söndag 30 augusti 2009

2006 Gigondas Pierre Aiguille


Det är inte samma värme i solen som för ett par veckor sedan. Det betyder att sommaren är över för denna gång och att hösten står för dörren. Det är därför med viss melankoli som vi tar bilen ut på landet för en promenad bland sädesfälten. En fördel med barn är att man lär sig mycket på nytt, som exempelvis de fyra sädesslagen. Pedagogiskt försöker jag och L förklara för sonen att den mognande säden kommer malas till det mjöl som vi använder till att baka bröd. Väl hemma så kan jag faktiskt inte avgöra om det var vete eller korn som vi såg. Råg eller havre kan det dock inte ha varit, så mycket kan jag säga.

Även i trädgården har vi planterat en del för att sonen skall få en känsla för hur maten kommer på bordet. Här bör poängteras att det vi kallar trädgård för utsocknes kan framstå som väl pretentiöst då begreppet i Stockholm ofta avser en gräsyta som kan hållas efter med sekatören, och gräsklippare är något för överambitiösa. En rejäl trädgård i Stockholm kallas följaktligen för ”parkliknande miljö” i mäklarprospekten.

Nu börjar enstaka tomater mogna. De hinner knappt anta en orange kulör innan sonen ivrigt är framme och river av dem för att stolt visa att han fattat galoppen. Ett bett och så kastar han dem åt sidan. Det påminner mig om när vi var i Toscana i somras och han smakade på de gröna omogna Sangiovesedruvorna, bara för att upptäcka att de inte alls smakade lika sött och gott som de mycket uppskattade Thompson seedles som vi brukar köpa i affären.

För att få färska kryddor till maten påtade jag ner rätt mycket i rabatterna förra året med varierande resultat. Det tog ett år innan både timjan och dragon tog sig ordentligt. Salvian däremot verkar dock inte trivas särskilt bra. Vill man ha löss och sniglar i trädgården är salvian desto mer effektiv har jag lärt mig. Kryddorna hör ju den varma och ljusa årstiden till, och jag kommer sakna dem.

Ett misstag som jag gjorde var att sprida en påse frön med sandsenap (i dag mest känt under sitt italienska artistnamn ruccola) här och var. Sandsenap växer som ogräs och har, till skillnad från bladen som säljs i butiken, en distinkt smak av pepparrot som gör den svåranvänd i matlagning. Det mesta åker därför på komposthögen.

Men det gäller att glädjas över sådant som hör hösten till, såsom äpplen. Vi plockade några stycken igår och gjorde säsongens första Tarte Tatin. Det är så vansinnigt gott att jag skulle vilja utnämna Tarte Tatin till drottningen bland pajer. Det blev väl inte överdrivet lyckat just denna gång, och det är bara att sitta stil i båten till dess att Cox orange börjat dyka upp i fruktdiskarna eftersom denna äppelsort fungerar väldigt bättre.

En annan rolig grej att pyssla med under vinterhalvåret är brödbak. I stället för att krångla med att uppfostra en egen surdeg från grunden åkte jag till ett lokalt bageri och hämtade hem en liter för ett par veckor sedan. Få saker sprider så mycket glädje på morgonen som när man har nygräddat bröd till frukostmackan. Få saker kan å andra sidan sänka humöret så mycket som när det inte riktigt blev som man tänkt sig…

Annat som hör hösten till är rustika rödviner. Säsongen för sirlig Sauvignon blanc och rosévin är över känns det som. Denna vecka slog jag till på ett vin från Gigondas. Det är ännu en appellation som jag bara druckit någon enstaka flaska från och därför får jag ta fram vinlitteraturen för att ta reda på mer.

Gigondas är en av flera appellationer i södra Rhône som uppstått ur Côtes du Rhône och där följaktligen Grenache dominerar. Egen appellationstatus fick man 1971. Gigondas gränsar till Vacqueyras och benämns ibland som lillebror till Chateauneuf du Pape. Enligt wikipedia kommer namnet av att romarnas andra legion använde orten för vila och återhämtning. I likhet med många andra kända vinregioner producerades i historisk tid vitt vin för att efter hand få slagsida åt det röda hållet. Fram till andra världskriget användes röda viner härifrån främst till att förstärka tunna viner från Bourgogne. Den stränga vinter som 1956 ödelade många vingårdar i Bordeaux gjorde att många döda olivträd ersattes med vinrankor i Gigondas. Reglerna för appellationen stadgar i dag att maximalt 80 procent får vara Grenache, minst 15 procent skall utgöras av Syrah och Mourvedre och resterande tio procent får bestå av andra Rhônedruvor utom Carignan. Jaboulet har valt att använda 80 procent Grenache och tio procent vardera av Syrah och Mourvedre. För fler detaljer hänvisas till hemsidan.

När jag doftar på denna Gigondas efter en stund i karaffen åker mungiporna upp. En tät och söt körsbärsfruktighet som ackompanjeras av nypon, viol, te, charkuterier och limstift noterar jag. Mungiporna kvarstår i upphissat läge efter första klunken. Fylligt och kryddigt med körsbär och lakrits som ackompanjeras av te, läkerol, nypon och chark. Men vinets behållning, och särskilt i jämförelse med en del annat från södra Rhône som jag provat, är den matvänliga tanninstrukturen som ramar in frukten. Det träffar klockrent mina smakpreferenser. Den enda minusposten i provningsprotokollet är den väl tilltagna alkoholen. Jag har förstått så mycket att 14,5 procent inte är överdrivet i denna del av Frankrike.

Utan ingående kunskap om viners lagringsduglighet tror jag mig dock ana att detta vin kan bli en mycket positiv upplevelse för den som lägger undan några flaskor några år. Vänner av Chateauneuf du Pape tror jag har en del att vinna på att ta en närmare titt på detta vin, likheterna finns där. Två tummar upp och en stark köprekommendation får bli slutomdömet.

Varunummer: 75402
Pris: 244 SEK

söndag 23 augusti 2009

2004 Val di Suga Brunello di Montalcino


Dags för ytterligare en Brunello di Montalcino från den goda årgången 2004. Denna gång är det Systembolagets trotjänare Val di Suga från Tenimenti Angelini. Angelini Group har många strängar på sin lyra. Jämte läkemedel återfinns tre egendomar i Toscana bland de många strängarna. Bland annat görs en god Vino Nobile di Montepulciano på gården Tenuta Trerose under namnet Simposio som återfinns på Systembolaget, vilket även gäller chiantin San Leonino.

Efter att ha läst flera recensioner med goda vitsord tänkte jag att det vore roligt att prova 2004 Val di Suga. Sent omsider började den nya årgången strömma in på Systembolagets hyllor långt efter det att diverse vinkritiker fått förmånen att prova den senaste årgången. Andra har också väntat.

Doftintrycken är tämligen okomplicerade med tydliga toskanska körsbär som ackompanjeras av plommon. Där finns också örtighet, tobak och te. Smakintrycket domineras av tät Sangiovesefrukt med kärva och söta körsbär som leder tankarna mer år Chianti än Montalcino, skulle jag vilja säga. Denna Brunello har bra bett i tanniner och syra. Tyvärr dras helhetsintrycket ner av viss alkoholhetta tack vare de 14,5 procenten. Det är ganska lättillgängligt och rättframt redan i dag.

Jag faller inte i farstun, utan nöjer mig med att konstatera att det är gott. 2004 Col d´Orcia som jag provade i somras är nog egentligen mer i min smak med mer elegans och komplexitet, om än att det är lite lättare och tråkigare i stilen. Val di Suga har helt enkelt lite mer kropp och tryck i smaken. Kanske skall jag köpa en flaska av vardera sorten och blanda efter behag? På sikt tror jag dock att Val di Suga kan bli mer komplex och måhända alkoholen kan integreras bättre. Det är ett välgjort och gott vin som nog förtjänar att provas. Men det är inte riktigt min stil och utifrån mina smakpreferenser har jag svårt att dela ut en köprekommendation.

Varunummer: 42302
Pris: 249 SEK

söndag 16 augusti 2009

2006 Les Hauts du Castellas


På fredagskvällen får jag och ätteläggen ordna middag på egen hand. Upplagt för en grabbkväll med en t-benstek på grillen sålunda. Och vin till pappa. Jag hade sett fram mot att prova en ytterligare en Brunello di Montalcino från 2004. Men uppenbarligen är det fler än jag som sett fram mot årgångsbytet av Val di Suga eftersom det inte fanns en flaska kvar.

Istället föll mitt intresse på en Vacqueyras från kooperativet Vignerons de Caractere. Det är en sammanslutning av 80 stycken familjer som gör viner från olika appellationer i södra Rhône. En väl läsvärd hemsida, som blir än roligare om man använder sig av googles översättningsverktyg i händelse av att kunskaperna i franska är eftersatta. Bland annat lär jag mig att Vacqueyras kan härledas från latinet och betyder ”stendalen”.

2006 Les Hauts du Castellas kom i det strategiska oktobersläppet förra året. Jag läser i en artikel i Sydsvenskan från denna tidpunkt att detta vin tillsammans med nio andra stoppades vid lanseringen av Systembolaget som hävdade att innehållet i de levererade flaskorna avvek från de som offererats. Eftersom det nu finns till försäljning antar jag att eventuella missförstånd retts ut mellan leverantören och Systembolaget.

Druvblandningen följer riktlinjerna för appellationen med huvudsakligen Grenache, i detta fall 70 procent, och en fjärdedel Syrah samt fem procent Mourvèdre.

Doften är god med en kärna av söt frukt som drar åt körsbär, plommon och hallon och som kompletteras med te, lakrits och stendamm. Smaken är också den god med en angenämt matkrävande körsbärskärvhet och kryddighet med pigg syrlighet och ett förhållandevis kort avslut. Efter ett dygn har de kärva körsbären transformerat vinet till en Chianti. Blint hade jag placerat vinet i Toscana alla gånger. Och eftersom jag är synnerligen svag för denna del av Italien kan jag inte förhålla mig opartisk. Les Hauts Castellas är ett gott och förträffligt matvin som gjort för vänner av mer rustika viner. Det förtjänar en köprekommendation tycker jag.

Varunummer: 2286
Pris: 119 SEK

söndag 9 augusti 2009

2006 Vacqueyras Montirius Le Clos


Viner från Vacqueyras är inte något som jag dricker särskilt ofta måste jag erkänna. Närmare bestämt kan jag bara dra mig till minnes en flaska för en ett par år sedan. Nu kom ett vin från Vacqueyras i augustisläppet som fått goda vitsord och då tänkte jag passa på att täppa till en bildningslucka.

Först måste jag läsa på lite eftersom jag inte har särskilt mycket kunskap om denna del av Rhône. Vacqueyras är en liten by på cirka 1000 själar i dag. Fram till 1791 hörde byn till påvedömet innan det under turbulensen efter franska revolutionen införlivades med Frankrike. Naturligtvis har det odlats vin sedan antiken. Enligt byns hemsida var det romerska legionärer som tog med sig rankor till området. 1448 är första gången som vinerna från Vacqueyras nämns i skriftliga källor. 1990 fick Vacqueyras en egen AOC, innan dess ingick byn i Côtes du Rhône Villages. I dag är det ungefär 175 odlare som brukar 1 300 hektar mark. 130 av dessa ingår i ett kooperativ som står för ungefär hälften av totalproduktionen. 45 odlare buteljerar egna viner. Minst 50 procent måste bestå av Grenache. Syrah eller Mourvèdre måste ingå till minst 20 procent och andra druvor får ingå så länge de inte överskrider 10 procent.

Domaine Montirius är en biodynamisk producent som framstår som väldigt ambitiös vid en snabb genomläsning av hemsidan. Hälften vardera av Grenache och Syrah används till Le Clos. Till och med buteljeringen sker efter månkalendern!

Efter historielektionen är det dags att dra korken ur flaskan. Doften är mycket god. Aromatisk med viol och söt frukt såsom björnbär och plommon som drar åt körsbär i likör. Bacon, ett par drag med pepparkvarnen, lakrits och en somrig grusväg hittar jag också.

I munnen är vinet fylligt och kryddigt med tydlig alkoholhetta. Det smakar mycket gott med härlig söt frukt med hallon, björnbär som jämte charkuterier och pepprighet klingar av långsamt. Där finns måhända tanniner i brygden, men det är i sådana fall något som undgår mig.

Efter den första dagen tänkte jag gnälla lite kring detta med den höga alkoholhalten på 14,5 procent. Tyvärr slår eldigheten igenom och jag tycker inte att det känns riktigt balanserat. Men dag två läggs en club steak på grillen och serveras med tillbehör. Plötsligt uppstår harmoni när en ung, fyllig och småstökig fransos får tampas med ett rejält stycke kött. I mitt tycke är det därför ett utpräglat matvin, och inte något att sippa på i goda vänners lag.

Även om den höga alkoholhalten inte riktigt är min stil måste jag ändå säga att det är ett mycket kompetent producerat vin som absolut förtjänar att provas.

Varunummer: 99209
Pris: 239 SEK

lördag 1 augusti 2009

2001 Hermitage Farconnet


När Kronstam ger följande beskrivning av en Hermitage så kan jag inte låta bli att köpa en flaska och prova. ”Kliver du sedan upp på prispallen till 2001 Hermitage Farconnet (nr 75843, 340 kr), så har du ett vin som får nackhåren att resa sig. Det är en explosiv upplevelse med en druv- och ursprungstypisk doft av inälvor och svartpeppar. Smaken är distinkt, ytterligt häftig och välgjord i tuff, med doften överensstämmande stil.”

Jag drar korken ur flaskan och efter en stund uppenbarar sig en doft som inte är överdrivet generös där jag efter en stunds sniffande och med lite god vilja hittar körsbär, te, källare, sur ved, charkuterier och viol. Doftintrycket kan bäst jämföras med att lägga en pappskiva över glaset och försöka gissa sig till vad som döljer sig därbakom. Smaken är god, och snäppet bättre än doften, med rhônska röda bär såsom björnbär, nypon och hallon som lindats in i lite bacon. Hygglig syrlighet och inte så värts många tanniner. Till grillat lamm fungerar det hyggligt med en läderartad smak dominerad av söta björnbär. Jag kan inte säga att nackhåren reser på sig. Tvärtom blir jag efter hand riktigt missnöjd. För 340 kronor har jag som konsument rätt att förvänta mig mer.

Besviken börjar jag leta på nätet efter lite mer information. Följande citat av Chave himself från en intervju i Decanter avslöjar vad det handlar om: “The goal is not to make great wine but provide a good example of each appellation, he confirms”. Där står också att läsa att produktserien J.L. Chave Sélection ursprunglingen togs fram för den amerikanska marknaden, för att även återfinnas på de skandinaviska, brittiska och japanska marknaderna. Med andra ord handlar det om att krama ur så mycket det går ur ett känt namn från en känd appellation. Inget ont i det, jag är inte naiv om vad det är som ytterst får vinvärlden att snurra. Men då gäller det som vaken konsument att gå någonstans där man får mer valuta för pengarna. Vad sägs om Delas och deras Marquise de la Tourette i stället exempelvis?

Nu har systembolaget tagit in årgång 2006 av Hermitage Farconnet. Det vore ju roligt om det har skett en uppryckning av ambitionsnivån hos Domaine J.L. Chave.

Slutomdömet får bli att Kronstam var ute och cyklade rejält denna gång, liksom andra som (här och här) inte håller med mig. Eller så är det väl så enkelt att jag inte lärt mig känna igen gott vin när jag dricker det…

Varunummer: 75843
Pris: 340 SEK