ville jag inte missa.

Vingårdarna är planterade med 60 procent cabernet sauvignon, 32 procent merlot, fem procent cabernet franc och tre procent petit verdot. Av något skäl används dock enbart cabernet sauvignon och merlot i den slutliga blandningen, vanligtvis med fördelningen 60 procent cabernet sauvignon och 40 procent merlot som i årgång 2002. 

Doften är riktigt god med mörk frukt såsom plommon och svartvinbär. Vidare noterar jag kaffe, korinter, svartpeppar, järn och blod. Sedan finns en murrighet som bidrar på ett positivt sätt till att ge vinet karaktär. 

Mörka plommon och svartvinbär präglar även smakintrycket. Lägg därtill korinter, en allmän jordighet och en aning kryddighet. Och så var det melittafiltret som tar en framträdande plats bland smakintrycken. Eftersmaken är lång, tanninerna är nedsmälta och av en eventuell ungdomlig syrlighet märks knappt några spår. Tidens tand har slipat fram en mjuk och avrundad kropp. Om det är årgången som spökar vet jag inte, men mitt intryck är att fathanteringen är för yvig då den skymmer frukten. Det saknas också komplexitet för att nå några större höjder. 

Även i beaktande av några plumpar i protokollet är denna upplaga av Chateau Giscours ett riktigt gott vin som jag inte ångrar att jag köpte en gång i tiden. Men jag undrar om det inte ändå är värt att hålla sig till mer erkända årgångar på bekostnad av etikettdrickandet. 

2005 Gattinara Tre Vigne Travaglini

Ambitionen att vidga vyerna och prova viner vid sidan allfarvägarna gjorde att en flaska från appellationen Gattinara hamnade i korgen. I föregående inlägg kritiserade jag etiketten. Nu måste jag gnälla om flaskformen i stället. Enligt producentens hemsida är flaskformen från 1959 unik och tanken är att fällningen som uppstår efter långlagring skall stanna i botten på flaskan när vinet hälls upp. Formen är måhända praktisk, men särskilt vacker är den inte.

Gattinara ligger i norra delen av Piemonte och huvuddruvan är Nebbiolo som här även går under namnet Spanna. Upp till tio procent av en druva som heter Bonarda får användas för att runda av tanninerna från nebbiolodruvan. Därtill får upp till fyra procent av en druva som heter Vespolina även användas. Jag hittar inte några uppgifter om den exakta druvsammansättningen för Travaglinis Tre Vigne. 

Både doft och smak hade jag blint satt i Toscana och närmare bestämt Chianti. Det är sannerligen inte något dåligt betyg. Doften är sirlig med körsbär, svart te, läder och en aning kryddighet. 

Smaken är inte så värst fyllig men med bra bett i syrorna och härligt pulvriga tanniner. Även här går körsbären igen och kompletteras av svart te, läder och en rejäl dos röd citrus. I smaken går även att förnimma en begynnande mognad. 

Jag upplever karaktären som lite gammalmodigt med en slank kropp och rejält med kärvhet och syrlighet. Om sanningen skall fram ger vinet ett lite dammigt intryck så att säga. Det är truligt och charmfullt på ett sätt som jag har svårt att värja mig mot. I min bok är Travaglinis Gattinara ett gott och charmigt vin som är värt att prova. 

Varunummer: 90397 

Pris: 199 SEK

2007 Barolo Albe G.D. Vajra

I höstas kom en Barolo från G.D. Vajra som rönte en del uppmärksamhet. Se exempelvis här, här och här. Albe, som betyder gryning eller soluppgång i plural på italienska, syftar på familjen Vajras morgonpromenader mellan de vingårdslägen som gett druvorna till denna Barolo. Tyvärr har inspirationen från morgonpromenaderna spillt över på etiketten som i mitt tycke är alldeles för modern och impressionistisk. När det gäller etiketter måste jag erkänna att jag är lagd åt det mer klassiska och konservativa håller med sådant som heraldik och snirkliga typsnitt. Men jag nöjer mig med att något gulligt djur i alla fall inte är avbildad på etiketten. 

Doften uppfattar jag som ursprungstypisk. Körsbären är en aning åt det söta hållet och de ackompanjeras av viol, tjära och rosor så som det skall vara. Smaken är även den ursprungstypisk med körsbär, hallon och en gnutta lakrits. Fatbehandlingen anas bara. Kroppen är slank och åt det lätta hållet. Helhetsintrycket är att det här är en lättillgänglig Barolo för en rätt så snar konsumtion.

Utan att lämna ett outplånligt intryck tyckte vi att G.D. Vajras Barolo var en riktigt god och trevlig charmör. Allt sammantaget vore det direkt tjänstefel att inte prova denna Barolo tycker jag. 

Varunummer: 2398 

Pris: 189 SEK

2009 Chateauneuf-du-Pape Xavier

Vid något sammanhang under det senaste året fick vi en Chateauneuf-du-Pape från några vänner. Lite roligt är det för oss eftersom jag provade några viner från denna appellation när jag och min fru träffades våren 2004. För att fira hennes födelsedag hade jag valt en 2000 Domaine Beaurenard ur beställningssortimentet. Jag har för mig att den kostade 189 kronor, vilket var en smärre förmögenhet då. Min nyblivna flickvän tyckte att det var väl häftigt för ett vin och tidigt lärde jag mig därför konsten att inte alltid skylta med inköpen. Antagonisten i den andra ringhörnan blev en flaska av den då aktuella årgången av Domaine du Vieux Lazaret. Det blev en promenadseger för Domaine Beaurenard, men när jag skulle beställa fler flaskor var de slut. Därefter blev det Mont-Redon och Bosquet des Papes bland annat, innan intresset för Chateauneuf-du-Pape svalnade. Efter hand började jag tycka att vinerna saknade balans med väl mycket alkohol och söt frukt. 

Xavier verkar ha varit i ropet för ett par år sedan med en omskriven Chateauneuf-du-Pape från den för södra Rhône lyckosamma årgången 2007. Mottagandet verkar ha varit blandat med övervägande superlativer från vintyckarskrået medan flera bloggare framstår som mer svårflirtade. Enligt distributören representerar Xavier den nya skolan inom appellationen med mer fokus på frukt för att göra vinet mer konsumentvänligt.

Druvblandningen i årgång 2009 består till 55 procent av grenache från 90-åriga stockar, 35 procent mourvèdre från 75 år gamla stockar och de resterande tio år procenten kommer från 25 år gamla syrahrankor. 

Doften uppfattar jag som nästintill aromatiskt bärig med söta och mörka körsbär och hallon. Därtill noterar jag en påtaglig örtighet. Smakmässigt är det en tät och kraftig brygd med körsbär, hallon, viol och en hel del mineral. Det är ett gott vin, men det är inte särskilt komplext. 

Om jag skall försöka förhålla mig opartisk tycker jag att Xaviers Chateauneuf-du-Pape förtjänar en köprekommendation. Men om jag utgår från min smak så är detta inte riktigt min typ av vin. Min fru å andra sidan njuter av vinet och betraktar mina invändningar som ett uttryck för snobberi. Antagligen är hon inte helt ute och cyklar. 

Varunummer: 6267
Pris: 219 SEK

2009 Marsannay La Morissotte René Bouvier

Sedan starten i september 2008 har nu 300 inlägg publicerats på denna blogg. Bitvis har livets realiteter trängt sig på och förskjutit fokus från vinupplevelser och skrivande, vilket även avspeglat sig i längre uppehåll på bloggen. En vinnande strategi som utvecklats över tid för mig är att skriva när det är roligt och avstå när det känns allt för pliktfyllt. I dagsläget upplever jag skrivandet som lustfyllt och följaktligen blir det inlägg med någorlunda regelbundenhet.

Så raskt över till den gångna helgens provade vin som kommer från Bourgogne. Marsannay ligger nära Dijon i den nordligaste delen av Bourgogne och blev 1987 det senaste tillskottet av appellationer i Côte de Nuit. Domaine René Bouvier har inte någon hemsida som jag kunnat finna. Således ett språng ut i det okända och jag förlitar mig endast på en lovande recension. 

Doften allmänt bärig med körsbär och hallon i första rummet. Sedan noterar jag även grus, stendamm och nyhyggen torkad ved utöver en allmän pinotkryddighet. Doften är god och förhållandevis generös. 

Kroppen är både förvånansvärt tät och mogen utan att kännas överextraherad. Körsbär och hallon kommer i första rummet innan en smak av blodapelsin träder in. En typisk pinot noir-smak förnimmer jag med sådant som viol och stendamm. Det allmänna intrycket är avrundat och med viss rondör tack vare den omdömesgilla fathanteringen. Den enda minusposten i protokollet är den förhållandevis kortvariga eftersmaken som ger ett något rumphugget intryck. 

Denna Marsannay är riktigt god och drickvänlig. Hade det inte varit för den förhållandevis korta eftersmaken hade jag inte tvekat över att klippa till med fyndstämpeln. Nu nöjer jag mig med att konstatera att det verkligen förtjänar att provas. Sett till priset är det ett nöje att man kan komma så här långt i Bourgogne. Den som är nyfiken att börja botanisera bland vinerna från denna ädla och mytomspunna region har här en utmärkt kandidat. 

Varunummer: 74067

Pris: 229 SEK

2002 Paul Bara Brut Grand Cru

Som present från svåger med familj fick vi vid något sammanhang denna champagne från Paul Bara. Det är ett champagnehus som grundades 1833 och som är känd för sina utmärkta vingårdslägen. Vingårdarna i Bouzy är huvudsakligen planterade med pinot noir och det sätter sin prägel även på Paul Baras blandningar. Uppgifterna varierar vad gäller druvsammansättningen för denna cuvée. Antingen utgörs blandningen av 80 procent pinot noir och 20 procent chardonnay, eller så har enbart pinot noir använts. 

Doften är oväntat kraftig och mörk. Krämig och nötig med inslag av bröd, apelsinkrokant, russin och en aningen oxiderad blir doftintrycket något tungfotat, om än riktigt gott. Det ligger i andra änden av skalan jämfört med mer dansanta blanc de blanc. 

Robust är kanske inte ordet som brukar användas för att beskriva smakintrycket av en champagne. Men här är det mer träffande. Kroppen är förhållandevis tät och strukturen på bubblorna avrundad. Smaken är god och julfryntlig med nötighet, röda juläpplen, apelsin och en aning gräddkola. Det här är avgjort en matchampagne. Till långafiléer med vitvinssås fungerar det utmärkt och den robusta kraften kommer till sin rätt. Det var en god champagne som kommer att dröja sig kvar i minnet ett tag.

Den som letar efter en robust matchampagne har här ett utmärkt alternativ, medan det sannolikt är ett sämre val för den som är på jakt efter en aperitif.

Varunummer: 76073 

Pris: 419 SEK