onsdag 31 mars 2010

2007 Badia a Coltibuono Chianti Classico


En ”what´s hot and what´s not”-lista baserad på vinbloggar skulle sannolikt ge Piemonte näst intill en särställning, följt av södra Rhône och sydvästra Frankrike mot Languedoc till. I motsatt ände av spektrumet hamnar Rioja som definitivt inte kan sägas vara stekhett bland vinbloggare. Tyvärr tror jag att Chianti skulle placeras i den kylskåpskalla delen av listan.

Vad bristen på intresse för Toscanas flaggskepp bland viner kan bero på är jag nog fel person att svara på. Mysteriet tätnar än mer när man betänker vilka formidabla matviner Chianti ofta är. Hur som helst, jag drar mitt strå till stacken och provar en Chianti.

Några munkar slog sig ned och började odla vin 1058 vid Badia a Coltibuono, som betyder den goda skördens kloster. Livet gick antagligen sin gilla gång fram till början av 1800-talet. Den franska revolutionens ambition att sekularisera samhället genom att överlåta kyrkans egendomar på medborgarna tog Napoleon med sig på sin turné runt om i Europa, och så kom det sig att munkarna i Badia a Coltibuono 1810 kördes på porten. Den nuvarande ägarfamiljen, som är inne på sjätte generationen, övertog egendomen 1846.

Ambitionsnivån är hög med plockning och gallring av druvorna för hand, där 90 procent utgörs av Sangiovese och tio procent av Canaiolo. Druvorna lakas ur i tre veckor och får mogna i österrikiska fat av varierande storlek i ett år.

Trots en efterhängsen förkylning förmår jag uppfatta en aromatisk, nästintill parfymerad, doft av röda bär som slånbär och hallon. Möjligtvis att något körsbär slunkit med också. Stendamm och örtighet kompletterar och ger sammantaget ett elegant intryck. Elegansen och lågmäldheten återkommer i de mycket rena smakintrycken med fräscha röda bär och hallon med mineralitet i en slank och medelfyllig kropp med mycket bra balans, pigg syrlighet och inte så kärva tanniner som brukligt är i viner från Toscana.

Balans och elegans, snarare än körsbärskärv kraft i träfrack, utmärker denna icke-riserva från Badia a Coltibuono. Ett mycket trevligt vin som trots kanske lite väl tilltagen prislapp ändå är värd att prova.

Varunummer: 73980
Pris: 199 SEK

söndag 28 mars 2010

2007 Pernand-Vergelesses Premier Cru Les Caradeaux Chanson Père et fils


Chanson Père et fils är en riktigt gammal anrik producent i Bourgogne som Bollinger övertog 1999. Produktionen återfinns många i många delar av Bourgogne. Byn Pernand och dess mest kända växtplats Vergelesses ligger väster, och bakom, den berömda Cortonkullen. Här görs framförallt röda viner. Chanson 5,4 äger hektar i Les Vergelesses som uppenbarligen har några Chardonnayrankor eftersom detta smakprov är vitt.

Doften är fet och fylld med tropisk frukt, ananas, gula päron och en anstrykning av citrus. Fatbehandlingen gör sig påmind genom vanilj och kokos samt ett oxiderat inslag som både drar åt sherryhållet samt ett stick som från en dieseltank. Smaken fortsätter på samma tema med päron, citrus och tropiskt frukt samt en härlig fetma. Balansen är mycket bra med perfekt syrlighet. Sammantaget ett vansinnigt gott vin som rekommenderas varmt.

Om fet och fatlagrad chardonnay kan jag bara säga en sak, detta skall hädanefter bliva min melodi. Perfekt såväl till grillad kyckling med gräddsås som fisk.

Varunummer: 95403
Pris: 299 SEK

måndag 15 mars 2010

2003 Barbaresco Pajé Roagna


Veckans vin kunde jag inte motstå efter närmast panegyriska ordalag. Så varför inte dra nytta av denna konsumentinformation och prova en flaska. Överlag verkar Roagna ha seglat upp som en liten kelgris bland vänner av piemontesiska viner.

Barbaresco har inte samma lyskraft som sin mer berömda granne Barolo. Storleksmässigt är Barbaresco väsenligt mindre med sina 600 hektar utspridda i fyra kommuner medan Barolo är ungefär 1500 hektar stort och sträcker sig över elva kommuner. Vinerna från Barbaresco beskrivs generellt som mjukare än de från Barolo. Till del lär förklaringen vara att druvorna mognar något tidigare än i Barolo. 

Producenterna i Bordeaux använder på ett föredömligt enkelt sätt beteckningarna första- och andraviner för att markera kvalitetsskillnader på sina viner. Producenterna i Bourgogne å sin sida förutsätter att konsumenten kan orientera sig i ett fragmentariskt lapptäcke av vingårdslägen för att kunna utläsa vinets inneboende kvalitet på etiketten. Tyvärr har producenterna i Barbaresco och Barolo anammat den burgundiska modellen.

Att känna till vingårdslägen bidrar kanske inte till smakupplevelsen. Men det ger ändå någon slags tillfredsställelse att kunna se på en karta i Hugh Johnsons vinatlas var druvorna kommer ifrån. I detta fall kommer druvorna från rankor på Paglierikullen, vilket blir Pajé på den lokala dialekten. Om jag tolkar kartan rätt så ligger det i direkt anslutning till byn Barbaresco.

Doftintrycken avlöser varandra under kvällens gång. Saker som jag noterar är söta körsbär, jordgubbar, balsamico, torkad frukt, russin, mandelmassa, lakrits, tjära, knallpulver, målarfärg, stendamm och örtighet. Mycket gott att sitta och sniffa på.

Om doftintrycket är mycket gott så är det en än större fröjd att smaka. Smakintrycken har rymd och längd som en gotisk katedral trots att kroppen är tämligen slank och medelfyllig. Av detta lär jag mig att stora viner inte behöver ha en stor kropp. Balansen är mycket bra med förhållandevis låg syrlighet samt mjuka och polerade tanniner. Körsbär, jordgubbskompott, torkad frukt, tjärpastiller, balsamico, kallt svart te och läkerol noterar jag bland smakintrycken.

Det tog ett bra tag innan vinet öppnade upp sig. Efter någon timmes luftning var det ganska slankt och sirligt. Men i takt med att tiden gick blev det tätare och mindre komplext i doft och smak. Efter ett dygn var det mest jordgubbskompott och tjärpastill. Och löjligt gott. Av de viner som jag provat från Piemonte är det bäst hittills. Betyget kan bara bli en mycket stark köprekommendation. 

Varunummer: 73831 
Pris: 399 SEK

tisdag 9 mars 2010

2005 Beaune Clos de la Chaume Gaufriot Antonin Guyon


Det började med att Antonin Guyon började köpa små tegar i Bourgogne på 60-talet. Sonen Dominique fortsatte på 70-talet med att förvärva 350 små plättar från nästan ett 80-tal markägare. I dag producerar bröderna Michel och Dominique 200 000 flaskor vin om året framställda av druvor som kommer från 48 hektar utspridda över en mängd appellationer runt om i Bourgogne.

I helgen som passerade provade jag ett byvin från Beaune som firman gör på druvor från en plätt på hela 0,77 hektar som de äger helt själva, Clos de la Chaume Gaufriot. Här vankas ambitiös vinframställning med handplockade druvor som fått jäsa i öppna träkärl under 15 dagar innan de lagrats i 18 månader på fransk ek som till en fjärdedel är nya. Det enda jag saknar är en bekräftelse på att en gauloisesrökande och kepsförsedd bonde i smutsig undertröja med kärleksfulla fötter trampat runt i druvorna. Man kan väl inte få allt antar jag.

Scenen var satt och jag hade tänkt mig en trevlig inledning på helgen med god mat och gott vin. Men en maghistoria som härjat bland grannskapets ungar fick även fatt i mig ett par timmar in på sniffandet och smackandet. Något hann jag dock anteckna.

Doften är polerad med hallon, nypon, stendamm och örtighet. I munnen fyller vinet ut väl med rejäl rymd i smaken, trots att kroppen nog inte kan beskrivas som mer än medelfylligt. Frukten är åt det söta hållet med hallon och körsbär och fatlagringen har satt sina spår utan att det slår över. Syrligheten är pigg, tanninerna mjukt avrundade och eftersmaken klingar av långsamt. Sammantaget bra balanserat och mycket gott. När Bourgogne levererar så är det verkligen bra.

Medan jag mådde illa så muntrade sambon upp mig genom att påpeka vilket gott vin jag inte kunde dricka. Så baserat på mina egna erfarenheter och sambons glada tillrop vågar jag nog ändå utfärda en köprekommendation.

Varunummer: 75611
Pris: 339 SEK

fredag 5 mars 2010

Toscana 1997 x 4

Återigen en blindprovning i vinsällskapet. Det första intrycket är att detta måste vara Italien och Toscana. Men som så ofta undertrycks denna initialt spontana, och ofta korrekta iakttagelse, för att i stället övergå till en omgång sänka skepp där det rätta svaret ringas in efter ett uttömmande batteri av gissningar. Blint kan en Chianti faktiskt leda tankarna både till norra och södra Rhône. Och den urtypisk sangiovesedoften visar sig vara Cabernet Sauvignon. Inte heller årgången var lätt att pricka in eftersom vinerna var fruktstinna och utan påtaglig mognad. Till sist visade det sig att vi satt med fyra toskanska viner från den legendariska årgången 1997 framför oss i glasen.

1997 räknas som ett märkesår för vinnäringen i Toscana. Allmänt framhålls att ytterst gynnsamt väder jämte en uppryckning i vingårdar och vinkällare kulminerade i en legendarisk årgång. Lokalbor som jag talat med fnyser dock och hävdar att dom alltid gör bra viner. I jakten på det genuina Toscana följde vinerna med på köpet helt enkelt när människor, däribland professionella vintyckare, strömmade till i spåren efter Francis Mayes bästsäljare om sitt liv på den toskanska landsbygden.

Vi rankade de fyra vinerna i följande ordning från botten räknat. De fick generellt höga poäng, vilket innebär att fyra mycket goda viner rangordnats.

1997 Villa Cafaggio Chianti Classico Riserva
Vacker röd och något transparent färg. Doften är mycket god med något smörigt inslag, körsbär, russin och anstrykning till torkad frukt med lite rökighet och charkuteri. Mjuk och len smak med kärva körsbär, torkad frukt, pepprighet, russin och något kartighet.

1997 Castello di Cacchiano Chianti Classico
Vacker röd och något transparent färg. Doften är mycket bra, sötfruktig med plommon och körsbär, torkad frukt, starkvinstoner, kaffe och farinsocker. Smaken är mjuk och len med kärva körsbär, kryddighet och lång eftersmak.

1997 Fattoria di Fèlsina Berardenga Chianti Classico Riserva Rancia
Mörk och tät färg. Mycket god doft med kärva körsbär, plommon, starkvinstoner och källartoner. Mycket god smak med svarta vinbär, plommon, kaffe och grafit.

1997 Villa Cafaggio Cortaccio
Mörk och tät färg. Fantastisk doft som är dov och sötfruktig, och jag noterar körsbär, rökighet, tjära, pepprighet, kaffe och aningens starkvinstoner. Smaken är tät och kraftigt sötfruktig med kärva körsbär, plommon, gräsighet och kaffe som klingar av långsamt. ”Helt underbar” noterar jag i protokollet också.

Kvällen bjöd på fyra sötfruktiga och körsbärskärva viner, och med en markant avrundad syrlighet jämfört med toskanska viner i sin ungdom, som prickade mina smakpreferenser klockrent.

Jag har baserat på tidigare erfarenheter haft vissa frågetecken kring toskanska viners lagringsduglighet. Vi var nog alla något överraskade över hur lite vinerna hade utvecklats efter så många år, med undantag för den avrundade syrligheten. För några år sedan var vi några som provade toskanska viner från 1997 utan att superlativerna haglade. Så vill man komplicera saker och ting, och det vill man ju, går det att teoretisera kring huruvida även toskanska viner genomgår olika mognadsfaser. Eller så är det provningsformat och miljö som avgör hur vinerna upplevs från gång till annan. Hur som haver, lagra går de utan problem. Åtminstone bra årgångar. En annan fråga är om de vinner så mycket på det. Har jag tur så har provningsledaren kvar några flaskor i källaren så att även detta frågetecken kan rätas ut.

Sammanfattningsvis en provning som i min bok befäster Toscanas position som en av världens främsta vinregioner. Kanske rentav den främsta…

måndag 1 mars 2010

2007 Beaune Premier Cru Les Cent Vignes Camille Giroud


Utgångspunkten för mina sonderingar i terrängen runt om i Bourgogne är börja harva i budgetträsket. Det vill säga viner under 400 kronor. Om nu någon studsar till över denna definition av budgetvin bör kanske nämnas att Bourgognes ryktbarhet föga konsumentvänligt avspeglas i priserna på vinerna därifrån.

Förra veckans succé lockade till konsumtion av ännu en flaska signerad av David Croix, som både gör vin under eget namn och hos Camille Giroud. Följaktligen plockade jag upp en flaska från plätten les Cent Vignes, som ligger i den norra delen av Beaune.

Tämligen transparent och ljus röd färg indikerar ett ganska lätt vin. Både doft och smak avviker inte från vad som kan förväntas av ett vin från Bourgogne. Doften är diskret aromatisk med ren frukt som består av körsbär och hallon samt stendamm och lite örtighet. Lite rökighet från en sur brasa lurar i bakgrunden också. Smaken fortsätter på samma tema med en eterisk och ren frukt som består av körsbär och smultron, kompletterat med mineral, Läkerol, lakrits och örtighet. En antydan till fat rundar av det hela. Kroppen är åt det lätta hållet och syrligheten piggt ungdomlig.

Charmen med Bourgogne lär vara den mödosamma processen med att hitta rätt i djungeln av vingårdslägen och producenter. Därmed också sagt att det krävs en del mindre lyckade smakprov på vägen mot himmelriket. Denna gång råkade jag stöta på ett gott vin som får sättas upp på erfarenhetskontot. Det är helt enkelt för tunt. De viner från Bourgogne som jag provat är vanligtvis formidabla matviner. Även om de kan upplevas som lite tunna eller för syrliga så brukar saker och ting ordna upp sig när maten väl står på bordet. Men icke så denna gång. Varken kalvstek med en mild gräddsås eller kycklingbröst med vinvänliga tillbehör förmådde lyfta detta vin. Även en Bourgogne behöver lite fyllning för att bli riktigt bra.

Det är möjligt att jag missat något i ren okunnighet. Därför vill jag rekommendera den som i likhet med mig vill utforska Bourgogne utan ingående kunskap att lämna kvar återstående flaskor på Systembolagets hyllor till mer garvade aficionados som eventuellt förmår uppskatta Girouds les Cent Vignes desto mer.

Varunummer: 95896
Pris: 295 SEK