Jag tror jag vågar påstå att ingen vinregion väcker så mycket känslor som Bordeaux. För några år sedan skrev redaktören för Decanter att det går att se skillnader i upplagan beroende på om det står Bordeaux på framsidan eller inte. Varje vår skapas en hype kring årets primörer som genererar våldsamt stort intresse från branschen och vinintresserade över lag. Och sedan kommer prislistorna med gråt och tandagnisslan när folk inser att slottsägarna inte är några filantroper, utan slipade affärsmän med vett att ta betalt som tack för all uppmärksamhet. Producenterna anklagas för girighet och jämförelser görs med bankdirektörer och den bonusstinna finansbranschen. Men jag har inte läst någon som kritiserar DRC med flera i Bourgogne, eller producenterna i Champagne, för att nämna ett par regioner som även de kännetecknas av högt uppdrivna priser.
Bordeaux har skapat en god jordmån för intresset kring dess viner genom de klassificeringar som gjorts, varav den som gjordes 1855 torde vara mest känd. I Bordeaux rankas egendomarna individuellt i flera appellationer och novisen kan ganska snart rabbla de fem främsta slotten på vänstra stranden. Lägg därtill den omfattande poängsättningen från Parker med flera som ytterligare förstärker intresset. Annars är ju ordningen runt om i vinvärlden att druvornas hemvist avgör klassificeringen, och inte de enskilda egendomarnas status.
Ur marknadsföringssynpunkt är Bordeauxmodellen naturligtvis genial. Det har skapat en transparent marknad där konsumenten hyggligt lätt kan skapa sig en bild av vilken producent som ger mest valuta för pengarna. Men slottsägarna i Bordeaux vill ju helst att vinerna skall betraktas som lyxartiklar, och inte måltidsdrycker. Tanken bakom detta är att högre priser skapar ökad efterfrågan, eller i vardagligt tal, man betalar för status. Rolls Royce och diamanter är två andra exempel.
Jag tror att detta rymmer en inneboende problematik för Bordeaux. För att skapa intresse kring vinerna och lyckas med marknadsföringen är producenterna beroende av horder av vinintresserade som ivrigt slukar spalterna med poäng och som därmed bidrar till att uppehålla statusen kring dessa viner. Men priserna indikerar att vinerna är avsedda för andra än de som läser om dem. Häri tror jag att grunden ligger till många upprörda känslor som Bordeaux skapar. Frågan är därmed hur länge orkar vanliga vinnördar med hyggliga eller goda inkomster läsa om viner som är förbehållna förmögna människor?
Den kritiske läsaren kommer naturligtvis med invändningen att ovanstående resonemang omfattar några tiotal egendomar, och att Bordeaux som region omfattar väl över 10 000 egendomar. Och det är också den poäng som jag vill göra.
Under våren har jag provat flera viner från högra stranden för att både lära mig mer om merlotdruvan och om högra stranden i Bordeaux. Det har varit både roligt och mindre smärtsamt för plånboken. Det går att hitta bra viner för överkomliga priser. Men det kräver kanske en vända i undervegetationen, i det som ofta refereras till som ”lesser-known Bordeaux” i brittisk vinlitteratur.
Målet är att hitta en köpvärd Bordeaux som utan betänkligheter kan halas fram till fredagskycklingen om några år. Annars förknippas ju gärna Bordeaux med dyra och exklusiva viner som reserveras för högtidstillfällen med tända ljus och nystrukna linnedukar.
För en vecka sedan
provade jag Chateau de la Dauphine från den stora årgången 2005 med lyckat resultat. Faktum är att jag blev så nyfiken på slottet att jag även ville prova 2006:an för att kunna jämföra årgångarna med varandra. Parker plockar bort en pinne, till 89 poäng, för den senare årgången medan britterna är något mer positivt inställda till 2006:an i beskrivningarna. Jag trodde därför att vårens upptäcktsfärd skulle krönas med en triumf, ett mycket gott och lagringsdugligt vin för under 200 kronor. Att cuvéen justerats upp till 20 procent cabernet franc, i stället för tio procent som året före, och därmed följaktligen minskat merlothalten till 80 procent, trodde jag skulle märkas. Men jag hade inte förväntat mig två så olika viner.
Jag drar korken ur flaskan och slår vinet i karaffen. En påtaglig doft av Kronjäst slår mot mig. En stund senare kommer tydliga svartvinbär, men också plommon. Kaffe och en gnutta tobak med lite julkryddor finns också där. Så långt är doften mycket god och lovande. Sedan smakar jag på det och där finns svartvinbär och toskanska körsbär med tydliga fat med vanilj och kaffe.
Efter ett par timmar kommer metamorfosen. Bordeaux goes Tuscany! Körsbären med fatvanilj leder bort från Frankrike och in i det italienska kärnlandet och jag sitter med något som skulle kunna vara en riserva från Chianti.
Det är gott, mycket gott, men inte skall väl en Bordeaux smaka så här? Finns det något släktskap mellan Chianti och Bordeaux? Är det ungdomen som gör att de klassiska bordeauxattributen inte kommit på plats? Frågetecknen hopar sig. Och det är väl det som är roligt med att prova vin, när det oväntade inträffar.
I jämförelse med -05:an tycker jag att -06 vinner på lite bredare register i smaken och en mindre påtaglig eldighet. Därför kommer jag nog att köpa ett par flaskor och se vad som händer om några år. Slutomdömet får bli en stark köprekommendation då det är ett rackarns gott vin för under 200 kronor. Men puritanen bör nog hålla sig borta för jag undrar om det är särskilt mycket
terroir som ligger bakom denna skapelse.
Varunummer:
75552Pris: 194 SEK
