2000 Amarone della Valpolicella Zenato

Min fru är inte särskilt intresserad av vin. Hon har näst intill aldrig några särskilda önskemål annat än att hon vägrar dricka halvtorr tysk riesling. Men ibland händer det att hon frågar om vi inte kan prova en flaska Amarone. Det hänger samman med att när vi träffades så drack vi några flaskor av detta vin som tydligen var minnesvärda. Särskilt många flaskor har det inte blivit de senaste åren, men en flaska har legat kvar i garderoben genom åren och väntat på att uppnå mognad.

Det beror på att jag för snart tio år sedan läste en text där en auktoritet på Amaroneviner slog fast att efter tolv år uppnådde dessa viner optimal mognad. Resonemanget underbyggdes, så vitt jag kommer ihåg, av en vackert ritad graf som såg vetenskapligt oantastlig ut. Mina skrala matematiska kunskaper till trots kunde jag ändå räkna ut att denna flaska Amarone torde uppnå näst intill optimal mognad i anslutning till min frus 40-årsdag enbart genom att låta pekfingret följa x-axeln (den horisontela linjen för er som är humanistiskt skolade) högerut och avläsa hur smakupplevelsen efter en initial nedgång satte fart uppåt på y-axeln (den vertikala för er som glömt bort skolmatten).

Med utgångspunkt i denna vetenskapliga undersökning öppnade jag flaskan till min frus födelsedagsmiddag i våras och höll tummarna för att innehållet inte farit illa genom åren. Enligt producentens hemsida består druvblandningen av 80 procent corvina, tio procent rondinella och de återstående tio procenten utgörs av oseleta och croatina. Hela 36 månader tillbringar vinet sedan på fat.

Doften är klart starkvinsbetonad med körsbär och jordgubbar. Den där Aladdinpralinen med körsbär i likör, som alltid brukar ratas, finner jag bland doftintrycken. Även russintoner noterar jag. Det finns lite bakkryddor och en aning rökighet också. En aning läderartad doft och torkad frukt indikerar att vinet nått viss mognad. På det hela taget är doften förvånansvärt fruktig och av de 13 åren som gått sedan skörden märks inte så mycket som jag förväntat mig och hoppats på.

Smaken avviker inte från doftintrycken. Det är körsbär i likör och chocklad främst, som åtföljs av russin, mandelmassa och kaffe. Fathanteringen är tämligen yvig i gesterna. Kroppen är tät och intrycket är silkeslent då de enstaka tanninerna kan räknas på ena handens fingrar. Viss fräschör tycker jag att det finns då syrligheten ändå finns där. Med tanke på vinets ålder var vi nog flera som var lite besvikna över att det inte mognat mer och vunnit i komplexitet. 

Gästerna runt bordet är ändock nöjda och vi enas om att detta vin är som gjort för att sippa på och småprata över, eller avnjuta efter en middag till ostar. Jämförelsen med portvin dök upp efter hand. Efter denna middag har min fru inte bett mig att köpa Amarone igen. 

Ur ett strikt empiriskt perspektiv vågar jag inte uttala mig om Amaroneviners optimala mognad eftersom det krävs fler undersökningar av verkligheten än denna ynka flaska. I detta fall tror jag dock att det gott och väl hade kunnat ligga i lugn och ro flera år till för att vinna i mognad.

2010 Isole e Olena Chianti Classico

Det första som jag studsar till över när jag letar efter information om denna Chianti från Isole e Olena på nätet är uppgifter om att fem procent syrah ingår i druvblandningen utöver de förväntade 85 procenten sangiovese och fem procent canaiolo. 

Kvällen andra överraskning är hur väl vinet samverkar med rödlöksmarmelad, rödbetssallad med fetaost och lammytterfilé. Det är en kombination som på pappret framstår som ogästvänligt mot ett rödvin men det kan varmt rekommenderas!

Doftsinnet var tillfälligt ur tjänst när jag skulle skriva några anteckningar om vinet eftersom vinägerdimmorna lägrade sig över köket vid tillagningen av rödlöksmarmeladen. ”Körsbär” står det på papperslappen. Om jag skall dra mig till minnes doften från middagen så får det bli svart te, röda bär och en aning fat.

Smaken var desto lättare att känna. En hyggligt tät kropp med körsbär, svart te, röd citrus och ett allmänt saftigt intryck med någorlunda bibehållen elegans. Jag lutar åt att placera detta vin på den mer eleganta och traditionella delen av skalan av Chiantiviner på grund av frånvaron av överdriven fathantering och extrahering.

Isole e Olena Chianti Classico kommer bäst till sin rätt vid någon av sommarens grillkvällar utan närmare eftertanke. Det är ett gott vin till maten, men kampen om sommarens Chianti vinner inte Isole e Olena, ty ett par andra kombattanter är faktiskt snäppet bättre.  

Varunummer: 73190

Pris: 186 SEK

2008 Barbaresco Nubiola Pelissero

Pelissero är en producent som ofta omnämns i varma ordalag och därför blev jag intresserad av en Barbaresco som återfinns i beställningssortimentet. Druvorna till detta vin har hämtats från sex växtplatser utspridda över tre kommuner. Namnet Nubiola är hämtat från medeltiden och syftar på nebbiolo. 

Doften är finstämd, kristallklar och generös, och minner inte så lite om pinot noir med körsbär, hallonrem, jordgubbe och viol. Under den eleganta och ljusa ytan finns ett spännande stråk som drar åt det mörkare hållet med olika slags träslag som eneträ och en aning grillkol. En komplex och mycket god doft som lovar gott.

Den pigga syrligheten och de kärva tanninerna dominerar det första intrycket. Frukten är något lättare än vad doftintrycket indikerar. Körsbär, hallon, torkad frukt, svart te, mineral och Läkerol för jag pliktskyldigast till anteckningarna innan det är dags att äta. Ett riktigt gott vin, men jag tycker nog att det är lite ofokuserat. Det hade varit önskvärt med lite mer utmejslade smakintryck. Om några år kommer det nog å andra sidan att hända saker. 

Så var det detta med priset. Nog är jag lite gnällig då jag när detta skrivs hittar årgång 2007 för 113,34 DKK vid köp av sex flaskor. Systembolagets notering på 299 SEK känns därför i det mesta laget och någon köprekommendation vill jag inte utfärda. Inte så mycket för att Pelisseros Barbaresco Nubiola inte förtjänar att provas, utan i protest mot monopolets prissättningsstrategi.

Varunummer: 91305
Pris: 299 SEK

2003 Chateau Montus

I våras rensade jag lite bland vinflaskorna. En flaska Chateau Montus från appellationen Madiran och den solbakade årgången 2003 åkte fram och korkades ur. När jag kollar lite efter fakta på nätet visar det sig att flaskan troligen är inköpt i anslutning till decembersläppet 2005 och att priset var 159 kronor. Chateau Montus görs huvudsakligen på tannat och med 20 procent cabernet sauvignon.

På den tiden när det begav sig var Alain Brumonts viner framställda av druvan tannat i ropet och ren njutning utlovades för den som orkade vänta. Tio år borde väl räcka tänkte jag.

Det första doftintrycket är urläckert med kåda, tallbarr, solmogna björnbär, läder och tobak. På det hela kommer jag att tänka på att inslaget av cabernet sauvignon fått genomslag. I doften noterar jag också ett påtagligt fatinslag.

Smaken är tät och bjuder på drivor av söt och solmogen mörk frukt såsom plommon, svartvinbär och syltade björnbär. Det är fortfarande bett i tanninerna och vinet upplever jag som småkärvt, medan syrligheten är rejält nedtonad. Men 15,5 volymprocent kan inte trollas bort. Den påtagliga eldigheten och den söta frukten blir i längden för mycket och vi lämnar halva flaskan därhän. Min första reaktion var ren och pur förtjusning innan jag kroknade. Det här är nämligen ett provningsvin som mår bäst av att njutas i små doser men i rollen som ackompanjemang till en middag blir det helt enkelt övermäktigt. 

2003 Chateau Montus är ett välgjort och gott kraftpaket, men det är en stil som jag har svårt att uppskatta till fullo.

2006 Brunello di Montalcino Quercecchio

Under den tid som den dansk-italienske vinhandlaren Carlo Merolli sålde viner direkt till svenska konsumenter hann jag göra några inköp. Bland annat denna brunello från Azienda Agricola Quercecchio. 

Doften ger ett klart och oförvanskat intryck med körsbär, svart te, röd citrus, Läkerol, läder och mineral.

Även smaken är klar och låter frukten tala med körsbär, svart te, mandel och körsbärskärnor. Jag associerar doften med nebbiolo efter hand. Kroppen är drygt medelfyllig och vinet känns balanserat med läckert sandiga tanniner och pigg syrlighet. Eftersmaken är behaglig och dröjer sig kvar. 

Det är ett riktigt gott vin och jag är riktigt glad över detta inköp. Ytterligare några flaskor vilar i källaren för framtida njutning. Nu hoppas jag bara att Carlo ångrar sig och börjar leverera vin till Sverige igen. Sådana här fynd vill vore roligt att göra igen.

2006 Brunello di Montalcino Tenuta il Poggione

Vi var osedvanligt sena med att starta årets grillsäsong. Men nu har den börjat och först ut på gallret var en majskyckling som fick sällskap av några potatisar som rostades i en olja smaksatt av timjan, salvia och rosmarin. En brunello från Tenuta il Poggione togs fram för att göra kvällen komplett. Purister vet att en brunello skall lagras på stora botti för att komma till sin rätt. I detta fall har dock franska fat använts. Om än att de är något större än de sedvanliga 225 litrarna. Så jag antar att denna brunello med utgångspunkt i storlek på faten kan karaktäriseras som semitraditionell. 

Doften är kanske inte så ursprungstypisk som jag förväntat mig med körsbär som är snudd på likörartade. Men svart te, röd citrus, mineral och något slags ljust träslag är desto mer typiska för sangiovese och ger ett elegant intryck. 

Det första som slår mig när jag smakar på vinet är att det är fantastiskt driv i syrligheten. Körsbärsfrukten inklusive kärnorna, en aning mandel, svart te och en dammig grusväg ger allmänt toskanska förnimmelser även om smakintrycken inte är så framträdande som jag önskat. Tanninerna är hyggligt finkorniga och eftersmaken sträcker ut behagligt. Spretigt och elegant på samma gång blir mitt intryck. Det känns i dag inte riktigt som bitarna passar ihop och jag vet inte heller om det finns tillräckligt mycket frukt för att klara en längre tids lagring. Min erfarenhet räcker helt enkelt inte till för att våga sia om vart detta kommer ta vägen. Så någon oreserverad hyllning blir det inte, även om jag tycker att vinet är gott. Lägger jag undran en flaska så får det bli för att lära mig mer om hur brunelloviner utvecklas med tiden. Gott och köprekommendation om än med darr på ribban får bli mitt slutomdöme.

Varunummer: 95082

Pris: 299 SEK 

2007 Taurasi Radici Mastroberardino

En lång och bister vinter fick till slut ge vika för en kort vår innan sommaren kom. För att fira värmen och ljuset korkar jag upp en flaska från Kampanien. Taurasi från Mastroberardino är något som jag uppskattat mycket tidigare så det är dags att se om det går att upprepa succén.

Doften är modernt generös och sötfruktig med mörka bär såsom plommon, björnbär och körsbär. Läder, kakaopulver och fat noterar jag också. Det solmogna och mörkfruktiga temat återkommer i smaken. Söta plommon, björnbär och en aning körsbär kompletteras med en aning läder och lite kakaobitterhet. Kroppen ger faktiskt ett fylligare och tätare intryck än vad som faktiskt är fallet när maten kommer på bordet så jag skulle inte rekommendera detta vin till säsongens carne alla griglia. Tanniner och syrlighet är inte så värst påtagliga, men de sköter jobbet med den äran och bidrar till att ge vinet bra balans. Eftersmaken är uppfriskande och långsträckt. 

På det hela taget ger denna upplaga av Mastroberardinos Taurasi Radici ett modernt och polerat intryck. Måhända på bekostnad av bristande komplexitet. Det skulle kunna vara ett negativt omdöme i dessa tider av jakt på ursprungskänsla, men det är det inte. Snarare är det befriande med ett vin som levererar en helgjuten upplevelse i dag och som säkert kan vinna på en tids lagring. Två tummar upp och ett brett leende således för ett mycket gott vin som måste provas.

Varunummer: 90505

Pris. 269 SEK