Ruffino Riserva Ducale Oro Chianti Classico 2004

Sökandet efter den perfekta chiantin fortsätter. I dag är det dags för en chianti riserva från den förträffliga årgången 2004.

Det går inte att reservationslöst älska chianti och Toscana. Allt för ofta stöter man på överextrahering och överdriven fatlagring. Lägg därtill skandalen en bit söderut i Montalcino så framträder bilden av ett vindistrikt som inte riktigt verkar våga tro på sin förmåga. Ofta saknas helt enkelt typicitet och vinerna känns som om de är skapade med tankarna riktade mot exportmarknaden västerut.

Definitionen av en god Chianti är att man blir förflyttad i tid och rum till dom där underbara semesterveckorna i Toscana. Sura körsbär och sandiga tanniner i en diskret ekfrack plus något råbarkat drag som förhindrar att vinet blir inställsamt sammanfattar chianti för mig.

Så är det dags att se om man blir besviken efter några inledande funderingar. Plopp, där rök korken!

Initialt strålande doft med tydliga körsbär och kryddor, en del vanilj och källartoner. Doften är så här långt mycket lovande.

Smaken är inte lika fruktdriven som doften, vilket i det här sammanhanget är något positivt. Tanninerna är härligt runda och med visst bett, det känns att det stramar till i kinderna. Mycket bra! Körsbär, körsbärskärnor, kryddor och fatvanilj i smaken med bra längd. På slutet märks en viss eldighet då vinet håller 13,5%.

"Gott vin" utropar L., som delar in vinvärlden i goda viner respektive sura och sträva viner.

Det är ett gott vin, snubblande nära mycket gott, som kan uppskattas även av dom som inte är vana vid syrliga och tanninfyllda italienare. En liten besvikelse infinner sig trots att vinet är gott. Chianti skall vara lite mer svårflirtad och inte på ett sådant utmanande sätt inbjuda till frestelse. Det är italiensk och välskräddad italiensk design när den är som bäst.

Eller med andra ord: helt enkelt ett vin att uppskatta på egen hand utan att berätta om det för Toscanapurister.