2010 Dönnhoff Riesling Trocken

Tysk riesling är inte något som konsumeras allt för ofta hemma hos oss. Vissa skulle väl hävda att det närmast är att likna vid en karaktärsbrist som borde rättas till. Så kom det sig att en riesling från någonstans i Tyskland hamnade på middagsbordet en afton härförleden. 

Jag läser mig till att Nahe, där vinet kommer från, är en biflod till Rhen. En av de främsta vinproducenterna skall vara en Helmut Dönnhoff, vars familj producerat vin i trakten sedan år 1750.

Anledningen till att det var dags att prova ett vitt vin var att vi skulle äta torsk som krönts med pillede rejer. Ett synnerligen gott råd är att inte slänga räkskalen. Jag gjorde en fond på dessa och tillsatte sedan lite grädde och en skvätt citron. Ett enkelt sätt att göra en mycket god sås på. 

Vinet i sig väckte nyfikenhet på en gång med en väldigt fin och läskande doft med citrus, päron och melon i förgrunden och en aning honungssötma och en uns kryddighet därtill. 

Det är bra tryck i smaken med citrus, grapefrukt, päron och gröna äpplen. En tydlig smak av honung finner både jag och frun, men sedan går våra åsikter isär huruvida det är för sött eller ej. Jag känner inte så mycket mineral, men kanske kan anas en aning petroleumdestillat . Det finns en dovare ton i botten som ger lite extra komplexitet utöver det övergripande friska och fräscha intrycket. Eftersmaken är långsträckt. 

Jag tycker att det är rent ut sagt skitgott, medan min fru tvekar något på grund av att hon uppfattar vinet som för sött. En provad flaska från Dönnhoff gav mersmak och det kommer nog att hända fler gånger om vi kan hitta tillräckligt torra varianter.

Pris: 155 SEK

2010 Chateau Lalande-Borie

Chateau Lalande-Borie är inte andravin till Chateau Ducru-Beaucaillou i Saint-Julien, utan uppstod 1970 när en medlem av ägarfamiljen Borie köpte 32 hektar från näraliggande Chateau Lagrange. I vingårdarna finns 65 procent cabernet sauvignon, 25 procent merlot och tio procent cabernet franc. 

Korken går ur flaskan och det första doftintrycket är riktigt bra med svartvinbär och plommon. Kompassnålen pekar bestämt mot Bordeaux med en viss gräsighet och läder som kompletteras med kaffe och en aning bittert kakaopulver. 

Det första som slår mig när jag smakar på vinet är att det ger ett förvånansvärt moget intryck. Tanniner och syrlighet är faktiskt ganska nedtonade. Det tillsammans med en rätt så fyllig kropp och en aning krämig struktur ger ett intryck av ett snabbmognat vin. Bland smakintrycken återkommer svartvinbär och plommon jämte en distinkt gräsighet. Eftersmaken är lång och behaglig. Det är riktigt gott att både dricka till mat och sitta och sippa på efteråt. 2010 Chateau Lalande-Borie upplever jag som praktiskt taget drickfärdigt i dag med en härligt avrundad och smått krämig struktur. 

En fundering är om vinet har struktur nog för långlagring och om det kanske är bäst lämpat som ett offervin att öppna i väntan på att mer otillgängliga viner slipas av med tiden. 

Oaktat dessa funderingar är 2010 Chateau Lalande-Borie mycket god och ett kap för pengarna.

Varunummer: 98000 

Pris: 238 SEK

2010 Chateau la Garde

Knappt har bordeauxvinerna från den uppmärksammade årgången 2009 passerat förrän det är dags att undersöka vad den likaledes omhuldade årgången 2010 har att erbjuda.

Först ut är Chateau la Garde. Slottet köptes 1990 av Vignobles Dourthe. I portföljen ingår några andra egendomar som brukar passera på systembolagshyllorna såsom Chateau Belgrave, Chateau le Boscq och Chateau Reysson. 

Intressant nog verkar druvsammansättningen variera rätt så mycket mellan årgångarna. I blandningen av årgång 2010 fick cabernet sauvignon stort utrymme med hela 67 procent följt av merlot som står för 31 procent, och slutligen petit verdot som utgör de två sista procentenheterna. Jämför med 2005 där proportionerna i det närmaste var det omvända med 60 merlot och 35 procent cabernet sauvignon, och fem procent cabernet franc som sladdade in på slutet. 

Doften är någorlunda komplex med mörk och söt frukt som drar mer åt plommon än svartvinbär. Sedan är det dags att rada upp bordeauxmarkörer såsom korinter, kaffe, läder, spår av en grafitartad mineralitet och en puff tobak. En bra början med andra ord. 

Ungdomen visar sig genom bra bett i tanniner och en frisk syrlighet. Kroppen är förvånansvärt slank med tanke på den generöst mörka svartvinbärs- och plommonfrukten. I smaken är svartvinbären mer framträdande än i doften, och särskilt den andra dagen då jag börjar associera svartvinbären med cabernet franc från Loire. Det är klassisk mark som beträds även i smaken med läder, kaffe, korinter, antydan till gräsighet och en del grafit. Fathanteringen röjs genom en tydlig smak av rostat kaffe. Det hela klingar av långsamt. 

Intrycket är än så länge lite spretigt i och med att bitarna finns på plats utan att vara integrerade. Min prognos är därför att om några år kan detta bli riktigt bra. En flaska för ett första intryck och sedan ett par flaskor i källaren skulle jag rekommendera, vilket summerar till en solid köprekommendation. 

Varunummer: 90597 

Pris: 259 SEK

2007 Brunello di Montalcino Poggio Salvi

Det här med att kombinera mat och vin börjar likna en ny nationalsport. Häromsistens vågade vi oss på brunello och falukorv på en och samma gång. Detta möte mellan italiensk vinkultur och svensk husmanskost berodde på att ingen orkade gå och handla. Vad som fungerar bäst med falukorv vet jag inte, men det är inte brunello i alla fall. Möjligtvis att det kan fungera med något vitt. Till lammet dagen efter fungerade brunellon desto bättre.

Att det blev denna brunello från Poggio Salvi, ej att förväxla med brunelloproducenten Villa Poggio Salvi, beror på att vinet fick omdömet ”highly recommended” av Decanter.* Det var helt enkelt läge att förvissa sig om systembolaget lyckats hitta en riktigt bra brunello för högst rimliga slantar. 

Medan falukorven à la Mannerström gick klart i ugnen korkade jag ur flaskan och gjorde några noteringar.

Doften är både elegant återhållsam och rustik med tydlig pepprig kakao, en aning stall, läder och tobak. Som sig bör finns det förvisso körsbär bland doftintrycken, och de drar en aning åt det söta hållet, men de var å andra sidan inte så framträdande som brukligt är. Snarare har frukten glidit över åt det mer torkade hållet.

Kroppen är medelfyllig och den begynnande mognaden som visade sig bland doftintrycken återkommer i smaken med torkad frukt. Därutöver noterar jag körsbär, svart te, örtighet, viol och en sträv kakaoton. Om det är en följd av årgången vet jag inte, men kärvhet och syrlighet är inte är så framträdande. Helhetsintrycket är elegant och rustikt på samma gång på ett sätt som jag skulle vilja karaktärisera som ”old school” i positiv bemärkelse. Om jag skall vara kritisk så saknas lite tyngd och bygget känns aningen lättviktigt för att vara Brunello. 

Jag tycker att systembolaget är värd en eloge som tar in detta vin som ger hyggligt god utdelning för pengarna. Det är gott och värt att prova, men mognaden och det förhållandevis lätta anslaget indikerar att det inte är ett lagringsprojekt. 

Varunummer: 95312 

Pris: 199 SEK

* Som påpekas nedan i kommentarerna har jag lyckats vända på producenterna. Det provade vinet är Villa Poggio Salvi.

2005 Rovittello Etna Rosso Benanti

Röda viner från trakterna av Etna verkar inte vara riktigt lika stekheta som för något år sedan. Om Etna Rosso är, eller var, en modenyck vågar jag inte uttala mig om, men en flaska fick följa med hem för några veckor sedan.

Vinerna från trakterna av den sicilianska vulkanen innehåller ofta nerello mascalese och nerello cappuccio. I detta vin är andelarna 80 respektive 20 procent. Benantis Rovitello har fått mogna i 16 månader i franska fat. På sistone har jag skrivit en del om etiketters utformning. I detta fall har en tavla av klassiskt snitt som skildrar ett vulkanutbrott använts. Det är snyggt och bidrar till att väcka min köplust. 

Doften är påtagligt sötfruktig och gränsar nästan till russin. Jag uppfattar det dock inte som något negativt. Körsbär och plommon bidrar till att ge ett rätt så generöst doftspektrum. Tiden som tillbringats i faten märks i doften som ger en del rondör och goda förnimmelser som läder och en aning kaffe. En aning örtighet och lite mineral bidrar också till att ge detta vin med begynnande mognad ett rustikt drag. 

Den solmogna frukten återkommer bland smakintrycken med söta körsbär och mörka skogsbär. Det vägs upp av lite frisk lingonsyrlighet. Jag antar att det är faten som står för ett inslag av kakao i smakpaletten. I övrigt har vinet kommit en bit på väg mot mognad med en viss läderartad struktur och ett allmänt lent, runt och fylligt anslag. Men det är fortfarande bett kvar i både tanniner och syrlighet. Eftersmaken är lång och behaglig. 

Summa summarum är Benantis Etna Rosso ett riktigt gott och köpvärt vin. 

Varnummer: 90367 

Pris: 199 SEK

2009 Gevrey-Chambertin La Justice Domaine René Bouvier

För några veckor sedan provade vi en bourgogne från Domaine René Bouvier som föll oss i smaken. Därför beställde jag storebror som är ett byvin från Gevrey-Chambertin, och då närmare bestämt vingårdsläget La Justice. 

Doften är från start lovande med en förhållandevis kraftig och typisk doft av pinot noir. Det är hallon, nypon och röda bär som ger en bärig och nyansrik doft. En aning rabarber anar jag också, liksom viol och stendamm. De lovande doftintrycken kommer inte på skam när vi smakar på vinet. Det är ett mycket gott vin med förhållandevis mycket kropp för att vara ett bourgognevin. Bärigheten är utpräglad och bjuder på hallon, körsbär och röda bär. Balansen är mycket bra med välavvägd syrlighet och en allmänt avrundad känsla. Fathanteringen är påtaglig och ger en bra rondör, utan att bli påträngande och skymma den fina bäriga frukten.

Min frus spontana reaktion är ”svingott” och hennes omdöme är att detta är det godaste vin vi druckit i år. Jag håller med och klipper till med en stark köprekommendation. 

Varunummer: 74523

Pris: 329 SEK 

2002 Chateau Giscours

För några år sedan, det måste ha varit i början av 2007 eller slutet av 2006, köpte jag några flaskor av Chateau Giscours från 2002. Det är en årgång som inte brukar beskrivas som millenniets, århundradets, eller ens årtiondets, årgång i Bordeaux. Men möjligheten att köpa en 3:ème cru för 299 kronor ville jag inte missa.

Vingårdarna är planterade med 60 procent cabernet sauvignon, 32 procent merlot, fem procent cabernet franc och tre procent petit verdot. Av något skäl används dock enbart cabernet sauvignon och merlot i den slutliga blandningen, vanligtvis med fördelningen 60 procent cabernet sauvignon och 40 procent merlot som i årgång 2002. 

Doften är riktigt god med mörk frukt såsom plommon och svartvinbär. Vidare noterar jag kaffe, korinter, svartpeppar, järn och blod. Sedan finns en murrighet som bidrar på ett positivt sätt till att ge vinet karaktär. 

Mörka plommon och svartvinbär präglar även smakintrycket. Lägg därtill korinter, en allmän jordighet och en aning kryddighet. Och så var det melittafiltret som tar en framträdande plats bland smakintrycken. Eftersmaken är lång, tanninerna är nedsmälta och av en eventuell ungdomlig syrlighet märks knappt några spår. Tidens tand har slipat fram en mjuk och avrundad kropp. Om det är årgången som spökar vet jag inte, men mitt intryck är att fathanteringen är för yvig då den skymmer frukten. Det saknas också komplexitet för att nå några större höjder. 

Även i beaktande av några plumpar i protokollet är denna upplaga av Chateau Giscours ett riktigt gott vin som jag inte ångrar att jag köpte en gång i tiden. Men jag undrar om det inte ändå är värt att hålla sig till mer erkända årgångar på bekostnad av etikettdrickandet.