torsdag 31 december 2009

Ädla viner

Vi är tre herrar som samlas under mellandagarna för att dricka vin. Först ut till chipsen kommer en 2007 Dr Loosen Wehlener Sonnenuhr med mycket söt och tropisk frukt som rundas av med piggelin i eftersmaken utan allt för mycket syrlighet att tala om. Det är godisgott och slinker ner som saft.

Huvudtemat för kvällen blir att testa tre stycken Vino Nobile di Montepulciano. De ädla vinerna från Montepulciano har stått lite i bakgrunden jämfört med vinerna från Montalcino och Chianti. Naturligtvis går det att härleda de historiska rötterna för vinerna från Montepulciano långt bak i tiden. Namnet i sig är en indikation om att det under en period var populärt bland hoven i Europa.

Medan Brunello di Montalcino tillverkas av en druva valde odlarna i Montepulciano att följa Chianti i spåren och tillåta druvblandningar. Minst 70 procent måste bestå av den lokala Sangioveseklonen Prugnolo Gentile. Sangiovese är i själva verket en samling av kloner, varav 14 är mer namnkunniga såsom exempelvis Brunello. Namnet Prugnolo Gentile skall tydligen härledas till italienskans ord för plommon, prugna. Jag vet inte om det har att göra med smaken eller utseendet på druvan. Det finns även en druva som heter Montepulciano som är allmänt förekommande i Italien (bland annat i vinet Montepulciano d´Abruzzo), men den skall inte förväxlas med vinet från orten Montepulciano. Jämte Prugnolo Gentile får även upp till 20 procent av Canaiolo Nero användas för Vino Nobile di Montepulciano. Därtill får upp till 20 procent andra druvor som rekommenderas eller tillåts av provinsmyndigheten i Siena användas. En anpassning till mer moderna produktionsmetoder är att de tidigare kraven på långa lagringstider på fat reducerats kraftigt.

Systembolaget, som enligt egen utsago har ett av världens största utbud av viner, kan uppbåda hela åtta Vino Nobile. Bortses från beställningssortimentet och ett sannolikt fel i lagersaldot är vi nere i hela tre stycken. Jämför med norska monopolet där 25 viner kan beställas på nätet! Vi valde i alla fall ut tre stycken viner från denna toskanska by.

2006 Morone (169 SEK) produceras av Palazzo Bandino som ägts av familjen Valeriani i sex generationer sedan 1800-talet. Till 85 procent består vinet av Prugnolo Gentile, med 15 procent Canaiolo nero, Mammolo och Colorino. De två sistnämnda druvorna är traditionella druvor som inte används så mycket längre. Colorino var, som namnet antyder, populär för att färga vinerna mörkare och i Chianti torkades druvan för att tillsättes som druvmust, innan så kallad governo förbjöds, för att få fart på jäsningen. Morone fatlagras i drygt två år i franska ekfat mellan 225 och 1000 liter, varav en femtedel är nya.

Initialt är doften parfyrmerad med ack så söta bär som drar åt hallongodishållet. Rökighet, tjära och mandelmassa noterar jag också. Smakmässigt är detta ett vin för vänner av fatlagring, och särskilt de som gillar rökig single malt whiskey. Under lager av fat ruvar mörk och dov frukt. God, men på tok för mycket fat i dagsläget.

2005 Lodola Nuova (145 SEK) från Ruffino beställdes i tron att den var från 2004 eftersom det är detta år som anges på hemsidan, men överlämnades med sedvanlig förklaring att Systembolaget inte tar något ansvar för uppgifternas riktighet. Ruffino producerar denna Vino Nobile sedan 1988 på huvudsakligen omplanterade tegar. Druvsammansättningen anges av producenten som huvudsakligen Prugnolo Gentile. Jäsning och urlakning i drygt tre veckor följdes av två år på franska fat.

De andra två vinerna kom från den hyllade årgången 2006, och jag låter det vara osagt om 2005 var en så pass mycket sämre årgång, men faktum är att detta vin var märkbart mer anonym i doften och storleken mindre i smaken än konkurrenterna.

Doften innehåller tjära, rökighet, rökt fläsk (bacon kanske), mandelmassa, körsbär och plommon. Smaken är körsbärskärv, men burgundiskt elegant i sammanhanget, med plommon, lakrits och gräsighet. Tanninerna var lite mindre sandiga än brukligt i Toscana, och det tillsammans med gräsigheten ledde tankarna åt Bordeaux. Sammanfattningen blev att detta är en behaglig och drickbar Vino Nobile som kan konsumeras i väntan på mer lagringskrävande viner.

2006 Poliziano Vino Nobile di Montepulciano (189 SEK) var den Vino Nobile som fick mest positiva omdömen denna kväll. På 42 hektar görs en blandning som består av 85 procent Prugnolo Gentile och 15 procent Canaiolo Nero, Colorino och Merlot. Under 18 till 22 dagar jäses och urlakas druvorna och sedan får vinet tillbringa 14 till 16 månader i franska fat av varierande storlek som till en femtedel är nya.

Doften är dov och mörkt sötfruktig, nästan likörartad, med körsbär och slånbär. Associationerna går till södra Rhône och viner gjorda på Grenache. Sedan finns där också bacon, tjära och mandelmassa. I munnen märks tydligt faten tillsammans med de söta och kärva körsbären. Annat som noteras är lingon, kokos och dill. Eftersmaken är lång och lite eldig. Frukten kommer lite i skymundan för faten. En känsla är att vinets olika beståndsdelar drar åt olika håll och att det krävs några år i ryggläge innan det är riktigt färdigt. Producenten anger tio till tolv år som lagringspotential, och det är en uppgift som känns lite underkant faktiskt.

Efter dessa tre viner sammanfattar vi och konstaterar att generellt görs goda och prisvärda viner med återkommande tjära och rökighet i doften och mycket fat i smaken. Men för att dessa viner skall komma till sin rätt krävs nog en rejäl dos tålamod.

Tanken var att vi sedan skulle lämna Toscana för utflykter i nya världen. Under alla de år som vi träffats och druckit vin har det sällan hänt att vi lämnat invanda jaktmarker i Frankrike och Italien. Nyfikenheten var särskilt stor på om det finns några alternativ till Bordeaux där ute.

2005 Meerlust Rubicon (229 SEK) bars snabbt av planen. En doft av uppblött pappskiva, gammalt blomvasvatten och mögelskadad källare behöver kanske inte förklaras närmare, utan här hade vi råkat ut för ett skolboksexempel på korkdefekt. En tanke som jag gör i skrivande stund är att ambitiösa producenter på sina hemsidor kan redovisa sina ansträngningar i detalj, för att sedan låta en undermålig barkbit ödelägga allt. Tråkigt var det eftersom en härlig svartvinbärsfrukt indikerade att något riktigt bra var på gång.

2006 Ridge Santa Cruz Mountains (329 SEK) fick dock mungiporna att åka upp igen. En blandning av 56 procent Cabernet Sauvignon, 42 procnet Merlot och två procent Petit Verdot som lagras i tjugo månader på amerikansk ek.

Doften är generös, tjock, sötfruktig och parfymerad så till den milda grad att den leder tankarna till ett duschdraperi. Kahlua, eller Hawaiian Tropic, kanske kan ge en vägledning om den påtagliga doften av kokos. Smaken är även den generös med söta plommon och kaffe och choklad. Det blir uppenbart att de tre föregående italienarna gett smaklökarna en rejäl omgång. Jag hade nämligen svårt att känna någon kärvhet eller syrlighet. Där finns kanske två eller tre tanniner. Det är i alla fall som en smekning för gommen efter den toskanska uppvisningen av garvsyror. Generositet, fyllighet och bra balans jämte det faktum att det är drickfärdigt gör att segern denna kväll går till USA. De tre vinerna från Montepulciano känns helt enkelt ganska vresiga och otillgängliga bredvid detta mycket goda vin.

lördag 26 december 2009

2001 Chateau Chasse Spleen

En gång i tiden var det fint att vara deprimerad för högre ståndspersoner. Spleen kallades detta psykiska tillstånd då. Oavsett om det nu var Lord Byron eller Baudelaire som är upphov till namnet Chasse spleen, det vill säga jaga bort melankolin, så var det bra för marknadsföringen. Det finns de som anser att Chateau Chasse Spleen borde varit med i den berömda klassificeringen från 1855. Nu fick man nöja sig med epitetet borgarvin i stället. Apropå det, så har ju borgarklassen avskaffats i Bordeaux. Så jag vet inte hur Chateau Chasse Spleen och övriga slott klassificeras numera.

Chateau Chasse Spleen ligger i Moulis, som i sin tur ligger inklämt mellan Saint Julien och Margaux på västra stranden i Bordeaux. Egendomen består av 80 hektar som är planterade till 73 procent av Cabernet Sauvignon, 20 procent Merlot och sju procent Petit Verdot. 80 procent av vinfälten består av grus och 20 procent av lera. Som kuriosa får man på slottets hemsida veta att innan vinrankorna sattes i jorden användes åkrarna för tåliga sädesslag som exempelvis råg. Detta eftersom väldränerad och näringsfattig jord av den typ som ger bra betingelser för druvor till viner sällan lämpar sig för annat slags jordbruk.

Under den närmaste tiden kommer kosthållningen bestå av rester från julaftonens dignande julbord. Men för att klara av detta krävs ett tillfälligt avbrott med en middag på kyckling och lite lättare tillbehör. Vid tanken på att komplettera denna meny med en Bordeaux på väg in i mognadsfasen börjar jag salivera, och efter en stunds grävande i garderoben är saken ordnad.

Doften är klassisk Bordeaux utan att vara påträngande eller särskilt generös. Behöver jag räkna upp godsaker såsom svartvinbär, plommon, ceder, läder, kaffe och tobak? Stallighet finns där också, och släng även in lite gräsighet och unken källare också, så kanske bilden klarnar.

Smaken är lite kärv och syrligheten är pigg. Det är nog några år kvar innan detta vin passerat zenit i mognadskurvan. Frukten består primärt av svartvinbär som sekunderas av plommon i en ganska fyllig kropp. Tobak och gräsighet noterar jag också. En antydan till kaffe påminner om den exemplariska fatbehandlingen. Eftersmaken klingar av långsamt som sig bör. Mycket bra balans och begynnande mognad gör att Chateau Chasse Spleen är en mycket angenäm upplevelse i dag. Skall jag använda ett ord så för att beskriva detta vin så får det bli behaglig. Vilken tur att jag har en flaska kvar.

fredag 25 december 2009

2001 Castello di Ama


Castelli dei Fonterutoli e Brolio har rätteligen fått mycket uppmärksamhet för sin förmåga att utnyttja Sangiovesedruvans potential och göra kraftfulla och prisvärda viner. Castello di Ama å sin sida är kända för att med förträffliga vingårdar och ambitiösa produktionsmetoder göra några av de mest framträdande vinerna i Chianti. Av Castello di Amas 90 hektar används 55 för framställning av Chianti. Sangiovese står för merparten av vinrankorna med sina 80 procent. Därutöver står Canaiolo för åtta procent och Malvasia nera och Merlot för återstoden. Druvorna har lakats ur och fått en första jäsning i 25 dagar, vilket verkar vara tämligen lång tid. Sedan har det varit väldigt mycket med franska fat under jäsning, blandning och lagring innan vinerna är klara.

Utmärkelserna i såväl internationell som svensk vinpress har duggat tätt. Kvällens vin fick exempelvis tre stjärnor i Gambero Rosso. Tidigare i höstas tvingades jag avbryta ett försök till följd av en defekt flaska. Dags för ett nytt försök.

En god doft som inte är särskilt komplex eller generös noterar jag efter en stunds luftning. Det är inte så mycket mer än jordkällare, tjära och körsbär. Smaken är elegant och behaglig med kärva körsbär, viol, tjärpastiller, tobak, svart te och fatvanilj i en drygt medelfyllig kropp. Elegant, harmonisk och balanserad på gränsen till tråkighet. Ett gott gammalt vin kort och gott. Helt klart hade jag förväntat mig mer än så här. En misstanke är att vinet varit mycket bättre, och att det numera är på väg i full fart nedåt på lagringskurvan. I Toscana framförs som allmän visdom att en Chianti Classico Riserva presterar som bäst ungefär fem till sex år efter skörden. Jag är rädd för att 2001 Castello di Ama är ett bevis på att man inte skall ligga allt för länge på Chiantiviner om man inte är riktigt säker på vad man gör. En annan teori är att jag fått två defekta viner på raken. Eftersom jag köpte vinerna via beställningssortimentet i somras indikerar det i sådana fall problem hos leverantör eller producent.

Två bommar på två försök är mitt omdöme hittills av Castello di Ama. Min relation med en intressant och rosad producent kunde ha börjat bättre tycker jag.

Varunummer: N/A
Pris: 269 SEK

1998 Deutz Blanc de Blanc


För att komma i stämning inför julbordet på julaftonen bjöds på en champagne från Deutz. Intressant att notera är att så många firmor i Champagne har tyska rötter i likhet med Deutz. William Deutz och Pierre Gelderman grundade Deutz 1838 i Aÿ. 1977 breddades verksamheten till att även innefatta Delas i norra Rhône. Firma Louis Roederer övertog aktiemajoriteten i Deutz 1993. På hemsidan lämnas en något svårtydd information som jag väljer att tolka som att två miljoner flaskor skeppas iväg per år. Det är ingen småskalig verksamhet med andra ord.

Julbord och julklappsutdelning är inte riktigt rätt forum för att sitta och fördjupa sig i vad som finns i glaset. Men några snabba kråkfötter hinner jag plita ned.

Färgen i glaset börjar få en mörkare ton som indikerar viss mognad. Doften är relativt diskret med en god brödig doft och något slags äpple, sälta och mineral samt nötter. Smaken är inte riktigt balanserad då syrligheten är markerad i och med att moussen är förvånansvärt låg, med få bubblor som stiger upp i glaset. I övrigt är denna champagne torr och frisk med äpplighet, mineraler av typen skaldjur i saltvatten och något som påminner om en inte fullt så söt apelsinmarmelad old english-style.

Som jag skrivit tidigare så har jag aldrig druckit en Champagne som inte smakar bra. 1998 Deutz Bland de Blanc är inte något avsteg i detta avseende. Det är en god champagne, men inte den bästa jag druckit.

torsdag 24 december 2009

2001 Chateau du Paradis


Dagen innan julafton behövs ett vin till avsmakningen av skinkan. Ett vin inköpt på en av Finlandsbåtarna på rekommendation av både Ålandstidningen och Hufvudstadsbladet får träda in på scenen.

Chateau du Paradis kommer från Saint Emilion i Bordeaux och görs på 75 procent Merlot, 20 procent Cabernet Franc och fem procent Cabernet Sauvignon.

Doften är härligt murrig och sumpig med källartoner och kokta rotfrukter. Fruktigheten består av svartvinbär och plommon, som får sällskap av lite gräsighet och tobak. Lite kaffe tror jag såhär i efterhand att jag också kan dra mig till minnes. Men då kanske mer åt sumpen i melittafiltret snarare än nyrostade kaffebönor. Efterhand blir en doft av tobak och tjära allt mer påträngande.

Smaken är ganska okomplicerad med svartvinbär och plommon i en slank och balanserad kropp som klingar av i en ganska lång eftersmak. Det som gör att mungiporna åker upp är att vinet har en perfekt skjuts i mellanregistret som breddar smakregistret, just när det behövs som bäst.

Det är inte något stort vin, då det är lite för endimensionellt. Men det har personlighet och är urtypen för ett bistrovin. Därför blir det samlade intrycket väsentligt bättre än vad några smaknoteringar förmår förmedla. För cirka 200 kronor får man med Bordeauxmått mycket vin för pengarna. På ett personligt plan vill jag tro att det är kombinationen Merlot och Cabernet Franc som gör att vinet tilltalar mig. Jag tycker mig nämligen märka att flera viner som jag gillat består av denna blandning.

måndag 21 december 2009

2001 Barolo Cannubi Boschis Virna di Borgogno


Dags för ytterligare en Barolo. Denna Barolo är gjord av en dotter till Lodovico Borgogno som heter Virna, vilket händelsevis råkar vara namnet på den gemensamma firman. Borgogno är ett namn som återkommer i olika variationer då det verkar vara en klan som gett upphov till flera producenter.

I striden mellan traditionalister och modernister verkar Virna inta något av ett mellanläge. Druvorna lakas ur med skalen i tio dagar och lagras sedan i två år på franska fat på 300 respektive 500 liter.

Föga förvånande med tanke på avlagringarna i botten på karaffen buteljeras vinet utan filtrering. Därtill är färgen vackert transparent med drag av tegel.

Efter en stund i karaffen går att ana en diskret doft av framförallt körsbär, men också med jordgubbar och torkad frukt. Eteriska slöjor kommer och går med kryddor med dragning åt julen, som exempelvis stjärnanis. Här finns också svart te, rökt medwurst, tobak och läder. Efter hand blir tjära och rosor tydliga.

Alerta tanniner som förmår snörpa ihop kinderna följs av en tämligen lätt, slank och elegant smak av torkad frukt, körsbär, läkerol och lakrits innan det klingar av med jordgubbsbalsamico och fatvanilj. Åren som gått sedan druvorna skördades har tagit ut sin rätt och vinet börjar visa upp flera mogna drag. Lagringspotentialen är inte uttömd än, vilket visar sig i att dag två har vinet förlorat i komplexitet, men å andra sidan vunnit i fyllighet och bättre balans. Det är helt enkelt lite godare med ett dygns luftning.

Det är ett gott vin. Längre än så vill jag inte sträcka mig. Det är lite för lätt och saknar tillräckligt med skjuts i framför allt eftersmaken. Det innebär tyvärr att priset är på tok för högt i relation till den upplevelse som vinet förmår bjuda på.

Varunummer: 85374
Pris: 369 SEK

tisdag 15 december 2009

Portugisisk provning

Fem glas med viner radades upp framför oss. Sedan gällde det att gissa vilket land som vinerna kom från. Aussie-shiraz, Napa-cabbe, Priorato, södra Italien och argentinsk malbec är bara några av de förslag som haglade över provningsledaren. Det rätta svaret, Portugal, kom som en överraskning och i ett svep var vi flera som insåg att det görs mer än portvin och Periquita i detta gamla vinland.

På grund av tidsbrist kommer några mindre välsorterade rader med visst mått av osäkerhet vad gäller faktauppgifterna.

På sista plats kom 2005 Quinta do Alqueve från Ribatejo som gjorts på druvorna Castelão, Trincadeira, Tinta Roriz och Touriga Nacional. Doften är likörig, och utan att veta varifrån vinet kommer ifrån tycker jag att det doftar portvin. Här finns även svartvinbär och viss gräsighet i doften. Smaken är mycket bra med körsbärskärnor och björnbär i en fyllig kropp och med bra balans. Det fanns på bolaget för 214 kronor.

På fjärde plats kom 2004 Pinalta från Duoro. Här heter druvorna Touriga Franca, Tinta Roriz and Tinta Barroca. Doften är sötfruktig med plommon, svartvinbär, hallon, charkuterier och jordkällare. Även här finns portvinstoner. Smaken är sötfruktig och frisk med björnbär, katrinplommon och russin i en fyllig kropp. För elva euro som vinet kostade i Tyskland är det ett brakfynd, det var vi alla överens om.

På tredje plats 2006 Quinta do Vallado Reserva från Duoro. Tinta Roriz, Tinta Amarela, Tourigas Franca, Tourigas Nacional och Sousão heter druvorna. Ljusare rödfruktig doft med hallon, viol och portvin med en frisk, fyllig plommonfruktig smak med lite russin och portvinstoner. Finns i beställningssortimentet för 299 kronor.

Sedan var det som om de två återstående vinerna lade i en högre växel i mina noteringar.

På andra plats kom min favorit, 2005 Vertice Grande Reserva Tinto. En härlig doft av nyrostade kaffebönor jämte mörk frukt med svartvinbär, plommon och hallon. Tobak, läder och viss jordighet fanns här också. Amarone var det första jag kom att tänka på när jag smakade vinet. Fylligt och med körsbär, russin och portvin som klingar av med viss eldighet. Fantastiskt bra, noterade jag i protokollet. Jag kastade mig över en dator och konstaterade med sorg i hjärtat att vinet är slut hos leverantören. Några lyckliga själar har endast betalat 299 kronor för ett mycket bra vin. Grattis säger jag med en stämma som darrar av missunnsamhet.

Den särklassige vinnaren (utom för mig) var en 2003 Herdade do Mouchão Tonel 3-4 från Alentejo som görs de bästa åren på Alicante Bouschet och Trincadeira. Vinet lagras i två år på 5000-litersfat, som görs på portugisisk ek och brasiliansk ”hardwood”, innan det lagras två år på flaska innan försäljning. I glaset ruvar en maffig och sötfruktigt likörartad doft med tuttifrutti och svartvinbär där man kan föreställa sig det vingummi från Bassett´s som smakar björnbär för att komma ganska nära. Smaken är även den maffig och mycket sötfruktig med starkvinsvarning, nästan jolmig, och med eldighet där ljusare röd frukt, citrusjuice och lite gräsighet noteras. Ett häftigt vin och kul att prova även om prislappen på 688 kronor avskräcker.

Som alltid är blindprovningar utmärkta tillfällen att omvärdera förutfattade meningar och vidga vyerna. I våra gissningar hamnade vi lätt i nya världen och det tycker jag sammanfattar intrycken ganska väl. Det verkar som om de portugisiska producenter som vi provade lyckats med att kombinera traditionella druvor och karaktärer med modern framställningsteknik. Eller med andra ord, man har lyckats kombinera det bästa från gamla och nya världen.

En mycket rolig provning där lärdomen för mig är att även utforska jaktmarkerna i Portugal. Här verkar det finnas en hel del trevliga viner.

måndag 14 december 2009

2006 Plozza Rosso di Valtellina


Längst upp i Lombardiet mot gränsen till Schweiz byter Nebbiolodruvan namn till Chiavennasca. Valtellina för sina terrasserade odlingar och för ett kärvt klimat. Vinerna härifrån tenderar att vara mindre kraftfulla än de från Piemonte, men de kanske å andra sidan är mer återhållsamt eleganta. I DOC-vinerna måste minst 80 procent utgöras av denna klon av Nebbiolo och i DOCG-vinerna minst 90 procent.

Enligt importörens hemsida var Plozza tidigt ute med att göra vin på torkade druvor, det som kallas Sfurzato. I dag är Plozza en av de största producenterna i regionen. Intressant är att de lagrar denna Rosso di Valtellina till 95 procent på stora fat som gjorts av kastanj och fem procent i begagnade barriquer.

Innan vintern tar knäcken på rosmarinen passar vi på att krydda en späckad skinkstek med den.

En något knuten, men god, doft av körsbär, blodapelsin, stendamm, tobak, viol och rosor letar sig upp ur glaset. I en slank och medelfyllig kropp bjuds på välgörande kärva körsbär med en anstrykning av torkad frukt, lite blodapelsin, läkerol och lakrits med en pigg syrlighet.

Det är inte det kanske det bästa vinet i prisklassen som jag provat. Men det är ett gott och funktionellt matvin för vardagen. Ur det perspektivet vill jag därför rekommendera detta vin.

Varunummer: 6276
Pris: 99 SEK

lördag 12 december 2009

2007 Les Obriers de la Pèira


En del som är intresserade av vin har nog lekt med tanken att köpa en vingård. Andra gör slag i saken och köper några hektar och sätter igång. Dj:n Rob Dougan hade lyckan att göra en låt som blev sound track till Matrix. Efter det kunde han köpa 11,6 hektar i Terrassez du Larzac i Languedoc. Terrasses du Larzac ligger i norra delen av departementet Herault i Languedoc. Pengarna räckte tydligen även till en meriterad vinmakare med Château Margaux och Château Guiraud under bältet vid namn Jérémie Depierre. Inte nog med det, ambitionerna är högt ställda. Det är nog lättare att räkna upp vilka metoder som inte används i strävan att producera ett världsklassvin. Den intresserade kan läsa en utförlig beskrivning här.

Pang på rödbetan doftar jag på vinet i samma ögonblick som korken åker ur flaskan. En rik och sötfruktig doft med körsbär, hallonbåtar, mandel, viol, lavendel, lakrits, stendamm, svart te och något köttigt möter näsan i glaset.

Smaken domineras av sötfruktighet i en positiv bemärkelse i så motto att det inte är jolmigt eller syltigt. Frukten drar åt framförallt körsbär, som kompletteras med björnbär och blåbär. Här finns också en påtaglig smak av lakrits. Jag tycker även att det smakar lite mandel, och närmare bestämt amarettoskorpor. Som tur är kollar jag upp vilka druvor som vinet är gjort av innan jag tvärsäkert skriver att det är väldigt grenachetypiskt. Druvblandningen består av två tredjedelar procent Cinsault och en tredjedel Carignan. Ett uns av eldighet drar ner helhetsintrycket. Bortsett från det så är det makalöst bra balanserat med fin syrlighet och några få mycket mjuka tanniner.

Som så ofta avgörs ett vins kvalitet först när maten kommer på bordet. Lamminnerfiléer med en rödvinssås baserad på hemgjord buljong och ugnsrostad potatis skapar en perfekt fond för att Les Obriers de la Pèira skall komma till sin rätt. Till mat är vinet rent förträffligt. Men det träffar inte mina preferenser klockrent med dess sötfruktighet och mjuka tanninstruktur. Det är dock ett mycket bra vin som absolut förtjänar att provas och därför meriterar till en stark köprekommendation.

Varunummer: N/A
Pris: 199 SEK

torsdag 10 december 2009

2008 Dreissigacker Riesling


Vin är inte bara gott i kocken, utan även i maten. Införskaffandet av matlagningsvin är en utmärkt ursäkt att prova än fler viner. Dreissigacker Riesling plockades från hyllan utan någon som helst kunskap om vad det är för något. En snabb koll på nätet indikerar att Weingut Dreissigackers viner faller Jancis Robinson på läppen.

Doften är fantastiskt bra med tropisk frukt, päron åt piggelinhållet och ett uns av mineral. En knappt förnimbar doft av något oxiderat eller möjligtvis petrokemiskt kan uppfattas om man anstränger sig.

Smaken är bra. Torrt med söttropisk frukt som mango och citrus med lite päron också. Ett svagt oxiderat inslag som minner om det petrokemiska får en att fundera om vinet ändå inte kommit i kontakt med fat av något slag, trots motsatsen uppges av leverantören. Jag hade varit böjd att utfärda fyndvarning om det inte varit för de på tok för veka syrorna. Det gör att ett annars mycket bra vin känns för jolmigt. Men ett vin och en producent som jag skall hålla utkik efter i framtiden.

Varunummer: 6009
Pris: 96 SEK

måndag 7 december 2009

2007 Crozes Hermitage Alain Graillot


Alain Graillot torde knappast behöva en närmare presentation att döma av den rusning som uppstår bland vinintresserade varje år som flaskorna anländer till bolaget. Bortsett från riktigt usla år, som 2002, är Graillot en pålitlig producent av koncentrerade viner för en rimlig penning.

Rhône och Syrah är en hörnsten i vinvärlden. Det finns en hel del som talar för att fransmännen, eller gallerna rättare sagt, odlade vin vid Rhône redan innan de romerska legionärerna kom trampandes. Vitis Allobrogica hette druvan och den är enligt somliga ursprunget till Syrah.

Ibland förekommer uppgifter om att Syrahdruvans ursprung står att finna i orienten och att druvan skulle kommit med korsfararna. I vissa myter spelar Gaspard de Sterimberg som slog sig ned på Hermitagekullen en roll i detta. Denne hade dock inte varit på korståg i det heliga landet, utan mot de kätterska katarerna i södra Frankrike.

De historiskt berömda vinerna från den iranska staden Shiraz har heller ingenting med Syrah att göra. Här gjordes nämligen vita viner, och de efterfrågade vinerna härifrån var därtill söta. Inom parentes kan nämnas att föga förvånande tillåts inte någon produktion av iranska Shirazviner i dag, utan druvorna används i stället som bordsdruvor eller russin.

Numera vet man att Syrah är en korsning av den blå druvan Dureza och den vita druvan Mondeuse blanche. Båda är inhemska och synnerligen lokala förmågor. 1988 fanns endast en hektar kvar av Dureza och 1999 fanns endast fem hektar kvar av Mondeuse blanche.

Så över till Graillots Crozes Hermitage.

Initialt dominerar en sumpig doft som försiktigt positivt kan beskrivas som dyig sjöbotten. Efter hand breddas denna del av doftspektrumet till att även innefatta den svavliga doften av uppblossande tändstickor, en brasa som eldas med sur ved och en rostig järnbjälke. Här finns även charkuterier, viol och vitpeppar. Här bjuds även plommon, hallon och slånbär. Men under kvällen vill inte den där skitiga doften riktigt släppa taget, utan finns i bakgrunden. Nu gillar jag detta och väljer att inte se detta som en defekt. Murrigt är gott!

Smakintrycken skiljer sig något från de något orena doftintrycken. Drygt medelfyllig och med en ren frukt där de karaktäristiska nyponen och hallonen ackompanjeras av viol och lite gummi. Syrligheten är förvånansvärt mild och vinet ger över lag ett balanserat intryck med behaglig eftersmak. Det är gott och jag kan inte se att det skulle vinna särskilt mycket på lagring. Men det är lite väl slankt och ett visst mått av besvikelse infinner sig när jag drar mig till minnes mer kraftfulla upplevelser förr om åren. I min bok når denna årgång av Graillots Crozes Hermitage inte riktigt upp till 2001 och 2003, för att ta ett par exempel på ett par årgångar som jag tycker var strået vassare.

Varunummer: N/A

Pris: 188 SEK

söndag 29 november 2009

2007 Cuvée du Vatican Côtes du Rhône Villages



Min käre inaktive medbloggare Mr O fick tummen ur och beställde en låda av en snackis i vinbloggosfären. Eftersom mycket annat hunnits med under hösten innan urkorkning så har förväntningarna kalibrerats på en för vinet hälsosam nivå.

Doften avslöjar med en gång ursprung med söt grenachefruktighet, lakrits, te, röda bär och lavendel. Mycket bra doft.

Smaken är än bättre med ett spektrum av söt grenachefruktighet. På paletten återfinns framförallt kompott av sommarröda bär såsom jordgubbe och hallon som ackompanjeras av mer höstlika nypon och slånbär. Mogna och söta plommon tycker jag också finns där. En liten viol smyger sig också in bland frukten. Det är lätt hänt att ett sådant sötfruktigt vin blir jolmigt, men här visar sig producentens skicklighet i och med att en välgörande syrlighet håller bygget på rätt köl. Ett annat aber med mogen frukt kommer man dock inte från. 14,5 procent är lite för mycket för att jag skall sträcka mig till att beskriva vinet som välbalanserat.

Sammantaget är Cuvée du Vatican Côtes du Rhône Villages ett generöst och gott vin som levererar väl över sin prisklass.

Varunummer: N/A

Pris: 109 SEK

söndag 22 november 2009

2001 Terredora CampoRe Taurasi Riserva


Taurasi, även känt som söderns Barolo, har en lång historia. Som så mycket annat i Italien. Augustus och Marcus Antonius tog en gruvlig hämnd på Brutus och Cassius för mordet på Ceasar i slaget vid Filippi år 42 före Kristus. Som tack för segern tilldelades legionärerna egendomar, och några av dem slog sig ned i Taurasi. Väl på plats gjorde de vin på den grekiska druvan, ”Ellenico”, som långt senare under spanskt styre kallades Aglianico av spanjorerna.

Det var först 1968 som Mastroberardino fick till en årgång som räknas som startpunkten för Taurasi som vi känner till i dag. Erkännandet lät inte vänta på sig. Myndigheterna belönade Taurasi med en upphöjelse till DOC-status 1970. 1993 följde så en uppgradering till DOCG-status. Fram till 2003 var Taurasi enda DOCG i södra Italien.

Enligt reglementet skall Taurasi bestå av Aglianico till minst 85 procent. För återstoden får andra områdestypiska druvor användas. ”Forzatura”, det vill säga förstärkning av vinerna med sprit, är förbjudet, vilket ger en inblick i vilka metoder som användes förr i tiden då lagstiftaren sannolikt sett sig nödgad att stifta denna regel på förekommen anledning.

Med 150 hektar lär Terredora vara Kampaniens största producent. Koppling till den berömda firman Mastroberardino finns då någon i klanen vid namn Walter Mastroberardino startade Terredora. Campore görs av utvalda Aglianicodruvor och lakas ur under 12-14 dagar för att sedan tillbringa 30 månader på franska fat.

Doften är förtätad med söta körsbär, källarmurriga plommon, svartvinbär, ceder, läder, kaffe, choklad, mandelmassa, farinsocker, sump och svart te.

Fyllig och packad med söta, mörka och kärva körsbär som innesluts av markerade och något avrundade tanniner går det inte att ta miste på ursprungsland. Sedan kommer farinsocker och julkryddor parat med mjölkchoklad och något citrusaktigt som påminner om Tropicanajuicerna grapefrukt och blodapelsin. Tycker man sådant låter gott, och det är det ju, så kan man även glädjas över att man går runt länge med dessa smaker i gommen, ty eftersmaken hänger i länge vill jag lova. En invändning som jag har är den lite väl tilltagna alkoholhalten på 14,5 procent. Tyvärr känns det lite eldigt och gör att vinet inte känns helt balanserat. Bortsett från denna invändning så är det ett löjligt gott vin som inte bör missas.

Andra har provat.

Varunummer: 95361
Pris: 299 SEK

torsdag 19 november 2009

2 * Bourgogne


Jag skulle tippa att när den genomsnittlige vinbloggsläsaren väljer vin så skrider denne till verket beväpnad med poäng och bedömningar från såväl svenska som internationella vinskribenter. Men hur skall man göra med Bourgogne? Bordeaux är lika genomanalyserat som storbolagslistan på börsen medan Bourgogne då motsvaras den inofficiella listan för onoterade företag ungefär. Man önskar ibland att burgunderna kunde göra en Bourgogne Rouge av alltihopa. Enkelt och lättfattligt. Principen för att välja vin till gåsen fick helt enkelt bli att bildligt kasta pil med förbundna ögon i ett mörkt rum, och hålla tummarna.

Vin nummer ett valdes enbart på grund av att det görs av den illustre Hubert de Montille från Volnay i södra Bourgogne. Denne man spelade en framträdande roll i vindokumentären Mondovino för några år sedan. Det andra vinet väljs ut helt enkelt efter det faktum att det kommer från Vosne Romanee, och det sannolikt är så nära som jag kommer komma Romanée- Conti.

2006 Beaune Premier Cru Les Sizies från Domaine Hubert de Montille har en mycket rent fruktig doft med primärt hallon som kombineras med lite rökighet och lakrits. Smaken består av kristallklar och väl utmejslad pinotfruktighet år hallonhållet. Jag hittar inte tillstymmelse till några fat i detta vin.

2006 Vosne Romanée från Guyon har en maffigare doft redan från start med söta hallon, brasved, jordighet och fat. Även i munnen växlar den upp och drar ifrån sin kontrahent. Här är det mer tryck i smaken med hallon och jordgubbsfruktighet, läder, rökighet som klingar av långsamt och behagligt.

Av de spontana reaktionerna runt bordet vinner Guyons Vosne Romanée tämligen enkelt. Till knaperstekta gåsbröst med tillbehör fungerar det helt enkelt bättre än Hubert de Montilles eleganta Beaune. Å andra sidan tycker jag nog att Domaine Hubert de Montille bättre låtit druvkaraktären komma till sin rätt och inte kladdat med ek eller annat som kan skymma sikten.

Men det gäller att kora bästa vin i denna tvekamp, och den går till Guyon enbart på grund av att den är storleken större i alla avseenden. Man får helt enkelt mer pang för pengarna.

2006 Beaune Premier Cru Les Sizies
Varunummer: 73566
Pris: 366 SEK
2006 Vosne Romanée
Varunummer: 75243
Pris: 342 SEK

tisdag 17 november 2009

1999 Launois Blanc de blanc


Champagne är en alldeles förträfflig inledning på en lördagskväll i goda vänners lag. Ur garderobens djup hämtas en årgångschampagne från Launois Père & Fils. Firman har varit verksam sedan 1872 i Le Mesnil-sur-Oger, det vill säga i samma krokar som flera namnkunniga producenter. Salon torde väl vara mest känd.

I glaset finns lite mörkare drag som antyder viss mognad. Det som jag dock finner lite märkligt är en vag rosa nyans som jag inte sett tidigare i en Champagne gjord enbart på Chardonnay.

Ofta tycker jag att det är svårare att få doftintryck av Champagne än av stilla viner. Jag noterar att doften domineras av åldern med en oxiderad ton som av sherry som stiger ur glaset. Därnäst mörka toner av bokna äpplen och rosor.

Smakintrycken var, som så ofta för mig, betydligt mer generösa och komplexa än doftintrycken. Jag kan inte sitta försjunken i anteckningsblocket och överge gästerna, så jag noterar i all hast sherry, russin, brioche, nötter, äpple, mjölkchoklad och nougat.

Denna Launois från -99 är en mycket god champagne, och i samma ögonblick som jag skriver detta slår det mig att jag aldrig provat en Champagne som smakar illa. Det måste vara en av de mest träffsäkra vinregionerna. Tyvärr ekar champagnefacket tomt i garderoben och det får bli nästa projekt att fylla på lagret. Ty Champagne som fått lite ålderns rondör och pondus är ju fantastiskt gott.

fredag 13 november 2009

2007 Terredora Aglianico


Hyllfacken för Rosso di Valtellina samt Chateau Reysson gapade tomma på fredagen när jag gick förbi bolaget. Det säger väl en del om genomslagskraften för tidningarnas vintips, och att många springer på samma bollar. Därför tog jag tillfället i akt att istället bekanta mig med en druva och ett vin som jag varit nyfiken på ett tag.


Mastroberardinos Taurasi Radici har etsat sig fast i hjärnbarken och i garderoben ligger en CampoRe från Terredora och bidar sin tid i väntan på rätt tillfälle. Terredora gör tydligen en IGT på aglianicodruvan och den får ackompanjera en fusk-Ossobuco på fredagskvällen.

Doften är generös och med en tydlig sötfruktighet och fatvanilj. Plommon och körsbär jämte russin, läder, chark, rökighet, kryddor och kokos noterar jag allt eftersom doftintrycken avlöser varandra. I munnen får man ett förvånansvärt moget vin som är fylligt och sötfruktigt med tydliga fat. Plommonen och de lite sträva körsbären drar åt det dova hållet och syrligheten är förhållandevis låg utan att slå över åt det jolmiga hållet. Tyvärr dras helhetsintrycket ned av lite väl mycket kladdande med fat. Ett gott vardagsvin som inte lämnar något bestående intryck.

Andra har också provat, se här och här.

Varunummer: 6288

Pris: 89 SEK

måndag 9 november 2009

2004 Gemma Barolo


Cantine Gemma grundades 1978 av Silvano Piacentini och består av 16 hektar i Serralunga och Monforte d´Alba. Högt ställda ambitioner i vingården, relativt lång urlakning av druvorna under två veckor och franska fat är några av ingredienserna för denna Barolo. Det har resulterat i goda vitsord från här och var, bland annat tre stjärnor i Decanter.


Doften är återhållsamt god med hallon, körsbär, mandelmassa, nagellack, svart te och rökighet. Pigg syrlighet med förhållandevis avrundade tanniner inramar körsbär och hallon med te. Det är inte ett särskilt komplext vin, utan ganska gott och enkelt vin i en slank och knappt medelfyllig kropp. Trots vissa kvaliteter räcket det inte för att jag skall gå igång på detta vin, och därmed är en av årets kortaste inlägg ett faktum. En bidragande orsak är priset som jag tycker är alldeles för högt med tanke på vad som bjuds. I Danmark går det att finna detta vin för 99 DKK på tillbud, och ett pris i samma härad hade nog gjort Gemma Barolo mer rättvisa.

Varunummer: 75727

Pris: 308 SEK

lördag 31 oktober 2009

2001 Roagna Barolo La Rocca e La Pira


Utforskandet av Barolo fortsätter. Denna vecka har turen kommit till Roagna. Man behöver inte tveka över Roagnas ideologiska hemvist i kampen mellan traditionalister och modernister då valspråket är ”Rogna non cambia”, vilket torde kunna översättas med att Roagna inte förändras. Bara en sådan sak som att druvorna lakas ur i mellan 70 och 90 dagar. Sedan får vinet ligga på mellanstora franska fat (hur stora sådana nu är) i fyra till sex år innan de får mogna på flaska i två år. Enligt leverantören kommer druvorna från den 500 år gamla vingården Pira som ligger i den del av Barolo som benämns Castiglione Falletto.

Otåligt häller jag upp i karaffen och finner ett anmärkningsvärt transparent vin. Utan problem går det att läsa tidningen under. Färgen är vackert tegelfärgad.

Trots åldern känns det lite trögt i starten. Det är inte så att doftintrycken väller ur karaff eller glas. Eteriska slöjor kan förnimmas med söta hallon, rosor och viol, te, asfalt, läder och lite lakrits. Efter hand, någon timme senare, tillkommer lite dovare inslag åt det animaliska hållet. Stall (gödsel alltså) och buljong. Aceton och nagellack ansluter också, liksom körsbär i likör. Tyvärr blir doften mer anonym under kvällens gång.

Det är lite svårflörtat i gommen också. Långt från fylligt, utan slankt med pigg syrlighet och behagliga, om än ej inställsamma, avrundade och körsbärskärnekärva tanniner som jämte en smak av kallt te och viss örtighet. Modren till mina barn är inte helt fel ute i att jämföra smakintrycket med att bita i en äppelskrott. Här bjuds även torkad frukt och jordgubbe innan allt klingar av långsamt, diskret och behagligt.

Som vanligt med italienska viner så smakar vinet än bättre med mat. I det här fallet blir lyckan fullständig med ett par tournedos som lindats med rökt sidfläsk.

Det är ett gott vin som bäst avnjutes i stillhet och med uppmärksamhet på de små nyanserna i tillvaron. Diskussionen om prisvärde får anstå till en annan dag. Det går nämligen inte att runda det faktum att det, som så ofta i vinvärlden, finns mycket annat värt att prova för betydligt mindre pengar. Tankarna går därmed osökt till en annan relik från en traditionell producent, La Rioja Alta Gran Reserva 904. Vinvärlden skulle vara oändligt tråkigare utan dessa smakprov på hur vinerna smakade förr i tiden och det gör väl att Roagnas La Rocca e la Pira främst är av kulturhistoriskt intresse.

Varunummer: 75236

Pris: 369 SEK

tisdag 27 oktober 2009

NV Egly-Ouriet Brut Tradition Grand Cru


Lilla Ebba har anlänt, och vad passar bättre att fira detta med än Champagne när släkten kommer på besök för att beskåda den nya familjemedlemmen?

Egly-Ouriet är en ny bekantskap för mig. Idel goda vitsord och en blandning med 75 procent Pinot Noir och 25 procent Chardonnay väcker min nyfikenhet. Enligt Richard Juhlin skall detta vara en av Robert Parkers favoritchampagner. Ett kännetecken för Egly-Ouriet är att jäsa champagnen under lång tid på ek. Enligt baksidesetiketten har vinet i flaskan tillbringat 36 månader tillsammans med jästen, och degorgeringen ägde rum i juli 2006.

Denna nya bekantskap börjar mycket bra med en härligt äpplig doft som ramar in jäst och brödighet, oxiderade sherrytoner, nötter och något blommigt.

Här bjuds en behaglig mousse. ”Rund och len” är en ganska bra sammanfattande och spontan kommentar från gästerna. Torrt och syrligt, som det skall vara, med sherrytoner och något petrokemiskt tuttifruttiaktigt (i positiv bemärkelse) som jag tolkar som ett resultat av fatlagringen på barrique. Det äppliga temat går igen i smaken, och ackompanjeras även av lite citrus. Lite nötighet som drar åt nougathållet står också att finna. Allt detta paketeras i en fyllig kropp.

Sammanfattningsvis en mycket god champagne som slinker ner fint, och särskilt med något att äta till. När detta skrivs finns några flaskor kvar på bolaget, och jag rekommenderar verkligen inköp.

Varunummer: 95087
Pris: 449 SEK

måndag 5 oktober 2009

2001 Barolo Bricco Cogni Reverdito

Förra veckans positiva smakprov av en Barolo från Michele Reverdito gav mersmak. I beställningssortimentet finns en Barolo på väg mot mognad och som gjorts av samma producent. 2001 var också det andra året som Reverdito gjorde egna viner.

Näst intill direkt ur flaskan strömmar en ljuvlig väldoft upp ur glaset. Förnimbara slöjor kommer och går med godsaker såsom marsipan som drar åt nagellackhållet, läder, torkad frukt, vedeldad bastu och rökt salami. Desto tydligare är drivorna av körsbär.

Nästan febrigt upphetsat provar jag snabbt och noterar en fortfarande pigg syrlighet och ett tämligen kralligt vin som fyller ut bra i munnen. Smaken tar vid efter de lovande doftintrycken och levererar torkad frukt och körsbär med läder, lakrits och viol som klingar av i ett långt avslut.

Efter hand växer vinet och vinner mer tyngd och tryck. Doft och smak får mer av tjära, julbakskryddor, jordgubbskompott, plommon, kaffe och tobak. Fatkomponenten blir också allt mer tydlig efter hand.

Så långt återigen en bra upplevelse från Reverdito och som borde generera väldigt goda vitsord. Om det inte vore för de kärva och bittra tanninerna. Till saken hör att Bricco Cogni har lagrats på barrique, enligt källor på nätet. Den som smakat ett ekollon känner igen smaken och effekten i gommen. Att smutta på vinet känns efter ett tag som att suga på en ekplanka. På det hela taget är Barolo Bricco Cogni från Reverdito ett mycket gott vin som tyvärr förstörs av den myckna eken.

Varunummer: 89268
Pris: 257 SEK

måndag 28 september 2009

2004 Barolo Codane Reverdito

Fram till 1800-talet gjordes söta viner av Nebbiolodruvan i Barolo. Orsaken lär ha varit att Nebbiolodruvan mognar sent på hösten, vilket gjorde att fermenteringen avstannade under de kalla vintermånaderna. Lägg därtill undermålig hygien i vinkällarna. Slutresultatet blev att vinerna fick en rejäl dos restsötma.

Moderniseringen av den italienska vinnäringen vid mitten av 1800-talet är intimt förknippad med Italiens enande och frigörelse från Österrike. Italiens två främsta politiker vid denna tid, och sedermera de första premiärministrarna, var vid sidan av politiken också djupt engagerade i moderniseringen av Italiens mest kända viner. För att vinna självständighet orienterade sig Italien politiskt mot Frankrike. På köpet fick man också hjälp med vinerna. Det ledde till att ungefär i samma veva som Bettino Ricasoli satt på sitt gods i Toscana och filade på sitt recept för Chianti lät greve Cavour fransmannen Louis Oudart lära italienarna hur man kan göra torra röda viner av Nebbiolodruvan. Fransmännen hade också hjälp med sig mot mjöldaggen som plågade vinvärlden vid denna tid.

Viktor Emanuel II av Savojen fick bli kung över det enade Italien med Turin som residensstad. Han blev överförtjust i det nya vinet och införskaffade för övrigt en egendom som heter Fontanafredda.

År 1967 var bara 645 hektar i Barolo planterade med Nebbiolostockar. Sedan ledde ökad efterfrågan till en kraftig expansion av vingårdsarealen. Fram till 1990 hade odlingsytan med Nebbiolo vuxit till 1307 hektar. Nu var det inte alltid jungfrulig mark, utan i samma takt ryktes rankor med Barbera och Dolcetto upp.

En i raden av odlare som inte vill sälja sina druvor till större producenter, utan göra egna viner är Michele Reverdito. År 2000 kom den första årgången Barolo. Således är det den femte årgången som jag provar.

Första dagen noterar jag en komplex och finstämd doft med godsaker såsom lakrits, viol, läder och örter. Frukten är godisfruktigt sötaktig som drar tankarna åt Grenachehållet med hallon och körsbär. Jag noterar även vinäger, som dock skall tolkas i positiv bemärkelse. Det tar en stund innan en annan komponent trillar på plats i associerandet, där finns även apelsin.

Här har vi att göra med en fyllig Barolo som smakar körsbär och lakrits och som klingar av långsamt. Tycker även att jag hittar lite blodapelsin. Bra balans, eleganta tanniner och en inte överdriven syrlighet bidrar till att mungiporna hissas uppåt. För att fortsätta med superlativerna så är det positivt att de 14,5 procenten inte märks.

Dag tre har jag en skvätt kvar och märker till min stora glädje att vinet är än bättre. Körsbärigt och med typiska Barolotoner samt härlig balans och silkiga tanniner. Det skall bli spännande och korka upp nästa flaska om några år och se vad som hänt.

Slutomdömet blir en mycket stark köprekommendation vid beaktande av den i sammanhanget måttliga prislappen.

Varunummer: 75244
Pris: 231 SEK

söndag 27 september 2009

2006 Condado de Haza

Planen för lördagskvällen var att korka ur och njuta av en 2001 Castello di Ama från Toscana och Chianti. Efter en halvtimme i karaffen hällde jag upp ett glas och noterade en doft av absolut ingenting. Jag har aldrig varit med om detta fenomen tidigare. Knutet tänkte jag och smakade på vinet. En mycket vag förnimmelse av gammalt vin och möjligtvis lite körsbär indikerade att det var något uppenbart fel med vinet. Retur till systembolaget och ett nytt dyk ner i garderobens dunkel där jag fiskade upp en Condado de Haza från kultproducenten Alejandro Fernandez. Jag har mycket positiva minnen av detta vin och tänkte att det är ett säkert kort. 100 procent Tempranillo från Ribera del Duero som uppfostrats i fat av amerikansk ek.

På grund av ovannämnda missöde fick det bli pop´n´pour utan något preludium. I glaset noterar jag en mörk och tät, vacker färg. Det första doftintrycket är bregott och youghurt! Sedan kommer plommon och slånbär med kräftspad. I munnen är det härligt fylligt med plommon, körsbär och vanilj med bra tanniner och ett litet sting av eldighet. Ett aber som blir tydligt efter en stund är att syrligheten är för snålt tilltagen.

Ett säkert kort var det, gott och rättframt med publikfriande plommonfruktighet. Men jag kan inte låta bli att jämföra med storebror Pesquera som jag drack tidigare i år. Med tanke på den ringa prisskillnaden mellan dessa två viner tycker jag att Persquera är ett bättre köp. Det är helt enkelt lite bättre på alla plan. Så rekommendationen får bli att ställa tillbaka 2006 Condado de Haza i hyllan och i stället lägga ned Pesquera i korgen.

Varunummer: N/A
Pris: 115 DKK

måndag 21 september 2009

2004 Barolo Capalot

Epitetet ”Cowboy-Barolo” väckte min nyfikenhet att prova något från den goda årgången 2004.

Om Michele Alessandria och hans egendom Crissante Alessandria står inte mycket att finna på nätet eller i den version av Gambero Rosso som jag har. Enligt leverantören började hans far verksamheten 1957 i den del som kallas La Morra. Leverantören hävdar att egendomens jordmån ger ”rundare och elegantare Baroloviner” samt framhåller”de mycket fina och angenäma tanninerna”.

Doften är efter en stund i karaffen återhållsamt god med ett stråk av aromatiskt nagellack, körsbär, dyig sjöbotten och stendamm.

Dags att dricka vinet. Det är som att sitta hos tandhygienisten. Den skarpa syrligheten drämmer till rätt upp i gomseglet samtidigt tanninerna blästrar munhålan. Syrligheten kan liknas vid att äta röda vinbär efter att ha borstat tänderna, för att låna ett uttryck av Mr O. Vinet bör vara eldigt med tanke på de 14,5 procenten, men det är inget som märks när syror och tanniner rådbråkar gommen. Bortsett från att eventuell plack och tandsten försvunnit noterar jag smak av körsbär (sura sådana), lakrits och något läkerolaktigt som klingar av i ett långt avslut.

Dag två är vinet mer sammansatt och doften snäppet bättre med hallon eller jordgubbe med lakrits och mineral. Frukten kommer också fram lite bättre när syrlighet och tanniner dämpats något.

Jag skulle ljuga om jag sade att 2004 Barolo Capalot är särdeles god. Det är snarare häftigt. Det är troligt att några år i källare eller garderob kan dämpa syrlighet och tanniner, men jag tvivlar på att någon stor vinupplevelse väntar i framtiden. Nej, någon köprekommendation kan jag inte utfärda i dagsläget för denna ”tandhygienistbarolo”.

Varunummer: 88322
Pris: 263 SEK

måndag 14 september 2009

2005 Gigondas Domaine Les Pallières


Exkursionen i södra Rhône fortsatte i helgen med en Gigondas från Domaine Les Pallières. Vindoktorn Chris Krissack har gjort en läsvärd profil över producenten som berättar om 600 år av familjehistoria och ambitiös vinproduktion. I dag ägs egendomen av bröderna Brunier som även äger den gamla telegrafen i närbelägna Chateauneuf du Pape. Eftersom han placerar Domaine Les Pallières i Premier League i Gigondas blir jag nyfiken att prova.

Doften är bra. Sötfruktig kirsch, körsbär, hallon, kola, någon slags blomma, lakrits och jordighet noterar jag. Smaken är sötfruktig med körsbär, hallon, lakrits, kola och läkerol med välgörande syrlighet och påtaglig eldighet som klingar av i ett hyggligt långt avslut. Absolut gott och värt att prova tycker jag. Vad gäller prisvärdet så tror jag inte att det är så mycket att orda om. För ett vin med denna kvalitet framstår priset som välmotiverat, utan att påkalla fyndvarning. Krissack delar ut 17,5+ i betyg och det har jag inte någon invändning mot.

För övrigt kan nämnas att den söta grenachefruktigheten i vinet fungerar väldigt bra med stekt ankbröst.

Varunummer: 88979
Pris: 259 SEK

söndag 13 september 2009

6 x Nebbiolo

I veckan som gick böjds en provning av viner från nordvästra hörnet av Italien. Här följer resultatet med lägst rankade vinet först.

2004 Pio Cesare Langhe Nebbiolo
Initialt ett acetonstick som lugnade sig efterhand. Ung doft av svartvinbärsgummin med dadlar, torkad frukt, rabarber och russin. Medelfylligt, med röda bär, torkad frukt och körsbär med tydlig kärvhet. Mycket god.

2001 Barolo La Serra Gianni Voerzio
Doft av salmiak, gummi, peppar och russin som dock i mitt tycke förstördes av en påtaglig doft av platsbåtskajuta. Andra tyckte att doften var tilltalande, eller åtminstone inte drog ned helhetsintrycket. Eldig smak med russin och gummi och rigida tanniner.

1997 Barbaresco Luigi Voghera
Härlig doft av körsbär, jordgubbe, björnbär, torkad frukt, kryddor och ”aromatisk aceton”. Bra smak med torkad frukt, körsbär och riviga tanniner.

2001 Nino Negri Sfursat
Häftig och rökig doft med jordärtskocka, salmiak, eneträ, körsbär, marsipan, kokta rödbetor, buljong och torkad frukt. Smaken var medelfyllig och innehöll en påtaglig restsötma med torkad frukt, körsbär, plommon, bränt socker, sherry och bra bett i tanninerna. Mycket god.

1999 Sito Moresco
Aromatisk doft med petroleum, viol, hallon, charkuterier, björnbär och roliga saker som armsvett och lite gödselstack. Mjuk och härlig smak av körsbär och lakrits samt efter hand tydliga svartvinbär med strama tanniner. Mycket god.

1999 Nino Negri Sfursat 5 Stelle
Vinnaren hade en tydlig doft av rönnbärsgelé som ackompanjerades av rökighet. Smaken präglades av tydlig restsötma, viss eldighet och torkad frukt med strama tanniner. Mycket god.

En rolig provning där de strama tanninerna ganska snabbt ledde gissningarna åt Italien. Att flera av vinerna nått en ansenlig ålder märktes inte på syrlighet och tanniner. Pio Cesares Langhe Nebbiolo klarade sig bra i sammanhanget och mår tydligen inte dåligt av lite mognad. Min personliga favorit var Sito Moresco och inslaget av Merlot och Cabernet Sauvignon märktes tydligt. Till det bättre frestas jag att tillägga. En allmän fundering efter kvällen var att Nebbioloviner förtjänar en plats i källaren också då de är mycket goda viner med utmärkt, och välgörande, lagringspotential.

fredag 11 september 2009

The judgement of Lidingö

Dags även för mig att skriva ned några funderingar efter helgens Judgement of Lidingö. Bordeaux mot Kalifornien. I efterhand inser jag att det inte är så smart att vänta några dagar med att skriva ner blogginlägget. Minnet sviker och lusten att skriva förvandlas till en kvarnsten runt halsen. Nåväl, vissa saker i livet måste göras och här kommer mina intryck från lördagens övning.

Till att börja med var det enormt roligt att träffa en samling kunniga vinälskare, och bland dem flera bloggare som jag följer. Ett stort tack till mise en bouteille för ett minst sagt väldigt generöst värdskap och vinintresserad för en gedigen organisering. Flera har också skrivit om sina intryck (här, här, här) och här.

Som preludium bjöds på klart mogen och oxiderad champagne från Ayala från 70-talet uppskattningsvis. Därnäst en härlig 2000 Simcic Chardonnay Reserve från Slovenien med citrus, popcorn och tydliga fat. Det är roligt att kunna bocka av ännu ett vinland och vidga vyerna.

Så över till huvudaktörerna i detta drama. Jag märkte i efterhand när jag läste provningsanteckningarna att de är lite enahanda ungefär på samma sätt som pizzeriornas grundkompositionen tomat, ost och skinka. Det underlättar inte läsvärdet att löpande skriva om svartvinbär, cassis, läder, ceder och kaffe om man så säger.

Första vinet ut i den första flighten av sex yngre viner var 2004 Beringer Private reserve som jag satte först på grund av en generositet som inte kantrade över. Den kom trea i sammandraget.

Det andra vinet satte jag på andra plats. Slankt och elegant noterade jag, och gissade därför på Bordeaux. Det var 2002 Mayacamas Cabernet Sauvignon och den kom sist totalt.

2001 Chateau Pontet Canet satte jag på tredje plats och uppskattade balansen och generositeten. Här var oenigheten inte stor mot övriga gängets som placerade vinet på andra plats.

Ett lik fick bäras ut på bår och 2002 Chateau Palmer hoppade in som ersättare. Jag satte den näst sist, och det beror på att jag upplevde den som knuten och ogenerös, om än slank och mycket god. Med lite längre tid i karaffen är det möjligt att den hade varit i bättre form. Den kom trea totalt.

2004 Forman Cabernet Sauvignon tyckte jag var för alkoholstinn och med viss restsötma, så den satte jag sist. Kom femma totalt.

Vinnaren, 2000 Chateau le Bon Pasteur satte jag på fjärde plats och gissade på Kalifornien.

Av de första sex vinerna lyckades jag lista ut varifrån fyra kom. Det var hyggligt lätt att känna skillnaderna. Men de var mer som förenade än skilde vinerna åt i och med att det var en jämn och hög kvalitet. Ett vin uppfattade jag som lite bättre och ett vin som något sämre med fyra viner däremellan som i mitt tycke var likvärdiga och som jag rankade därför att så krävdes.

I pausen fick vi oss till livs en lite murrig och sötfruktig 1999 Frog´s Leap. Även en 2006 Hans Wirscheng Silvaner från Franken gick åt.

Andra flighten bestod av lite äldre viner. Först ut var en 1984 Dunn Cabernet Sauvignon kom på sista plats både hos mig och bland övriga. Behagligt, mjukt och moget gott vin.

1990 Chateau Leoville Barton upplevde jag som mycket god, men lite ogenerös och stram. Därför satte jag den näst sist medan den kom tvåa totalt.

1987 Silverado Vineyards Cabernet Sauvignon var lite ogenerös först med kom sedan riktigt bra och jag satte den på tredje plats. Den kom fyra totalt.

Vinnaren för mig var 1994 Spotswoode Cabernet Sauvignon eftersom jag gillade den mjuka stilen med svartvinbärig och likörig söt frukt. Totalt kom den trea.

Bäst doft bland de provade vinerna hade 1986 Chateau Talbot med klassiska attribut som svartvinbär, källartoner, tobak och ceder. Fantastiskt god och utvecklades bra under kvällen och tog hem segern. Jag satte den på andra plats.

1995 Chateau Lynch Bages upplevde jag som lite stjälkig mitt i all god svartvinbärs- och plommonfrukt. Det drog ned betyget och jag satt den på som fyra. Femma totalt.

Det var betydligt svårare tyckte jag att placera vinernas hemvist rätt i andra flighten. Här lyckades jag bara klura ut varifrån tre av vinerna kom. Det var också jämt skägg med en knapp seger för Frankrike i min sammanlagda ranking.

Även om Frankrike rodde hem segern bland provarna så är USA min moraliska segrare. De var mindre alkoholstinna fruktbomber än vad jag trodde och därmed är jag en fördom fattigare. Kalifornien gav mersmak, helt klart.

Som balsam för gommen bjöds sedan två bourgogneviner från 2006 Rapet & Fils Corton Grand Cru och 2002 Pousse d´Or Corton Clos du Roi. Speciellt den senare var storleken större med härlig balans och frisk hallonbärighet. Ytterligare en lärdom från denna kväll är att dricka mer Bourgogne. Den avslutande madeiran från 1906 var enastående god med en pigg syrlighet efter alla år och en god smak av torkad frukt och kola.

lördag 5 september 2009

2006 Chateau Pibran


Jag är väldigt svag för viner från Toscana, och då särskilt Chianti.

Det är något särskilt med ett vin som har en sötfruktig doft av körsbär och plommon med en viss gräsig anstrykning. Följ upp det hela med fat à la Rioja med lite dill och mer av vanilj. En bra toskanare utmärks av ett bra grepp i syror och tanniner som lindar in körsbär och svartvinbär med lite korinter på ett hörn. Lägg därtill lite skön fatvanilj som rundar av det hela. Chianti är ju bara för gott.

Döm om min förvåning när det står Pauillac på etiketten. För det är ju därifrån som Chateau Pibran kommer. Det hade jag aldrig gissat om jag provat vinet blint. I dagsläget är doften ett snäpp bättre än smaken, och det kan ju vara en indikation på att intressanta saker kan hända med lite lagring.

Av viner från Pauillac har jag fått lära mig att jag skall förvänta mig strama svartvinbär med cigarrlåda och annat godis. Men Chateau Pibran använde sig av 70 procent Merlot när årgång 2006 skapades. De tydliga toskanska vibbarna fick jag även när jag provade 2006 Chateau de la Dauphine som också görs huvudsakligen av Merlot. Är det helt enkelt så att ung Merlot liknar Sangiovese?

Hur som haver, Chateau Pibran är ett rättframt och gott vin som jag tyvärr finner lite för dyr i förhållande till vad det levererar. Därför har jag svårt att ge en köprekommendation.

Läs fler som provat här.

En eloge vill jag passa på och ge Systembolaget som tar in flera viner, bland annat detta, på halvflaska.

Varunummer: 98259
Pris: 253 SEK 75cl/135 SEK 37,5cl

torsdag 3 september 2009

2007 Villa Cafaggio



Efter en längre tids bloggpaus är det dags för en nystart. Under sommaren har andra saker pockat på uppmärksamheten och lusten att dela med sig av sina vinupplevelser har inte varit så stor. Nu när hösten är här och livet går mer på rutin så att säga kanske det kan bli lite ordning på bloggandet också. Då min medbloggare står för de mer ordrika inläggen är jag lite mer återhållsam.

Lämpligt nog nystartar jag med samma vin som denna blogg startade med, standardchiantin från Cafaggio. Nu i 2007 års upplaga. Enligt uppgift är 2007 liksom 2006 en bra årgång i Toscana. Senast bloggen provade vin från Cafaggio var det San Martino som var föremål för granskning. Det gav blandade känslor. Visst, ett riktigt gott vin, men för pengarna inte lika imponerande.

Cafaggios baschianti är rakt igenom Sangiovese och lagras i stora fat under ett år, inga nymodigheter alltså.

Det märks också på både doft och smak. Detta är en traditionell chianti i dess bästa bemärkelse. Ett medelfylligt vin som är piggt, fruktigt, elegant och med en fin eftersmak. Perfekt denna dag samtidigt som sommaren går mot sitt ofrånkomliga slut. Ett vin som får mig att fundera på om det inte vore en riktigt bra idé att åka till Toscana snart.. Lagringspotentialen är jag dock något tveksam till, för min del är detta vin på topp nu och förtjänar att drickas ungt.

Två tummar upp för denna upplaga av Villa Cafaggio 2007 med andra ord.

Varunummer: 22817
Pris: 145 SEK

söndag 30 augusti 2009

2006 Gigondas Pierre Aiguille


Det är inte samma värme i solen som för ett par veckor sedan. Det betyder att sommaren är över för denna gång och att hösten står för dörren. Det är därför med viss melankoli som vi tar bilen ut på landet för en promenad bland sädesfälten. En fördel med barn är att man lär sig mycket på nytt, som exempelvis de fyra sädesslagen. Pedagogiskt försöker jag och L förklara för sonen att den mognande säden kommer malas till det mjöl som vi använder till att baka bröd. Väl hemma så kan jag faktiskt inte avgöra om det var vete eller korn som vi såg. Råg eller havre kan det dock inte ha varit, så mycket kan jag säga.

Även i trädgården har vi planterat en del för att sonen skall få en känsla för hur maten kommer på bordet. Här bör poängteras att det vi kallar trädgård för utsocknes kan framstå som väl pretentiöst då begreppet i Stockholm ofta avser en gräsyta som kan hållas efter med sekatören, och gräsklippare är något för överambitiösa. En rejäl trädgård i Stockholm kallas följaktligen för ”parkliknande miljö” i mäklarprospekten.

Nu börjar enstaka tomater mogna. De hinner knappt anta en orange kulör innan sonen ivrigt är framme och river av dem för att stolt visa att han fattat galoppen. Ett bett och så kastar han dem åt sidan. Det påminner mig om när vi var i Toscana i somras och han smakade på de gröna omogna Sangiovesedruvorna, bara för att upptäcka att de inte alls smakade lika sött och gott som de mycket uppskattade Thompson seedles som vi brukar köpa i affären.

För att få färska kryddor till maten påtade jag ner rätt mycket i rabatterna förra året med varierande resultat. Det tog ett år innan både timjan och dragon tog sig ordentligt. Salvian däremot verkar dock inte trivas särskilt bra. Vill man ha löss och sniglar i trädgården är salvian desto mer effektiv har jag lärt mig. Kryddorna hör ju den varma och ljusa årstiden till, och jag kommer sakna dem.

Ett misstag som jag gjorde var att sprida en påse frön med sandsenap (i dag mest känt under sitt italienska artistnamn ruccola) här och var. Sandsenap växer som ogräs och har, till skillnad från bladen som säljs i butiken, en distinkt smak av pepparrot som gör den svåranvänd i matlagning. Det mesta åker därför på komposthögen.

Men det gäller att glädjas över sådant som hör hösten till, såsom äpplen. Vi plockade några stycken igår och gjorde säsongens första Tarte Tatin. Det är så vansinnigt gott att jag skulle vilja utnämna Tarte Tatin till drottningen bland pajer. Det blev väl inte överdrivet lyckat just denna gång, och det är bara att sitta stil i båten till dess att Cox orange börjat dyka upp i fruktdiskarna eftersom denna äppelsort fungerar väldigt bättre.

En annan rolig grej att pyssla med under vinterhalvåret är brödbak. I stället för att krångla med att uppfostra en egen surdeg från grunden åkte jag till ett lokalt bageri och hämtade hem en liter för ett par veckor sedan. Få saker sprider så mycket glädje på morgonen som när man har nygräddat bröd till frukostmackan. Få saker kan å andra sidan sänka humöret så mycket som när det inte riktigt blev som man tänkt sig…

Annat som hör hösten till är rustika rödviner. Säsongen för sirlig Sauvignon blanc och rosévin är över känns det som. Denna vecka slog jag till på ett vin från Gigondas. Det är ännu en appellation som jag bara druckit någon enstaka flaska från och därför får jag ta fram vinlitteraturen för att ta reda på mer.

Gigondas är en av flera appellationer i södra Rhône som uppstått ur Côtes du Rhône och där följaktligen Grenache dominerar. Egen appellationstatus fick man 1971. Gigondas gränsar till Vacqueyras och benämns ibland som lillebror till Chateauneuf du Pape. Enligt wikipedia kommer namnet av att romarnas andra legion använde orten för vila och återhämtning. I likhet med många andra kända vinregioner producerades i historisk tid vitt vin för att efter hand få slagsida åt det röda hållet. Fram till andra världskriget användes röda viner härifrån främst till att förstärka tunna viner från Bourgogne. Den stränga vinter som 1956 ödelade många vingårdar i Bordeaux gjorde att många döda olivträd ersattes med vinrankor i Gigondas. Reglerna för appellationen stadgar i dag att maximalt 80 procent får vara Grenache, minst 15 procent skall utgöras av Syrah och Mourvedre och resterande tio procent får bestå av andra Rhônedruvor utom Carignan. Jaboulet har valt att använda 80 procent Grenache och tio procent vardera av Syrah och Mourvedre. För fler detaljer hänvisas till hemsidan.

När jag doftar på denna Gigondas efter en stund i karaffen åker mungiporna upp. En tät och söt körsbärsfruktighet som ackompanjeras av nypon, viol, te, charkuterier och limstift noterar jag. Mungiporna kvarstår i upphissat läge efter första klunken. Fylligt och kryddigt med körsbär och lakrits som ackompanjeras av te, läkerol, nypon och chark. Men vinets behållning, och särskilt i jämförelse med en del annat från södra Rhône som jag provat, är den matvänliga tanninstrukturen som ramar in frukten. Det träffar klockrent mina smakpreferenser. Den enda minusposten i provningsprotokollet är den väl tilltagna alkoholen. Jag har förstått så mycket att 14,5 procent inte är överdrivet i denna del av Frankrike.

Utan ingående kunskap om viners lagringsduglighet tror jag mig dock ana att detta vin kan bli en mycket positiv upplevelse för den som lägger undan några flaskor några år. Vänner av Chateauneuf du Pape tror jag har en del att vinna på att ta en närmare titt på detta vin, likheterna finns där. Två tummar upp och en stark köprekommendation får bli slutomdömet.

Varunummer: 75402
Pris: 244 SEK

söndag 23 augusti 2009

2004 Val di Suga Brunello di Montalcino


Dags för ytterligare en Brunello di Montalcino från den goda årgången 2004. Denna gång är det Systembolagets trotjänare Val di Suga från Tenimenti Angelini. Angelini Group har många strängar på sin lyra. Jämte läkemedel återfinns tre egendomar i Toscana bland de många strängarna. Bland annat görs en god Vino Nobile di Montepulciano på gården Tenuta Trerose under namnet Simposio som återfinns på Systembolaget, vilket även gäller chiantin San Leonino.

Efter att ha läst flera recensioner med goda vitsord tänkte jag att det vore roligt att prova 2004 Val di Suga. Sent omsider började den nya årgången strömma in på Systembolagets hyllor långt efter det att diverse vinkritiker fått förmånen att prova den senaste årgången. Andra har också väntat.

Doftintrycken är tämligen okomplicerade med tydliga toskanska körsbär som ackompanjeras av plommon. Där finns också örtighet, tobak och te. Smakintrycket domineras av tät Sangiovesefrukt med kärva och söta körsbär som leder tankarna mer år Chianti än Montalcino, skulle jag vilja säga. Denna Brunello har bra bett i tanniner och syra. Tyvärr dras helhetsintrycket ner av viss alkoholhetta tack vare de 14,5 procenten. Det är ganska lättillgängligt och rättframt redan i dag.

Jag faller inte i farstun, utan nöjer mig med att konstatera att det är gott. 2004 Col d´Orcia som jag provade i somras är nog egentligen mer i min smak med mer elegans och komplexitet, om än att det är lite lättare och tråkigare i stilen. Val di Suga har helt enkelt lite mer kropp och tryck i smaken. Kanske skall jag köpa en flaska av vardera sorten och blanda efter behag? På sikt tror jag dock att Val di Suga kan bli mer komplex och måhända alkoholen kan integreras bättre. Det är ett välgjort och gott vin som nog förtjänar att provas. Men det är inte riktigt min stil och utifrån mina smakpreferenser har jag svårt att dela ut en köprekommendation.

Varunummer: 42302
Pris: 249 SEK

söndag 16 augusti 2009

2006 Les Hauts du Castellas


På fredagskvällen får jag och ätteläggen ordna middag på egen hand. Upplagt för en grabbkväll med en t-benstek på grillen sålunda. Och vin till pappa. Jag hade sett fram mot att prova en ytterligare en Brunello di Montalcino från 2004. Men uppenbarligen är det fler än jag som sett fram mot årgångsbytet av Val di Suga eftersom det inte fanns en flaska kvar.

Istället föll mitt intresse på en Vacqueyras från kooperativet Vignerons de Caractere. Det är en sammanslutning av 80 stycken familjer som gör viner från olika appellationer i södra Rhône. En väl läsvärd hemsida, som blir än roligare om man använder sig av googles översättningsverktyg i händelse av att kunskaperna i franska är eftersatta. Bland annat lär jag mig att Vacqueyras kan härledas från latinet och betyder ”stendalen”.

2006 Les Hauts du Castellas kom i det strategiska oktobersläppet förra året. Jag läser i en artikel i Sydsvenskan från denna tidpunkt att detta vin tillsammans med nio andra stoppades vid lanseringen av Systembolaget som hävdade att innehållet i de levererade flaskorna avvek från de som offererats. Eftersom det nu finns till försäljning antar jag att eventuella missförstånd retts ut mellan leverantören och Systembolaget.

Druvblandningen följer riktlinjerna för appellationen med huvudsakligen Grenache, i detta fall 70 procent, och en fjärdedel Syrah samt fem procent Mourvèdre.

Doften är god med en kärna av söt frukt som drar åt körsbär, plommon och hallon och som kompletteras med te, lakrits och stendamm. Smaken är också den god med en angenämt matkrävande körsbärskärvhet och kryddighet med pigg syrlighet och ett förhållandevis kort avslut. Efter ett dygn har de kärva körsbären transformerat vinet till en Chianti. Blint hade jag placerat vinet i Toscana alla gånger. Och eftersom jag är synnerligen svag för denna del av Italien kan jag inte förhålla mig opartisk. Les Hauts Castellas är ett gott och förträffligt matvin som gjort för vänner av mer rustika viner. Det förtjänar en köprekommendation tycker jag.

Varunummer: 2286
Pris: 119 SEK

söndag 9 augusti 2009

2006 Vacqueyras Montirius Le Clos


Viner från Vacqueyras är inte något som jag dricker särskilt ofta måste jag erkänna. Närmare bestämt kan jag bara dra mig till minnes en flaska för en ett par år sedan. Nu kom ett vin från Vacqueyras i augustisläppet som fått goda vitsord och då tänkte jag passa på att täppa till en bildningslucka.

Först måste jag läsa på lite eftersom jag inte har särskilt mycket kunskap om denna del av Rhône. Vacqueyras är en liten by på cirka 1000 själar i dag. Fram till 1791 hörde byn till påvedömet innan det under turbulensen efter franska revolutionen införlivades med Frankrike. Naturligtvis har det odlats vin sedan antiken. Enligt byns hemsida var det romerska legionärer som tog med sig rankor till området. 1448 är första gången som vinerna från Vacqueyras nämns i skriftliga källor. 1990 fick Vacqueyras en egen AOC, innan dess ingick byn i Côtes du Rhône Villages. I dag är det ungefär 175 odlare som brukar 1 300 hektar mark. 130 av dessa ingår i ett kooperativ som står för ungefär hälften av totalproduktionen. 45 odlare buteljerar egna viner. Minst 50 procent måste bestå av Grenache. Syrah eller Mourvèdre måste ingå till minst 20 procent och andra druvor får ingå så länge de inte överskrider 10 procent.

Domaine Montirius är en biodynamisk producent som framstår som väldigt ambitiös vid en snabb genomläsning av hemsidan. Hälften vardera av Grenache och Syrah används till Le Clos. Till och med buteljeringen sker efter månkalendern!

Efter historielektionen är det dags att dra korken ur flaskan. Doften är mycket god. Aromatisk med viol och söt frukt såsom björnbär och plommon som drar åt körsbär i likör. Bacon, ett par drag med pepparkvarnen, lakrits och en somrig grusväg hittar jag också.

I munnen är vinet fylligt och kryddigt med tydlig alkoholhetta. Det smakar mycket gott med härlig söt frukt med hallon, björnbär som jämte charkuterier och pepprighet klingar av långsamt. Där finns måhända tanniner i brygden, men det är i sådana fall något som undgår mig.

Efter den första dagen tänkte jag gnälla lite kring detta med den höga alkoholhalten på 14,5 procent. Tyvärr slår eldigheten igenom och jag tycker inte att det känns riktigt balanserat. Men dag två läggs en club steak på grillen och serveras med tillbehör. Plötsligt uppstår harmoni när en ung, fyllig och småstökig fransos får tampas med ett rejält stycke kött. I mitt tycke är det därför ett utpräglat matvin, och inte något att sippa på i goda vänners lag.

Även om den höga alkoholhalten inte riktigt är min stil måste jag ändå säga att det är ett mycket kompetent producerat vin som absolut förtjänar att provas.

Varunummer: 99209
Pris: 239 SEK