Saint Emilion x 5

På måndagskvällen var det min tur att ordna vinprovning i vinsällskapet. Temat för kvällen cirkulerade kring högra stranden i Bordeaux, och då närmare bestämt Saint Emilion. Denna appellation har inte lyckats övertyga mig vid de få tillfällen jag provat viner härifrån. Några av vinvärldens ikoner kommer från Saint Emilion och den internationella efterfrågan har drivit upp priserna även på mindre namnkunniga egendomar. Därför tyckte jag att det var dags att se vad jag missat när andra uppenbarligen uppskattat dessa viner desto mer.

Provningen är blind, men provningsledarens oenologiska upptäcksresor har inte passerat obemärkt för en av deltagarna som tämligen snabbt prickar rätt appellation genom ett batteri frågor i stället för att använda slutledningsförmågan. Nåväl, här är i alla fall några anteckningar från kvällen.

Chateau Fonplégade 2001 kom på femte och sista plats. Färgen är mörkt tät och doften innehåller röda bär, salmiak, charkuterier och läkerol. "Cassis" ropar någon och någon annan hittar björnklister. Smaken är syrlig med påtaglig vanilj, svarta vinbär och grafit. Men det förmår inte att lyfta under kvällen och framstår som lite tråkig jämfört med motståndarna.

Chateau Les Hauts de Granget 2005 kommer på fjärde plats och det tar en stund innan den öppnar upp. Mycket mörk, med dofter såsom salmiak, tjära, viol, brända toner, plommon, körsbär, kaffe, blyerts, trä och kanske mjölkchocklad. I munnen syrlighet, röda bär, kemiska toner, beska och vanilj gör att detta vin nog är roligare att prova än att dricka i dagsläget.

Chateau Bel-Air-Ouÿ 2000 kommer på tredje plats. Detta vin skulle i vilken blindprovning som helst placeras i Rioja tack vare dill och vanilj, torkad frukt och viss restsötma och en begynnande dragning åt tegelfärgad mognad i färgen. Plommon, salmiak, grafit, chark och Bassets vingummin kompletterar smakpaletten. Vanilj, avrundade tanniner och syror, cassis och allmän riojasmak innebär att detta vin är väldigt gott, om än "insmickrande" som någon sammanfattade det.

Chateau Fonroque 1998 kommer på silverplats. Mörk och tät. Dofter av salmiak, röda bär, vanilj. "Armsvett" ropar någon medan andra uppfattar den som diskret. Smaken är eldig med svarta vinbär och strävhet. Och god.

Chateau de Fonbel 2000 tar guldet. Trots åldern är den tät och mörk i färgen. Inte heller doft och smak avslöjar någon ålder. Detta är definitivt ett vin som vädjar till den masochistiska sidan. Ogenerös till början med doft av vanilj, röda bär, charkuterier, parfymerad, nypon och viol med smak av eldighet, grafit, svarta vinbär och tuffa tanniner gör att detta vinet halvt om halvt vinner våra hjärtan i kväll.

Detta är viner som är roliga att prova med många möjligheter till associationer både i smak och doft. Men de saknar måhända komplexitet och känns ofta lite platta med inte helt integrerad fatvanilj. Med tanke på att fyra av dem kostar knappt 300 kronor, med undantag för Chateau Les Hauts de Granget som kostar 149 kronor, är det samlade omdömet att detta inte är några prisvärda viner. Det är inte svårt att hitta bättre och roligare viner för samma pengar från mindre prestigefyllda områden. En personlig reflektion är att motsatta sidan av floden, trots uppdrivna priser även där, verkar kunna erbjuda mer prisvärda viner. Saint Emilion kan dock vara värda att undersöka närmare för den som söker efter den stil som dessa merlotdominerade viner representerar.