måndag 28 september 2009

2004 Barolo Codane Reverdito

Fram till 1800-talet gjordes söta viner av Nebbiolodruvan i Barolo. Orsaken lär ha varit att Nebbiolodruvan mognar sent på hösten, vilket gjorde att fermenteringen avstannade under de kalla vintermånaderna. Lägg därtill undermålig hygien i vinkällarna. Slutresultatet blev att vinerna fick en rejäl dos restsötma.

Moderniseringen av den italienska vinnäringen vid mitten av 1800-talet är intimt förknippad med Italiens enande och frigörelse från Österrike. Italiens två främsta politiker vid denna tid, och sedermera de första premiärministrarna, var vid sidan av politiken också djupt engagerade i moderniseringen av Italiens mest kända viner. För att vinna självständighet orienterade sig Italien politiskt mot Frankrike. På köpet fick man också hjälp med vinerna. Det ledde till att ungefär i samma veva som Bettino Ricasoli satt på sitt gods i Toscana och filade på sitt recept för Chianti lät greve Cavour fransmannen Louis Oudart lära italienarna hur man kan göra torra röda viner av Nebbiolodruvan. Fransmännen hade också hjälp med sig mot mjöldaggen som plågade vinvärlden vid denna tid.

Viktor Emanuel II av Savojen fick bli kung över det enade Italien med Turin som residensstad. Han blev överförtjust i det nya vinet och införskaffade för övrigt en egendom som heter Fontanafredda.

År 1967 var bara 645 hektar i Barolo planterade med Nebbiolostockar. Sedan ledde ökad efterfrågan till en kraftig expansion av vingårdsarealen. Fram till 1990 hade odlingsytan med Nebbiolo vuxit till 1307 hektar. Nu var det inte alltid jungfrulig mark, utan i samma takt ryktes rankor med Barbera och Dolcetto upp.

En i raden av odlare som inte vill sälja sina druvor till större producenter, utan göra egna viner är Michele Reverdito. År 2000 kom den första årgången Barolo. Således är det den femte årgången som jag provar.

Första dagen noterar jag en komplex och finstämd doft med godsaker såsom lakrits, viol, läder och örter. Frukten är godisfruktigt sötaktig som drar tankarna åt Grenachehållet med hallon och körsbär. Jag noterar även vinäger, som dock skall tolkas i positiv bemärkelse. Det tar en stund innan en annan komponent trillar på plats i associerandet, där finns även apelsin.

Här har vi att göra med en fyllig Barolo som smakar körsbär och lakrits och som klingar av långsamt. Tycker även att jag hittar lite blodapelsin. Bra balans, eleganta tanniner och en inte överdriven syrlighet bidrar till att mungiporna hissas uppåt. För att fortsätta med superlativerna så är det positivt att de 14,5 procenten inte märks.

Dag tre har jag en skvätt kvar och märker till min stora glädje att vinet är än bättre. Körsbärigt och med typiska Barolotoner samt härlig balans och silkiga tanniner. Det skall bli spännande och korka upp nästa flaska om några år och se vad som hänt.

Slutomdömet blir en mycket stark köprekommendation vid beaktande av den i sammanhanget måttliga prislappen.

Varunummer: 75244
Pris: 231 SEK

söndag 27 september 2009

2006 Condado de Haza

Planen för lördagskvällen var att korka ur och njuta av en 2001 Castello di Ama från Toscana och Chianti. Efter en halvtimme i karaffen hällde jag upp ett glas och noterade en doft av absolut ingenting. Jag har aldrig varit med om detta fenomen tidigare. Knutet tänkte jag och smakade på vinet. En mycket vag förnimmelse av gammalt vin och möjligtvis lite körsbär indikerade att det var något uppenbart fel med vinet. Retur till systembolaget och ett nytt dyk ner i garderobens dunkel där jag fiskade upp en Condado de Haza från kultproducenten Alejandro Fernandez. Jag har mycket positiva minnen av detta vin och tänkte att det är ett säkert kort. 100 procent Tempranillo från Ribera del Duero som uppfostrats i fat av amerikansk ek.

På grund av ovannämnda missöde fick det bli pop´n´pour utan något preludium. I glaset noterar jag en mörk och tät, vacker färg. Det första doftintrycket är bregott och youghurt! Sedan kommer plommon och slånbär med kräftspad. I munnen är det härligt fylligt med plommon, körsbär och vanilj med bra tanniner och ett litet sting av eldighet. Ett aber som blir tydligt efter en stund är att syrligheten är för snålt tilltagen.

Ett säkert kort var det, gott och rättframt med publikfriande plommonfruktighet. Men jag kan inte låta bli att jämföra med storebror Pesquera som jag drack tidigare i år. Med tanke på den ringa prisskillnaden mellan dessa två viner tycker jag att Persquera är ett bättre köp. Det är helt enkelt lite bättre på alla plan. Så rekommendationen får bli att ställa tillbaka 2006 Condado de Haza i hyllan och i stället lägga ned Pesquera i korgen.

Varunummer: N/A
Pris: 115 DKK

måndag 21 september 2009

2004 Barolo Capalot

Epitetet ”Cowboy-Barolo” väckte min nyfikenhet att prova något från den goda årgången 2004.

Om Michele Alessandria och hans egendom Crissante Alessandria står inte mycket att finna på nätet eller i den version av Gambero Rosso som jag har. Enligt leverantören började hans far verksamheten 1957 i den del som kallas La Morra. Leverantören hävdar att egendomens jordmån ger ”rundare och elegantare Baroloviner” samt framhåller”de mycket fina och angenäma tanninerna”.

Doften är efter en stund i karaffen återhållsamt god med ett stråk av aromatiskt nagellack, körsbär, dyig sjöbotten och stendamm.

Dags att dricka vinet. Det är som att sitta hos tandhygienisten. Den skarpa syrligheten drämmer till rätt upp i gomseglet samtidigt tanninerna blästrar munhålan. Syrligheten kan liknas vid att äta röda vinbär efter att ha borstat tänderna, för att låna ett uttryck av Mr O. Vinet bör vara eldigt med tanke på de 14,5 procenten, men det är inget som märks när syror och tanniner rådbråkar gommen. Bortsett från att eventuell plack och tandsten försvunnit noterar jag smak av körsbär (sura sådana), lakrits och något läkerolaktigt som klingar av i ett långt avslut.

Dag två är vinet mer sammansatt och doften snäppet bättre med hallon eller jordgubbe med lakrits och mineral. Frukten kommer också fram lite bättre när syrlighet och tanniner dämpats något.

Jag skulle ljuga om jag sade att 2004 Barolo Capalot är särdeles god. Det är snarare häftigt. Det är troligt att några år i källare eller garderob kan dämpa syrlighet och tanniner, men jag tvivlar på att någon stor vinupplevelse väntar i framtiden. Nej, någon köprekommendation kan jag inte utfärda i dagsläget för denna ”tandhygienistbarolo”.

Varunummer: 88322
Pris: 263 SEK

måndag 14 september 2009

2005 Gigondas Domaine Les Pallières


Exkursionen i södra Rhône fortsatte i helgen med en Gigondas från Domaine Les Pallières. Vindoktorn Chris Krissack har gjort en läsvärd profil över producenten som berättar om 600 år av familjehistoria och ambitiös vinproduktion. I dag ägs egendomen av bröderna Brunier som även äger den gamla telegrafen i närbelägna Chateauneuf du Pape. Eftersom han placerar Domaine Les Pallières i Premier League i Gigondas blir jag nyfiken att prova.

Doften är bra. Sötfruktig kirsch, körsbär, hallon, kola, någon slags blomma, lakrits och jordighet noterar jag. Smaken är sötfruktig med körsbär, hallon, lakrits, kola och läkerol med välgörande syrlighet och påtaglig eldighet som klingar av i ett hyggligt långt avslut. Absolut gott och värt att prova tycker jag. Vad gäller prisvärdet så tror jag inte att det är så mycket att orda om. För ett vin med denna kvalitet framstår priset som välmotiverat, utan att påkalla fyndvarning. Krissack delar ut 17,5+ i betyg och det har jag inte någon invändning mot.

För övrigt kan nämnas att den söta grenachefruktigheten i vinet fungerar väldigt bra med stekt ankbröst.

Varunummer: 88979
Pris: 259 SEK

söndag 13 september 2009

6 x Nebbiolo

I veckan som gick böjds en provning av viner från nordvästra hörnet av Italien. Här följer resultatet med lägst rankade vinet först.

2004 Pio Cesare Langhe Nebbiolo
Initialt ett acetonstick som lugnade sig efterhand. Ung doft av svartvinbärsgummin med dadlar, torkad frukt, rabarber och russin. Medelfylligt, med röda bär, torkad frukt och körsbär med tydlig kärvhet. Mycket god.

2001 Barolo La Serra Gianni Voerzio
Doft av salmiak, gummi, peppar och russin som dock i mitt tycke förstördes av en påtaglig doft av platsbåtskajuta. Andra tyckte att doften var tilltalande, eller åtminstone inte drog ned helhetsintrycket. Eldig smak med russin och gummi och rigida tanniner.

1997 Barbaresco Luigi Voghera
Härlig doft av körsbär, jordgubbe, björnbär, torkad frukt, kryddor och ”aromatisk aceton”. Bra smak med torkad frukt, körsbär och riviga tanniner.

2001 Nino Negri Sfursat
Häftig och rökig doft med jordärtskocka, salmiak, eneträ, körsbär, marsipan, kokta rödbetor, buljong och torkad frukt. Smaken var medelfyllig och innehöll en påtaglig restsötma med torkad frukt, körsbär, plommon, bränt socker, sherry och bra bett i tanninerna. Mycket god.

1999 Sito Moresco
Aromatisk doft med petroleum, viol, hallon, charkuterier, björnbär och roliga saker som armsvett och lite gödselstack. Mjuk och härlig smak av körsbär och lakrits samt efter hand tydliga svartvinbär med strama tanniner. Mycket god.

1999 Nino Negri Sfursat 5 Stelle
Vinnaren hade en tydlig doft av rönnbärsgelé som ackompanjerades av rökighet. Smaken präglades av tydlig restsötma, viss eldighet och torkad frukt med strama tanniner. Mycket god.

En rolig provning där de strama tanninerna ganska snabbt ledde gissningarna åt Italien. Att flera av vinerna nått en ansenlig ålder märktes inte på syrlighet och tanniner. Pio Cesares Langhe Nebbiolo klarade sig bra i sammanhanget och mår tydligen inte dåligt av lite mognad. Min personliga favorit var Sito Moresco och inslaget av Merlot och Cabernet Sauvignon märktes tydligt. Till det bättre frestas jag att tillägga. En allmän fundering efter kvällen var att Nebbioloviner förtjänar en plats i källaren också då de är mycket goda viner med utmärkt, och välgörande, lagringspotential.

fredag 11 september 2009

The judgement of Lidingö

Dags även för mig att skriva ned några funderingar efter helgens Judgement of Lidingö. Bordeaux mot Kalifornien. I efterhand inser jag att det inte är så smart att vänta några dagar med att skriva ner blogginlägget. Minnet sviker och lusten att skriva förvandlas till en kvarnsten runt halsen. Nåväl, vissa saker i livet måste göras och här kommer mina intryck från lördagens övning.

Till att börja med var det enormt roligt att träffa en samling kunniga vinälskare, och bland dem flera bloggare som jag följer. Ett stort tack till mise en bouteille för ett minst sagt väldigt generöst värdskap och vinintresserad för en gedigen organisering. Flera har också skrivit om sina intryck (här, här, här) och här.

Som preludium bjöds på klart mogen och oxiderad champagne från Ayala från 70-talet uppskattningsvis. Därnäst en härlig 2000 Simcic Chardonnay Reserve från Slovenien med citrus, popcorn och tydliga fat. Det är roligt att kunna bocka av ännu ett vinland och vidga vyerna.

Så över till huvudaktörerna i detta drama. Jag märkte i efterhand när jag läste provningsanteckningarna att de är lite enahanda ungefär på samma sätt som pizzeriornas grundkompositionen tomat, ost och skinka. Det underlättar inte läsvärdet att löpande skriva om svartvinbär, cassis, läder, ceder och kaffe om man så säger.

Första vinet ut i den första flighten av sex yngre viner var 2004 Beringer Private reserve som jag satte först på grund av en generositet som inte kantrade över. Den kom trea i sammandraget.

Det andra vinet satte jag på andra plats. Slankt och elegant noterade jag, och gissade därför på Bordeaux. Det var 2002 Mayacamas Cabernet Sauvignon och den kom sist totalt.

2001 Chateau Pontet Canet satte jag på tredje plats och uppskattade balansen och generositeten. Här var oenigheten inte stor mot övriga gängets som placerade vinet på andra plats.

Ett lik fick bäras ut på bår och 2002 Chateau Palmer hoppade in som ersättare. Jag satte den näst sist, och det beror på att jag upplevde den som knuten och ogenerös, om än slank och mycket god. Med lite längre tid i karaffen är det möjligt att den hade varit i bättre form. Den kom trea totalt.

2004 Forman Cabernet Sauvignon tyckte jag var för alkoholstinn och med viss restsötma, så den satte jag sist. Kom femma totalt.

Vinnaren, 2000 Chateau le Bon Pasteur satte jag på fjärde plats och gissade på Kalifornien.

Av de första sex vinerna lyckades jag lista ut varifrån fyra kom. Det var hyggligt lätt att känna skillnaderna. Men de var mer som förenade än skilde vinerna åt i och med att det var en jämn och hög kvalitet. Ett vin uppfattade jag som lite bättre och ett vin som något sämre med fyra viner däremellan som i mitt tycke var likvärdiga och som jag rankade därför att så krävdes.

I pausen fick vi oss till livs en lite murrig och sötfruktig 1999 Frog´s Leap. Även en 2006 Hans Wirscheng Silvaner från Franken gick åt.

Andra flighten bestod av lite äldre viner. Först ut var en 1984 Dunn Cabernet Sauvignon kom på sista plats både hos mig och bland övriga. Behagligt, mjukt och moget gott vin.

1990 Chateau Leoville Barton upplevde jag som mycket god, men lite ogenerös och stram. Därför satte jag den näst sist medan den kom tvåa totalt.

1987 Silverado Vineyards Cabernet Sauvignon var lite ogenerös först med kom sedan riktigt bra och jag satte den på tredje plats. Den kom fyra totalt.

Vinnaren för mig var 1994 Spotswoode Cabernet Sauvignon eftersom jag gillade den mjuka stilen med svartvinbärig och likörig söt frukt. Totalt kom den trea.

Bäst doft bland de provade vinerna hade 1986 Chateau Talbot med klassiska attribut som svartvinbär, källartoner, tobak och ceder. Fantastiskt god och utvecklades bra under kvällen och tog hem segern. Jag satte den på andra plats.

1995 Chateau Lynch Bages upplevde jag som lite stjälkig mitt i all god svartvinbärs- och plommonfrukt. Det drog ned betyget och jag satt den på som fyra. Femma totalt.

Det var betydligt svårare tyckte jag att placera vinernas hemvist rätt i andra flighten. Här lyckades jag bara klura ut varifrån tre av vinerna kom. Det var också jämt skägg med en knapp seger för Frankrike i min sammanlagda ranking.

Även om Frankrike rodde hem segern bland provarna så är USA min moraliska segrare. De var mindre alkoholstinna fruktbomber än vad jag trodde och därmed är jag en fördom fattigare. Kalifornien gav mersmak, helt klart.

Som balsam för gommen bjöds sedan två bourgogneviner från 2006 Rapet & Fils Corton Grand Cru och 2002 Pousse d´Or Corton Clos du Roi. Speciellt den senare var storleken större med härlig balans och frisk hallonbärighet. Ytterligare en lärdom från denna kväll är att dricka mer Bourgogne. Den avslutande madeiran från 1906 var enastående god med en pigg syrlighet efter alla år och en god smak av torkad frukt och kola.

lördag 5 september 2009

2006 Chateau Pibran


Jag är väldigt svag för viner från Toscana, och då särskilt Chianti.

Det är något särskilt med ett vin som har en sötfruktig doft av körsbär och plommon med en viss gräsig anstrykning. Följ upp det hela med fat à la Rioja med lite dill och mer av vanilj. En bra toskanare utmärks av ett bra grepp i syror och tanniner som lindar in körsbär och svartvinbär med lite korinter på ett hörn. Lägg därtill lite skön fatvanilj som rundar av det hela. Chianti är ju bara för gott.

Döm om min förvåning när det står Pauillac på etiketten. För det är ju därifrån som Chateau Pibran kommer. Det hade jag aldrig gissat om jag provat vinet blint. I dagsläget är doften ett snäpp bättre än smaken, och det kan ju vara en indikation på att intressanta saker kan hända med lite lagring.

Av viner från Pauillac har jag fått lära mig att jag skall förvänta mig strama svartvinbär med cigarrlåda och annat godis. Men Chateau Pibran använde sig av 70 procent Merlot när årgång 2006 skapades. De tydliga toskanska vibbarna fick jag även när jag provade 2006 Chateau de la Dauphine som också görs huvudsakligen av Merlot. Är det helt enkelt så att ung Merlot liknar Sangiovese?

Hur som haver, Chateau Pibran är ett rättframt och gott vin som jag tyvärr finner lite för dyr i förhållande till vad det levererar. Därför har jag svårt att ge en köprekommendation.

Läs fler som provat här.

En eloge vill jag passa på och ge Systembolaget som tar in flera viner, bland annat detta, på halvflaska.

Varunummer: 98259
Pris: 253 SEK 75cl/135 SEK 37,5cl

torsdag 3 september 2009

2007 Villa Cafaggio



Efter en längre tids bloggpaus är det dags för en nystart. Under sommaren har andra saker pockat på uppmärksamheten och lusten att dela med sig av sina vinupplevelser har inte varit så stor. Nu när hösten är här och livet går mer på rutin så att säga kanske det kan bli lite ordning på bloggandet också. Då min medbloggare står för de mer ordrika inläggen är jag lite mer återhållsam.

Lämpligt nog nystartar jag med samma vin som denna blogg startade med, standardchiantin från Cafaggio. Nu i 2007 års upplaga. Enligt uppgift är 2007 liksom 2006 en bra årgång i Toscana. Senast bloggen provade vin från Cafaggio var det San Martino som var föremål för granskning. Det gav blandade känslor. Visst, ett riktigt gott vin, men för pengarna inte lika imponerande.

Cafaggios baschianti är rakt igenom Sangiovese och lagras i stora fat under ett år, inga nymodigheter alltså.

Det märks också på både doft och smak. Detta är en traditionell chianti i dess bästa bemärkelse. Ett medelfylligt vin som är piggt, fruktigt, elegant och med en fin eftersmak. Perfekt denna dag samtidigt som sommaren går mot sitt ofrånkomliga slut. Ett vin som får mig att fundera på om det inte vore en riktigt bra idé att åka till Toscana snart.. Lagringspotentialen är jag dock något tveksam till, för min del är detta vin på topp nu och förtjänar att drickas ungt.

Två tummar upp för denna upplaga av Villa Cafaggio 2007 med andra ord.

Varunummer: 22817
Pris: 145 SEK