torsdag 30 december 2010

5 x Grauer burgunder

Sedan sju år tillbaka har jag haft förmånen att få vara med och prova vin i ett sällskap som tyvärr verkar ha somnat in. Får se om denna trevliga institution förmår återuppstå kommande år. I våras avhölls den senaste (sista?) provningen och eftersom jag sparat anteckningarna lägger jag upp dem. Med återfunnen lust att blogga om vin tänkte jag försöka hinna med att bokföra så mycket som möjligt inför nästa år. Om inte annat som stöd för mitt eget minne.

Det stod fem vita viner på bordet. För att uttrycka sig rakt på sak så såg det ut som en provning av urinprov stundade.
Sedan var det dags att gissa. Jämte Riesling och Chardonnay från skilda delar av världen haglade förslag på allt möjligt som Sauvignon blanc från Loire, Alsace, Gewürstraminer, Viognier från Rhône, Sydafrika eller Australien eftersom konsensus rådde om att det absolut inte kunde vara fråga om tyska viner.

Jodå, det var tysk Grauer burgunder från Baden som vi hade i glasen. Det är tyska för Pinot Gris, eller Pinot Grigio om man så vill. Vinerna hade köpts in av provningsledaren på plats i Baden och fraktats hem. Att prova blint är roligt och lärorikt, om än inte direkt välgörande för självförtroendet alla gånger. Vinerna presenteras i rangordning.

2004 Burkheimer Feuerberg Grauer Burgunder "GROSSES GEWÄCHS" VDP - Baden -Barrique- Bercher

På femte och sista plats kom detta barriquelagrade vin som jag uppfattade som smått oxiderad och med lite söt tuttifrutti med krusbär, ananas, knäck och ganska tydliga fat i doften. Ananas, päron och fat återfanns i smaken som trots låg syrlighet uppfattades som frisk. ”God” noterade jag i protokollet och detta vin kostar på plats i Tyskland cirka 200 kronor.

2007 Burkheimer Feuerberg Grauer Burgunder Spätlese trocken Bercher

På fjärde plats och mycket god kom denna ljusa skapelse med smått oljig doft av söt frukt, ananas och krusbär. Smaken innehåller även den ananas i sockerlag med grape, viss spritsighet och känns frisk trots ganska låg syrlighet. Kostar på plats cirka 125 kronor.

2006 Burkheimer Schlossgarten Grauer Burgunder Spätlese trocken Bercher

Utseendet hörde till de bättre med ljus och vacker färg. Doften är friskt med fläder, ananas och viss mineralitet. Smak av ananas i sockerlag och viss jordighet med låg syrlighet. Kostar på plats 175 kronor.

2005 Burkheimer Schlossgarten Grauer Burgunder Kabinett trocken Bercher

Vinet är något mörkare och grumligare, vilket leder tankarna till urinprov med måhända en gnutta för mycket äggvita, enligt diagnosen. Doften är frisk med gummi, jäst, ostronskal, smörighet, söt frukt och ananas. ”God” noterade jag efter att ha smakat ananas, söta päron och med låg syrlighet. Kostar 175 kronor på plats.

2003 Grauer Burgunder Müllheimer Sonnhalde Spätlese Trocken Dörflinger

Vinnaren är hedonistisk och kraftfull, hårt ekfatslagrad och  vinner måhända inte poäng på elegans. Utseendet är rent och färgen är vacker och tät med drag åt det rosa och lätt mahognyfärgade hållet. Doften är mättad med smörkola, godissötma och ananas. Smaken domineras av fat, smörkola, ananas och tuttifrutti som klingar av i en lång eftersmak. Syrligheten är mycket låg och gränsar nästan till att ge vinet ett lite platt intryck. Men ack vad gott det är! Priset är helt sensationella 120 kronor på plats.

Ett par generella reflektioner. En distinkt doft och smak av ananas med låg syrlighet var ett återkommande tema. Trots viss restsötma kunde noteras över hela linjen kändes vinerna friska och torra. En generell åsikt var också att i beaktande av priserna så var det fantastiska viner som ger mycket god utdelning för pengarna. Baden verkar vara väl värt en omväg för den som tar bilen till sydligare breddgrader på semestern.

Herrmiddagsviner

En vacker sommardag samlades tre herrar för att dricka vin, grilla och umgås.

Som apéritif hällde vi i oss en 2002 Pierre Peters Blanc de Blancs L'Esprit Grand Cru. Tät och mycket bra doft med citrus, nötighet, brödighet och kanske lite kola. Det goda intrycket höll i sig med en kruttorr friskhet och en smak av äppelkart, brödighet och nötter. Denna Champagne återfinns i beställningssortimentet för 399 kronor och är värd att prova.

Därefter blev det en italiensk batalj mellan tre kontrahenter.

På tredje och sista plats placerade vi 2006 Sorì Paitin Barbaresco. Doften innehöll Ekströms nyponpulversoppa, tjära, stendamm och viss rökighet medan påtagliga fat dolde frukten.

Smaken innehöll, även den, nypon innan något som en av de deltagande beskrev som en ”dubbelattack” av syror och tanniner satte in. Medelfyllig och med lång eftersmak hade detta vin nog stått sig bättre i konkurrensen om det inte hade varit för den överdrivna fathanteringen som skymde den eteriska Nebbiolofruktigheten.

Inte någon av oss var särskilt imponerad och i stället utvecklades det till en toskansk batalj med piemontesaren uträknad.

Det blev aldrig riktigt klarlagt vem som vann, men jag tolkade intrycken som att 2004 Castello di Brolio kom på andra plats. En mycket god och tät doft av söta körsbär och plommon, som sekonderades av kaffe, choklad och tjära, stod som en kvast upp ur glaset.

Det helgjutna intrycket bestod i munnen med surkörsbär och kaffe som dominerande intryck. Annat jag noterade var plommon, charkuterier och blodapelsin innan jag lade till ”ståpäls” för att mer träffande beskriva intrycken. En tung spelare som det skall bli en fröjd att följa under kommande år. Vinet återfinns i beställningssortimentet och jag utfärdar en mycket stark köprekommendation.

På första plats kom, som jag tolkade det, 2006 Vignamaggio IGT Toscana Cabernet Franc. Sedan 1990 görs ett vin på Cabernet Franc från 40 år gamla stockar, eftersom det egendomligt nog finns sådana rankor bland all Sangiovese.

En påtagligt söt doft är det första jag noterar. Tät, generös, dov och mörkfruktig doft av solmogna svartvinbär, björnbär och limstift med en rejäl dos fat. Doften är fantastisk.

Smaken är inte att leka med. Mörk och dov med svartvinbär och rejält med fatrondör. Skall man vara något kritisk så är det kanske väl mycket fat, men på något sätt förtar det inte helhetsintrycket av att detta är ett enastående gott vin. Att det är Cabernet Franc som står för druvmaterialet märks på den tydliga gräsigheten och lite gröna toner som inte stör, utan tillför karaktär. Balansen är makalös med avrundade tanniner och perfekt syrlighet.

Utom tävlan dyker sedan en 2007 Montirius le Clos Vacqueyras upp senare på kvällen. Vinet får kanske inte den uppmärksamhet det förtjänar, men jag noterar likväl en tät och mycket ren bärig doft med röda bär, slånbär och viol. Smaken består av kristallklar, nästan trögflytande, röd frukt. Kanske inte riktigt min stil, men opartiskt är det ett fantastiskt vin för den som gillar stilen med fruktstinna grenachepaket från 2007 med södra Rhône som hemvist. I skrivande stund finns möjlighet att köpa en sexpack i beställningssortimentet, och något annat än en klockren köprekommendation går väl inte att utfärda.

onsdag 29 december 2010

2008 Musella Valpolicella Superiore

Vi anordnar i all hast en middag för goda vänner bestående av Tagliatelle con polpette al pomodoro. Eller om man så vill, hederliga köttbullar får koka en stund med passerade tomater. Enkelt och barnsligt gott. Till det krävs ett fruktigt vin utan påtaglig syrlighet eller kärvhet och därför vandrar tankarna åt nordöstra Italien till, och då närmare bestämt Valpolicella. En flaska Musella Valpolicella Superiore får följa med hem från bolaget sålunda.

I minnet har jag för mig att vinerna från Valpolicella består av Corvina, Rondinella och Molinara. Det visar sig vid en titt på konsortiets hemsida att utöver dessa druvor kan även Rossignola, Negrara, Barbera och Sangiovese användas upp till 15 procent. Därtill får maximalt fem procent av röda druvor utan arom få användas om de är tillåtna och rekommenderade av provinsen Verona. Vad denna sistnämnda bestämmelse fyller för funktion vet jag icke.

I detta vin har Corvina och Corvinone använts till 70 procent tillsammans med 20 procent Rondinella och tio procent Barbera. Här blir jag lite konfunderad, för enligt reglerna för Valpolicella måste även Molinara ingå med mellan fem och 25 procent. Italiensk vinlagstiftning verkar inte vara så entydigt enkel alla gånger.

Härligt söta körsbär med tydliga fat präglar doften. Björnbär, russin, torkad frukt, läder och viss örtighet finns bidrar till att ge ett gott och tämligen rättframt intryck.

Smaken är också den ganska så okomplicerat rak på sak med patenterade italienska körsbär och rutinerad fathantering i en tämligen fyllig kropp. Torkad frukt, russin, läder och kryddighet noterar jag också.

Ett gott och pålitligt vardagsvin som är perfekt till tomatbaserade rätter är mitt omdöme.

Varunummer: 2393 
Pris: 99 SEK

2005 Chateau le Doyenné

När jag så här inför det nya året försöker gå igenom provade viner under året hittade jag några borttappade noteringar från i våras, däribland Chateau le Doyenné.

Idén bakom lanseringen av detta vin har jag inte några problem att sympatisera med. För att sätta fingret på Systembolagets urusla sortiment av hyggliga bruksviner från Bordeaux inbjöds några vinbloggare att prova viner, och vinnaren fanns sedan att beställa. Till vinnare korades Chateau le Doyenné från det redan legendariska året 2005. Förfarandet var väl inte helt okontroversiellt av kommentartrådar att döma, då integritet och vandel hos bloggare och leverantör ifrågasattes. Nyfiken blev jag hur som helst och några flaskor införskaffades. Blandningen är 70 procent Merlot och 15 procent vardera av Cabernet Sauvignon och  Cabernet Franc.

Doften är mörk och dov med söta plommon, körsbär och svarta vinbär med tydliga fattoner såsom kaffe och lite vanilj. Viss rökighet och charkuterier noterar jag också.

I munnen är vinet tätt och fylligt med rik frukt av plommon, korinter och toskanska körsbär. Visst finns där också en viss gräsighet, och tydlig fatighet som kompletterar frukten väl. Tanninerna är åt det sandiga hållet och syrligheten ungdomligt pigg. Eftersmaken skulle jag karaktärisera som hyggligt lång.

Mitt intryck är att detta är ett lyckat exempel på modern Merlotdominerad Bordeaux som övergett den slanka och eleganta stilen för mer tryck och fruktighet. Bra gott är det, och i detta fall är jag glad över att jag fick en bra konsumentupplysning av bloggare och leverantör i samverkan.

Priset var, såvitt jag kan erinra mig, 150 kronor per flaska. Det var verkligen bra utdelning och visar med all önskvärd tydlighet att det går att hitta prisvärda viner från Bordeaux för den som vill och kan. Skall någon känga utdelas så är det väl till Systembolaget. Hur svårt kan det vara?

tisdag 28 december 2010

2009 Terredora Fiano di Avellino

Innan året är till ända hinner jag med att prova ännu en druva. Denna gång är det Fiano med hemvist i södra Italien, och då särskilt i trakterna av Avellino. Fiano lär ha mycket gamla anor och namnet skall kunna tydas som att druvan är mycket omtyckt av bin på grund av sin sötma. Lokalt används därför druvan för att göra söta och mousserande viner. Internationellt är det dock de torra vinerna som vunnit publikens gunst.

Fiano di Avellino är en DOCG och enligt reglerna måste minst 85 procent av vinet bestå av Fiano. Det är tillåtet använda Greco, Coda di Volpe och Trebbiano upp till 15 procent. Terredora har valt använda sig av enbart Fiano i sitt vin.

Doften är generös och innehåller söta päron à la Piggelin, Basset´s vingummin, grapefrukt, fläder, citrus och ett uns kryddighet.

Smaken innehåller en hel del solmogen frukt. Honung har fått ringla över tropisk frukt, äpple och Piggelinpinnen. En uppfriskande mineralitet och citrusskvätt ser till att det inte blir för mycket av det goda, utan helhetsupplevelsen är frisk. Kroppen är åt det lättare hållet och detta måste vara det perfekta bersåvinet till en eventuellt kommande sommar.

Ett riktigt gott vin som bara måste provas. Hade detta varit en kvällstidning skulle jag naturligtvis utropat Terredoras Fiano di Avellino som ett fynd.

Varunummer: 2128 
Pris: 99 SEK

måndag 27 december 2010

2008 Chassagne-Montrachet Les Champgains Premier Cru

Jag måste erkänna att jag hör till dem som ganska snabbt tröttnar på det traditionella svenska julbordet. Så kommer det sig att vi på juldagen skippar julskinkan och alla andra rester för att i stället kasta oss över ett par humrar. Till det dricker vi vit Bourgogne.

Producenten är Fernand & Laurent Pillot och vingårdsläget ligger ganska så mitt i appellationen Chassagne-Montrachet. Rankorna planterades 2002 efter det att marken fått ligga i träda i fem år för att bli av med gödningsmedel i jorden. Avsikten är att rankorna skall må bättre och ge mer mogna druvor. Vinet har fått jäsa, och därefter mogna, på fat till nästkommande sommar.

Doften är kanske inte direkt publikfriande generös, utan det mullrar snarare lite dovt. Här är det fatinslagen som främst gör sig påminda. Kola, petroleum, möbelpolish, sherry och tuttifrutti är godsaker som jag noterar medan jag febrilt försöker finna någon slags frukt. Det skulle i sådana fall vara päron eller äpple som simmar under ytan. Doften är diskret, lätt parfymerad, elegant och god.

Smaken är i dagsläget häftigare. Sval frukt med päron, grapebeska, en antydan till tropisk frukt åt tuttifruttihållet hittar jag i fruktskålen. En lätt oxidation, möbelpolish och något slags fläskfetma bidrar till komplexiteten. Syrlighet och mineral skapar ett vin med fantastiskt bra balans. Rondören är ganska väl tilltagen och eftersmaken är lång.

Oj, så gott det är! Behöver jag tillägga att vinet samspelar väldigt väl med humrarna. Köprekommendation utfärdas härmed.

Varunummer: 94442 
Pris: 339 SEK

2005 Domaine de Courteillac

rekommendation provar jag denna Bordeaux som snickrats ihop av 70 procent Merlot, 20 procent Cabernet Sauvignon och tio procent Cabernet Franc.

Doften är inte överdrivet generös med tydlig gräsighet, söta plommon och körsbär, tobak. Det går att ana en dyig sjöbotten också, vilket bidrar till att skänka en härlig och rustik känsla.

Smaken är något bättre än doften med gräsighet och varm frukt som består av plommon och svartvinbär. Kroppen är drygt medelfyllig och jag hade även lagt till bra balans om det inte vore för att alkoholen tyvärr slår igenom med viss eldighet och en bränd ton.

Personligen hade jag gärna sett lite mer elegans och definitivt ett par snäpp lägre alkoholhalt. Detta sagt fann det å andra sidan flera vänner under julhelgen. Den som är på jakt efter ett gott vin från en av världens mest välrenommerade regioner och ett mycket bra år för en rimlig peng behöver inte leta mer. Det vill säga om denne inte råkar vara en terroirayatollah. För så värst mycket Bordeauxvibbar vet jag inte om jag fick.

Varunummer: 80030 
Pris: 179 SEK

lördag 25 december 2010

Gåsamiddag


I år fick högtidlighållandet av sankt Martin av Tours inhiberas på grund av sjuka barn. En dryg månad senare gjordes ett nytt försök. Dock med gåsen utbytt mot sin släkting ankan.

Helgonkulten kring Sankt Martin och Mårten gås torde väl ha rötterna i vårt katolska förflutna. Tack vare att denna papistiska sedvänja levt kvar i Skåne så gives en utmärkt anledning att dricka bourgogne. Med tanke på vinets betydelse vid Mårten gås är det intressant att notera att Sankt Martin är alkoholisters skyddshelgon.

De Venoge Blanc de Noirs är först ut denna afton och blandningen består av 80 procent Pinot Noir och 20 procent Petit Meunier. Etikettens utformning kanske inte klarar högt ställda estetiska krav, men å andra sidan är det väl innehållet som främst spelar roll.

Färgen är vacker, ganska mörk och med en rosa anstrykning.

Doften innehåller ett huvudelement av äppelmust. Mognad, nötter och viss brödighet noteras också. Smaken är tämligen fyllig med äppeljuice, smöriga briocher, nötter och en aning oxiderad ton. Syrligheten är läskande och en stram mineralitet som påminner om att få krita på tungspetsen gör att denna champagne tigger om att få bli serverad med något till. Klockren köprekommendation utfärdas inför det stundande nyårsfirandet.

Därnäst var det dags för två viner från Bourgogne. Närmare bestämt byn Vosne, som till bynamnet även lagt namnet på sin mest kända vingård Romanée. Som av en händelse visar det sig att de båda vingårdslägena ligger precis bredvid varandra.

2006 Vosne Romanée les Quartiers de Nuits från Jean-Claude Boisset klev in i den vänstra ringhörnan. Doften ledde tankarna i förstone till norra Rhône med hallon, röda bär, pepprighet, viol, tjära, och viss rökighet. Smaken var kryddig och bärig med jordgubbar.

I den högra ringhörnan kom 2007 Vosne-Romanée Les Maizières Hautes från Domaine Mongeard-Mugneret. Här leddes tankarna åt Rioja till med tydlig mjuk fatkaraktär i doft och smak. Mer bärig och med rustik jordighet i doften som sekunderade jordgubbarna..

Båda var åt det knappt medelfylliga hållet med bra rymd i smaken. Eleganta, silkiga och med fantastisk bärighet av jordgubbar och härlig kryddighet. Det är i sådana här lägen som jag överväldigas av en lust att enbart köpa bourgogne. Om plånboken så bara tillät… Någon vinnare blev inte korad så matchen slutade oavgjort.

Därefter var det dags för 2001 Castello di Brolio från Barone Ricasoli. Scenen kan väl närmast liknas vid en fight mellan två viftande flugviktare som abrupt blir nedslagna av en inhoppande tungviktsmästare med hästskor i handskarna. Doften är väldigt generös och murrig med kaffe, julmust, dyig sjöbotten, sur brasved, körsbär samt röd citrus. Smaken fortsätter på samma tema med Coca Cola, plommon, kaffe, körsbär och choklad. Gott, javisst, men det går inte komma från att smaklökarna blir närmast chockade av kraften och den totala bristen på finess efter två subtila Bourgogner. Trots i det närmaste tio års ålder känns Brolion fortfarande vital och utan någon nämnvärd mognad. Hur länge kommer den att fortsätta i samma stil? Vinet återfinns i beställningssortimentet och bör inte missas!

Sammantaget en lyckad kväll med goda viner.

De Venoge Brut Blanc de Noirs, 319 SEK varunummer 7872

2006 Vosne Romanée les Quartiers de Nuits, Jean-Claude Boisset 379 SEK

2007 Vosne-Romanée Les Maizières Hautes, Domaine Mongeard-Mugneret 348 SEK

2001 Castello di Brolio, Barone Ricasoli, 349 SEK varunummer 81523

måndag 20 december 2010

2006 Barolo Cascina Cucco Cerrati

En möjlighet att köpa bra och billig Barolo från Danmark utlöste en feeding frenzy bland svenska vinbloggare. Klart jag måste kolla vad allt väsen handlar om. Ett par veckor senare dyker grannen upp med en låda som DHL lämnat hos dem. Som tur var kollade grannen inte upp vad lådan innehöll.

Om uppdelningen av producenter i Barolo mellan modernister och traditionalister fortfarande är aktuell så framstår Cascina Cuccos Barolo från vingårdsläget Cerrati som förhållandevis modernt framställd med urlakning i tre dygn, jäsning vid dryga 30 grader och små franska fat för lagring.

Doften är ljuvlig. Ursprunget är tämligen lätt att gissa sig till med klassiska kännetäcken såsom rosor, tjära, stendamm och nagellack som ackompanjerar körsbären och någon slags rökig och träig ton som jag vill ha till eneträ.

Stramt och elegant fortsätter smaken i samma stil med körsbär, röda bär, lakrits, marsipan och stendamm med lagom framträdande fattoner.

Sammantaget är det med glädje som jag konstaterar att förväntningarna infriades. Ett mycket gott vin som det skall bli en fröjd att följa under åren som kommer.

Pris: 211 SEK inkl. transport

lördag 18 december 2010

2007 Fèlsina Berardenga Chianti Classico

Ofta beskrivs vin i numeriska värden, och för att göra denna bedömning mer eller mindre vederhäftig görs ett försök till en opartisk beskrivning av vinets doft och smakegenskaper. Inte något fel i det. För att kunna beskriva en personlig upplevelse för andra krävs att vi använder oss av referensramar som andra känner igen sig i.

Om jag säger att ett vin är gott så är det en personlig upplevelse som kräver att den som tar del av mitt omdöme känner till mina referensramar. Men om jag säger att vinet får 88 poäng kommer sannolikt fler känna igen sig eftersom siffran 88 indikerar att jag inte utgår från mina egna smakpreferenser, utan försöker förhålla mig till en allmänt vedertagen måttstock.

En personlig beskrivning av en vinupplevelse skulle kunna utgå från följande scenario. En novembereftermiddag kommer en långväga god vän med sin son förbi. Barnen finner varandra snart över Legolådan och jag och min gode vän går ut och tänder Webern i vetskap om att det sannolikt är en av de sista gångerna den här säsongen innan snön kommer i vägen.

På grillen lägger vi en fläskkotlettrad med svålen intakt som späckats med rosmarin, salvia och vitlök. Till det klyftar vi potatis som kokas innan den rostas i ugnen i lite drygt en timme under det att den kontinuerligt vänds runt varje kvart. Såsen består av egenhändigt tillverkad kalvfond som med charlottenlök, lite vitvin och en rejäl skvätt grädde reduceras till sublim behaglighet.

Till middagen serveras Fèlsinas baschianti. Den tar inte överhanden eftersom kroppen inte är alltför fyllig. Den pigga syrligheten, som noteras runt bordet på förhand, är som bortblåst när den får möta den gräddstinna såsen. Även de sandiga tanninerna rundas av med det grillade köttet. Ett mycket väl balanserat matvin som står för en av årets vinupplevelser för mig.

Det här är en omständlig beskrivning av en personlig upplevelse som fungerar dåligt som konsumentvägledning för någon som inte var med under denna kväll.

Mitt försök till att opartiskt försöka beskriva vinet blir som följer:

Doften består av söta körsbär och röda bär med rökighet, en aning tjära samt kaffe. Smaken är åt det slankare hållet med körsbär, röda bär och en aning röd citrus med kaffe från rostade fat. Balansen är bra med pigg syrlighet och sandiga tanniner. Sammantaget ett gott vin.

När jag väger samman min personliga upplevelse med ett försök till opartisk poängsättning så får det bli: köp en flaska 2007 Fèlsina Berardenga Chianti Classico, hugg tag i en mycket kär vän, grilla ett stycke gris, ät och drick under trevlig samvaro och detta vin levererar en upplevelse som är värd 95 Parkerpoäng. Om du inte behöver dras med treårstrots vid matbordet kan du möjligtvis lägga till en poäng. Kanske att en Chateau Mouton Rothchild från fredsåret 1945 hade gjort jobbet bättre. Men det vete fan.

Varunummer: 90046 
Pris: 149 SEK

fredag 17 december 2010

2008 Clos la Coutale

Det är lätt att tro att Bordeaux alltid varit hemvist för några av de mest eftertraktade vinerna i världen. Så är inte fallet. Det tog faktiskt producenterna i Bordeaux rätt lång tid att få konsumenterna att uppskatta vinerna därifrån. Mer uppskattade viner producerades längre upp för floderna, bland annat i Cahors som var eftertraktat redan på medeltiden.

Allteftersom handelsmännen i Bordeaux lärde sig att tjäna än mer pengar på vin genom att framställa dem på egen hand ville de eliminera konkurrensen från vinregionerna uppströms genom in- och utförselregler. Först när segelfartygen från Norra Europa inte kunde gå ut på grund av isen i hamnarna fick övriga sydvästra Frankrike tillträde till exporthamnen i Bordeaux. Ett system som levde kvar till franska revolutionens dagar. Men i Bordeaux lät man inte tillfället gå förbi, utan när de kraftfulla och uppskattade vinerna från Cahors hade svårt att hitta köpare användes vinerna för att staga upp de egna förhållandevis lätta vinerna för att på så sätt öka tyngden och attraktionskraften hos dem.

Som inte detta räckte så drabbades Cahors, i likhet med många andra vinregioner i Frankrike och annorstädes, hårt under senare delen av 1800-talet av vinlusens framfart.

Ytterligare en knäck för vinnäringen i Cahors kom med frosten 1956, som i ett slag raderade ut rankorna i vingårdarna. Vid återplanteringen favoriserades Malbec (även känd under artistnamnen Côt, Côt Noir och Auxerrois) och i dag måste vinerna innehålla minst 70 procent av denna druva. Upp till 30 procent kan utgöras av Merlot och Tannat.

Clos La Coutale från producenten Bernede (föga informativ hemsida) använder 80 procent Malbec och 20 procent Merlot.

Doften är filmjölkig, nästan Cabernet Franc-aktig, med svartvinbär, plommon, korinter, tobak, läder och med viss gräsighet.

Smaken är ganska fyllig med varm och avrundad frukt som består av svartvinbär, björnbär och plommon. Även i smaken noteras viss gräsighet. Sötlakrits och tobaksflagor anar jag också. Jag skulle gissa att viss tid har tillbringats på fat eftersom det finns ganska tydliga fatvaniljtoner.

I dagsläget är inte smakintrycken riktigt lika framträdande som doften och det skulle väl kunna vara en indikation på att vinet kan vinna på lagring. I mitt tycke är det ett riktigt bra matvin som väl förtjänar en köprekommendation. I skrivande stund finns några få flaskor spridda runt riket enligt Systembolagets lagersaldo.

Varunummer: 94478
Pris: 119 SEK

2008 Assyrtiko Domaine Sigalas

Det andra vinet från Santorini inmundigades för ett tag sedan. När man läser om grekiska viner framhålls ofta Domaine Sigalas som en välrenommerad egendom värd att hålla utkik efter.

Egendomen ligger på den norra delen av Santorini och vinstockarna lär vara över 50 år gamla. Jormånen består till stor del av lava och vulkanaska, vilket innebär att de stackars vinstockarna inte har särskilt mycket organiskt material att hämta näring ur. Avkastningen är inte mer än 18-30 hektoliter per hektar.

Doften är tydligt fatad även om jag är högst osäker på om vinet fått någon fatlagring. Men oxiderade sherrytoner anar jag likväl, jämte gula äpplen, stendamm och en tydlig citruston.

Smaken känns även den fatad med sherrytoner och tuttifrutti. Det tropiska anslaget fortsätter med en korg av tropisk frukt där jag särskilt skiljer ut mango. Tydlig citrus och en läskande mineralitet fullbordar skapelsen. 

Det är inte något stort vin, men riktigt gott är det och den nyfikne kan prova årgång 2009 i beställningssortimentet för 189 kronor.

torsdag 16 december 2010

2009 Santorini Assyrtiko Santo Wines

Jag kan på rak arm inte erinra mig om att någon gång ha druckit ett grekiskt vin innan jag köpte ett par flaskor i höstas. Då kom det ett par grekiska vita viner från Santorini på bolaget som väckte min nyfikenhet.

Druvan som främst odlas på Santorini är Assyrtiko, och den härstammar troligen från ön också. Rankorna på Santorini växer i gropar i vulkanaskan för att stå emot de kraftiga vindarna från Egeiska havet. Eftersom vinlusen inte trivs i askrik jord har många rankor inte ympats på amerikanska rotstockar.

Om producenten har jag inte hittat särskilt mycket. Främst på grund av mina eftersatta kunskaper i grekiska som gör att jag inte kan dechiffrera det kyrilliska alfabetet på hemsidan. Viss information ges på engelska och om det vin som jag drack hittar jag den oumbärliga informationen att det är vinifierat på klassiskt vis för vita viner. Och det slår mig att så mycket mer än så behöver jag ju faktiskt inte veta. Viss uppmärksamhet verkar vinet ha rönt i vinkretsar att döma av alla medaljer som erhållits från olika tävlingar, varav två stycken återges på själva flaskan.

Doften är något blommig och innehåller solmogen frukt av meloner och päron med söt ananas och påtaglig citrussyrlighet. Därtill finns något petroleumdestillat av något slag och viss oxidation. Doften är mycket god.

Den skarpa citrussyrligheten återkommer bland smakintrycken. Där finns också aningen mineral, svag oxidation och en fruktkorg med päron och melon. Några bubblor i glasen indikerar att någon slags efterjäsning kan ha skett i flaskan. Det kan också förklara att där finns viss spritsighet. Denna skönhetsfläck förtar inte att vinet är mycket gott. En stabil köprekommendation utfärdas härmed.

Varunummer: 2338
Pris: 99 SEK

2004 Barbaresco Cascina Baricchi

Vid en genomgång av Systembolagets beställningssortiment hittade jag ett erbjudande som hämtat från Danmark. Två flaskor Barbaresco från toppåret 2004 för endast 280 kronor. Var det frågan om ett ohöljt danskt försök att bryta sig in på den svenska marknaden?

1979 bestämde sig Giovanni Simonetta för att köpa mark och göra sitt eget vin. Den första årgången kom tio år senare. Ambitionen hos producenten verkar vara att kombinera traditioner med nymodigheter. Druvorna lakas ur i tio dagar i ståltankar innan en sejour på två år i franska och ungerska 500-litersfat tar vid.

Doften är generös och kanske en aning åt det sötfruktiga hållet med typisk nebbiolofrukt, örtiga körsbär, nypon, tallbarr och nagellack.

Smaken tar vid med söt och solmogen frukt av körsbär, svartvinbär och hallon/jordgubbe. Lägg därtill lakrits, rosor och tjära. Kroppen är förhållandevis fyllig, men ändå slank med avrundade syror och tanniner. Eftersmaken klingar av långsamt.

”Superfynd!!!” skriver jag i protokollet och kastar mig på datorn för att i ett nafs beställa fler flaskor. Det går icke att göra då flaskorna är slut. Vid en kontakt med leverantören visar det sig att erbjudandet var för bra för att vara sant. Tydligen har Systembolaget angivit fel pris i beställningssortimentet. Baricchis Barbaresco kommer lanseras en gång till, men då till ett högre pris. Är det 280 kronor per flaska som gäller vet jag inte om jag är lika intresserad. För de pengarna skulle jag nog ändå vilja ha lite mer elegans och mindre sötfruktighet. En flaska har jag kvar och det skall bli intressant att korka ur den om några år och se vad som hänt.

Fler har provat.

Pris: 280 SEK/två flaskor

onsdag 15 december 2010

2007 Langhe Nebbiolo Pelissero

Tidigare i höstas provade jag en Langhe Nebbiolo från Pelissero ur beställningssortimentet och gjorde några snabba anteckningar. Pelissero äger 20 hektar i trakterna av Barbaresco, vintillverkningen började 1960 och denna Langhe Nebbiolo görs på druvor som inte ingår i Barbarescon eftersom stockarna är för unga.

Doften är tämligen elegant och ren med körsbär, nagellack, lakrits, mörk och bitter choklad samt stendamm. Smaken är slank och elegant med bra Nebbiolofrukt. Därutöver noterar jag körsbär, blodapelsin, mjölkchoklad och stendamm. Det är bett i tanninerna utan att vinet känns kärvt och syrligheten är markerad. Eftersmaken hänger i ett bra tag. Riktigt god noterar jag. Enda invändningen är väl att prislappen inte känns riktigt motiverad. Dock ett vin väl värt att prova.

Varunummer: 73276 
Pris: 176 SEK

2007 Rudera

Rudera har jag flera gånger fått mig rekommenderat av en person vars omdöme jag litar på. Chenin Blanc har ju sitt ursprung i Loiredalen. Numera är det väl många som i större utsträckning förknippar denna druva med Sydafrika, där den även går under namnet Steen.

Doften har en tydlig honungssötma och fatoxidation. Melon, nötter och tropisk frukt kompletterar. Smaken är inte alls i min stil med beska, alkoholhetta och tydlig oxidation. Frukten är honungssöt med citrus och tropisk frukt samt ananas. Det får väl anses vara ett gott vin ur ett opartiskt perspektiv, men jag tycker inte att det känns riktigt balanserat och fräscht.

Det är lätt att hitta både positiva och negativa omdömen på nätet. Det indikerar nog att den som är nyfiken på sydafrikansk Chenin Blanc från Rudera nog därför bör prova och bilda sig en egen uppfattning.

Varunummer: 2237 
Pris: 109 SEK

tisdag 14 december 2010

2006 Ser Lapo Chianti Classico Riserva Mazzei

Ser Lapo Mazzei skulle förmodligen ha försvunnit in i historiens glömska som en tämligen anonym tjänsteman i medeltidens Florens om det inte vore för två saker. För det första var han en mycket nära vän till en viss Francesco di Marco Datini och för det andra lade ett av hans barnbarn grunden till en av Italiens främsta vinproducenter.

Det slumpade sig nämligen så att när Francesco di Marco Datini, mer känd som köpmannen från Prato, dog utan arvingar 1410 bevarades mängder av brev och andra dokument. Därför kan vi än i dag få en fascinerande inblick i näringsliv och privatliv i medeltidens Europa. Det är svårt att i dag slå upp en bok om medeltid eller renässans utan att författaren anger Datiniarkiven som en källa. Som en bonus för den vinintresserade så korresponderade Francesco och Ser Lapo även om vin och vinframställning. Ser Lapo var nämligen mycket intresserad av vin och skaffade sig en egen vingård i Carmignano.

Det är Ser Lapo som i ett brev från 1398 nämner Chianti för första gången som vinregion. Nu tvistar i och för sig di lärde om huruvida Chianti vid denna tid var vitt eller rött.

En intressant detalj är att det ansågs vara utmärkande för riktiga karlar att dricka vita och söta viner. Om kvinnor då drack röda och torra viner förtäljer inte historien…

Ytterligare en intressant detalj är att hygienen vid vinframställningen var ett känt problem. Vinerna förstördes tämligen snabbt. Ser Lapos råd till Francesco var då att tvätta faten med vin innan de fylldes på.

Ser Lapo fick 14 barn, och ett av barnbarnen gifte sig med Piero di Agnolo da Fonterutoli. Familjen Mazzei kom att utmärka sig ännu en gång i vinhistorien. Filippo Mazzei blev bekant med den blivande amerikanska presidenten Thomas Jefferson och åkte över till dennes egendom Monticello i Virginia för att undersöka om det gick att göra vin i USA. Föga förvånande slutade försöket i fiasko. Hade Filippo kunnat ta reda på orsaken hade kanske vinvärldens största katastrof kunnat undvikas och vinlusen fått stanna kvar på andra sidan Atlanten.

Vänskapen mellan Francesco di Marco Datini och Ser Lapo är fascinerande läsning. Passande nog har Mazzei hyllat Ser Lapo genom att sätta hans namn på Chianti som till 90 procent utgörs av Sangiovese och tio procent av Merlot, som fått ett år i franska fat.

I grilloset en vacker junikväll passade jag på att dra mig undan och snabbt plita ned några omedelbara intryck. En tät och dyig doft med dov plommonfrukt med trä och grafit stiger upp ur glaset. Lite viol också kanske.

Smaken fortsätter på samma tema. Tät och drygt medelfyllig med mörka plommon och körsbär samt viss grafitartad mineralitet vandrar tankarna åt Bordeaux till. Strukturen är bra med polerade tanniner. Eftersmaken hänger kvar länge. Kanske inte så ursprungstypisk, men mycket god och ett väldigt gott sällskap till grillat kött. En given köprekommendation utfärdas och vinet går att finna i beställningssortimentet.

Varunummer: 73864
Pris: 189 SEK

måndag 13 december 2010

2008 Gevrey-Chambertin Les Crais Camille Giroud

I helgen som gick provades ännu en bourgogne från stall Camille Giroud. Druvorna som vinet gjorts på kommer från trakterna av Gevrey. Att växtplatsen är utskriven på etiketten betyder inte så mycket. Det finns 69 växtplatser med enbart bystatus i Gevrey. Enligt sakkunniga gäller det att se upp eftersom växtplatserna som ligger långt ned på sluttningen och på fel sida av landsvägen ofta resulterar i mediokra viner som inte lever upp till de stolta anorna på etiketten. En besvikelse ligger sålunda i farans riktning eftersom Les Crais ligger direkt öster om landsvägen. Å andra sidan är det enligt samma sakkunskap viktigt att hålla utkik efter vem som producerat vinet, och då är man väl mer på fast mark antar jag eftersom Camille Giroud har rykte om sig att väsentligt förbättrat kvaliteten på sina viner under senare år.

Doften är bärig, smått godisartad, och bjuder på körsbär, hallonbåtar och några röda bär à la norra Rhône. En aning mandelmassa noterar jag också. Där finns ett rustikt drag som jag närmast vill härleda till det där lagningskitet som man använder för att reparera punkterade cykelslangar. Stendamm, örtighet, viol och eneträ kompletterar en hyggligt komplex doftbild som är god utan att vara överväldigande.

Smaken drar åt det medelfylliga hållet med ungdomlig syrlighet och silkiga tanniner. Det bjuds på hallonbåtar, körsbär, balsamico och mandelmassefatsötma och örtig och stendammig mineralitet.

Mitt intryck är att vinet känns rustikt och hyggligt välmatat i dagsläget. Ståpälsen uteblir dock. Måhända är det att jag kanske saknar lite mer finess. "Close, but no cigar" får bli mitt omdöme.

Varunummer: 94703 
Pris: 325 SEK

söndag 12 december 2010

2008 Volnay Camille Giroud

Det kom flera viner från Camille Giroud tidigare i höstas. Camille Giroud grundades 1865 och hade länge rykte om sig att göra traditionella och rustika viner. 2002 togs företaget över av Ann Colgin och Joe Wender, som tillsammans med David Croix ökade kvaliteten och moderniserade verksamheten. En Volnay från denna producent fick ackompanjera en klassisk Coq au vin på fars dag.

Doften är sirlig och bärig med körsbär och jordgubbe, kräftstjärtar i dillspad, ett stråk av choklad, stendamm samt och örtighet.

Smaken bjuder på en sval och sirlig frukt bestående av körsbär, nypon och jordgubbe med tomatpuré i eftersmaken. Här finns också ett stråk av röd citrus. Trots ungdomen upplever jag inte vinet som särskilt syrligt, utan snarare härligt avrundad och generellt bra balanserat.

Initialt blir bedömningen att det är ett gott vin, men till maten blir det uppenbart att vinet tyvärr är lite för tunt. Eftersom vi snackar Bourgogne så är vinet i förhållande till smakupplevelsen något överprissatt och jag tycker väl inte att det riktigt räcker till för en köprekommendation.

Varunummer: 94702 
Pris: 249 SEK

lördag 11 december 2010

2008 Orballo Albariño

Jag har aldrig varit särskilt snabb i vändningarna när det gäller att hoppa på trender. För några år sedan kom druvan Albariño/Alvarino med hemvist på den iberiska halvön i ropet. Av någon outgrundlig anledning har något vin gjort på denna druva inte konsumerats, såvitt jag kan erinra mig. Men bättre sent än aldrig. I somras kunde jag sålunda bocka av ytterligare en druva.

Doften är god med frisk och söt frukt av päron, melon och citrus som kompletteras av en välgörande mineralitet. Smaken är kruttorr med en söt och frisk frukt av päron, äpple som stramas upp av en grapemineralitet. Sedan finns där även en spritsighet på tungspetsen som gör att vinet fungerar perfekt som en munrensare efter oljiga tapas en varm sommarkväll. Det är kanske lite väl friskt och aningen onyanserat, men gott tyckte jag att det var likväl. Av detta enstaka smakprov kan jag förstå varför Albariño blivit populär. Fler buteljer från dessa trakter av Spanien lär det bli när temperaturen återigen tillåter shorts och att maten konsumeras utomhus. I skrivande stund är det väl en sex månader kvar ungefär.

Varunummer: 2696
Pris: 97 SEK

fredag 10 december 2010

2006 Langhe Bianco Roagna

En varm rekommendation från en bekant väckte min nyfikenhet på en blandning från den i svenska bloggkretsar så omskrivna producenten Roagna som består av 90 procent Chardonnay och tio procent Nebbiolo.

Utseendet är milt sagt uppseendeväckande. Vill man vara snäll så kan man säga att det ser ut som äppelmust. Eller mer rakt på sak, det ser ut som ett urinprov.

Doften är mycket tydligt oxiderad med bokna äpplen. ”Intressant” är mitt första intryck när jag smakar på vinet. Mycket tydligt oxiderat och utan särskilt mycket frukt att tala om, det skulle då vara äpple och nötter.

Jag har svårt att avgöra om vinet är gott eller enbart intressant. Här tror jag att den personliga smaken spelar väldigt stor roll om man tycker om det eller inte. Ett kul provningsvin skulle jag nog beskriva Roagnas Langhe Bianco som hursom.

Varunummer: 73296
Pris: 120 SEK

torsdag 9 december 2010

2008 Roero Arneis Matteo Correggia

Stora variationer i geografi, jordmån och klimat har resulterat i en vildvuxen flora av mer eller mindre kända druvsorter som kultiveras i de italienska vingårdarna. Inemot 400 sorter lär det vara. Vitvinsdruvan Arneis är en av de mindre kända och användes historiskt för att mjuka upp Baroloviner. Denna tradition lever kvar i Roero då det är tillåtet att tillsätta en liten skvätt Arneis i Nebbiolovinerna. I och med att Barolo nuförtiden enbart görs på Nebbiolo minskade intresset av att fortsätta odla Arneis. På 70-talet lär det enbart ha varit två odlare som hade kvar denna druva i vingårdarna. Under 1980-talet växte intresset för Arneis och 2006 hade odlingarna utökats till 600 hektar i Piemonte. Under den geografiska betäckningen Roero görs både vita och röda viner. Av druvor från vinrankor planterade på totalt 425 hektar görs det vita Roero Arneis.

Solmogna päron, äpplen, melon och krusbär med ett uns av honung ringlat över frukten möter näsan. En viss restsötma präglar också smakintrycken. Päronen och kiwi/krusbären är honungssöta och syrligheten är inte särskilt påtaglig. Ett sting av mineral och en citrontvist ser till att det hela inte kantrar, utan helhetsintrycket är synnerligen gott.

När jag hämtade ut detta vin från beställningssortimentet på det lokala bolaget fick jag veta att många flaskor av samma vara expedierats under sommaren. Jag kan förstå varför. Mycket gott noterar jag med tre utropstecken efteråt. Missa inte att prova detta vin. 

Varunummer: 72673 
Pris: 149 SEK

2007 Barbaresco Ca´ du Rabaja

Vin har framställts bland kullarna i Langhe sedan urminnes tider. Namnet Barbaresco lär kunna härledas till latinet och betyder ungefär ”barbarernas skog” eftersom romarna enligt sägnen tvingades ta skydd på Barbarescokullen när lokalbefolkningen inte ville underordna sig det romerska styret. Barbaresco i sin moderna tappning har bara drygt 100 år på nacken och uppstod 1894 när vinbönderna utvecklade sina viner för att ta upp konkurrensen med Barolo nästgårds. Två versioner av Ca´ du Rabajas Barbaresco släpptes i augusti. Jag tog den billigare på en provtur.

Doften är tämligen skir med körsbär och röda bär, stendamm, målarfärgsstick, sur brasved och viol. Munkänslan är ganska lätt men med bra rymd i smaken. Elegant och bra balans med finstämd frukt av violpastiller, hallon/smultron/jordgubbe och körsbär med välgörande kärvhet och pigga syror samt lite russin i avslutet. Intrycket är att producenten velat göra ett behagligt och drickfärdigt vin med modern teknik utan att ge avkall på ursprungskänslan. Jag faller i farstun och köper på mig två flaskor för att se vad som händer med tiden. Den som är mer inkörd på kärva tanninmonster som tarvar lång tid i källaren för full utdelning bör nog leta annorstädes.

Varunummer: 94363
Pris: 285 SEK

onsdag 8 december 2010

2008 Chassagne-Montrachet 1:er Cru En Remilly Bruno Colin

I den uppsjö kokböcker som ges ut så har vi fastnat för Leif Mannerströms Husmanskonst. Bra recept och det har aldrig blivit fel hittills, utan succé varje gång. I helgen gjorde vi en fiskgratäng som blev synnerligen lyckad. Det fick bli en vit Bourgogne från Chassagne-Montrachet till gratängen. Om producenten har jag inte lyckats hitta något på nätet. Den Premier Cru-klassade jordplätten En Remilly ligger till absolut övervägande del i Puligny-Montrachet, men en liten del har hamnat på Chassagnesidan av kommungränsen och har givit druvorna till detta vin. 

Doften är storstilad och elegant på en och samma gång med vaniljparfymerad sötfruktighet, oxidation som drar åt sherryhållet, gråpäron, tropisk frukt, citrus, farinsocker och kola med viss mineralitet och någon slags blommighet. Smaken är elegant och svulstig med tydliga fat. Ur godisskålen plockar jag sådant som kola, kaffe, nötter, gråpäron och piggelin. Intrycket är först åt det medelfylliga hållet innan turboeffekten kickar in mot slutet och eftersmaken drar iväg och sitter i resten av kvällen. Helt fantastiskt vansinnigt gott och balansen är sagolikt bra. Det som imponerar mest är eftersmaken och som nog gör att jag sätter detta vin som den främsta vitvinsupplevelsen hittills. 

Det finns de som uppskattar anemiska viner av exempelvis Riesling som uppfostrats på ståltank. Efter helgens upplevelse måste jag nog ändå sälla mig till det läger som håller Chardonnay som världens främsta druva, och gärna med en rejäl ekplanka därtill.

Pris: 375 SEK

2007 Chateau Chantegrive Blanc

Årgången 2007 lär ha varit en smärre katastrof för den röda sidan i Bordeaux. Jag har själv inte provat något rött från denna årgång, och de löjligt uppdrivna priserna lär inte ändra på den saken. De vita vinerna skall däremot ha haft gynnsamma förutsättningar och när det dyker upp små skvättar på bolaget gäller det att passa på.

På etiketten anges att Chateau Chantegrive framställts på lika stora delar Semillon och Sauvignon Blanc. Vinet har uppfostrats på ekfat i ett och ett halvt år, varav en tredjedel är nya.

Doften är mycket god med tydliga citrustoner och söta grå päron, krusbär och en aning tuttifrutti samt lite nässelblad. Lite ull och bacon anas också i bakgrunden.

Torrt, lätt, friskt och elegant med en underbar balans är det en fröjd att dricka en vacker sommarkväll. Smakpreferenser är alltid individuella, och jag måste tillstå att jag finner vinet aningen för stramt, och att jag gärna hade sett lite mer söt solmogen frukt. Mycket gott är det ändock och väl värt att prova.

Det finns, när detta skrivs, fortfarande några ströflaskor kvar på bolaget.

Varunummer: 96794
Pris: 109 SEK

tisdag 7 december 2010

2005 Chateau Rollan de By

Ett slott från Medoc med rätt årgång på etiketten för rimliga pengar och där det ganska enkelt går att hitta goda vitsord vid en snabb googling går inte att motstå.

Chateau Rollan de By bestod 1989 av två hektar. I dag har egendomen vuxit till 45 hektar och vinproduktionen är mycket ambitiös hela vägen fram till lagringen på nya ekfat i ett år. Eftersom jordmånen på norra halvön i Medoc består av lera i högre utsträckning än längre söderut spelar Merlot ofta en större roll här. Vingården består till 70 procent av Merlot, 20 procent Cabernet Sauvignon och återstoden utgörs av Cabernet Franc och Petit Verdot.

Doften är generös, om än inte så komplex, med toskanska körsbär, kaffe och julkryddor och en aning knallpulver eller salmiak. Smaken präglas även den av körsbär och kaffe i en skönt avrundad stil med förhållandevis få tanniner och en syrlighet som inte är så markerad. Törs jag även nämna en aning julmust? Maffigt och mycket gott är det. Jag har råkat ut för det förut när jag druckit ung Bordeaux, helt plötsligt befinner jag mig i det toskanska kärnlandet. Så här skall ju riktigt god Chianti Classico smaka!

Jag har två flaskor i garderoben som det skall bli mycket intressant att korka ur om några år. För att göra det än intressantare kanske det kan vara värt att köra en blindprovning med Castelli dei Brolio e Fonterutoli också.

2005 Chateau Rollan de By återfinns i beställningssortimentet och är väl värt att prova tycker jag.

Varunummer: 75786
Pris: 299 SEK

måndag 6 december 2010

2005 Taurasi dei Feudi San Gregorio

Jag har inte druckit mycket Taurasi, men de få flaskor som jag provat har sannerligen levererat. Tidigare i höstas tog jag ett exemplar från Feudi San Gregorio på provkörning. Firman grundades 1986 och vinproduktionen framstår som tämligen modern med bland annat 18 månaders uppfostran på franska fat.

Doften leder tankarna till Vino Nobile di Montepulciano med söta körsbär och dova plommon, rökighet, charkuterier och limstift. Intrycket i munnen är fylligt, smått eldigt och varmfruktigt. Söta och solmogna plommon och körsbär samsas med russin och balsamico. Den mörka och fatade stilen med polerade tanniner och den solmogna, aningen brända frukten, känns ganska spansk till karaktären. ”Svingott” utbrister sambon i pur förtjusning och jag känner att ibland är det inte läge att analysera för mycket. Det går säkert att hitta anmärkningar, men de får anstå till en annan gång. Flaskan töms i rask takt och bättre betyg kan väl egentligen inte ett vin få.

Återigen har Taurasi levererat!

Pris: 160 SEK (sedan nedsatt till 128 SEK)

söndag 5 december 2010

2004 Chateau Desmirail

Mycket vatten har runnit under broarna sedan producenterna i Bordeaux klassificerades 1855. Egendomar har styckats och jordplättar har skiftat ägare genom åren. Det finns många som menar att kategoriseringen av vinerna på vänstra stranden i Bordeaux är otidsenlig och främst tjänar som marknadsföringsverktyg. Chateau Desmirail är ett exempel som kan illustrera denna åsikt. Mellan 1938 och 1981 buteljerades nämligen inte några viner under detta slottsnamn. Under denna tid användes druvorna till att framställa viner från Chateau Palmer, som ägde vingårdarna och varumärket, medan Chateau Marquis d´Alesme Becker övertog slottsbyggnaden. 1981 övertogs varumärket Chateau Desmirail och vingårdar av Lucien Lurton. En utbredd åsikt verkar vara att slottet inte lever upp till sin 3:e cru-status.

Jag kunde dock inte motstå att prova en flaska av årgång 2004 som kom i decembersläppet på bolaget.

Ur glaset stiger en inte särdeles generös doftpalett bestående av dov och mörk merlotfruktighet, där plommon och korinter träder fram mot en fond av dyig sjöbotten. Lägg därtill andra godsaker såsom kaffe, cigarr, blod och gräsighet.

Smaken är elegant tillbakalutad och levererar svarta vinbär, plommon, gräsighet, korinter samt en aning röd citrussyrlighet. Kaffe, tobak och blyertspenna noteras också. Kroppen är medelfyllig och vinet är bra balanserat med hyggligt lång eftersmak. Begynnande mognad bidrar till att vinet är behagligt att dricka i dagsläget.

Andelen Merlot har ökat under årens lopp. Trots denna förmodade känslighet för vad marknaden kan tänkas efterfråga så känns vinet som ”old school” med diskret elegans som riktmärke, snarare än effektsökande kraftfullhet.

Gott är det, och vore det inte för prislappen skulle jag nog lägga undan några flaskor. Chateau Desmirail känns ungefär en hundring för dyr i förhållande till vad det levererar.

Varunummer: 94874
Pris: 289 SEK