torsdag 28 februari 2013

2010 Chateau la Garde

Knappt har bordeauxvinerna från den uppmärksammade årgången 2009 passerat förrän det är dags att undersöka vad den likaledes omhuldade årgången 2010 har att erbjuda.

Först ut är Chateau la Garde. Slottet köptes 1990 av Vignobles Dourthe. I portföljen ingår några andra egendomar som brukar passera på systembolagshyllorna såsom Chateau Belgrave, Chateau le Boscq och Chateau Reysson. 

Intressant nog verkar druvsammansättningen variera rätt så mycket mellan årgångarna. I blandningen av årgång 2010 fick cabernet sauvignon stort utrymme med hela 67 procent följt av merlot som står för 31 procent, och slutligen petit verdot som utgör de två sista procentenheterna. Jämför med 2005 där proportionerna i det närmaste var det omvända med 60 merlot och 35 procent cabernet sauvignon, och fem procent cabernet franc som sladdade in på slutet. 

Doften är någorlunda komplex med mörk och söt frukt som drar mer åt plommon än svartvinbär. Sedan är det dags att rada upp bordeauxmarkörer såsom korinter, kaffe, läder, spår av en grafitartad mineralitet och en puff tobak. En bra början med andra ord. 

Ungdomen visar sig genom bra bett i tanniner och en frisk syrlighet. Kroppen är förvånansvärt slank med tanke på den generöst mörka svartvinbärs- och plommonfrukten. I smaken är svartvinbären mer framträdande än i doften, och särskilt den andra dagen då jag börjar associera svartvinbären med cabernet franc från Loire. Det är klassisk mark som beträds även i smaken med läder, kaffe, korinter, antydan till gräsighet och en del grafit. Fathanteringen röjs genom en tydlig smak av rostat kaffe. Det hela klingar av långsamt. 

Intrycket är än så länge lite spretigt i och med att bitarna finns på plats utan att vara integrerade. Min prognos är därför att om några år kan detta bli riktigt bra. En flaska för ett första intryck och sedan ett par flaskor i källaren skulle jag rekommendera, vilket summerar till en solid köprekommendation. 

Varunummer: 90597 
Pris: 259 SEK

onsdag 27 februari 2013

2007 Brunello di Montalcino Poggio Salvi

Det här med att kombinera mat och vin börjar likna en ny nationalsport. Häromsistens vågade vi oss på brunello och falukorv på en och samma gång. Detta möte mellan italiensk vinkultur och svensk husmanskost berodde på att ingen orkade gå och handla. Vad som fungerar bäst med falukorv vet jag inte, men det är inte brunello i alla fall. Möjligtvis att det kan fungera med något vitt. Till lammet dagen efter fungerade brunellon desto bättre.

Att det blev denna brunello från Poggio Salvi, ej att förväxla med brunelloproducenten Villa Poggio Salvi, beror på att vinet fick omdömet ”highly recommended” av Decanter.* Det var helt enkelt läge att förvissa sig om systembolaget lyckats hitta en riktigt bra brunello för högst rimliga slantar. 

Medan falukorven à la Mannerström gick klart i ugnen korkade jag ur flaskan och gjorde några noteringar.

Doften är både elegant återhållsam och rustik med tydlig pepprig kakao, en aning stall, läder och tobak. Som sig bör finns det förvisso körsbär bland doftintrycken, och de drar en aning åt det söta hållet, men de var å andra sidan inte så framträdande som brukligt är. Snarare har frukten glidit över åt det mer torkade hållet.

Kroppen är medelfyllig och den begynnande mognaden som visade sig bland doftintrycken återkommer i smaken med torkad frukt. Därutöver noterar jag körsbär, svart te, örtighet, viol och en sträv kakaoton. Om det är en följd av årgången vet jag inte, men kärvhet och syrlighet är inte är så framträdande. Helhetsintrycket är elegant och rustikt på samma gång på ett sätt som jag skulle vilja karaktärisera som ”old school” i positiv bemärkelse. Om jag skall vara kritisk så saknas lite tyngd och bygget känns aningen lättviktigt för att vara Brunello. 

Jag tycker att systembolaget är värd en eloge som tar in detta vin som ger hyggligt god utdelning för pengarna. Det är gott och värt att prova, men mognaden och det förhållandevis lätta anslaget indikerar att det inte är ett lagringsprojekt. 

Varunummer: 95312 
Pris: 199 SEK

* Som påpekas nedan i kommentarerna har jag lyckats vända på producenterna. Det provade vinet är Villa Poggio Salvi.

söndag 17 februari 2013

2005 Rovittello Etna Rosso Benanti

Röda viner från trakterna av Etna verkar inte vara riktigt lika stekheta som för något år sedan. Om Etna Rosso är, eller var, en modenyck vågar jag inte uttala mig om, men en flaska fick följa med hem för några veckor sedan.

Vinerna från trakterna av den sicilianska vulkanen innehåller ofta nerello mascalese och nerello cappuccio. I detta vin är andelarna 80 respektive 20 procent. Benantis Rovitello har fått mogna i 16 månader i franska fat. På sistone har jag skrivit en del om etiketters utformning. I detta fall har en tavla av klassiskt snitt som skildrar ett vulkanutbrott använts. Det är snyggt och bidrar till att väcka min köplust. 

Doften är påtagligt sötfruktig och gränsar nästan till russin. Jag uppfattar det dock inte som något negativt. Körsbär och plommon bidrar till att ge ett rätt så generöst doftspektrum. Tiden som tillbringats i faten märks i doften som ger en del rondör och goda förnimmelser som läder och en aning kaffe. En aning örtighet och lite mineral bidrar också till att ge detta vin med begynnande mognad ett rustikt drag. 

Den solmogna frukten återkommer bland smakintrycken med söta körsbär och mörka skogsbär. Det vägs upp av lite frisk lingonsyrlighet. Jag antar att det är faten som står för ett inslag av kakao i smakpaletten. I övrigt har vinet kommit en bit på väg mot mognad med en viss läderartad struktur och ett allmänt lent, runt och fylligt anslag. Men det är fortfarande bett kvar i både tanniner och syrlighet. Eftersmaken är lång och behaglig. 

Summa summarum är Benantis Etna Rosso ett riktigt gott och köpvärt vin. 

Varnummer: 90367 
Pris: 199 SEK

fredag 15 februari 2013

2009 Gevrey-Chambertin La Justice Domaine René Bouvier

För några veckor sedan provade vi en bourgogne från Domaine René Bouvier som föll oss i smaken. Därför beställde jag storebror som är ett byvin från Gevrey-Chambertin, och då närmare bestämt vingårdsläget La Justice. 

Doften är från start lovande med en förhållandevis kraftig och typisk doft av pinot noir. Det är hallon, nypon och röda bär som ger en bärig och nyansrik doft. En aning rabarber anar jag också, liksom viol och stendamm. De lovande doftintrycken kommer inte på skam när vi smakar på vinet. Det är ett mycket gott vin med förhållandevis mycket kropp för att vara ett bourgognevin. Bärigheten är utpräglad och bjuder på hallon, körsbär och röda bär. Balansen är mycket bra med välavvägd syrlighet och en allmänt avrundad känsla. Fathanteringen är påtaglig och ger en bra rondör, utan att bli påträngande och skymma den fina bäriga frukten.

Min frus spontana reaktion är ”svingott” och hennes omdöme är att detta är det godaste vin vi druckit i år. Jag håller med och klipper till med en stark köprekommendation. 

Varunummer: 74523
Pris: 329 SEK 

tisdag 12 februari 2013

2002 Chateau Giscours


För några år sedan, det måste ha varit i början av 2007 eller slutet av 2006, köpte jag några flaskor av Chateau Giscours från 2002. Det är en årgång som inte brukar beskrivas som millenniets, århundradets, eller ens årtiondets, årgång i Bordeaux. Men möjligheten att köpa en 3:ème cru för 299 kronor ville jag inte missa.

Vingårdarna är planterade med 60 procent cabernet sauvignon, 32 procent merlot, fem procent cabernet franc och tre procent petit verdot. Av något skäl används dock enbart cabernet sauvignon och merlot i den slutliga blandningen, vanligtvis med fördelningen 60 procent cabernet sauvignon och 40 procent merlot som i årgång 2002. 

Doften är riktigt god med mörk frukt såsom plommon och svartvinbär. Vidare noterar jag kaffe, korinter, svartpeppar, järn och blod. Sedan finns en murrighet som bidrar på ett positivt sätt till att ge vinet karaktär. 

Mörka plommon och svartvinbär präglar även smakintrycket. Lägg därtill korinter, en allmän jordighet och en aning kryddighet. Och så var det melittafiltret som tar en framträdande plats bland smakintrycken. Eftersmaken är lång, tanninerna är nedsmälta och av en eventuell ungdomlig syrlighet märks knappt några spår. Tidens tand har slipat fram en mjuk och avrundad kropp. Om det är årgången som spökar vet jag inte, men mitt intryck är att fathanteringen är för yvig då den skymmer frukten. Det saknas också komplexitet för att nå några större höjder. 

Även i beaktande av några plumpar i protokollet är denna upplaga av Chateau Giscours ett riktigt gott vin som jag inte ångrar att jag köpte en gång i tiden. Men jag undrar om det inte ändå är värt att hålla sig till mer erkända årgångar på bekostnad av etikettdrickandet. 

måndag 11 februari 2013

2005 Gattinara Tre Vigne Travaglini

Ambitionen att vidga vyerna och prova viner vid sidan allfarvägarna gjorde att en flaska från appellationen Gattinara hamnade i korgen. I föregående inlägg kritiserade jag etiketten. Nu måste jag gnälla om flaskformen i stället. Enligt producentens hemsida är flaskformen från 1959 unik och tanken är att fällningen som uppstår efter långlagring skall stanna i botten på flaskan när vinet hälls upp. Formen är måhända praktisk, men särskilt vacker är den inte.

Gattinara ligger i norra delen av Piemonte och huvuddruvan är Nebbiolo som här även går under namnet Spanna. Upp till tio procent av en druva som heter Bonarda får användas för att runda av tanninerna från nebbiolodruvan. Därtill får upp till fyra procent av en druva som heter Vespolina även användas. Jag hittar inte några uppgifter om den exakta druvsammansättningen för Travaglinis Tre Vigne. 

Både doft och smak hade jag blint satt i Toscana och närmare bestämt Chianti. Det är sannerligen inte något dåligt betyg. Doften är sirlig med körsbär, svart te, läder och en aning kryddighet. 

Smaken är inte så värst fyllig men med bra bett i syrorna och härligt pulvriga tanniner. Även här går körsbären igen och kompletteras av svart te, läder och en rejäl dos röd citrus. I smaken går även att förnimma en begynnande mognad. 

Jag upplever karaktären som lite gammalmodigt med en slank kropp och rejält med kärvhet och syrlighet. Om sanningen skall fram ger vinet ett lite dammigt intryck så att säga. Det är truligt och charmfullt på ett sätt som jag har svårt att värja mig mot. I min bok är Travaglinis Gattinara ett gott och charmigt vin som är värt att prova. 

Varunummer: 90397 
Pris: 199 SEK

söndag 10 februari 2013

2007 Barolo Albe G.D. Vajra

I höstas kom en Barolo från G.D. Vajra som rönte en del uppmärksamhet. Se exempelvis härhär och här. Albe, som betyder gryning eller soluppgång i plural på italienska, syftar på familjen Vajras morgonpromenader mellan de vingårdslägen som gett druvorna till denna Barolo. Tyvärr har inspirationen från morgonpromenaderna spillt över på etiketten som i mitt tycke är alldeles för modern och impressionistisk. När det gäller etiketter måste jag erkänna att jag är lagd åt det mer klassiska och konservativa håller med sådant som heraldik och snirkliga typsnitt. Men jag nöjer mig med att något gulligt djur i alla fall inte är avbildad på etiketten. 

Doften uppfattar jag som ursprungstypisk. Körsbären är en aning åt det söta hållet och de ackompanjeras av viol, tjära och rosor så som det skall vara. Smaken är även den ursprungstypisk med körsbär, hallon och en gnutta lakrits. Fatbehandlingen anas bara. Kroppen är slank och åt det lätta hållet. Helhetsintrycket är att det här är en lättillgänglig Barolo för en rätt så snar konsumtion.

Utan att lämna ett outplånligt intryck tyckte vi att G.D. Vajras Barolo var en riktigt god och trevlig charmör. Allt sammantaget vore det direkt tjänstefel att inte prova denna Barolo tycker jag. 

Varunummer: 2398 
Pris: 189 SEK

lördag 9 februari 2013

2009 Chateauneuf-du-Pape Xavier

Vid något sammanhang under det senaste året fick vi en Chateauneuf-du-Pape från några vänner. Lite roligt är det för oss eftersom jag provade några viner från denna appellation när jag och min fru träffades våren 2004. För att fira hennes födelsedag hade jag valt en 2000 Domaine Beaurenard ur beställningssortimentet. Jag har för mig att den kostade 189 kronor, vilket var en smärre förmögenhet då. Min nyblivna flickvän tyckte att det var väl häftigt för ett vin och tidigt lärde jag mig därför konsten att inte alltid skylta med inköpen. Antagonisten i den andra ringhörnan blev en flaska av den då aktuella årgången av Domaine du Vieux Lazaret. Det blev en promenadseger för Domaine Beaurenard, men när jag skulle beställa fler flaskor var de slut. Därefter blev det Mont-Redon och Bosquet des Papes bland annat, innan intresset för Chateauneuf-du-Pape svalnade. Efter hand började jag tycka att vinerna saknade balans med väl mycket alkohol och söt frukt. 

Xavier verkar ha varit i ropet för ett par år sedan med en omskriven Chateauneuf-du-Pape från den för södra Rhône lyckosamma årgången 2007. Mottagandet verkar ha varit blandat med övervägande superlativer från vintyckarskrået medan flera bloggare framstår som mer svårflirtade. Enligt distributören representerar Xavier den nya skolan inom appellationen med mer fokus på frukt för att göra vinet mer konsumentvänligt.

Druvblandningen i årgång 2009 består till 55 procent av grenache från 90-åriga stockar, 35 procent mourvèdre från 75 år gamla stockar och de resterande tio år procenten kommer från 25 år gamla syrahrankor. 

Doften uppfattar jag som nästintill aromatiskt bärig med söta och mörka körsbär och hallon. Därtill noterar jag en påtaglig örtighet. Smakmässigt är det en tät och kraftig brygd med körsbär, hallon, viol och en hel del mineral. Det är ett gott vin, men det är inte särskilt komplext. 

Om jag skall försöka förhålla mig opartisk tycker jag att Xaviers Chateauneuf-du-Pape förtjänar en köprekommendation. Men om jag utgår från min smak så är detta inte riktigt min typ av vin. Min fru å andra sidan njuter av vinet och betraktar mina invändningar som ett uttryck för snobberi. Antagligen är hon inte helt ute och cyklar. 

Varunummer: 6267
Pris: 219 SEK