2005 Hermitage Marquise de la Tourette Delas

En fredag för några veckor sedan tarvades något extra. Fram åkte en Hermitage från Delas som jag druckit några andra årgångar av och fattat tycke för.

Bränt gummi, pyrande eneträ, salmiak och fläsksvål kanske inte låter som en väldoft om det är vin det handlar om. Men det finns där och bakom lurar söta mörka björnbär, hallon, viol och fat som kanske är mer av vad som förväntas i ett gott vin. Med tid i glasen tar dock väldofterna överhanden. 

Smakintrycket är först också tämligen splittrat. Efter hand smakar det riktigt gott med solmogna och söta björnbär, charkuterier, viol och välavvägd fathantering. Andra hade nog önskat mer kraft och fyllighet. Personligen föredrar jag viner som är mer åt det slanka hållet framför riktiga kraftpaket så för mig fungerar den drygt medelfylliga stilen bra. Eftersmaken är långsträckt och dröjer sig kvar i minnet långt efter det att flaskan är tömd. Balansen är fantastiskt bra och jag skulle nog vilja tro att vinet för närvarande befinner sig i en mycket drickvänlig och harmonisk fas. Ett tips från coachen är dock att lufta vinet rejält innan konsumtion.

Ett fantastiskt gott vin och en upplevelse utöver det vanliga. Enligt en uppgift på nätet lär vinet ha kostat 283 kronor när det begav sig och det känns som väl investerade pengar så här i efterhand.

Andra har dock kommit till en annan slutsats. Måhända går det att jämka de skilda smakintrycken genom att skylla på flaskvariation?

2012 Collosorbo Rosso Toscana IGT

Collosorbo tillverkar utöver Brunello di Montalcino en Rosso Toscana som består av 60 procent Sangiovese, 20 procent Syrah och 20 procent Merlot.

Doften är rätt så generös med solvarma frukter och bär med körsbär, hallon och rabarber samt svart te, röd citrus och läder.

Smaken är saftig i ordets positiva bemärkelse och med en markerad citrussyrlighet. Körsbär, hallon, rabarber och röd citrus som är riktigt läskande och vi njuter av vinet till charkuterier och annat gott småplock.

Vi blev positivt överraskade och det här är ett perfekt vin att ha några flaskor av i beredskap i händelse av oväntat besök och en improviserad middag.

Varunummer: 79345
Pris: 87 SEK

2004 Chateau d´Angludet

När jullovet tog vid korkades en av ett par flaskor Chateau d´Angludet som fått följa med hem från någon flygplats upp. 

Druvsammansättningen i vingården är 55 procent Cabernet Sauvignon, 35 procent Merlot och tio procent Petit Verdot.

Doften är rättfram med tydliga svartvinbär, jordighet och kaffe. 

Smaken avviker inte från doften, utan präglas av svartvinbär och kaffe. Kroppen är drygt medelfyllig och väl avrundad även om det är liv i både syror och tanniner. Eftersmaken är långsträckt och elegant.

Ett rättframt och okonstlat vin som inte skäms för sig på matbordet. Men lite mer komplexitet hade inte skadat. 

Årgång 2009 av Chateau d´Angludet återfinns i bolagets sortiment för 459 kronor. Ligger detta vin någorlunda i samma härad smakmässigt som årgång 2004 skulle jag vilja hävda att det är våldsamt överprissatt.

2010 Chateau Fourcas-Borie

När barnen lagt sig och vi slår in klapparna inför julafton dricker vi denna bordeaux som lyfts fram av flera vinskribeneter. I vingården är det Merlot som regerar till 50 procent, 40 procent utgörs av Cabernet Sauvignon och tio procent Petit Verdot.

Doften är generös med mörk och aningen söt frukt som jag skulle vilja beskriva som körsbär, svartvinbär och korinter. Även en örtighet som påminner om lagerblad, kaffe och läder noterar jag i den modernt inriktade doften. 

Smaken är generös och modern med mörk frukt, såsom körsbär, svartvinbär och korinter. Det finns också en örtighet som ger en aning bittert intryck. Det som främst stör mig är den höga alkoholhalten.

För pengarna är det ett riktigt gott vin och jag förstår att det sticker ut i provningar bland mycket annat. Men Bordeaux är inte det första jag kommer att tänka på. Snarare upplever jag det som ett stycke modern vinproduktion som skulle kunna härstamma lite varstans ifrån runt vårt jordklot.

Varunummer: 92506

Pris: 189 SEK

2004 Chateau Lagrange

Jag påminns om den mycket sevärda filmen Lost in translation med Bill Murray som tvingas tillbringa tid på ett hotell  i Tokyo mellan tagningarna för en reklamfilm för det japanska whiskeymärket Suntory när jag halar fram en flaska Chateau Lagrange ur källaren. Slottet köptes nämligen av nämnda Suntory 1983.

Egendomen rankas som tredje cru och ligger i Saint-Julien. Vingårdarna är till två tredjedelar planterade med Cabernet Sauvignon, 28 procent Merlot och fem procent Petit Verdot. Odlingsförhållandena 2004 gjorde dock att andelen Cabernet Sauvignon minskade till 54 procent, andelen Merlot ökade till 36 procent och andelen Petit Verdot till tio procent.

Av doften att döma har mognadsprocessen kommit en bit på väg, men vinet upplevs som förhållandevis vitalt och med gott om fräsch frukt. Det är svartvinbär som jag främst kommer att tänka på med en påtaglig pepprighet som minner om mynta. Kaffe och tobak bidrar till ett mycket gott doftintryck.

Smaken är förvånansvärt vital och utan påtaglig mognad. Balansen är det som främst slår mig. Det är svårt att beskriva hur njutningsfullt det är att sippa på ett vin där de olika delarna smälter samman så bra. De svarta vinbären är påtagliga medan övriga smakförnimmelser, med sådant som kaffe, mer återfinns i bakgrunden. Eftersmaken är långsträckt. 

Som provningsvin betraktat är det nog inte det mest spännande jag druckit. Men det är ett formidabelt sällskap till rostbiff med yorkshirepudding, hasselbackpotatis, rödlöksmarmelad och gräddsås. Till maten sitter vi bara och njuter. För den som inte känner till yorkshirepudding så är det en brittisk variant på ugnspannkaka som är både enkel och snabb att tillverka. Vi gör portionspuddingar i en muffinsform. Bättre redskap för att suga i sig den goda såsen till rostbiffen får man leta efter.

Jag hittar uppgifter om att årgång 2004 av Chateau Lagrange lär ha kostat 252 kronor på bolaget hösten 2007. Det känns högst rimligt och nog kan det vara värt att lägga undan Bordeauxviner även från årgångar som inte är så uppskrivna. 

2008 Castello di Monterinaldi Chianti Classico Riserva

Chianti är något av en favorit som jag gärna återkommer till. Så och den gångna helgen. Till en lättare middag med cannelloni, parmaskinka och fänkålssalami drog jag korken ur en Chianti som jag hittat i beställningssortimentet.

Castello di Monterinaldis riserva består till 90-95 procent av Sangiovese och de återstående procenten utgörs av Canaiolo och andra blåa druvor. Vinet har lagrats 24 månader på stora fat. Producenten räknar sig som en del av slow food-rörelsen och därför återfinns en sköldpadda på etiketten samt ett citat om att den som har bråttom bör ta det lugnt. 

Doften är något återhållsam, om än lovande. Röda och sirliga körsbär, svart te, röd citrus och kakaopulver noterar jag. Därutöver finns en antydan till mognadstoner.

Smaken är riktigt trevlig med röd citrus som övergripande intryck. Men visst finns där körsbär och svart te också. Kakaopulver finns också. Att det gått sex år sedan druvorna växte på rankorna märks på begynnande mognadstoner. Stilen är mycket intressant med en sirlig friskhet i stället för publikfriande fyllighet och fatrondör. Till maten fungerar konceptet fantastiskt bra och denna Chianti dröjer dig kvar i minnet.

Castello di Monterinaldis Chianti Riserva är för mig något av ett utropstecken och får en köprekommendation.  

Varunummer: 71610
Pris: 200 SEK

2009 Mangiacane Chianti Classico Riserva

Begäret efter god Chianti stillades inte med föregående inlägg, utan ännu en flaska införskaffades som sällskap till en porchetta. Eller fläskrullad smaksatt med malda fänkålsfrön, salvia och rosmarin om man så vill på ren svenska.

Mangiacane skall utläsas som stor hund till åminnelse av de hundar som en gång i tiden vaktade egendomen. Producenten vältrar sig på hemsidan i renässanshistoria och forna ägares släktskap med Niccolò Macchiavelli. Men även om egendomen har 500 år av historia och ligger i Chianti är vinstockarna ändock relativt nyplanterade på 1980-talet och den första årgången av mer ambitiösa viner kom så sent som år 2001.

För att framställa riservan används 85 procent Sangiovese, tio procent Canaiolo och fem procent Colorino. Därefter mognar vinet på franska fat i ett år, varav tio procent av faten är nya.

Doften går inte att klaga på. Någorlunda komplex bjuds på körsbär, läder, svart te, kaffe och en aning rökighet.

Smaken är även den riktigt trevlig. Det här är en Chianti som är någorlunda modernt orienterad med tilltagen kropp, mörka körsbär, fattoner som ger både kaffe och kola, örter, svart te och röd citrus. Det är bra grepp i både tanniner och syrlighet. Därför finns en stramhet som känns uppfriskande och matfrämjande.

En riktigt god Chianti som fungerade synnerligen väl med porchettan.

Varunummer: 71066
Pris: 210 SEK