2001 Chateau Durfort-Vivens

I helgen som gick gifte vi oss. Inte en dag för tidigt enligt våra föräldrar och det hela formaliserades snabbt och smidigt i stadshuset. Det var tänkt att vi skulle fira på en bättre restaurang, men någon av vinterns farsoter slog till och efter några duktiga uppkastningar från dottern stöptes planerna om. I stället hämtade vi upp torskrygg och confiterad kalvbringa på vägen hem. På något sätt skulle ändå kvällen förgyllas och två flaskor åkte fram till fisken och kalven.

För min del blev det en bordeaux. För några år sedan klippte jag några kvarvarande flaskor från ett slott i Bordeaux som inte direkt verkar ha rykte om sig att överträffa förväntningarna så att säga. Priset var en faktor och möjligheten att prova ett vin som rankades som 2:eme Cru en annan.

Annat lär det ha varit förr i tiden, och det var länge sedan. Thomas Jefferson höll Chateau Durfort-Vivens som ett av de absolut främsta i Bordeaux och 1844 var vinet det högst prissatta 2:eme Cru-vinet från Margeaux. Sedan verkar saker och ting ha gått utför.

Den som är intresserad av historia och mer fullödiga intryck kan besöka vindoktorna hemsida. I korthet hör  Chateau Durfort-Vivens till klanen Lurton sedan 1961 och 1992 ärvde Gonzague Lurton egendomen.

På Durfort-Vivens, i likhet med de flesta egendomar i grannskapet antar jag, pågår arbetet med att utveckla och förbättra vinerna på alla tänkbara områden. Druvsammansättningen verkar ha gått från väldigt höga andelar Cabernet Sauvignon på över 80 procent till förmån för en högre andel Merlot. Blandningen 2001 blev två tredjedelar Cabernet Sauvignon, 24 procent Merlot och nio procent Cabernet Franc. Vinet fick sedan tillbringa ett och ett halvt år på fat, som till 40 procent var nya.

Doften är inte överdrivet generös och ganska kantig med svartvinbär, plommon, tobak, kaffe och en allmän murrighet.

Smaken innehåller även den svartvinbär och plommon som kompletteras med tobak och kaffe samt järn och blod. Det som stör mig är ett stjälkigt och grönt drag som ger vinet en kantig karaktär.

Jag blev långt ifrån överväldigad och fann i denna årgång av Chateau Durfort-Vivens ett gott, stramt och elegant vin som dock känns aningen för stumt och kantigt. Mitt intryck är att detta närmast liknar Bordeaux så som det torde ha smakat en gång i tiden. Och som bekant var ju kanske inte allt bättre förr i tiden. Jag betalade 305 kronor för fem eller sex år sedan på bolaget och det känns väl inte som den bästa investering  jag gjort. Mitt intryck för några år sedan var desto bättre, så det är möjligt att vinet mognadsmässigt befinner sig på det sluttande planet.