Nyårsviner

En gång i tiden innebar nyårsfirande festligheter in på småtimmarna med en efterföljande nyårsdag i horisontalläge framför backhoppningen från Garmisch Partenkirchen, nyårskonserten och Ivanhoe innan det var dags för pizza. Så ser det inte för småbarnsföräldrar. Vi var några stycken som samlades för att vaka in det nya året. En lärdom för min del är att införskaffa champagneflöjtar och vinglas i plast eller annat oömt material som tål stojande barn. Några goda viner blev det under kvällen.

1996 Palmer & Co Millésime Brut var först ut. Jag har för mig att den kostade 249 kronor en gång i tiden. En mycket god och brödig doft med citrus och kaffe samt generellt oxiderad karaktär möter i glaset. Smaken är smått sensationell. Åldern avspeglas i generella toner av oxidation. Sedan finns där också en påtaglig brödighet, champinjoner, kaffe och citrus. Eftersmaken klingade av långsamt. Jag har följt denna champagne genom åren och tycker mig märka viss flaskvariation. Nu var turen på min sida och just detta exemplar var i strålande skick. Vilken perfekt början på kvällen.

NV Diebolt-Vallois Tradition följde därpå. 329 kronor kostar den på bolaget. Enligt producenten används 40 procent Chardonnay, 30-40 procent Pinot Noir och 20-30 procent Petit Meunier. En trevlig Champagne med tydlig doft av äpplen. Därtill ung och oförlöst frisk och ljus med toner av mineraler. Smaken är även den frisk med äpple och mineral. Som aperitif är denna Champagne som klippt och skuren.

Till middagen fick två viner från 2000 symbolisera decennieskiftet.

2000 Taurasi Radici från Mastroberardino inköptes för drygt tre år sedan för 18,50 euro på Amalfikusten. Den är fyllig och med lager av mörk frukt. Plommon och körsbär samsas med en hel del fat. Tidens tand har sett till att syrlighet och tanniner polerats till väl integrerade beståndsdelar i en mycket balanserad och harmonisk helhet. På bolaget brukar riservorna från denna producent dyka upp emellanåt. Jag måste dock tillstå att jag är mer förtjust i denna variant utan riserva-suffixet. Ett mycket gott vin som jag kommer hålla utkik efter i from förhoppning om att leverantören tar in den också jämte riservorna.

2000 Chateau d´Agassac är en Cru Bourgeois från Haut-Medoc i Bordeaux. Egendomen består av 42 hektar som planterats med 50 procent Merlot, 47 procent Cabernet Sauvignon och tre procent Cabernet Franc. En mycket fin, dov och murrig doft med plommon och svartvinbär strömmar ur glaset. Typiska Bordeauxelement såsom kaffe, läder och ceder finns också i doften. Plommon och svartvinbär återfinns i smakintrycken jämte en rejäl dos kaffe. Mycket gott och i perfekt balans. Jag köpte ett par flaskor i början på min vinsamlarkarriär till nedsatt pris. Jag har för mig att det var 188 kronor. Väl investerade pengar får omdömet bli nu, några år i efterskott.

Ädla viner

Vi är tre herrar som samlas under mellandagarna för att dricka vin. Först ut till chipsen kommer en 2007 Dr Loosen Wehlener Sonnenuhr med mycket söt och tropisk frukt som rundas av med piggelin i eftersmaken utan allt för mycket syrlighet att tala om. Det är godisgott och slinker ner som saft.

Huvudtemat för kvällen blir att testa tre stycken Vino Nobile di Montepulciano. De ädla vinerna från Montepulciano har stått lite i bakgrunden jämfört med vinerna från Montalcino och Chianti. Naturligtvis går det att härleda de historiska rötterna för vinerna från Montepulciano långt bak i tiden. Namnet i sig är en indikation om att det under en period var populärt bland hoven i Europa.

Medan Brunello di Montalcino tillverkas av en druva valde odlarna i Montepulciano att följa Chianti i spåren och tillåta druvblandningar. Minst 70 procent måste bestå av den lokala Sangioveseklonen Prugnolo Gentile. Sangiovese är i själva verket en samling av kloner, varav 14 är mer namnkunniga såsom exempelvis Brunello. Namnet Prugnolo Gentile skall tydligen härledas till italienskans ord för plommon, prugna. Jag vet inte om det har att göra med smaken eller utseendet på druvan. Det finns även en druva som heter Montepulciano som är allmänt förekommande i Italien (bland annat i vinet Montepulciano d´Abruzzo), men den skall inte förväxlas med vinet från orten Montepulciano. Jämte Prugnolo Gentile får även upp till 20 procent av Canaiolo Nero användas för Vino Nobile di Montepulciano. Därtill får upp till 20 procent andra druvor som rekommenderas eller tillåts av provinsmyndigheten i Siena användas. En anpassning till mer moderna produktionsmetoder är att de tidigare kraven på långa lagringstider på fat reducerats kraftigt.

Systembolaget, som enligt egen utsago har ett av världens största utbud av viner, kan uppbåda hela åtta Vino Nobile. Bortses från beställningssortimentet och ett sannolikt fel i lagersaldot är vi nere i hela tre stycken. Jämför med norska monopolet där 25 viner kan beställas på nätet! Vi valde i alla fall ut tre stycken viner från denna toskanska by.

2006 Morone (169 SEK) produceras av Palazzo Bandino som ägts av familjen Valeriani i sex generationer sedan 1800-talet. Till 85 procent består vinet av Prugnolo Gentile, med 15 procent Canaiolo nero, Mammolo och Colorino. De två sistnämnda druvorna är traditionella druvor som inte används så mycket längre. Colorino var, som namnet antyder, populär för att färga vinerna mörkare och i Chianti torkades druvan för att tillsättes som druvmust, innan så kallad governo förbjöds, för att få fart på jäsningen. Morone fatlagras i drygt två år i franska ekfat mellan 225 och 1000 liter, varav en femtedel är nya.

Initialt är doften parfyrmerad med ack så söta bär som drar åt hallongodishållet. Rökighet, tjära och mandelmassa noterar jag också. Smakmässigt är detta ett vin för vänner av fatlagring, och särskilt de som gillar rökig single malt whiskey. Under lager av fat ruvar mörk och dov frukt. God, men på tok för mycket fat i dagsläget.

2005 Lodola Nuova (145 SEK) från Ruffino beställdes i tron att den var från 2004 eftersom det är detta år som anges på hemsidan, men överlämnades med sedvanlig förklaring att Systembolaget inte tar något ansvar för uppgifternas riktighet. Ruffino producerar denna Vino Nobile sedan 1988 på huvudsakligen omplanterade tegar. Druvsammansättningen anges av producenten som huvudsakligen Prugnolo Gentile. Jäsning och urlakning i drygt tre veckor följdes av två år på franska fat.

De andra två vinerna kom från den hyllade årgången 2006, och jag låter det vara osagt om 2005 var en så pass mycket sämre årgång, men faktum är att detta vin var märkbart mer anonym i doften och storleken mindre i smaken än konkurrenterna.

Doften innehåller tjära, rökighet, rökt fläsk (bacon kanske), mandelmassa, körsbär och plommon. Smaken är körsbärskärv, men burgundiskt elegant i sammanhanget, med plommon, lakrits och gräsighet. Tanninerna var lite mindre sandiga än brukligt i Toscana, och det tillsammans med gräsigheten ledde tankarna åt Bordeaux. Sammanfattningen blev att detta är en behaglig och drickbar Vino Nobile som kan konsumeras i väntan på mer lagringskrävande viner.

2006 Poliziano Vino Nobile di Montepulciano (189 SEK) var den Vino Nobile som fick mest positiva omdömen denna kväll. På 42 hektar görs en blandning som består av 85 procent Prugnolo Gentile och 15 procent Canaiolo Nero, Colorino och Merlot. Under 18 till 22 dagar jäses och urlakas druvorna och sedan får vinet tillbringa 14 till 16 månader i franska fat av varierande storlek som till en femtedel är nya.

Doften är dov och mörkt sötfruktig, nästan likörartad, med körsbär och slånbär. Associationerna går till södra Rhône och viner gjorda på Grenache. Sedan finns där också bacon, tjära och mandelmassa. I munnen märks tydligt faten tillsammans med de söta och kärva körsbären. Annat som noteras är lingon, kokos och dill. Eftersmaken är lång och lite eldig. Frukten kommer lite i skymundan för faten. En känsla är att vinets olika beståndsdelar drar åt olika håll och att det krävs några år i ryggläge innan det är riktigt färdigt. Producenten anger tio till tolv år som lagringspotential, och det är en uppgift som känns lite underkant faktiskt.

Efter dessa tre viner sammanfattar vi och konstaterar att generellt görs goda och prisvärda viner med återkommande tjära och rökighet i doften och mycket fat i smaken. Men för att dessa viner skall komma till sin rätt krävs nog en rejäl dos tålamod.

Tanken var att vi sedan skulle lämna Toscana för utflykter i nya världen. Under alla de år som vi träffats och druckit vin har det sällan hänt att vi lämnat invanda jaktmarker i Frankrike och Italien. Nyfikenheten var särskilt stor på om det finns några alternativ till Bordeaux där ute.

2005 Meerlust Rubicon (229 SEK) bars snabbt av planen. En doft av uppblött pappskiva, gammalt blomvasvatten och mögelskadad källare behöver kanske inte förklaras närmare, utan här hade vi råkat ut för ett skolboksexempel på korkdefekt. En tanke som jag gör i skrivande stund är att ambitiösa producenter på sina hemsidor kan redovisa sina ansträngningar i detalj, för att sedan låta en undermålig barkbit ödelägga allt. Tråkigt var det eftersom en härlig svartvinbärsfrukt indikerade att något riktigt bra var på gång.

2006 Ridge Santa Cruz Mountains (329 SEK) fick dock mungiporna att åka upp igen. En blandning av 56 procent Cabernet Sauvignon, 42 procnet Merlot och två procent Petit Verdot som lagras i tjugo månader på amerikansk ek.

Doften är generös, tjock, sötfruktig och parfymerad så till den milda grad att den leder tankarna till ett duschdraperi. Kahlua, eller Hawaiian Tropic, kanske kan ge en vägledning om den påtagliga doften av kokos. Smaken är även den generös med söta plommon och kaffe och choklad. Det blir uppenbart att de tre föregående italienarna gett smaklökarna en rejäl omgång. Jag hade nämligen svårt att känna någon kärvhet eller syrlighet. Där finns kanske två eller tre tanniner. Det är i alla fall som en smekning för gommen efter den toskanska uppvisningen av garvsyror. Generositet, fyllighet och bra balans jämte det faktum att det är drickfärdigt gör att segern denna kväll går till USA. De tre vinerna från Montepulciano känns helt enkelt ganska vresiga och otillgängliga bredvid detta mycket goda vin.

2001 Chateau Chasse Spleen

En gång i tiden var det fint att vara deprimerad för högre ståndspersoner. Spleen kallades detta psykiska tillstånd då. Oavsett om det nu var Lord Byron eller Baudelaire som är upphov till namnet Chasse spleen, det vill säga jaga bort melankolin, så var det bra för marknadsföringen. Det finns de som anser att Chateau Chasse Spleen borde varit med i den berömda klassificeringen från 1855. Nu fick man nöja sig med epitetet borgarvin i stället. Apropå det, så har ju borgarklassen avskaffats i Bordeaux. Så jag vet inte hur Chateau Chasse Spleen och övriga slott klassificeras numera.

Chateau Chasse Spleen ligger i Moulis, som i sin tur ligger inklämt mellan Saint Julien och Margaux på västra stranden i Bordeaux. Egendomen består av 80 hektar som är planterade till 73 procent av Cabernet Sauvignon, 20 procent Merlot och sju procent Petit Verdot. 80 procent av vinfälten består av grus och 20 procent av lera. Som kuriosa får man på slottets hemsida veta att innan vinrankorna sattes i jorden användes åkrarna för tåliga sädesslag som exempelvis råg. Detta eftersom väldränerad och näringsfattig jord av den typ som ger bra betingelser för druvor till viner sällan lämpar sig för annat slags jordbruk.

Under den närmaste tiden kommer kosthållningen bestå av rester från julaftonens dignande julbord. Men för att klara av detta krävs ett tillfälligt avbrott med en middag på kyckling och lite lättare tillbehör. Vid tanken på att komplettera denna meny med en Bordeaux på väg in i mognadsfasen börjar jag salivera, och efter en stunds grävande i garderoben är saken ordnad.

Doften är klassisk Bordeaux utan att vara påträngande eller särskilt generös. Behöver jag räkna upp godsaker såsom svartvinbär, plommon, ceder, läder, kaffe och tobak? Stallighet finns där också, och släng även in lite gräsighet och unken källare också, så kanske bilden klarnar.

Smaken är lite kärv och syrligheten är pigg. Det är nog några år kvar innan detta vin passerat zenit i mognadskurvan. Frukten består primärt av svartvinbär som sekunderas av plommon i en ganska fyllig kropp. Tobak och gräsighet noterar jag också. En antydan till kaffe påminner om den exemplariska fatbehandlingen. Eftersmaken klingar av långsamt som sig bör. Mycket bra balans och begynnande mognad gör att Chateau Chasse Spleen är en mycket angenäm upplevelse i dag. Skall jag använda ett ord så för att beskriva detta vin så får det bli behaglig. Vilken tur att jag har en flaska kvar.

2001 Castello di Ama

Castelli dei Fonterutoli e Brolio har rätteligen fått mycket uppmärksamhet för sin förmåga att utnyttja Sangiovesedruvans potential och göra kraftfulla och prisvärda viner. Castello di Ama å sin sida är kända för att med förträffliga vingårdar och ambitiösa produktionsmetoder göra några av de mest framträdande vinerna i Chianti. Av Castello di Amas 90 hektar används 55 för framställning av Chianti. Sangiovese står för merparten av vinrankorna med sina 80 procent. Därutöver står Canaiolo för åtta procent och Malvasia nera och Merlot för återstoden. Druvorna har lakats ur och fått en första jäsning i 25 dagar, vilket verkar vara tämligen lång tid. Sedan har det varit väldigt mycket med franska fat under jäsning, blandning och lagring innan vinerna är klara.

Utmärkelserna i såväl internationell som svensk vinpress har duggat tätt. Kvällens vin fick exempelvis tre stjärnor i Gambero Rosso. Tidigare i höstas tvingades jag avbryta ett försök till följd av en defekt flaska. Dags för ett nytt försök.

En god doft som inte är särskilt komplex eller generös noterar jag efter en stunds luftning. Det är inte så mycket mer än jordkällare, tjära och körsbär. Smaken är elegant och behaglig med kärva körsbär, viol, tjärpastiller, tobak, svart te och fatvanilj i en drygt medelfyllig kropp. Elegant, harmonisk och balanserad på gränsen till tråkighet. Ett gott gammalt vin kort och gott. Helt klart hade jag förväntat mig mer än så här. En misstanke är att vinet varit mycket bättre, och att det numera är på väg i full fart nedåt på lagringskurvan. I Toscana framförs som allmän visdom att en Chianti Classico Riserva presterar som bäst ungefär fem till sex år efter skörden. Jag är rädd för att 2001 Castello di Ama är ett bevis på att man inte skall ligga allt för länge på Chiantiviner om man inte är riktigt säker på vad man gör. En annan teori är att jag fått två defekta viner på raken. Eftersom jag köpte vinerna via beställningssortimentet i somras indikerar det i sådana fall problem hos leverantör eller producent.

Två bommar på två försök är mitt omdöme hittills av Castello di Ama. Min relation med en intressant och rosad producent kunde ha börjat bättre tycker jag.

Varunummer: N/A

Pris: 269 SEK

1998 Deutz Blanc de Blanc

För att komma i stämning inför julbordet på julaftonen bjöds på en champagne från Deutz. Intressant att notera är att så många firmor i Champagne har tyska rötter i likhet med Deutz. William Deutz och Pierre Gelderman grundade Deutz 1838 i Aÿ. 1977 breddades verksamheten till att även innefatta Delas i norra Rhône. Firma Louis Roederer övertog aktiemajoriteten i Deutz 1993. På hemsidan lämnas en något svårtydd information som jag väljer att tolka som att två miljoner flaskor skeppas iväg per år. Det är ingen småskalig verksamhet med andra ord.

Julbord och julklappsutdelning är inte riktigt rätt forum för att sitta och fördjupa sig i vad som finns i glaset. Men några snabba kråkfötter hinner jag plita ned.

Färgen i glaset börjar få en mörkare ton som indikerar viss mognad. Doften är relativt diskret med en god brödig doft och något slags äpple, sälta och mineral samt nötter. Smaken är inte riktigt balanserad då syrligheten är markerad i och med att moussen är förvånansvärt låg, med få bubblor som stiger upp i glaset. I övrigt är denna champagne torr och frisk med äpplighet, mineraler av typen skaldjur i saltvatten och något som påminner om en inte fullt så söt apelsinmarmelad old english-style.

Som jag skrivit tidigare så har jag aldrig druckit en Champagne som inte smakar bra. 1998 Deutz Bland de Blanc är inte något avsteg i detta avseende. Det är en god champagne, men inte den bästa jag druckit.

2001 Chateau du Paradis

Dagen innan julafton behövs ett vin till avsmakningen av skinkan. Ett vin inköpt på en av Finlandsbåtarna på rekommendation av både Ålandstidningen och Hufvudstadsbladet får träda in på scenen.

Chateau du Paradis kommer från Saint Emilion i Bordeaux och görs på 75 procent Merlot, 20 procent Cabernet Franc och fem procent Cabernet Sauvignon.

Doften är härligt murrig och sumpig med källartoner och kokta rotfrukter. Fruktigheten består av svartvinbär och plommon, som får sällskap av lite gräsighet och tobak. Lite kaffe tror jag såhär i efterhand att jag också kan dra mig till minnes. Men då kanske mer åt sumpen i melittafiltret snarare än nyrostade kaffebönor. Efterhand blir en doft av tobak och tjära allt mer påträngande.

Smaken är ganska okomplicerad med svartvinbär och plommon i en slank och balanserad kropp som klingar av i en ganska lång eftersmak. Det som gör att mungiporna åker upp är att vinet har en perfekt skjuts i mellanregistret som breddar smakregistret, just när det behövs som bäst.

Det är inte något stort vin, då det är lite för endimensionellt. Men det har personlighet och är urtypen för ett bistrovin. Därför blir det samlade intrycket väsentligt bättre än vad några smaknoteringar förmår förmedla. För cirka 200 kronor får man med Bordeauxmått mycket vin för pengarna. På ett personligt plan vill jag tro att det är kombinationen Merlot och Cabernet Franc som gör att vinet tilltalar mig. Jag tycker mig nämligen märka att flera viner som jag gillat består av denna blandning.

2001 Barolo Cannubi Boschis Virna di Borgogno

Dags för ytterligare en Barolo. Denna Barolo är gjord av en dotter till Lodovico Borgogno som heter Virna, vilket händelsevis råkar vara namnet på den gemensamma firman. Borgogno är ett namn som återkommer i olika variationer då det verkar vara en klan som gett upphov till flera producenter.

I striden mellan traditionalister och modernister verkar Virna inta något av ett mellanläge. Druvorna lakas ur med skalen i tio dagar och lagras sedan i två år på franska fat på 300 respektive 500 liter.

Föga förvånande med tanke på avlagringarna i botten på karaffen buteljeras vinet utan filtrering. Därtill är färgen vackert transparent med drag av tegel.

Efter en stund i karaffen går att ana en diskret doft av framförallt körsbär, men också med jordgubbar och torkad frukt. Eteriska slöjor kommer och går med kryddor med dragning åt julen, som exempelvis stjärnanis. Här finns också svart te, rökt medwurst, tobak och läder. Efter hand blir tjära och rosor tydliga.

Alerta tanniner som förmår snörpa ihop kinderna följs av en tämligen lätt, slank och elegant smak av torkad frukt, körsbär, läkerol och lakrits innan det klingar av med jordgubbsbalsamico och fatvanilj. Åren som gått sedan druvorna skördades har tagit ut sin rätt och vinet börjar visa upp flera mogna drag. Lagringspotentialen är inte uttömd än, vilket visar sig i att dag två har vinet förlorat i komplexitet, men å andra sidan vunnit i fyllighet och bättre balans. Det är helt enkelt lite godare med ett dygns luftning.

Det är ett gott vin. Längre än så vill jag inte sträcka mig. Det är lite för lätt och saknar tillräckligt med skjuts i framför allt eftersmaken. Det innebär tyvärr att priset är på tok för högt i relation till den upplevelse som vinet förmår bjuda på.

Varunummer: 85374
Pris: 369 SEK