2006 Vacqueyras Montirius Le Clos

Viner från Vacqueyras är inte något som jag dricker särskilt ofta måste jag erkänna. Närmare bestämt kan jag bara dra mig till minnes en flaska för en ett par år sedan. Nu kom ett vin från Vacqueyras i augustisläppet som fått goda vitsord och då tänkte jag passa på att täppa till en bildningslucka.

Först måste jag läsa på lite eftersom jag inte har särskilt mycket kunskap om denna del av Rhône. Vacqueyras är en liten by på cirka 1000 själar i dag. Fram till 1791 hörde byn till påvedömet innan det under turbulensen efter franska revolutionen införlivades med Frankrike. Naturligtvis har det odlats vin sedan antiken. Enligt byns hemsida var det romerska legionärer som tog med sig rankor till området. 1448 är första gången som vinerna från Vacqueyras nämns i skriftliga källor. 1990 fick Vacqueyras en egen AOC, innan dess ingick byn i Côtes du Rhône Villages. I dag är det ungefär 175 odlare som brukar 1 300 hektar mark. 130 av dessa ingår i ett kooperativ som står för ungefär hälften av totalproduktionen. 45 odlare buteljerar egna viner. Minst 50 procent måste bestå av Grenache. Syrah eller Mourvèdre måste ingå till minst 20 procent och andra druvor får ingå så länge de inte överskrider 10 procent.

Domaine Montirius är en biodynamisk producent som framstår som väldigt ambitiös vid en snabb genomläsning av hemsidan. Hälften vardera av Grenache och Syrah används till Le Clos. Till och med buteljeringen sker efter månkalendern!

Efter historielektionen är det dags att dra korken ur flaskan. Doften är mycket god. Aromatisk med viol och söt frukt såsom björnbär och plommon som drar åt körsbär i likör. Bacon, ett par drag med pepparkvarnen, lakrits och en somrig grusväg hittar jag också.

I munnen är vinet fylligt och kryddigt med tydlig alkoholhetta. Det smakar mycket gott med härlig söt frukt med hallon, björnbär som jämte charkuterier och pepprighet klingar av långsamt. Där finns måhända tanniner i brygden, men det är i sådana fall något som undgår mig.

Efter den första dagen tänkte jag gnälla lite kring detta med den höga alkoholhalten på 14,5 procent. Tyvärr slår eldigheten igenom och jag tycker inte att det känns riktigt balanserat. Men dag två läggs en club steak på grillen och serveras med tillbehör. Plötsligt uppstår harmoni när en ung, fyllig och småstökig fransos får tampas med ett rejält stycke kött. I mitt tycke är det därför ett utpräglat matvin, och inte något att sippa på i goda vänners lag.

Även om den höga alkoholhalten inte riktigt är min stil måste jag ändå säga att det är ett mycket kompetent producerat vin som absolut förtjänar att provas.

Varunummer: 99209
Pris: 239 SEK

2001 Hermitage Farconnet

När Kronstam ger följande beskrivning av en Hermitage så kan jag inte låta bli att köpa en flaska och prova. ”Kliver du sedan upp på prispallen till 2001 Hermitage Farconnet (nr 75843, 340 kr), så har du ett vin som får nackhåren att resa sig. Det är en explosiv upplevelse med en druv- och ursprungstypisk doft av inälvor och svartpeppar. Smaken är distinkt, ytterligt häftig och välgjord i tuff, med doften överensstämmande stil.”

Jag drar korken ur flaskan och efter en stund uppenbarar sig en doft som inte är överdrivet generös där jag efter en stunds sniffande och med lite god vilja hittar körsbär, te, källare, sur ved, charkuterier och viol. Doftintrycket kan bäst jämföras med att lägga en pappskiva över glaset och försöka gissa sig till vad som döljer sig därbakom. Smaken är god, och snäppet bättre än doften, med rhônska röda bär såsom björnbär, nypon och hallon som lindats in i lite bacon. Hygglig syrlighet och inte så värts många tanniner. Till grillat lamm fungerar det hyggligt med en läderartad smak dominerad av söta björnbär. Jag kan inte säga att nackhåren reser på sig. Tvärtom blir jag efter hand riktigt missnöjd. För 340 kronor har jag som konsument rätt att förvänta mig mer.

Besviken börjar jag leta på nätet efter lite mer information. Följande citat av Chave himself från en intervju i Decanter avslöjar vad det handlar om: “The goal is not to make great wine but provide a good example of each appellation, he confirms”. Där står också att läsa att produktserien J.L. Chave Sélection ursprunglingen togs fram för den amerikanska marknaden, för att även återfinnas på de skandinaviska, brittiska och japanska marknaderna. Med andra ord handlar det om att krama ur så mycket det går ur ett känt namn från en känd appellation. Inget ont i det, jag är inte naiv om vad det är som ytterst får vinvärlden att snurra. Men då gäller det som vaken konsument att gå någonstans där man får mer valuta för pengarna. Vad sägs om Delas och deras Marquise de la Tourette i stället exempelvis?

Nu har systembolaget tagit in årgång 2006 av Hermitage Farconnet. Det vore ju roligt om det har skett en uppryckning av ambitionsnivån hos Domaine J.L. Chave.

Slutomdömet får bli att Kronstam var ute och cyklade rejält denna gång, liksom andra som (här och här) inte håller med mig. Eller så är det väl så enkelt att jag inte lärt mig känna igen gott vin när jag dricker det…

Varunummer: 75843
Pris: 340 SEK

2006 Chateau de Rochemorin Blanc

Ännu ett vin från André Lurtonstallet får skänka svalka en varm sommarkväll. Numer görs vinet på 100 procent Sauvignon blanc. Vinet lagras sedan tio månader på fat, varav en tredjedel är nya. Vid en genomgång av inte helt uppdaterad vinlitteratur så får man veta att slottet använder sig av mer fatlagring och mindre Sémillon än på 80- och 90-talen.

Färgen är väldigt ljus. Jag skulle beskriva det som halmfärgat. Det gör det lätt att tro att vinet är lättare än vad det i själva verket är.

Doften är god och komplex med söt och polerad frukt som kiwi, krusbär, citrus och kokos som fått lite honung ringlat över sig. Sedan har väl någon bonde i närheten låtit traktorn läcka lite diesel bland planteringarna, för jag hittar också en tydlig petroleumton. Smaken är mycket god och elegant med hygglig rondör, nedtonad syrlighet och halvlångt avslut med citrus och lite kokos. Tyvärr är det lite för lätt för att riktigt klara en maritimt inspirerad middag med lax och fransk potatissallad.

Vid en jämförelse är det mer elegant och mindre burdust än Chateau Limbourg. Men Chateau de Rochemorin hade å andra sidan behövt lite mer tryck för att fungera bättre som ett matvin. Det är också kanske snäppet bättre än Chateau Coucheroy från samma stall. Men det är också kanske lite för dyrt. Sammanfattningsvis ett mycket gott vin som fungerar utmärkt som en apéritif eller för samtal i bersån. Som matvin fungerar det dock lite sämre tycker jag.

Varunummer: 4128
Pris: 149 SEK

2008 Chateau Pech-Latt och 2005 Chateau de Fontenille

Två röda viner som inte kräver alltför mycket uppmärksamhet får ackompanjera en grillkväll med goda vänner där innehållet i glasen inte är huvudsaken. Ett utmärkt tillfälle med andra ord att bekanta sig med utbudet i den lokala systembutiken.

2008 Chateau Pech Latt kommer från appellationen Corbières i Languedoc-Roussillon. Corbières är den största appellationen i Languedoc-Roussillon med sina 14 000 hektar. Till absolut övervägande del produceras röda viner med Carignan, Grenache, Mourvedre och Syrah som huvudsakliga druvor. Appellationen skall vara en av de blåsigaste och torraste i Frankrike. Chateau Pech Latt daterar sin historia till några munkar vid klostret i Lagrasse som började göra vin runt 800-talet. I dag ägs egendomen av Bourgognenegocianten Laurent Max. Vinet är ekologiskt och görs på 70 procent Carignan, 20 procent Grenache och 10 procent Syrah enligt leverantören. På baksidesetiketten står det inte några procentsatser, men Mourvèdre ingår tydligen också.

Vinet har en god och ren, men inte särskilt komplex, doft av parfymerade slånbär à la Rhône med en rejäl dos peppar. Jag uppfattar viol och stendamm också. Det smakar mogen frukt med lätt syltade slånbär och björnbär, som även fått några drag med pepparkvarnen. Syrligheten är pigg och jag noterar inte någon påtaglig kärvhet. Ett gott och enkelt bruksvin som förtjänar att provas utan några högt ställda förväntningar.

Att 2005 Chateau de Fontenille hamnar i korgen beror enbart på nyfikenhet. Hur mycket kan en budgetbordeaux från en av de mest hyllade årgångarna leverera? Intressant är att vinet görs på 50 procent Merlot, 40 procent Cabernet franc och tio procent Cabernet sauvignon. Jag börjar nämligen tro att en hygglig andel Cabernet franc i en Bordeaux ligger nära min smakprofil.

Doften är återhållsam med svartvinbär, ceder, tobak, kaffe och viss gräsighet. Det är gott med en halvfyllig klassisk bordeauxsmak av svartvinbär, ceder, tobak och lite gräsighet. Doften ett snäpp bättre än smaken i dagsläget. Så svaret på min fråga får bli att det förvisso är ett enkelt och rättframt vin utan direkta skavanker, men att man med fördel kan botanisera bland andra viner då det är tämligen ointressant på det hela taget.

Chateau Pech Latt
Varunummer: 2233
Pris: 89 SEK

2005 Chateau de Fontenille
Varunummer: 3661
Pris: 96 SEK

2005 Chateau Limbourg

Med ambitionen att lära mig mer om vita viner från Bordeaux ramlar jag över några flaskor Chateau Limbourg från det stora året 2005 på bolaget. Appellationen är Pessac-Leognan och druvorna Sauvignon Blanc till 60 procent och Sémillon till 40 procent. Andra har provat (här, här och här) och har lyckats leta reda på mer information om producenten.

Doften är god med något petrokemiskt som vilar över citrus, päron, våt ylle samt kokos. Smaken är godisfruktigt god med grape och kokos som kompletteras av något som jag bäst kan beskriva som någon slags oxiderat sherryaktig ton. Chateau Limbourg är inte någon blyg liten viol, utan ett fylligt och gott vin som sitter som en smäck till grillad lax med fransk potatissallad.

Jag utger mig inte för att vara någon expert på vin, och särskilt inte vitt sådant. Men jag tror mig ana att Chateau Limbourg är lite för vulgär för vissa. Jag tycker dock att det är ett gott vin som förtjänar att provas.

Varunummer: 97516
Pris: 184

Bordeaux och Toscana 2004, och en tysk

Vi som står bakom denna vinblogg sammanstrålade en vacker semesterkväll för att dricka vin. Utan barn och respektive.

Först ut till chipsen drack vi en 2008 Weingut Schloss Vollrads riesling trocken. Nästan grönskimrande med tropisk frukt, melon, honung och mineral i doften. I munnen bjuds på ett förhållandevis lätt vin med fräschör som smakar päronsplitt och melon med lite mineral. Ett lätt, friskt och läskande sommarvin som bäst kommer till sin rätt som en apéritif snarare än till mat. Därmed kan väl också sägas att vinet knappt motiverar prislappen.

Därnäst kom en 2004 La Rose Pauillac som görs av ett kooperativ med ett trettiotal medlemmar. Genom att använda googles översättningstjänst på den strikt franskspråkiga hemsidan går att utläsa att kooperativet startades 1933 och att vinerna görs på motsvarande 60 hektar och produktionen uppgår till 3500 hektoliter per år. Blandningen i La Rose Pauillac utgörs av 60 procent Cabernet Sauvignon, 30 procent Merlot och återstoden är Cabernet Franc och Verdot. Ett par sniffningar avslöjar ganska snabbt hemvisten med svart vinbär och plommon som ackompanjeras av tobak och ceder med viss gräsighet och lite järn och blod. I munnen har det en bra balans mellan tanniner och syrlighet med svartvinbär och plommon och lite fat. Avslutet är lite kort och det är inte något komplext vin.Sedan är det dags för 2004 Fonterutoli. Presentation känns närmast överflödig. En chianti gjord på 90 procent Sangiovese, fem procent Malvasia Nera och Colorina samt fem procent Merlot av Mazzei med huvudkvarter ett stenkast norr om Siena i Toscana. I glaset är det mörkt och nästan trögflytande. Doften är maffig, murrig och generös med mörk och dov frukt som plommon och körsbär. Här finns något som leder tankarna till järn, blod och dyig sjöbotten. Lite lädertoner hittar vi också. Om doften är riktigt bra så är smaken inte sämre. Det är ett makalöst gott vin med mörk fruktighet som består av främst körsbär och plommon. Perfekt balans med avrundade syror och tanniner i en fyllig kropp med riktigt långt avslut. En bulldozerchianti som är på topp i dag kan man nog säga. Efter företrädaren är inte förutsättningarna de bästa för 2004 San Martino från Villa Cafaggio i Panzano i Toscana. Detta är ett prestigevin som producenten valt att klassificera som en IGT. Det är gjort på 100 procent Sangiovese från tre olika kloner. Inom parentes är det inte ovanligt med fyra eller fem olika kloner i vingårdarna i Chianti. Några kända kloner är för övrigt Brunello och Prugnolo Gentile. Vinet, som klassas som IGT, består av utvalda druvor som ges all tänkbar uppmärksamhet. Villa Cafaggio har lagt upp en bra sida om vinet. Doften är knuten med tobak, lite söt frukt som drar åt likörhållet, körsbär och läder med lite tjära. I munnen får man sötfrukt och snygg fatbehandling i en hyggligt slank kropp med bra balans där tanninerna är härligt polerade och syrligheten pigg. Att vinet har kvalitet visar sig inte minst i den långa söta körsbäriga avslutningen. Vi konstaterar att det är mycket gott och har framtiden för sig.
Slutligen rundar vi av kvällen med en 2004 La Roque de By från Medoc. Det är andravinet från Chateau La Tour de By. Intressant nog består vingårdarna av 65 procent Cabernet Sauvignon, 50 procent Merlot och fem procent Petit Verdot. Vi utgår från att producenten har koll på läget… Vinet har en söt och lite parfymerad doft som drar tankarna åt Rhône. Ett rackarns smaskigt vin med mogen frukt som smakar körsbär och plommon. Inga konstigheter, utan vinet känns skräddarsytt för en fransk bistro med en stadig kypare som langar fram en steak frites. Att korka ur en Bordeaux efter ett par tuffingar från Toscana är som balsam för gommen.När vi summerar kvällen är vi båda fullständigt överväldigade över den metamorfos som Fonterutoli genomgått. Fonterutoli är mer burdus och generös än San Martino, som mer spelar på söt frukt och elegans. Under kvällen lyckas San Martino sega sig förbi Fonterutoli och ta hem segern som kvällens godaste vin med en noslängd. Men det känns som en Pyrrusseger i och med att den vinnande noslängden kostar ungefär 250 kronor.

Vi har nu provat viner i några år och återigen slås vi av att det sällan finns ett tydligt samband mellan pris och kvalitet i vinvärlden. Bland de två vinerna från Bordeaux föredrog vi det billigare och mellan de två italienska var det i det närmaste dött lopp trots den enorma prisskillnaden.

Att lägga undan några flaskor av 2004 Fonterutoli blev en lyckad och oväntad framgång. Vi vill därför avslutningsvis rekommendera till köp av några Fonterutoli och lägga undan några år.

2008 Schloss Vollrads riesling trocken
Varunummer: 5846
Pris: 99 SEK

2004 La Rose Pauillac
Varunummer: 96859
Pris : 175 SEK

2004 Fonterutoli
Varunummer: 32229 (2007)
Pris: 159 SEK (2007)

2004 Villa Cafaggio San Martino
Varunummer: 95227
Pris: 399 SEK

2004 La Roque de By
Varunummer: N/A
Pris: 9,90 Euro

2004 Col d´Orcia Brunello di Montalcino

Brunello di Montalcino var okänt för omvärlden fram till mitten av 1960-talet. Men sedan dess har tillväxtkurvan pekat spikrakt uppåt. 1939 var det fyra producenter som buteljerade sina viner. På femtiotalet var det ungefär ett dussin. 1975 buteljerade 25 producenter sammanlagt 800 000 flaskor. 1995 fanns 120 producenter som buteljerade 3,5 miljoner flaskor. I dag består konsortiet för producenter av Brunello di Montalcino av 256 medlemmar som 2004 producerade 5,6 miljoner flaskor. Tillväxten är naturligtvis ett resultat av ständigt ökande efterfrågan. USA är den största exportmarknaden och sväljer ungefär en fjärdedel av produktionen.

Enligt produktionsbestämmelserna släpps Brunello di Montalcinoviner fem år efter skörd. När årgång 2003 släpptes förra året beräknades försäljningen till 6,5 miljoner flaskor, en uppgång med 78 procent jämfört med årgången 2002 som släpptes 2007. Men så vägrade helt plötsligt amerikanska myndigheter att ge klartecken till införsel av Brunello di Montalcino från årgång 2003 eftersom vinerna inte ansågs leva upp till kravet om att enbart tillverkas av Sangioveseklonen Brunello.

När skandalen var ett faktum gick att läsa på många ställen om hur vinskribenter och förståsigpåare inom näringen länge misstänkt att vinerna från Brunello varit blandviner. Om det stämmer att många känt till, eller misstänkt, att Brunellovinerna inte levt upp till produktionskraven innebär det att vinjournalistiken har en lång väg att gå innan det kan kallas kritiskt granskande konsumentupplysning. Men det är väl ett tråkigt faktum att vintidningar och vinjournalistik kan räknas in i livsstilsfacket tillsammans med resor och heminredning, med samma låga krav på faktakoll och journalistisk integritet.

Med skandalen överstånden var det i år dags för producenterna att ta igen förlorad mark med årgång 2004 och den utropades följaktligen som enastående av konsortiet. I senaste numret av Decanter finns en omfattande genomgång av viner från Brunello di Montalcino från 2004. Resultatet får sägas vara nedslående för en så pass välrenommerad appellation. En förklaring som framförs är att många producenter tillkommit under senare år utan nödvändig kunskap eller förutsättningar att göra framstående viner.

En tanke som slår mig är att många producenter nu kanske tvingats använda enbart Brunellodruvor, och därmed saknas förutsättningarna för att skapa stora viner som motiverar de väl tilltagna prislapparna.

Glädjande nog återfinns en trotjänare på bolaget bland de viner som fick fyra stjärnor, 2004 Brunello di Montalcino Col d´Orcia. Enligt hemsidan har Brunello tillverkats på egendomen sedan 1933, vilket torde innebära att den hör till de ursprungliga fyra. Där finns även en del matnyttig information om kvällens vin. En helgrillad entrecôte med en löktarte och annat gott får göra sällskap.

I glaset är färgen vackert semitransparent som redan indikerar viss mognad. Initialt är doften mycket knuten. Ett våldsamt skakande av karaffen frigör dock en lovande och elegant doft av körsbär och te. Efter hand kan också lite tobak anas. I munnen noterar jag körsbär, torkad frukt, läder och te. Det är burgundiskt sammetslent och elegant med torra och avrundade tanniner och syror i en medelfyllig kropp.

Jag tror att 2004 Col d´Orcia visar vad som skulle hända om en toskansk contadino luftlandsätts i Bourgogne. Det växer under kvällen och är oerhört behagligt att njuta av till grillat kött. Jag tror också att det kan utvecklas med en handfull år av lagring. Slutomdömet är att det är ett mycket gott vin som kan vara väl värt att köpa ett par flaskor av och lägga undan för den som inte kräver allt för kraftiga prylar från Montalcino.

Varunummer: 12357
Pris: 259 SEK