söndag 23 september 2012

2010 Chablis Premier Cru Fourchaume William Fèvre


I ett försök att liva upp bilderna på bloggen har jag försökt skapa ett stilleben som skildrar mötet mellan två av veckans huvudpersoner. Äntligen har krabbsäsongen dragit igång och en välmatad hona får följa med hem tillsammans med några havskräftor. Bland skaldjuren håller jag nog krabban främst. På grund av rommen är honorna mest eftertraktade och följaktligen det som säljs. En stilla undran, vad händer med alla hannar? 

Den andra huvudpersonen är en Chablis från William Fèvre. Flaskan inhandlas i farten när jag har vägarna förbi ett systembolag eftersom jag provade ett mycket gott vin från producenten i somras. Det är att göra det väl lätt för sig. När jag kommer hem och läser på upptäcker jag att egendomen tydligen släpper vinerna i två tappningar. En variant görs på druvor från egendomen och får därför ståta med Domaine i titeln, medan varianten som görs på inköpta druvor enbart heter William Fèvre. Som synes på flaskan på bilden saknas Domaine ovanför William Fèvre och följaktligen är det ett negociantvin. Jag vet inte om det är någon kvalitetsskillnad.  Det kan dock vara värt att hålla denna information i minnet då de flesta viner som dyker upp i litteratur och tidskrifter är från egendomen. 

Doften är aromatisk och lättflyktig snarare än generös. Fruktkorgen består av päron och gula äpplen samt någon slags melon. Någon enstaka tropisk frukt har smugit sig in och då skulle min gissning vara mango. Fruktsalladen toppas av en pytteliten nypa vanilj. Det doftar också som om någon har klämt på en citron två eller möjligtvis tre gånger. En viss flyktig doft av någon slags fetma som av ull eller bacon kan jag också skönja. Doftspektrumet stramas upp av en tydlig mineralartad nyans. Det är gott och komplext att dofta på. 

Smaken är finstämd och fantastiskt välbalanserad. Det smakar ungefär som när man gör en kompott av mogna höstäpplen och päron och tillsatt lite extra syrlighet med en citron. Det strama intrycket understryks av mineraler, och då främst flinta. Kroppen är inte alldeles slimmad. Viss rondör runt midjan får det genom en ton av bacon och en aning polish. Eftersmaken är riktigt långsträckt och citrusfrisk. Under två dagar dricker vi det med behag till både hälleflundra och skaldjur. Det är riktigt gott. Ett frågetecken skulle jag dock vilja sätta vid prislappen som är väl tilltagen vid jämförelse med det mycket fina basvinet från egendomen (med Domaine på etiketten) som kostar nästan 100 kronor mindre.

Varunummer: 99457 
Prislapp: 259 SEK

onsdag 19 september 2012

2006 Taurasi dei Feudi di San Gregorio

Under senaste året har jag vid två tillfällen lyckats prova Feudi di San Gregorios Taurasi. Båda gångerna var jag lika förtjust. 

Erfarenheterna av Taurasi och viner gjorda på aglianico är mycket goda. Därför var jag inte särskilt orolig när jag drog korken ur flaskan. 

Doften är mullrande rik med körsbär, björnbär och bittermandel. Det är nästan så att den solmogna frukten känns lite likörartad. Viss kryddighet och en läderartad ton hittar jag också. Minsann om det inte också vankades lite dill à la Rioja. 

Smaken fortsätter på den inslagna vägen och levererar italienska mörka och solmogna körsbär i kubik. Tanninstrukturen är härligt sandig och syrligheten är påtaglig. Det hela inramas i en rätt så väl tilltagen träfrack. 

Charm är bara förnamnet. Trots det moderna och generösa snittet känns det ändå tillräckligt rustikt för att inte framstå som utslätat. Jag har ingen aning om det finns någon utvecklingspotential. Det är så gott redan i dag så jag undrar om det finns särskilt mycket att vinna på lagring.

Vinet finns fortfarande kvar runt om i landet. Missa inte att prova det. 

Varunummer: 6282
Pris: 150 SEK

tisdag 18 september 2012

2007 Barolo Serralunga Ferdinando Principiano

Någon gång i våras provade jag en Barolo från Ferdinando Principiano. Ett vin som verkar ha förbigåtts med tystnad, vilket jag tycker är tråkigt. Både jag och min fru blev faktiskt rätt så förtjusta i denna Barolo. Det hör inte till vanligheterna när det vankas ung Barolo skall kanske tilläggas, då min fru brukar inta en milt sagt avvaktande inställning till ungdomlig kärvhet och syrlighet. 

Doften upplevde jag som ganska så rustik med nästintill pralinartade körsbär, läkerol, stendamm och någon slags köttighet. Kroppen var knappt medelfyllig åt det slanka hållet men med rätt så mycket smak av söta körsbär, läkerol och en senig mineralitet. Tanninerna var inte lika framträdande som i flera andra Barolo som jag provat, utan mer finkorniga så att säga. ”Mycket gott” noterade jag i anteckningarna. Många viner går på kraft medan denna Barolo charmade oss i det långa loppet. Ju längre kvällen gick desto trevligare var vinet. Jag upplevde jag vinet som tämligen drickfärdigt och utan någon potential att blomma ut om något decennium eller två. Inte någon kandidat till källaren med andra ord. 

Nu ser jag till min glädje att årgång 2006 återfinns i beställningssortimentet och det är inte utan att jag blir sugen på att prova. 

Varunummer: N/A
Pris: 249 SEK

måndag 17 september 2012

2008 Pheasant´s Tears Saperavi

Det händer att jag söker spänning i vardagen. Som att prova georgiska viner till exempel. Tack vare andra glada bloggare som delat med sig av sina upptäckter fick jag iväg en beställning till bolaget någon gång i maj. 

Traditionellt har Ryssland varit den främsta exportmarknaden för georgiska viner. Relationerna mellan de båda länderna är, som bekant, numera rätt så ansträngd och därför har de georgiska producenterna varit tvungna att söka sig till nya marknader på grund av ryska embargon.

Georgiska viner torde främst vara kända för att lerkrus, så kallade qvervi, grävs ned i backen vid framställningen. På insidan stryks bivax och sedan sker jäsning, urlakning och lagring i dessa konformade lerkrus som kan bli duktigt stora. Distributören har en informativ hemsida för den som vill veta mer. Jag noterar särskilt att druvorna trampas med fötter innan saften hälls i qvervi. Druvan heter saperavi och den antas ha väldigt gamla anor med tanke på att Georgien gör anspråk på att vara vinets födelseplats. 

Det är ett riktigt mörkt vin som hälls upp i glasen. Doften påminner mig om cabernet franc initialt med mörk frukt, svartvinbär och en filmjölksartad ton. Det är ungefär som att dofta på kylskåpskall youghurt. Röda bär och korinter tycker jag mig också ana. Med lite tid kickar sedan det här vinets doftmässiga signum in. Det räcker inte med att beskriva doften som stallig. Här snackar vi om gödselhögen jämte stallet. Den som är lagd åt det skämtsamma hållet har här en utmärkt kandidat att ställa upp på blindprovningen. 

Smaken tycker jag drar åt cabernet franc-hållet med svartvinbär som sekunderas av röda bär och rabarber. En kryddighet bidrar till att ge lite komplexitet. Kroppen upplever jag som medelfyllig och balansen är bra. Även i smaken återfinner jag ett hästskitsartat inslag som skänker en härligt rustik känsla. Frun är dock lite mer känslig och har lite svårt för att vinet påminner henne om en övermogen brie med ett drag av aceton. 

2008 Pheasant´s Tears Saperavi är måhända aningen för rustik, men när jag skriver dessa rader några månader senare är det med ett leende på läpparna. Det här var faktiskt ett av de roligaste viner som jag provat på länge. 

Varunummer: 71895
Pris: 149 SEK

söndag 16 september 2012

2009 Chateau Mazeyres

Någon lär ha sagt att Sverige har en nio månader lång vinter följt av tre månader med dåligt skidföre. Sällan har det väl känts mer träffande än i år. Den riktigt värmen har inte velat infinna sig några längre perioder och gräsmattan består till största delen av mossa efter allt regnande. Nu när solen förmår värma allt sämre gäller det att bita ihop och stålsätta sig för ännu en lång vinter. 

Ett av glädjeämnena är de enorma mängder äpplen och plommon som vi plockat från fruktträden som följde med på köpet när vi köpte vårt nya hus. Ytterligare ett glädjeämne är att den stundande tiden är som gjord för själavärmande mat med åtföljande goda viner. 

Förra vintern provade jag några Pomerolviner från årgången 2008 med lyckat resultat även om jag i flera fall satte frågetecken kring prisvärdheten. Nu är det den mer omhuldade årgången 2009 som lanseras och då är jag mer än lovligt nyfiken på att se om det går att hitta bra viner för framtida middagar. För några år sedan provade jag Chateau Mazeyres och tyckte om det då. Dags att se vad det går för i senaste tappningen. 

Till del består jordmånen av järnhaltig lera, vilken kallas Crasse de fer i Pomerol. Rankorna består till 80 procent av merlot och till 20 procent av cabernet franc. Erfarenhetsmässigt tycker jag att cabernet franc kompletterar merlot bra och det är en kombination som ofta väcker mitt intresse. 

Doften är tät och muskulös. Främst associerar jag fruktintrycken med plommon jämte korinter. Annat intressant är sur brasved, blod och järn. Vinet har tillbringat 18 månader på fat som till hälften var nya och det tycker jag märks på den påtagliga doften av kaffe. Doften går mer på kraft än komplexitet i dagsläget.

Det första smakintrycket kommer från den påtagliga tanninstrukturen som omsluter frukten. Det är kärvt och tätt med plommon, korinter och en påtaglig gräsighet. Syrligheten är inte lika framträdande som kärvheten. Bakom kärvhet och frukt anas också en kryddighet som kanske kan träda fram tydligare med tiden. Fathanteringen är omdömesgill och inte alltför dominant. Eftersmaken är djup och mäktig.  

Till helstekt kyckling med gräddsås och rostad potatis tyckte vi att det var elegant och mycket gott. Men min fru tyckte att det var för kraftigt och kärvt att sippa på efteråt. Det är en intressant observation som i mångt och mycket fångar vinets karaktär. Den påtagliga kärvheten är synnerligen matkrävande. Det kan verka motsägelsefullt, men på något sätt upplever jag vinet som både rustikt och elegant. Den rustika och oborstade framtoningen är något som jag uppskattar och med mina preferenser som utgångspunkt är en köprekommendation väl motiverad. Det skall bli intressant att se hur vinet kommer utvecklas, för den här gången kommer jag lägga undan ett par flaskor.

Varunummer: 95130
Pris: 264 SEK

måndag 10 september 2012

2009 Chateau Pédesclaux

Chateau Pédesclaux rankades som femte cru i klassificeringen från 1855. Egendomen brukar inte framhållas som någon av de främsta i Bordeaux. Det är därför roligt att läsa en historia hos den gode vindoktorn om en blindprovning som Decanter anordnade med anledning av den hyllade årgången från 2005. Förhoppningsvis var det inte en engångsföreteelse, utan även den goda årgången 2009 förmår leverera.

Värt att notera är hur druvsammansättningen ändrats över tid. För några decennier sedan uppgavs 65 procent av vingårdarna bestå av cabernet sauvignonrankor, vilka sekunderades av 20 procent merlot. De återstående 15 procenten utgjordes av lika stora andelar cabernet franc, petit verdot och malbec. Sedan dess har preferenserna ändrats och i strävan att göra vinet mer populärt har andelen cabernet sauvignon minskat till hälften medan merlot ökat till 45 procent. Cabernet franc står oförändrat för fem procent. Det innebär att petit verdot och malbec försvunnit. 

Nästa fundering är om inte moderniseringsarbetet i Bordeaux emellanåt tyvärr går ut över etiketterna. Slott och ädla anor är ju något som präglar bilden av Bordeaux. Om något har denna konservatism manifesterats i etiketterna. De har varit charmerande överlastade med heraldik, en mångfald av typsnitt och annat pynt. Tyvärr är etiketten på flaskan ett avsteg från denna tradition och modernt uppstramad med en anonymt stiliserad bild på slottet. Mer pynt på flaskorna om jag får be. De pryder vinkällaren bättre då. 

Så över till väsentligheterna. Doften är tämligen anonym, men det kan jag inte lasta vinet för. Tyvärr blir det alltmer uppenbart när jag sniffar att jag drabbats av en förkylning. Av det jag kan ana så märks den höga andelen merlot tydligt. Det är plommon, körsbär och korinter med en tydlig gräsighet och en gnutta tobak. Visst kommer svartvinbären efter hand. Sedan kommer det rostiga järnet och blodet också. Läder och en aning riojaartad dillarom smyger sig även på. Doften är riktigt god skulle jag tro om näsan fungerar ordentligt.  

Kroppen är fyllig och tät utan att kännas allt för modernt extraherad. Balansen är bra med kärvhet och förhållandevis mycket syrlighet. Smakmässigt hamnar jag i Toscana. Körsbär och kaffe leder tankarna till riservor från Chianti. Andra godsaker som noterats är gräddkola och en aning limstift. Merlotkomponenten visar sig väl också i gräsigheten. Eftersmaken är lång. Mitt helhetsintryck är att det finns mycket stoppning, men att det hela känns lite ofokuserat. Skall jag vara kritisk så saknar jag lite skärpa. 

Visst är det gott. Riktigt gott faktiskt. Det är inte så att jag får ståpäls, men byggstenarna finns på plats för en riktigt trevlig upplevelse om några år tror jag. Köprekommendation utfärdas härmed. 

Varunummer: 95172 
Pris: 299 SEK

tisdag 4 september 2012

2007 Riserva di Famiglia Chianti Classico Riserva Casa Vinicola Cecchi

Denna blogg används av mig för att hålla koll på viner som jag provat. Det finns därför anledning att även skriva om riktiga besvikelser. Dags igen för en kort notering bara så att jag inte glömmer bort att jag druckit detta vin.

I juni någon gång satte suget in efter en Chianti. Jag gick igenom utbudet på bolaget och fastnade för en Chianti från Casa Vinicola Cecchi. 

Doften uppfattade jag som ganska anonym med förhållandevis söta moreller. Ett stick av aceton märker jag också liksom en tydlig mineralton. Smaken är medelfyllig, men alldeles för utslätad och anonym för att skapa något vidare intresse. Toskanska körsbär och en pigg syrlighet noterar jag också innan intresset helt dör av.

In tutti är det alldeles för tråkigt för att generera en längre text. Bör undvikas är min rekommendation. Det finns mycket roligare där ute att upptäcka. Med reservation för att det kan ha varit något knasigt med flaskan, men vinet kändes ganska dött och totalt intetsägande. Slut på bolaget nu som det verkar.

söndag 2 september 2012

2010 Langhe Arneis Bricco Cappellina Gianni Voerzio

För ett par år sedan provade jag ett vin gjort på Arneis från Matteo Correggia som gav mersmak. Så i somras provade jag lyckan igen med en Langhe Arneis från Gianni Voerzio som främst torde gjort sig känd för att ha skapat debatt angående användningen av ek i sina Baroloviner.

Från första början var det tydligt att något gått snett under produktionen. Pirret på tungan från de små fina bubblorna och en knepig doft var nog inte vad producenten ville uppnå. Måhända hade högtryckstvätten glömts bort i rengöringsprocessen, det går bara att spekulera.

Bortsett från denna uppenbara defekt tyckte vi att det fanns en del positiva saker att säga om vinet. Gula päron och äpplen i diskret kostym med citrus och med aningens mineral noterade jag. Men på det hela taget en alldeles för anonym och tråkig upplevelse för att motivera några longörer.

Dyker det upp på hyllorna igen i ny tappning skall jag ge det en ny chans om någon insisterar på att det är ett bra vin.

Varunummer: 90411
Pris: 129 SEK

lördag 1 september 2012

2009 Chateau le Boscq

Emellanåt behöver barnen rastas och då händer det att vi åker och matar änder vid något vattendrag. Vi har på så vis lärt känna gräsanden som en söt och framfusig fågel. När jag slog en lov i Östermalmshallen uppenbarade sig en möjlighet att få någon slags avkastning på alla skulor som delats ut genom åren. Jag kunde jag nämligen inte motstå möjligheten att köpa med mig en gräsand hem och tillaga. Här måste jag erkänna att jag inte vågade berätta för familjen vad som vankades. Så jag ljög och sade att det var en vanlig anka. Min fru tyckte att det var en fasligt liten anka, vilket stämmer då den vägde in på åtta hekto. Gräsanden stektes i ugnen och var riktigt god. Frun erkände att hon nog inte hade varit så öppen i sinnelaget om hon hade vetat vad det var hon åt. Ankan är en domesticerad version av gräsanden och det märks i smaken. Gräsanden har en magrare smak än ankan, fast med mer viltsmak. 

Vad dricker man till anka och änder då? Vinlitteraturen anbefaller självfallet Bourgogne. Därtill skall tydligen merlotbaserade viner passa mycket bra till. Så valet föll på ännu en Bordeaux från 2009 med en väl tilltagen dos merlot i blandningen. 

2009 Chateau le Boscq består till 60 procent av cabernet sauvignon. En tredjedel består av merlot och fem procent av Petit Verdot. Sedan har vinet uppfostrats i ett år på fat som till 15 procent är nya.

Doften är generös och mustig med förhållandevis söta svartvinbär som drar mot cassis, plommon och korinter. Något animaliskt drag föder lite extra intresse. Kan det vara svettigt remtyg? Ett bittert inslag av espressokaffe och kakao noterar jag också. Jag famlar efter något välbekant i doften tills jag kommer på att det ju är dill. Fylligt, modernt och gott är mitt omdöme om doften. 

Smaken är överraskande ungdomligt kärv. Frukten drar åt det söta hållet med svartvinbär, plommon och björnbär. Fatlagringen yttrar sig genom rostat kaffe och vanilj. En tydligt örtig ton noterar jag också bland smakintrycken. Under loppet av en kväll träder fler ursprungstypiska intryck fram såsom exempelvis en aning blyertspenna och en gnutta tobak. Frun går igång och tycker att det är jättegott. Även jag tycker att det är riktigt gott. Men någonstans gnager en undran om jag inte stött på vinet tidigare. Jag vill dra mig till minnes att vinets smakprofil brukar beskrivas som modern och internationell om det kommer från en annan del av världen. 

Efter en kväll tillsammans blir jag ändå övertygad. Jag orkar inte stå emot i längden. 2009 Chateau le Boscq ramlar över ribban och får en köprekommendation på ren kraft och charm. Ett par flaskor kommer nog hamna i källaren för att se var det tar vägen med tiden. 

Varunummer: 96021 
Pris: 269 SEK