lördag 29 december 2012

2008 Fontodi Chianti Classico

Syster med familj besökte oss i veckan. Vi bjöd på bräserad kalvstek med potatis som rostats i ankflott och en riktigt god gräddsås. Jag är väldigt förtjust i att bräsera kött med lite vin, vatten, gullök, morötter, vitlök och ett par lagerblad. Denna gång lade jag även i kryddpeppar, en kryddnejlika och stjärnanis i grytan. När köttet är klart är det väldigt enkelt att göra en sås på vätskan genom att reducera den kraftigt för att sedan hälla i ett par deciliter grädde som reduceras ytterligare för att få en smakrik och koncentrerad sås. Min fru är inte alltid lika förtjust, utan tycker att det kan bli väl brunt och murrigt ibland.

Till det drack vi en Chianti Classico från Fontodi. Det är en Chianti framställd på enbart sangiovese och som fått tillbringa ett år på franska fat. Jag hoppas på bättre tur denna gång då den första flaskan lämnades tillbaka med en konstig defekt som gav en märklig besk och bitter biton.

I glasen återfinns en underbart elegant körsbärsdoft med svart te, stendamm och en aning målarfärg. Det kan vara mitt doftsinne som bedrar mig, men jag tycker att det finns något slags släktskap med Piemonte. Den generösa fathanteringen är förvånansvärt diskret, och jag kan bara känna en gnutta kaffe.

Tanninstrukturen ger ett finkornigt intryck och syrligheten är pigg, precis som det skall vara. Smaken fortsätter på väl upptrampade stigar med relativt mörka körsbär och svart te för att fortsätta med stendamm, örtig kryddighet, en gnutta kaffe innan det klingar av med en frisk röd citruston.

Som sig bör fungerar Fontodis Chianti Classico synnerligen väl med maten. Det är ett riktigt gott vin som inte bör missas av de som uppskattar toskanska viner.

Varunummer: 95267 
Pris: 179 SEK

torsdag 27 december 2012

2011 Keller Riesling QbA Trocken

För att göra julstöket dagen innan julafton lite trevligare köpte jag en hummer och en riesling gjord av Weingut Keller. Någonstans i bakhuvudet skramlade detta namn runt när jag stod vid hyllan på systemet i valet och kvalet. Följaktligen fick en flaska följa med hem. Intresset ökar när jag sedan läser på nätet att det skall vara en av Tysklands mest välmeriterade vinproducenter. 

Hummern får enklast tänkbara sällskap av en hemmagjord majonnäs och en bit hembakat bröd medan skinkan går klar på grillen utanför och julklapparna till barnen slås in i papper. 

Det första jag tänker på när jag doftar på vinet är piggelin och en söt isglass från barndomen som kan ha gjorts med smak av tropisk frukt. Ett lätt blommigt anslag noterar jag också. Den söta fruktiga doften balanseras upp av citrus, mineral och ostronskal. Jag uppfattar doften som god, men faktiskt något diskret. 

Även i smaken förnimmer jag piggelin. Den söta och solmogna frukten kompletteras av grapefrukt, citron och en aning mineral som bidrar till att ge vinet en mycket läskande fräschör. Kroppen är åt det lätta hållet, men med mycket smak. Lite bubblor på glasets sidor är en utmärkt illustration av att vinet även har en spritsig karaktär. 

Keller Riesling QbA Trocken är på det hela tagen en mycket trevlig och läskande bekantskap utan att göra anspråk på att vara ett stort vin. En solid köprekommendation tycker jag att det är värt. 

Varunummer: 91287 
Pris: 149 SEK

onsdag 26 december 2012

2010 Barbera d'Alba Luciano Sandrone

För sju eller åtta år sedan drack jag en hel del barberaviner. Sedan försvann de från radarn utan någon uppenbar anledning. Nu är det dags igen. På jakt efter något att dricka till mellandagarnas småätande fastnar jag för en barbera från Luciano Sandrone. 

Min måttligt vinintresserade hustru utbrister på en gång: ”det var gott, det är väl inte Chianti?”. Jag vet inte vad jag gjort för fel när hustrun deklarerar hur skönt hon tycker att det är med ett avbrott i den strida strömmen av från ungt strama och syrliga skönheter från Toscana eller Piemonte. 

Jag släpper lös min analytiskt lagda sida inom mig och konstaterar att doften är saftig med blåbär, viol och läder som för tankarna till rhônska viner från den norra delen. Den italienska hemvisten visar sig i de söta körsbären som ackompanjeras av en aning lakrits och stendamm. På det hela taget är doften god. 

Smaken är saftig och generös med blåbär och körsbär samt ett lingonsyrligt bett i avslutet. Lakrits och en bordeauxaktig grafitton noterar jag också. Lägg därtill kaffe och kakao samt en del läder.

Jag tycker att denna barbera är god medan min fru är mer begeistrad och tycker att det är jättegott. Så om min fru får råda blir det en klockren köprekommendation medan jag nöjer mig med att konstatera att det är gott vin som förtjänar att provas. 

Varunummer: 91282 
Pris: 199 SEK

2010 Saint-Romain Louis Max

Saint-Romain ligger i Côte de Beaune i Bourgogne. Ett vitt vin från denna appellation fick rycka in på en familjetillställning häromsistens. 

Doften upplevde vi som diskret. Jag noterade päron, melon och kryddighet med något som kan vara fänkål. Smaken var inte fullt lika diskret och innehöll citrus, gula äpplen och en aning kryddighet. Viss fatbehandling gav lite extra rondör och i övrigt uppfattade jag vinet som friskt och lättdrucket.

Det var inte läge för några djupare analyser, utan den generella uppfattningen var att detta är en god bagatell som inte lämnar några djupare avtryck bland vinminnena. 

Mitt råd är att spendera pengarna på något annat vin. 

Varunummer: 5472 
Pris: 149 SEK

2011 Bründlmayer Langenloiser Grüner Veltliner

Tidigare i höstas provade jag ett österrikiskt vitt vin från en producent som skall vara rätt så välmeriterad enligt vad jag kan läsa mig till. Att valet föll på detta vin skall också tillskrivas en tjej med skarpa åsikter på bolaget. 

Doften är torr men ändå med viss solmognad. Päron, tropisk frukt, mango, grape och mineral för jag till protokollet. 

Smaken är torr, frisk och god med päron, gula äpplen och en aning solmogen frukt som drar åt det tropiska hållet. Syrligheten är markerad med en kartighet som irriterar mig och som drar ner helhetsintrycket. 

Mitt omdöme är att Bründlmayer Langenloiser Grüner Veltliner på det hela taget är ett gott och funktionellt vin som inte lämnar något bestående intryck. 

Varunummer: 2910 
Pris: 119 SEK

tisdag 25 december 2012

2008 Vigna del Sorbo Chianti Classico Riserva Fontodi

Jag gör inte anspråk på att vara opartisk när jag provar vin. Hur jag bedömer ett vin handlar ofta om hur livet ser ut i största allmänhet. Ibland är det lättare att uppskatta ett vin. Till exempel när julledigheten firas efter en lång och mörk höst. Barnen leker och är glada medan jag smörjer en form med gåsfett, lägger i skivad potatis, en krossad vitlöksklyfta, ett lagerblad och toppar med riven västerbottenost. En och en halv timme senare kommer världens godaste potatisgratäng ut ur ugnen och till det äter vi fantastiskt mör lammentrecôte. 

Detta är den slags mat som så träffande kallas ”Comfort food” på engelska och som saknar ett svenskt uttryck. För mig handlar det ofta om god och vällagad husmanskost som inte är alltför komplicerad att tillaga. Oavsett om husmanskost är svensk, italiensk eller fransk är det mat som sällan går på knock, utan vinner på andra kvaliteter. Ett personligt kriterium för mig är att riktigt bra mat kräver ett gott vin till för att maximal njutning skall uppnås.  

Medan maten går klart i ugnen passar jag på att korka upp en Chianti Classico Riserva från Fontodi som ligger strax söder om Panzano. Lite längre upp för vägen inne i själva byn finns för övrigt en mycket bra restaurang som heter Oltre il Giardino. Vigna del Sorbo innehåller tio procent cabernet sauvignon utöver sangiovese. Vinet har fått mogna i två år på fat, som till hälften är nya, gjorda på ek från Troncais och Allier. Av någon märklig anledning klassas vinet Flaccianello della Pieve från Fontodi som framställs enbart på sangiovese, utan inblandning av internationella druvor, som en IGT. För mig hade det varit mer logiskt om det renodlade sangiovesevinet klassificerats som en Chianti och vinet med inslag av franska druvor som en IGT. 

När vinet luftats ett tag träder körsbär och rejäl dos svettigt remläder fram. Rostat kaffe, torkad frukt, piptobak och ett uns dill är andra godsaker som jag identifierar bland doftintrycken. 

Smaken är tät och generös utan att vara överväldigande med drivor av mörka körsbär, tobak och kaffe. Det är bra grepp i tanniner och syrlighet, utan att på något sätt skymma den underbara fruktigheten. Eftersmaken är lång. Kort sagt är det fantastiskt gott. 

Med kombinationen långledighet, glada och lyckliga (läs stillsamma) barn, lamm och gratäng och ett mycket gott vin uppstår fullständig harmoni och vi kan konstatera att vi avnjuter ett av de bästa vinerna i år. En av årets mest välmotiverade köprekommendationer utfärdas utan tvekan.

Varunummer: 95266 
Pris: 329 SEK

torsdag 20 december 2012

2010 Chablis Domaine Thierry Mothe

Ambitionen från i somras med att lära känna Chablis bättre fortsatte under hösten med 2010 Chablis från Domaine Thierry Mothe. 

Doften upplevde jag som mineralisk och ostronartad med en rätt så kall fruktpalett som av svensk höstfrukt typ gråpäron. Inte tillstymmelse till solmogen eller tropisk frukt här inte. Vaxduk, smör och en antydan till möbelpolish noterade jag också. 

Det kyliga intrycket fortsätter bland smakintrycken med gråpäron, gula äpplen och grapefrukt. En aningens fatfetma skönjer jag också. 

Det fungerade bättre till krabba med tillbehör än på egen hand. I all korthet tyckte jag att det var ett gott och korrekt vin som möjligtvis är lite för diskret och därmed saknar det där lilla extra som man vill åt.

Varunummer: 5564 
Pris: 109 SEK

tisdag 18 december 2012

2009 Clos Floridene Blanc

I höstas provade vi ett vitt vin från Bordeaux till krabborna. Doften var riktigt fin med en rostad ton, honungssöt frukt med persika och melon, en förnimmelse som av dessertpäron, vanilj och en aning mineral. Smaken innehöll frisk mango, söta päron och en del mineral. Om något märkte jag främst den tydliga grapefrukten. Det är riktigt gott och den enda kritiken som jag hade var att vinet upplevdes som något endimensionellt under kvällens lopp. Druvsammansättningen är 56 procent semillion, 43 procent sauvignon blanc och en procent muscadelle. Det finns en hel del flaskor kvar på bolaget och jag rekommenderar köp.

Andra har provat med liknande resultat.

Varunummer: 96022
Pris: 198 SEK

måndag 17 december 2012

2010 Beaune premier cru Clos des Couchereaux

Den som är intresserad av vin har allt som oftast en hyllad årgång att förhålla sig till någonstans i världen. De senaste åren har den som varit intresserad av italienska och franska viner haft ett styvt jobb med att sovra bland allt det goda. Jag gissar att det ligger rätt många flaskor i diverse källare och garderober med åren 2004 och 2006 stämplade på italienska etiketter på motsvarande sätt som det står 2005, 2009 och 2010 på franska dito. Den sistnämnda årgången artar sig tydligen till att bli något speciellt för burgundiska viner. 

Vid en snabb genomgång av beställningssortimentet hittar jag ett par viner från Maison Jadot i överkomligt prisläge från nämnda årgång. Jag valde en premier cru som heter Clos de Couchereaux. Det är en växtplats som ligger förhållandevis långt söderut i appellationen Beaune mot Pommard till. 

Färgen är transparent och ljus på ett oroväckande sätt. Min första tanke är att så värst mycket kropp är sannolikt inte att vänta. 

Doften är inte överdrivet generös och jag förknippar den främst med hallon. Kanske också en aning röda bär. Jag noterar även en tydlig kryddighet. På träfronten noteras en brasa som eldas med lite för fuktig ved och eneträ. Lägg därtill en dammig grusväg. På det hela tagen en ganska klassisk pinot noir-doft. 

Smaken är riktigt slank med främst hallon och kryddighet. Jag upplever smaken som närmast godisartad, och det är inte negativt menat. Syrligheten är frisk och det ger en antydan till blodgrape i eftersmaken som dröjer sig kvar länge. En aning fat finns med någonstans i bakgrunden. Det är riktigt läskande och gott att sitta och smutta på. 

Så här långt borde allt vara frid och fröjd. Det vill sig dock inte riktigt och efter en stunds konfererande med den äkta hälften måste jag erkänna att det hade suttit fint med lite mer kropp i vinet. På något sätt kan jag inte låta bli att tycka att det är lite synd på ett gott vin som jag så hemskt gärna vill tycka om och ge ett ombonat och kärleksfyllt hem i källaren.  

Varunummer: 73698 
Pris: 265 SEK

torsdag 13 december 2012

2008 Amarone Capitel de Roari Luigi Righetti

”Jäklar, vilken fruktbomb” utbrister frun och mina tankar går till Top Gear´s hundred quid car challenge där Jeremy Clarkson försöker ta livet av en Volvo 760 GLE genom att ramma en betongmur. På samma sätt som Volvon rullar vidare slirar denna amarone endast till något innan den kör över pepparkakor med Roquefort medan varken lammfärsbiffar eller pizza bjuder något som helst motstånd. 

Om minnet inte sviker mig så drack jag en 1997 Serego Alighieri Vaio Armaron Amarone för tio år sedan. Det väckte mitt intresse för vin och jag tyckte nog därefter under några år att amarone var väldigt gott. Efter ett par eller möjligtvis tre år var jag inte lika begeistrad. Alkohol och restsötma störde upplevelsen för mig. Det här är numera inte min typ av vin i normalfallet. En efterhängsen förkylning ändrar dock kravprofilen och denna flaska som vi fått av några bekanta kom därför väl till pass. 

Doften är diskret och elegant med en närmast eterisk körsbärston. Skojar bara. Generöst mörkfruktig med körsbär, kaffe och choklad skall det vara. Fruktsötman skulle jag närmast vilja karaktärisera som portvinsartad. Någon slags gräsig eller örtig doftkomponent noterar jag också. 

Smaken är påtagligt mörk och sötfruktig och får mig att tänka på den där körsbär-i-likörpralinen som alltid blir kvar i Aladdinasken. Lite slånbär hittar jag också bland smakintrycken. En hel del fat märks också. Det är bra tryck och så värst många tanniner kan jag inte hitta. Men lite syrlighet skapar ändå lite balans i det hela. Därefter kommer vi till det avsnitt som jag tycker minst om och det är den påtagliga alkoholhettan som märks främst i svalget. Frun är förtjust och kvittrar om hur lättdrucket det är, vilket jag måste hålla med om. För att linda en förkylning är det helgjutet när doft- och smaksinnen är avtrubbade. 

Amarone Capitel de Roari görs normalt av 82 procent Corvina, 15 procent Rondinella och cirka tre procent Molinara för att sedan lagras på barriquer. Det framgår också av distributörens hemsida att fram till 1992 buteljerades enbart 15 procent av produktionen på egendomen medan återstoden såldes till andra producenter. Det framgår också att Sverige är den viktigaste exportmarknaden med 40 procent av försäljningen. 

Köprekommendation? Nja, så långt kanske jag inte vill sträcka mig om jag skall utgå från mina smakpreferenser. Fast å andra sidan kommer jag som småbarnsförälder behöva något kraftigt rödtjut för att tackla framtida förkylningar. En tanke som slår mig är att jag kanske kan ge en diskret antydan till framtida gäster om vilket vin värden kan tänkas behöva. 

Slutligen läser jag att Righetti även gör en amarone med Lasse Stefanz namn på etiketten. Det är en boll som jag inte riktigt vet hur jag skall returnera även om jag inser att det är som upplagt för smash på volley. 

Varunummer: 12366
Pris: 185 SEK

lördag 8 december 2012

2006 Barolo Serralunga Ferdinando Principiano

I våras provade jag årgång 2007 av Ferdinando Principianos Barolo Serralunga och blev rätt så förtjust faktiskt. När jag hittade samma vin från årgång 2006 i beställningssortimentet tog nyfikenheten överhanden.

Även om doften är diskret och elegant är den alldeles förtjusande ljuvlig. Söta körsbär som nästan väger över åt likörhållet, torkad frukt, läder, lakrits, viol och tobak gör det till ett rent nöje att sitta och sniffa på. Doften påminner mig rätt så mycket om toskansk sangiovese. 

Det som jag först noterar är de rejält sandiga tanninerna som kopplar greppet om kindens insidor. Smakmässigt är stilen diskret elegant och åt det medelfylliga hållet. Den som letar efter ett kraftpaket göre sig icke besvär. Även i smaken går de söta körsbären igen med en aning mintchoko, läkerol och blodapelsin bland annat. 

För att ge vinet goda förutsättningar att komma till sin rätt gör vi en Brasato al Barolo på välmarmorerad högrev. Dock fegade jag ur och använde annat italienskt vin till marineringen av köttet. Både vin och mat är tämligen lågmälda till karaktären och tillsammans skapar de en mycket behaglig inramning till kvällen. Intrycken dröjer sig kvar mycket länge. Men jag måste tillstå att jag nog är påverkad av mer påtagliga vinupplevelser. Trots allt saknar jag lite mer tryck i upplevelsen för att tända på alla cylindrar. 

En köprekommendation tvekar jag inte över att utfärda. Det här är en stil som jag uppskattar. Dock tvekar jag över om jag skall köpa fler flaskor att lägga undan. Ferdinando Principianos barolo från 2006 är riktigt god redan i dag och jag vet inte om det kommer tjäna så mycket på lagring. 

Varunummer: 74166
Pris: 289 SEK

torsdag 6 december 2012

2009 Savigny-les-Beaune Premier Cru La Dominode Jean-Claude Boisset

Det är högsäsong för livets små glädjeämnen i uppförsbacken inför juluppehållet. Vad kan väl passa bättre än rött från Bourgogne? Firma Jean-Claude Boisset gör ett vin från växtplatsen La Dominode som rankas som en premier cru inom appellationen Savigny-les-Beaune.

Doften upplever jag som pinottypisk med lager av röda bär såsom jordgubbar som drar åt det mörka hållet och en del stendamm. Träiga toner och en distinkt kryddighet känner jag också. Det är gott och korrekt kort sagt.

Smaken är desto mer generös och överträffar de initiala förväntningarna efter de första återhållsamma doftintrycken. Ursprunget går inte att ta fel på med jordgubbarna och de röda bären. Där finns också en tydlig kryddighet och en del robusta fat ger en del rondör och en dovare klangbotten. Kroppen är på burgundiskt vis slank men ändå med rejält med smak. En aning kärvt och med en pigg syrlighet klingar smakintrycken av långsamt. 

Jag frångår det gängse poängsättandet och använder i stället tömningstakten som ett mått på vinets kvalitet. Det är rent ut sagt skitgott. Den kritiskt lagde kan säkert hitta invändningar som exempelvis alltför påtaglig fathantering eller för lite generositet. Men för oss försvinner vinet på generande kort tid till maten. Ur det perspektivet blir det en klockren köprekommendation.

Varunummer: 75354
Pris: 249 SEK

tisdag 20 november 2012

2006 Taurasi Fatica Contadina Terredora

För sex år sedan njöt vi av två veckors semester på Amalfikusten. Många före oss har lockats av det vackra landskapet och det är svårt att inte bli rörd när man kommer fram till den hänförande utsikten över Neapelbukten vid sfinxen på Villa San Michele. Efter det besöket läste jag med nöje Boken om San Michele, som är en av de mest spridda böcker som skrivits av en svensk författare. Bengt Jangfeldt har skrivit en läsvärd biografi över Axel Munthes mycket fascinerande liv. Den gode doktorn var för övrigt väldigt förtjust i det lokala vinet Lacryma Christi (kristi tårar). En dag när jag strosade runt i Amalfi gick jag in i en vinbutik på ett par kvadratmeter för att förhöra mig om vilka regionala viner som kunde vara värda att prova. Det tog försäljaren ungefär en minut att plocka ned en Taurasi från Mastroberardino från hyllan och övertyga mig om vinets förträfflighet. Sedan dess intar Taurasi en särställning hos mig eftersom tankarna lätt letar sig tillbaka till dessa semesterdagar för sex år sedan.

Det är sålunda med ett omdöme färgat av minnen som jag greppar korkskruven och angriper det senaste inköpet från trakterna av Vesuvius. Som om det inte vore nog är fördunklas mitt omdöme även av ett vin från producenten Terredora som jag drack för några år sedan och som dröjt sig kvar i minnet. 

Solmogen frukt präglar doften som är tät och kryddig med körsbär, björnbär, röda bär, läder och tobaksflagor. Det är nästan så att den påtagliga kryddigheten går åt det peppriga hållet.

Värmen och generositeten visar sig också i smaken med mörka körsbär, björnbär och nypon. Faten har hanterats med omdöme och bidrar till att ge vinet ett polerat och lent intryck. I smaken återfinns liksom bland doftintrycken en påtaglig kryddighet. Kroppen är drygt medelfyllig med bra skjuts i smaken och tanninerna är nästan lite kakaobittra. Det är gott och sann livsglädje en kulen oktoberafton.

Om jag inte missminner mig gjorde vi en fläskesteg när vi drack vinet. Det är naturligtvis överflödigt att nämna hur väl vin och mat samspelade. En klockren köprekommendation om mitt omdöme kan tillmätas någon tilltro. 

Varunummer: 2258 
Pris: 150 SEK

måndag 19 november 2012

2007 Fèlsina Fontalloro och Rancia Chianti Classico

Fèlsina gör flera olika viner under olika betäckningar. Förra året provade jag 2007 Rancia som är en Chianti Classico som framställs uteslutande av sangiovese. I år provade jag under helgen en 2007 Fontalloro som även det kommer från Fèlsina, men trots framställning på uteslutande sangiovese klassificerats som en Indicazione Geografica Tipica (IGT). Såvitt jag kan utläsa har Fontalloro framställts på samma sätt som Rancia vad gäller urlakningsperioder och lagring på 225-litersfat. 

När jag börjar dofta mullrar det mest på tomgång. Vinet är påtagligt mörkfruktigt med körsbär och kryddor. Lite riojavibbar får jag allt när det går att dofta sig till en aning dill. I bakgrunden finns också ett distinkt sötaktigt anslag som av någon slags likör. Jag hade nog önskat mig lite mer skönsjungande sangiovese faktiskt. 

Intrycket i munnen är lika handfast som en björnkram av Karelin. Smaken är tät, närmast tjockflytande, mörkfruktigt och en aning åt det söta hållet. Greppet hårdnar än mer av de kärva och sandpapperssträva tanninerna som påminner om kakaopulver både vad gäller struktur och smak. Körsbär ligger, som alltid när det gäller italienska viner, närmast till hands i frukt och bärriket för att beskriva smaken. Syrligheten är inte ungdomligt pigg, utan mer åt det avrundade hållet. Dag två upplever jag vinet som mer harmoniskt. Men det märks att det är en del fat som integreras i vinet och det finns en oroande tendens till kokos.

Ett imponerande bygge och riktigt gott, men jag är ändå lite besviken. Det känns som att frukten inte är tillräckligt framträdande. Jag vågar inte sia om faten träder tillbaka med tiden och det blir mer av körsbärskärnig frukt. Men det skulle vinet må bra av tycker jag. 

Nu är det snart ett år sedan jag provade Fèlsina Berardenga Rancia Chianti Classico från samma producent och årgång. Men jag kommer ihåg att jag satte ett utropstecken i minnet för detta vin. Enligt gamla noteringar fann jag patenterade toskanska solmogna surkörsbär med plommon, kryddighet, mandelflagor och kaffe i en tät och muskulös doftbild. Smaken uppfattade jag som tät och avrundad med körsbär, plommon och kaffe som klingade av i en riktigt lång eftersmak. Riktigt gott med utropstecken läser jag också.

Kanske föredrar jag Rancia framför Fontalloro. Det är möjligt att jag skulle komma till en annan slutsats i dag med båda vinerna framför mig. Hur som helst är det två riktigt goda viner som jag med säkerhet kommer prova fler gånger i framtiden i förhoppning om att den härliga sangiovesefrukten får komma fram lite bättre efter fathanteringen. 

Varunummer: 95259
Pris: 309 SEK

söndag 18 november 2012

2009 Chateau Poujeaux

Det skulle ju hända förr eller senare. Jag glömde bort att göra några noteringar från förra helgens provning av Chateau Poujeaux. Extra tråkigt eftersom både jag och frun var väldigt positiva. Men det är svårt att minnas varför vi tyckte att det var så gott. Det får bli en bloggpost ändå som stöd för mitt minne.

Fritt ur minnet var doften riktigt bra med tät och mörk frukt med svartvinbär och plommon. En hel del fat var också inblandade har jag för mig med bland annat kaffe. Det jag uppskattade var att här fanns en hel del bordeauxattribut. 

Smakmässigt fortsatte det på samma tema. Det var generöst med solmogna svartvinbär, plommon och björnbär. Kaffe och grafit var det också. Bra balans, mörk frukt och djup i smaken med ett långt avslut gjorde att det funkade väldigt bra med maten och efteråt att sippa på. 

Ingen idé att försöka minnas mer än så. Lita på mitt ord, det är riktigt gott och köpvärt.

Varunummer: 95212 
Pris: 308 SEK

lördag 17 november 2012

2009 Chateau Maucaillou

Att lära sig bemästra klassificeringar i Bordeaux är ofta ett första steg för den som gör anspråk på att vara insatt i vinvärlden. För vissa är det fortfarande ett fullt giltigt urvalskriterium. Det är säkert inte någon slump att rangordningen inom Cru Classé med sina fem skikt efterliknar adelsväsendets indelning i klasser. För att inte störa bördssamhällets harmoni har också uppkomlingarna inom borgerskapet sin klassificering. Där hamnade Chateau Maucaillou som inte ansågs tillräckligt fin för att utnämnas till Cru Classé 1855. Sedan 2003, när Cru Bourgeois reviderades, är egendomen inte klassificerad, utan har enbart Moulis som appellationsbetäckning. Vilket som av en händelse råkar vara samma år som adelsväsendet upphörde att vara offentligrättsligt reglerat i Sverige.

Om någon läsare orkat tröska sig förbi denna onödiga och ointressanta utvikning, med Mikael Mölstads mått mätt, är det dags att prova vinet. 

Eller vänta, det är läge att berätta något också om druvsammansättningen. Det måste väl ändå passera som nyttig information. Enligt bolagets hemsida består blandningen av 52 procent cabernet sauvignon, 41 procent merlot och slutligen sju procent petit verdot.

Doften är förhållandevis ursprungstypisk med svartvinbär, blyertspenna, tobak, läder, mint, viss örtighet och en aning likörartad ton. Chateau Maucaillou framstår inte fullt lika årgångspräglad som andra viner jag provat under hösten, utan mer återhållssam och klassisk. 

Smakintrycken är även de mer klassiska än andra Bordeauxviner från 2009 som jag provat. Om man så vill kan intrycket kanske beskrivas som lite väl återhållsamt. Kroppen är drygt medelfyllig med svartvinbär, cassis, korinter och en del kaffe. Sedan kommer vi till den del av smakspektrumet som jag inte är så förtjust i. En grön och stjälkig ton som i bästa fall kan beskriva som örtig ger en rustik inramning. Helhetsintrycket är gott och rustikt. Måhända är jag alltför påverkad av mer fruktstinna tolkningar av Bordeaux som passerat revy under hösten. Men faktum är att 2009 Chateau Maucaillou inte riktigt kommer överens och vi skiljs åt utan att jag hamstringsreflexen utlöses. Det innebär att köprekommendationen uteblir denna gång. 

Varunummer: 95159
Pris: 230 SEK

torsdag 15 november 2012

2009 Chateau Rollan de By

En kär bekant i ny tappning. Huvudsakligen framställt på merlot som kompletteras med tio procent vardera av cabernet sauvignon, cabernet franc och petit verdot. En lite intressant detalj är att tio procent av faten som använts under den ettåriga lagringen är av amerikansk ek.

Doften är tät och generös med körsbär, plommon, svartvinbär och korinter. Blut und eisen, blod och järn, för att låna järnkanslern Bismarcks uttryck, är en rätt så bra beskrivning av ett par av doftelementen också. Därutöver bidrar blyertsrasp, kaffe och viss gräsighet till ett gott och lovande intryck.

Smaken är förhållandevis fyllig med generös frukt. Intrycket är tämligen italienskt med bra grepp i de kärva tanninerna och den körsbärsstinna frukten. Det är ju Bordeaux så visst finns där också plommon och svartvinbär. Efterhand blir vinet mer komplext i smaken med antydan till tobak och lite Läkerol i avslutet. Balansen är inte oklanderlig. På något sätt känns vinet allt lite tung i gumpen. 

I förstone var jag lite besviken och tyckte att det saknades personlighet bakom det moderna anslaget. Men allt eftersom kvällen lider är det riktigt gott och läskande att sitta och sippa på. Som några andra Bordeaux -09 som jag provat kommer Bordeauxattributen smygande i takt med att den ungdomligt burdusa och generösa fruktigheten dämpas något. Jag lägger band på den intellektualiserande gnällspiken inom mig som gärna analyserar sönder saker och ting och låter tömningstakten på flaskan fälla avgörandet. 2009 Chateau Rollan de By är riktigt gott och förtjänar en köprekommendation. 

Varunummer: 95142 
Pris: 221 SEK

onsdag 14 november 2012

2009 Chateau Cantemerle

Chateau Cantemerle är nog det slott i Bordeaux som jag har någon slags relation till efter några provade årgångar. Det var därför med visst mått av förväntan som korken drogs ur den senaste årgången när den väl dök upp på bolaget. Viss åldersnoja smyger sig på när jag på gammelmans vis kan dra mig till minnes priserna från flydda tider. Så nu skall farbror berätta. 2002 såldes för 209 kronor på bolaget har jag för mig. En låda av årgång 2004 införskaffades i Danmark för runt 180 kronor. Per flaska alltså.

Nåväl, med vinet upphällt i glasen var min förtjusning inte alls i paritet till den äkta makans. Förklaringen var att mitt doftsinne beslöjats av en förkylning. Enligt uppgift var doft och smak riktigt god.

Själv tyckte jag att det doftade kaffe initialt. Väldigt mycket kaffe faktiskt. Och så en del kakao. Frukten skulle jag beskriva som tämligen merlotartad med plommon och dyig sjöbotten. Därutöver anade jag röda bär, läder, tobak och sötlakrits. Efterhand drev fruktaromen över åt det sötare hållet. Summa summarum känns faten väldigt tydligt i detta skede. 

Smaken fortsatte på samma tema med väldigt tydliga fat. Frukten skulle jag beskriva som typisk merlot och tämligen mörk med plommon och sirliga röda bär. Eftersmaken är lång och svartvinbärssyrligt. Kroppen är förhållandevis fyllig och strukturen skulle jag vilja beskriva som krämig. 

Riktigt gott är det. Men överväldigad är jag inte. Nu kommer nog några flaskor ändå att leta sig ned i källaren för att komplettera tidigare inköp. Det kan ju också vara så att min förkylning gjorde att Chateau Cantemerle från en hyllad årgång inte riktigt kom till sin rätt. I alla fall hoppas jag att det är så. Efter lite velande tycker jag att en köprekommendation utan superlativer känns befogad. 

Varunummer: 96056
Pris: 349 SEK

tisdag 13 november 2012

2004 Castillo Ygay Gran Reserva Especial

Under det gångna året hann jag med en riktigt bra Rioja. Enligt sakkunniga skall Bodegas Marqués de Murrieta rört sig i modern riktning.

Druvsammansättningen är 93 procent tempranillo och sju procent mazuelo. Efter en urlakningsperiod på elva till 15 dagar har vinet tillbringat 29 månader på 225-liters fat som tillverkats av amerikansk ek. Det kan jämföras med årgång 1978 där druvorna lakades ur i uppemot en månad och sedan lagrades på ekfat i 216 månader, enligt hemsidan. Buteljeringen skall sålunda ha ägt rum 1998. 

Doften är väldigt god med solmogen söt frukt som främst får mig att tänka på plommon och björnbär. Tobak noterar jag också. Ursprunget visar sig tydligt i de framträdande faten som krönts med en dillvippa.

Smaken är tät och elegant med bra balans. Jag upplever inte vinet som särskilt kärvt och syrligheten är behagligt avrundad. Frukten är solmogen med skogsbär, plommon och björnbär. På slutet blir frukten sötare och tangerar nästan det pralinartade. Fathanteringen är påtaglig, om än att det väl följer vinets stil.  

Jag faller som en fura och köper raskt några flaskor till. Det här är ett fantastisk gott vin och det skall bli intressant att se vad som händer på sikt. I dagsläget är det väldigt mycket av det goda och min förhoppning är att det skall bli lite mer elegant och finstämt någon gång om en sisådär fem år när det är dags att öppna nästa flaska. Priset har tydligen gått upp sedan i våras när vinet kostade 299 kronor per flaska. 439 kronor är kanske lite väl häftigt i mitt tycke. Synd, eftersom en stark köprekommendation annars varit mer än befogad.

måndag 12 november 2012

2009 Crozes-Hermitage Cuvée Alberic Bouvet

Decanter klämde till med toppbetyg för en Crozes-Hermitage från 2010. Döm om min glädje när jag såg att vinet finns i beställningssortimentet. En vecka senare var det dags att hämta hem fyndet. Men som så många gånger förr stämde inte årgången och jag fick i stället nöja mig med samma vin fast från 2009. Nu spelar det väl inte så stor roll i det här fallet. Det är mest ett irritationsmoment och en påminnelse om att Systembolaget är ett monopol som inte behöver fjäska för någon. Blir det fel drabbar det kunden.

Doften är tät, mörkfruktig och riktigt fin. En viol som inte alls är särskilt blyg och flera olika slags bär noterar jag. Det är röda bär, björnbär och hallon. Den söta frukten samsas med rötad ved, tjära och något köttigt från charkuteridisken. Paraden av förnimmelse fortsätter med en aning örtighet med tonvikt åt brödkryddor såsom fänkål, grusdamm och syrahtypiskt gummi. Det har nog varit en del fat inblandade för visst doftar det lite vanilj.  

Smaken är tät och småkärv med flera kännetecken för syrah. Frukten är söt med violpastiller, röda bär, hallon, björnbär och lakrits. Från mineralriket ansluter stendamm. En aning fatrondör visar sig bland annat genom en vaniljartad ton. En tydlig lakritston träder fram ju längre middagen förflyter. Det börjar riktigt bra, men efter en stund får jag en känsla av att vinet skulle behöva kylas ned lite. Syrligheten är inte särskilt påtaglig och intrycket blir faktiskt lite jolmigt. Visst är det ett gott vin. Jag hade dock förväntat mig lite mer. Det är lite för sötfruktigt och jag hade nog velat en lite mer markerad syrlighet för att vara riktigt nöjd.

I beställningssortimentet marknadsförs Crozes-Hermitage Cuvée Alberic Bouvet som 2010. Värd att prova tycker jag.

Varunummer: 71554
Pris: 186 SEK


söndag 23 september 2012

2010 Chablis Premier Cru Fourchaume William Fèvre


I ett försök att liva upp bilderna på bloggen har jag försökt skapa ett stilleben som skildrar mötet mellan två av veckans huvudpersoner. Äntligen har krabbsäsongen dragit igång och en välmatad hona får följa med hem tillsammans med några havskräftor. Bland skaldjuren håller jag nog krabban främst. På grund av rommen är honorna mest eftertraktade och följaktligen det som säljs. En stilla undran, vad händer med alla hannar? 

Den andra huvudpersonen är en Chablis från William Fèvre. Flaskan inhandlas i farten när jag har vägarna förbi ett systembolag eftersom jag provade ett mycket gott vin från producenten i somras. Det är att göra det väl lätt för sig. När jag kommer hem och läser på upptäcker jag att egendomen tydligen släpper vinerna i två tappningar. En variant görs på druvor från egendomen och får därför ståta med Domaine i titeln, medan varianten som görs på inköpta druvor enbart heter William Fèvre. Som synes på flaskan på bilden saknas Domaine ovanför William Fèvre och följaktligen är det ett negociantvin. Jag vet inte om det är någon kvalitetsskillnad.  Det kan dock vara värt att hålla denna information i minnet då de flesta viner som dyker upp i litteratur och tidskrifter är från egendomen. 

Doften är aromatisk och lättflyktig snarare än generös. Fruktkorgen består av päron och gula äpplen samt någon slags melon. Någon enstaka tropisk frukt har smugit sig in och då skulle min gissning vara mango. Fruktsalladen toppas av en pytteliten nypa vanilj. Det doftar också som om någon har klämt på en citron två eller möjligtvis tre gånger. En viss flyktig doft av någon slags fetma som av ull eller bacon kan jag också skönja. Doftspektrumet stramas upp av en tydlig mineralartad nyans. Det är gott och komplext att dofta på. 

Smaken är finstämd och fantastiskt välbalanserad. Det smakar ungefär som när man gör en kompott av mogna höstäpplen och päron och tillsatt lite extra syrlighet med en citron. Det strama intrycket understryks av mineraler, och då främst flinta. Kroppen är inte alldeles slimmad. Viss rondör runt midjan får det genom en ton av bacon och en aning polish. Eftersmaken är riktigt långsträckt och citrusfrisk. Under två dagar dricker vi det med behag till både hälleflundra och skaldjur. Det är riktigt gott. Ett frågetecken skulle jag dock vilja sätta vid prislappen som är väl tilltagen vid jämförelse med det mycket fina basvinet från egendomen (med Domaine på etiketten) som kostar nästan 100 kronor mindre.

Varunummer: 99457 
Prislapp: 259 SEK

onsdag 19 september 2012

2006 Taurasi dei Feudi di San Gregorio

Under senaste året har jag vid två tillfällen lyckats prova Feudi di San Gregorios Taurasi. Båda gångerna var jag lika förtjust. 

Erfarenheterna av Taurasi och viner gjorda på aglianico är mycket goda. Därför var jag inte särskilt orolig när jag drog korken ur flaskan. 

Doften är mullrande rik med körsbär, björnbär och bittermandel. Det är nästan så att den solmogna frukten känns lite likörartad. Viss kryddighet och en läderartad ton hittar jag också. Minsann om det inte också vankades lite dill à la Rioja. 

Smaken fortsätter på den inslagna vägen och levererar italienska mörka och solmogna körsbär i kubik. Tanninstrukturen är härligt sandig och syrligheten är påtaglig. Det hela inramas i en rätt så väl tilltagen träfrack. 

Charm är bara förnamnet. Trots det moderna och generösa snittet känns det ändå tillräckligt rustikt för att inte framstå som utslätat. Jag har ingen aning om det finns någon utvecklingspotential. Det är så gott redan i dag så jag undrar om det finns särskilt mycket att vinna på lagring.

Vinet finns fortfarande kvar runt om i landet. Missa inte att prova det. 

Varunummer: 6282
Pris: 150 SEK

tisdag 18 september 2012

2007 Barolo Serralunga Ferdinando Principiano

Någon gång i våras provade jag en Barolo från Ferdinando Principiano. Ett vin som verkar ha förbigåtts med tystnad, vilket jag tycker är tråkigt. Både jag och min fru blev faktiskt rätt så förtjusta i denna Barolo. Det hör inte till vanligheterna när det vankas ung Barolo skall kanske tilläggas, då min fru brukar inta en milt sagt avvaktande inställning till ungdomlig kärvhet och syrlighet. 

Doften upplevde jag som ganska så rustik med nästintill pralinartade körsbär, läkerol, stendamm och någon slags köttighet. Kroppen var knappt medelfyllig åt det slanka hållet men med rätt så mycket smak av söta körsbär, läkerol och en senig mineralitet. Tanninerna var inte lika framträdande som i flera andra Barolo som jag provat, utan mer finkorniga så att säga. ”Mycket gott” noterade jag i anteckningarna. Många viner går på kraft medan denna Barolo charmade oss i det långa loppet. Ju längre kvällen gick desto trevligare var vinet. Jag upplevde jag vinet som tämligen drickfärdigt och utan någon potential att blomma ut om något decennium eller två. Inte någon kandidat till källaren med andra ord. 

Nu ser jag till min glädje att årgång 2006 återfinns i beställningssortimentet och det är inte utan att jag blir sugen på att prova. 

Varunummer: N/A
Pris: 249 SEK

måndag 17 september 2012

2008 Pheasant´s Tears Saperavi

Det händer att jag söker spänning i vardagen. Som att prova georgiska viner till exempel. Tack vare andra glada bloggare som delat med sig av sina upptäckter fick jag iväg en beställning till bolaget någon gång i maj. 

Traditionellt har Ryssland varit den främsta exportmarknaden för georgiska viner. Relationerna mellan de båda länderna är, som bekant, numera rätt så ansträngd och därför har de georgiska producenterna varit tvungna att söka sig till nya marknader på grund av ryska embargon.

Georgiska viner torde främst vara kända för att lerkrus, så kallade qvervi, grävs ned i backen vid framställningen. På insidan stryks bivax och sedan sker jäsning, urlakning och lagring i dessa konformade lerkrus som kan bli duktigt stora. Distributören har en informativ hemsida för den som vill veta mer. Jag noterar särskilt att druvorna trampas med fötter innan saften hälls i qvervi. Druvan heter saperavi och den antas ha väldigt gamla anor med tanke på att Georgien gör anspråk på att vara vinets födelseplats. 

Det är ett riktigt mörkt vin som hälls upp i glasen. Doften påminner mig om cabernet franc initialt med mörk frukt, svartvinbär och en filmjölksartad ton. Det är ungefär som att dofta på kylskåpskall youghurt. Röda bär och korinter tycker jag mig också ana. Med lite tid kickar sedan det här vinets doftmässiga signum in. Det räcker inte med att beskriva doften som stallig. Här snackar vi om gödselhögen jämte stallet. Den som är lagd åt det skämtsamma hållet har här en utmärkt kandidat att ställa upp på blindprovningen. 

Smaken tycker jag drar åt cabernet franc-hållet med svartvinbär som sekunderas av röda bär och rabarber. En kryddighet bidrar till att ge lite komplexitet. Kroppen upplever jag som medelfyllig och balansen är bra. Även i smaken återfinner jag ett hästskitsartat inslag som skänker en härligt rustik känsla. Frun är dock lite mer känslig och har lite svårt för att vinet påminner henne om en övermogen brie med ett drag av aceton. 

2008 Pheasant´s Tears Saperavi är måhända aningen för rustik, men när jag skriver dessa rader några månader senare är det med ett leende på läpparna. Det här var faktiskt ett av de roligaste viner som jag provat på länge. 

Varunummer: 71895
Pris: 149 SEK

söndag 16 september 2012

2009 Chateau Mazeyres

Någon lär ha sagt att Sverige har en nio månader lång vinter följt av tre månader med dåligt skidföre. Sällan har det väl känts mer träffande än i år. Den riktigt värmen har inte velat infinna sig några längre perioder och gräsmattan består till största delen av mossa efter allt regnande. Nu när solen förmår värma allt sämre gäller det att bita ihop och stålsätta sig för ännu en lång vinter. 

Ett av glädjeämnena är de enorma mängder äpplen och plommon som vi plockat från fruktträden som följde med på köpet när vi köpte vårt nya hus. Ytterligare ett glädjeämne är att den stundande tiden är som gjord för själavärmande mat med åtföljande goda viner. 

Förra vintern provade jag några Pomerolviner från årgången 2008 med lyckat resultat även om jag i flera fall satte frågetecken kring prisvärdheten. Nu är det den mer omhuldade årgången 2009 som lanseras och då är jag mer än lovligt nyfiken på att se om det går att hitta bra viner för framtida middagar. För några år sedan provade jag Chateau Mazeyres och tyckte om det då. Dags att se vad det går för i senaste tappningen. 

Till del består jordmånen av järnhaltig lera, vilken kallas Crasse de fer i Pomerol. Rankorna består till 80 procent av merlot och till 20 procent av cabernet franc. Erfarenhetsmässigt tycker jag att cabernet franc kompletterar merlot bra och det är en kombination som ofta väcker mitt intresse. 

Doften är tät och muskulös. Främst associerar jag fruktintrycken med plommon jämte korinter. Annat intressant är sur brasved, blod och järn. Vinet har tillbringat 18 månader på fat som till hälften var nya och det tycker jag märks på den påtagliga doften av kaffe. Doften går mer på kraft än komplexitet i dagsläget.

Det första smakintrycket kommer från den påtagliga tanninstrukturen som omsluter frukten. Det är kärvt och tätt med plommon, korinter och en påtaglig gräsighet. Syrligheten är inte lika framträdande som kärvheten. Bakom kärvhet och frukt anas också en kryddighet som kanske kan träda fram tydligare med tiden. Fathanteringen är omdömesgill och inte alltför dominant. Eftersmaken är djup och mäktig.  

Till helstekt kyckling med gräddsås och rostad potatis tyckte vi att det var elegant och mycket gott. Men min fru tyckte att det var för kraftigt och kärvt att sippa på efteråt. Det är en intressant observation som i mångt och mycket fångar vinets karaktär. Den påtagliga kärvheten är synnerligen matkrävande. Det kan verka motsägelsefullt, men på något sätt upplever jag vinet som både rustikt och elegant. Den rustika och oborstade framtoningen är något som jag uppskattar och med mina preferenser som utgångspunkt är en köprekommendation väl motiverad. Det skall bli intressant att se hur vinet kommer utvecklas, för den här gången kommer jag lägga undan ett par flaskor.

Varunummer: 95130
Pris: 264 SEK

måndag 10 september 2012

2009 Chateau Pédesclaux

Chateau Pédesclaux rankades som femte cru i klassificeringen från 1855. Egendomen brukar inte framhållas som någon av de främsta i Bordeaux. Det är därför roligt att läsa en historia hos den gode vindoktorn om en blindprovning som Decanter anordnade med anledning av den hyllade årgången från 2005. Förhoppningsvis var det inte en engångsföreteelse, utan även den goda årgången 2009 förmår leverera.

Värt att notera är hur druvsammansättningen ändrats över tid. För några decennier sedan uppgavs 65 procent av vingårdarna bestå av cabernet sauvignonrankor, vilka sekunderades av 20 procent merlot. De återstående 15 procenten utgjordes av lika stora andelar cabernet franc, petit verdot och malbec. Sedan dess har preferenserna ändrats och i strävan att göra vinet mer populärt har andelen cabernet sauvignon minskat till hälften medan merlot ökat till 45 procent. Cabernet franc står oförändrat för fem procent. Det innebär att petit verdot och malbec försvunnit. 

Nästa fundering är om inte moderniseringsarbetet i Bordeaux emellanåt tyvärr går ut över etiketterna. Slott och ädla anor är ju något som präglar bilden av Bordeaux. Om något har denna konservatism manifesterats i etiketterna. De har varit charmerande överlastade med heraldik, en mångfald av typsnitt och annat pynt. Tyvärr är etiketten på flaskan ett avsteg från denna tradition och modernt uppstramad med en anonymt stiliserad bild på slottet. Mer pynt på flaskorna om jag får be. De pryder vinkällaren bättre då. 

Så över till väsentligheterna. Doften är tämligen anonym, men det kan jag inte lasta vinet för. Tyvärr blir det alltmer uppenbart när jag sniffar att jag drabbats av en förkylning. Av det jag kan ana så märks den höga andelen merlot tydligt. Det är plommon, körsbär och korinter med en tydlig gräsighet och en gnutta tobak. Visst kommer svartvinbären efter hand. Sedan kommer det rostiga järnet och blodet också. Läder och en aning riojaartad dillarom smyger sig även på. Doften är riktigt god skulle jag tro om näsan fungerar ordentligt.  

Kroppen är fyllig och tät utan att kännas allt för modernt extraherad. Balansen är bra med kärvhet och förhållandevis mycket syrlighet. Smakmässigt hamnar jag i Toscana. Körsbär och kaffe leder tankarna till riservor från Chianti. Andra godsaker som noterats är gräddkola och en aning limstift. Merlotkomponenten visar sig väl också i gräsigheten. Eftersmaken är lång. Mitt helhetsintryck är att det finns mycket stoppning, men att det hela känns lite ofokuserat. Skall jag vara kritisk så saknar jag lite skärpa. 

Visst är det gott. Riktigt gott faktiskt. Det är inte så att jag får ståpäls, men byggstenarna finns på plats för en riktigt trevlig upplevelse om några år tror jag. Köprekommendation utfärdas härmed. 

Varunummer: 95172 
Pris: 299 SEK

tisdag 4 september 2012

2007 Riserva di Famiglia Chianti Classico Riserva Casa Vinicola Cecchi

Denna blogg används av mig för att hålla koll på viner som jag provat. Det finns därför anledning att även skriva om riktiga besvikelser. Dags igen för en kort notering bara så att jag inte glömmer bort att jag druckit detta vin.

I juni någon gång satte suget in efter en Chianti. Jag gick igenom utbudet på bolaget och fastnade för en Chianti från Casa Vinicola Cecchi. 

Doften uppfattade jag som ganska anonym med förhållandevis söta moreller. Ett stick av aceton märker jag också liksom en tydlig mineralton. Smaken är medelfyllig, men alldeles för utslätad och anonym för att skapa något vidare intresse. Toskanska körsbär och en pigg syrlighet noterar jag också innan intresset helt dör av.

In tutti är det alldeles för tråkigt för att generera en längre text. Bör undvikas är min rekommendation. Det finns mycket roligare där ute att upptäcka. Med reservation för att det kan ha varit något knasigt med flaskan, men vinet kändes ganska dött och totalt intetsägande. Slut på bolaget nu som det verkar.

söndag 2 september 2012

2010 Langhe Arneis Bricco Cappellina Gianni Voerzio

För ett par år sedan provade jag ett vin gjort på Arneis från Matteo Correggia som gav mersmak. Så i somras provade jag lyckan igen med en Langhe Arneis från Gianni Voerzio som främst torde gjort sig känd för att ha skapat debatt angående användningen av ek i sina Baroloviner.

Från första början var det tydligt att något gått snett under produktionen. Pirret på tungan från de små fina bubblorna och en knepig doft var nog inte vad producenten ville uppnå. Måhända hade högtryckstvätten glömts bort i rengöringsprocessen, det går bara att spekulera.

Bortsett från denna uppenbara defekt tyckte vi att det fanns en del positiva saker att säga om vinet. Gula päron och äpplen i diskret kostym med citrus och med aningens mineral noterade jag. Men på det hela taget en alldeles för anonym och tråkig upplevelse för att motivera några longörer.

Dyker det upp på hyllorna igen i ny tappning skall jag ge det en ny chans om någon insisterar på att det är ett bra vin.

Varunummer: 90411
Pris: 129 SEK

lördag 1 september 2012

2009 Chateau le Boscq

Emellanåt behöver barnen rastas och då händer det att vi åker och matar änder vid något vattendrag. Vi har på så vis lärt känna gräsanden som en söt och framfusig fågel. När jag slog en lov i Östermalmshallen uppenbarade sig en möjlighet att få någon slags avkastning på alla skulor som delats ut genom åren. Jag kunde jag nämligen inte motstå möjligheten att köpa med mig en gräsand hem och tillaga. Här måste jag erkänna att jag inte vågade berätta för familjen vad som vankades. Så jag ljög och sade att det var en vanlig anka. Min fru tyckte att det var en fasligt liten anka, vilket stämmer då den vägde in på åtta hekto. Gräsanden stektes i ugnen och var riktigt god. Frun erkände att hon nog inte hade varit så öppen i sinnelaget om hon hade vetat vad det var hon åt. Ankan är en domesticerad version av gräsanden och det märks i smaken. Gräsanden har en magrare smak än ankan, fast med mer viltsmak. 

Vad dricker man till anka och änder då? Vinlitteraturen anbefaller självfallet Bourgogne. Därtill skall tydligen merlotbaserade viner passa mycket bra till. Så valet föll på ännu en Bordeaux från 2009 med en väl tilltagen dos merlot i blandningen. 

2009 Chateau le Boscq består till 60 procent av cabernet sauvignon. En tredjedel består av merlot och fem procent av Petit Verdot. Sedan har vinet uppfostrats i ett år på fat som till 15 procent är nya.

Doften är generös och mustig med förhållandevis söta svartvinbär som drar mot cassis, plommon och korinter. Något animaliskt drag föder lite extra intresse. Kan det vara svettigt remtyg? Ett bittert inslag av espressokaffe och kakao noterar jag också. Jag famlar efter något välbekant i doften tills jag kommer på att det ju är dill. Fylligt, modernt och gott är mitt omdöme om doften. 

Smaken är överraskande ungdomligt kärv. Frukten drar åt det söta hållet med svartvinbär, plommon och björnbär. Fatlagringen yttrar sig genom rostat kaffe och vanilj. En tydligt örtig ton noterar jag också bland smakintrycken. Under loppet av en kväll träder fler ursprungstypiska intryck fram såsom exempelvis en aning blyertspenna och en gnutta tobak. Frun går igång och tycker att det är jättegott. Även jag tycker att det är riktigt gott. Men någonstans gnager en undran om jag inte stött på vinet tidigare. Jag vill dra mig till minnes att vinets smakprofil brukar beskrivas som modern och internationell om det kommer från en annan del av världen. 

Efter en kväll tillsammans blir jag ändå övertygad. Jag orkar inte stå emot i längden. 2009 Chateau le Boscq ramlar över ribban och får en köprekommendation på ren kraft och charm. Ett par flaskor kommer nog hamna i källaren för att se var det tar vägen med tiden. 

Varunummer: 96021 
Pris: 269 SEK

tisdag 28 augusti 2012

Lammiddag

Även om vi flyttat i sommar är det roligt att kunna behålla kontakten med före detta goda grannar. Så kom det sig att vi lade lammstek och hantverksmässigt förfärdigad korv på grillen. Min tanke var att låta köttsafterna rinna ner i ett tråg under med olika slags lök, rotfrukter och kryddor samt en del rödvin för att även göra såsen på grillen. En lärdom efter detta experiment är att alltid hålla sig till beprövade tillagningssätt när det vankas gäster då middagen annars kan bli väldigt försenad. En andra lärdom är att till nästa säsong behövs ett större Weberklot. Nu blev det till slut en mycket lyckad middag även om uppehållet mellan förrätt och huvudrätt blev onödigt lång. 

Chèvre Chaud är enkelt och barnsligt gott. Till det drack vi 2010 Pouilly Fumé Les Chailloux Silex från Chateau Chatelain. På etiketten är en flintasten prydligt återgiven i gyllene relief. Det är en hänvisning som återkommer även i latinets silex som bland annat betyder flinta utöver att syfta på sten i allmänhet. Den flinthaltiga jordmånen skall enligt vinlitteraturen ge vinerna från Pouilly en viss rökighet, därav tillnamnet Fumé. 

Doften är lätt och förförisk med kiwi och krusbär samt en svårdefinierbar förnimmelse av tvätt som hänger i trädgården för att torka. Även om jag vet att det skall finnas en viss rökighet från flintan tycker jag inte att den framträder så värst överdrivet tydligt. Smaken innehåller även den kiwi och krusbär med citron, grapefrukt och här går möjligtvis att skönja en aning flinta. Mycket gott enligt sällskapet och här är ett vin som är väl värt att prova. 

Sedan var det dags för den sista flaskan av 2001 Vino Nobile di Montepulciano från Poliziano, en producent som i min bok är en stabil baslinjespelare. Vinet köptes in på en Ålandskryssning för några år sedan för 140 kronor. Nu kan man ju tycka att ett vin som hunnit fylla elva år torde uppvisa klassiska mognadsattribut. Så är icke fallet. Utseendet påminner en av gästerna om kaffe. Det är mörkt och helt ogenomträngligt. Doften är djup och koncentrerad med körsbär, kaffe, tjära och rökighet. Inte så värst mycket komplexa mognadstoner här inte. Smaken är tät och väldigt torr med söt körsbärsfrukt som drar lite åt likörhållet. Här åkte nog ett melittafilter fylld med kaffesump med i flaskan både av smak och även grums att döma. En hel del fat torde ha varit inblandade i framställningen en gång i tiden. Visst är det riktigt gott, och det sitter som en smäck till det grillade lammet. Men hur kan ett så gammalt vin uppvisa så pass lite utveckling efter alla dessa år? Det är inte utan att jag börjar fundera på om senare årgångar i källaren är en felinvestering. Lite mer komplexitet och smak av åldrat vin vill jag uppleva efter några år i källaren. 

Slutligen hade gästerna tagit med sig en flaska att fortsätta med efter middagen. Jag kan på rak arm inte dra mig till minnes när jag senast drack Zinfandel. Men det är i alla fall vad som återfanns i glasen. 

Tydligen är Zinfandel, Primitivo och den kroatiska druvan Crljenak identiska. Från att ha varit en vida spridd druva på den östra sidan av adriatiska havet sjönk Crljenak djupt ned i glömskan till dess att enbart enstaka rankor fanns kvar på någon ö utanför den kroatiska kusten. När forskare från USA lyckades fastställa det genetiska släktskapet med Zinfandel ökade populariteten för Crljenak. 

Med en distinkt smak av blåbärs- och rabarberpaj, en likörartad framtoning med en påtaglig eldighet tack vare de 15 volymprocenten, få eller inga tanniner och en väldigt nedtonad syrlighet väcks den filosofiska sidan av mig. Är det inte så att olika slags viner har olika användningsområden? Brukar vi inte dricka en likör till kaffet efter en god middag? En kylig sommarkväll med surrande myggor när huvudrätten är avklarad undrar jag om inte ett eldigt, sammetslent och sötfruktigt vin fungera som sällskapsdryck i väntan på efterrätten, eller kanske rentav som dessertvin? Med rätt perspektiv kan jag nog ändå påstå att ett vin som 7 Deadly Zins faktiskt kan vara gott.

2010 Pouilly Fumé Les Chailloux Silex Domaine Chatelain
Varunummer: 93005
Pris: 149 SEK

2009 7 Deadly Zins
Varunummer: 6690
Pris: 115 SEK

måndag 27 augusti 2012

2009 Chateau Fourcas Hosten

Bordeaux 2009 verkar inte ha utlöst någon feeding frenzy som i fornstora dagar på bolaget. Det är befriande skönt att i lugn och ro kunna botanisera i utbudet och vända och vrida på flaskorna.

Andra har provat Chateau Fourcas Hosten och särskilt en kommentar om att man köper detta vin för att man inte har råd att köpa dyrare Bordeauxviner får mig att fundera lite.

Naturligtvis vore livet roligare om lördagsmiddagen kan krönas med en testkörning av den senaste årgången av Lafite Rothschild. Men priset har en återhållande effekt, det måste jag medge. Från tid till annan vädras åsikten att det inte är relevant att diskutera prisvärdet hos viner. Ett gott vin skall bedömas på egna meriter utan att väga in priset i bilden. Jag undrar om de som tycker så vägrar göra avkall på kvaliteten i andra sammanhang i livet. Jag menar, vad är poängen med att skutta runt i en Golf när man kan få en väsentligt häftigare körupplevelse i en Ferrari? Jag utgår också från att enbart Patek Philippe, Rolex eller Bulgari används för att hålla tiden eftersom priset indikerar att de är vida bättre än de flesta andra klockor som finns på marknaden. Att bortse från priset i bedömningen av vin framstår närmast som snobbism för mig eftersom jag tror att de flesta sansade människor gör en avvägning mellan pris och kvalitet i de flesta situationer i livet.

Prissättningsstrategin som tillämpas i Bordeaux är ett bra exempel på vad som kallas Veblen Good efter den nationalekonom som förklarade prissättningen av statusprylar. Det är helt enkelt så att höjda priser i sig skapar ökad efterfrågan för vissa produkter eftersom de blir mer åtråvärda ju dyrare de är. Vad är då poängen med att bortse från vad innehållet i flaskan kostar annat än om man vill demonstrera sitt ekonomiska välstånd? 

Som jag ser det finns två strategier att välja mellan. Antingen ger man sig in i matchen och betalar vad det kostar för att komma över eftertraktade etiketter eller så försöker man komma så långt det går för pengarna. Jag har valt det senare alternativet. Vid valet av Chateau Fourcas Hosten, som inte gjort sig känd som någon av de främsta egendomarna i Bordeaux, vore löjligt att påstå annat än att priset spelar in. 

Medan vinet luftas i glasen läser jag på och noterar att druvblandningen är 45 procent vardera av Cabernet Sauvignon och Merlot, som kompletterats med tio procent Cabernet Franc. 

Doften är dov, nästan mullrande, med mörk frukt, kaffe och någon slags sumpighet. Körsbär och svartvinbär är de bär som jag främst kommer att tänka på. En doft av en slags chokladpralin med vanilj som jag minns från barndomen gör sig också påmind. 

Det första som slår mig när jag smakar på vinet är kärvheten och den pigga syrligheten som känns närmast italiensk. Frukten är tät, mörk och modernt generös med körsbär, plommon och svartvinbär. Det verkar också som någon slängt i melittafilter med kaffesump i faten. Här bjuds rejält på kaffetoner i olika nyanser. Även om intrycket är ungdomligt och modernt finns ett rustikt drag och en del klassiska bordeauxattribut som lämnar ett positivt intryck.

Dag tre har vinet lugnat ner sig och doften är mer typisk med lite stall, läder och tobak jämte den mörka frukten. Även smaken känns mindre spretig och är riktigt bra. Det indikerar väl att att med några års lagring kan det bli en riktigt trevlig upplevelse när bitarna börjar falla på plats. Jag är faktiskt böjd att köpa några flaskor då det kan vara nog så angenämt att lämna statushetsen därhän och bunkra billig Bordeaux. Riktigt gott och prisvärt är mitt omdöme, även om det inte är någon Premier Cru.

Varunummer: 96051
Pris: 175 SEK

söndag 26 augusti 2012

2006 Beaune Premier Cru Louise Jadot

En Bourgogne för 179 kronor. Tänk om det är bra. Kanske rentav riktigt bra. Det kanske är så bra att det kan vara värt att lägga undan några flaskor. Det står ju trots allt Premier Cru på etiketten. Kort sagt köpte jag en flaska på prov för att se om det var ett fynd. Frågeställningen var sålunda om det går det att komma undan med en riktigt bra Pinotupplevelse för väsentligt mindre än den sedvanliga taxan? 

Det börjar bra redan när jag synar korken. Det är inte bara en generisk Premier Cru, utan växtplatsen Les Avaux är angiven på korken. Vinet är vackert med transparens och en kristallartad lyster. 

De positiva intrycken fortsätter med den druvtypiska doften. Det är den där svårbeskrivna pinotkryddan i form av någon blandning mellan lakrits och salmiak. Sedan är det också en tydlig körsbärsdoft med hallon och grusdamm. Uppenbarligen har träfat använts i framställningen då jag anar lite vanilj i bakgrunden. 

Smaken är syrligt läskande med körsbär, hallon och en aning lakrits. På slutet drar det mer åt röda bär. Även om smaken är riktigt bra upplever jag kroppen som aningen tunn faktiskt. Vi ställde in kycklinglårfiléer med tre sorters lök, rotfrukter, färska örter och grädde i ugnen i en dryg timme. Till finstämd mat fungerar det trots att det är förhållandevis lätt.   

Hade det varit lite fylligare så hade nog min hamstringsreflex utlösts. Något brakfynd tycker jag inte att det är. Ett gott, korrekt vin från en av världens mest eftertraktade vinregioner för en rimlig penning är mitt omdöme. Det är värt att prova med förväntningarna något nedskruvade. 

Fast när detta skrivs börjar jag tveka lite. Intrycken i skrift framstår som onödigt negativa. Det var ju faktiskt riktigt gott med ett körsbärigt anslag. Både frun och jag var ju mer positiva än vad provningsanteckningarna antyder. Och aningen lätta viner kanske kan fylla ut kostymen med tiden. The jury is still out...

Varunummer: 90118

Pris: 179 SEK

2009 Viña Pedrosa

Spanskt vin verkar föra en tynande tillvaro i bloggosfären. För att inte tala om Rioja som närmast verkar vara bannlyst. Till grillat kött tycker jag i alla fall att det kan vara gott med generösa och fatlagrade spanska viner. Av någon anledning förstärks detta begär ofta sommartid. Nu blev det inte någon Rioja, utan Ribera del Duero i stället.

Bodegas Hermanos Pérez Pasquas har varit verksamma sedan 1980. Egendomen avkastar en halv miljon flaskor per år från 135 hektar. Nu finns inte någon lagringsbeteckning på flaskan. Om det är en Crianza så består den till 100 procent av Tempranillo, eller Tinto Fino som druvan också kallas. Värt att notera är att i reservorna används även Cabernet Sauvignon. Om det är en Crianza så har vinet i sådana fall lagrats under ett och ett halvt år på en blandning av franska och amerikanska ekfat. 

Doften är tät, söt och mörkfruktig med tydliga fat. Fruktpaletten drar åt plommon och björnbär. En angenäm kryddighet noteras och visst börjar det mogna med toner av läder. Min konservativa ådra får sitt när en tydlig doft av dill träder fram. Doften är riktigt god. 

Smakmässigt levereras omedelbar njutning som inte ställer några krav på koncentration. En fyllig och generös matta av solmogen frukt rullas ut. Björnbär och plommon tänker jag på. Tanninerna är lätträknade, men syrligheten är läskande. Även i smaken finns en kryddighet och viss läderartad mognad. Fathanteringen är inte av det diskreta slaget, mer som en kladdig kyss än som en puss på kinden skulle jag säga. 

2009 Viña Pedrosa är ett fantastiskt gott vin som i beaktande av priset förtjänar en mycket stark köprekommendation. Tyvärr är det slut på systemet med undantag för någon enstaka flaska, men väl värt att hålla utkik efter nästa gång det dyker upp på hyllorna. 

Varunummer: 95099 
Pris: 149 SEK

söndag 12 augusti 2012

2006 Caprili Brunello di Montalcino

Uppdelningen i nya respektive gamla världen i vinsammanhang framstår inte alltid som en rättvisande beskrivning. Visst finns det regioner i den så kallade gamla världen, såsom Bordeaux eller Bourgogne, som har sekellånga traditioner. Sedan finns det också appellationer som faktiskt är nutida fenomen. Ta till exempel Brunello di Montalcino. Vinet är känt sedan slutet på 1800-talet. Druvorna odlas i Europas äldsta och främsta kulturbygder. Men det var först på 1980-talet som efterfrågan och produktionsvolymerna tog fart. 

Tanken slår mig när jag på Caprilis hemsida läser om hur familjen Bartolommei arrenderade mark innan de köpte loss Caprili 1965 och planterade de första rankorna. Då fanns det ungefär ett dussintal producenter av Brunello. Även om Caprili inte har sekellånga anor inom vinframställningen såsom Frescobaldi eller Antinori så kan egendomen ändå räknas bland de äldsta när det gäller framställning av Brunelloviner. 

Doften är djup och tät på ett sätt som minner om Grenache med körsbär och plommon och en aning likörartade toner. Men det är tydligt italienskt med en läskande kärv ton av svart te, salvia och viol. Fatlagringen har satt sina spår med en dos vanilj också. Det är dock inte franska fat som använts, utan botti av olika storlekar. Doften är riktigt god och drar åt det mörka hållet. 

Smaken är både ungdomligt kärv och omedelbar med en yppig frukt som drar främst åt körsbär. Att sex år gått sedan skörden märks inte tycker jag. Det är nästan så att det känns lite bläckigt då frukten drar åt det mörka och täta hållet. En tydlig ton av viol tycker jag också finns där. Fathanteringen är riktigt bra och ger lite extra pondus utan att på något sätt störa helhetsintrycket. Sedan är det ju detta med de toskanska sandiga tanninerna som är så uppfriskande. Eftersmaken är riktigt lång och tät. Det enda negativa intrycket är den påfallande eldigheten. Det finns viner som klarar av att balansera 14,5 procent. Tyvärr tycker jag inte att det är så i det här fallet. Alkoholhettan är markant framförallt i början och tar över lite väl mycket i eftersmaken. 

Som så ofta är fallet med italienska viner växlar det upp och smakar bättre i sällskap med lite mat. Den första dagen drack vi det med kycklingfiléer med gräddsås. Vinet lugnade ned sig när syrlighet och tanniner fick kämpa med maten. Den andra dagen var intrycket mycket mer harmoniskt och nedtonat med kärva körsbär som fungerade alldeles förträffligt till skivor av grillad flankstek. 

Ett riktigt gott vin som tyvärr dras med lite för mycket eldighet för att fungera optimalt för mig. Om några år när bitarna är på plats lär det bli en riktigt bra upplevelse. Det finns fortfarande några enstaka flaskor kvar för den som vill prova. 

Varunummer: 95045
Pris: 269 SEK

torsdag 9 augusti 2012

2011 Château du Cléray Muscadet Sèvre et Maine sur Lie

När solen tittar fram mellan skurarna och temporärt förmår höja temperaturen till något som liknar sommarförhållanden är det läge för anspråkslösa viner att sippa på medan maten ligger på grillen. 

När jag läser på visar det sig att Muscadet inte är en druva, utan en appellation där en släkting till Chardonnay som heter Melon de Bourgogne används i vinerna. Det framgår också att Melon de Bourgogne lokalt kallas för Muscadet. Enkelt att hålla reda på, eller hur? Muscadet Sèvre et Maine är en appellation som ligger ganska nära mynningen på Loire. 

Doften är fin. Torr, frisk och fräsch med karaktär av päron, honungsmelon, mineral och med viss fetma. Smaken är läskande frisk med päron, äpple, citrus och en aning fetma samt en antydan till spritsighet. Det går säkert att skriva en panegyrik över detta vin. Jag nöjer mig med att konstatera att det är en krispig och slankt finstämd delikatess som fungerar utmärkt som aperitif eller till fisk och skaldjur. 

Varunummer: 2185
Pris: 62 SEK

onsdag 8 augusti 2012

2006 Castelgiocondo Brunello di Montalcino Marchesi di Frescobaldi

För fyra år sedan offentliggjordes misstankar om att otillåtna druvor användes i Brunelloviner, som enbart får framställas av en variant på Sangiovesedruvan. Brunellopoli, som skandalen kallades, höll på att ta en ända med förskräckelse för producenterna när den amerikanska federala myndigheten för alkohol, tobak och vapen hotade med att beslagta Brunelloviner om italienska myndigheter inte kunde säkerställa att innehållet i flaskorna stämde överens med de lagstadgade ursprungsmärkningskraven. En sådan åtgärd hade fått katastrofala effekter eftersom USA står för 25 procent av marknaden för Brunelloviner. På italienskt juridiskt manér upplöstes skandalen i intet utan att någon fälldes i domstol eller omvärlden med säkerhet fick veta vad som faktiskt hade hänt. 

Denna historia dyker upp ur minnet när jag bekantar mig med 2006 Castelgiocondo. Producenten Marchesi di Frescobaldi var en av flera som offentligt medgav att de var föremål för utredning för att ha kringgått reglerna för ursprungsmärkningen. 

Noteringarna blev lite knapphändiga eftersom det var annat som tilldrog sig min uppmärksamhet, men doften upplevde jag som något tillbakahållen. Det kan kanske i och för sig kan tillskrivas min iver att börja sniffa så snart korken dragits ur flaskan. Jag noterar i vilket fall körsbär, jordgubbar, rökighet och en aning torkad frukt. Smakintrycken är desto mer generösa med körsbär, jordgubbar och svart te som innesluter en kärna av läkerol. Efter hand förnimmer jag också lite fatrondör. Tanninerna är finkornigt sandiga och kroppen åt det medelfylliga hållet vilket sammantaget gör att balansen i min bok är oklanderlig.

Det är svårt att motstå denna årgång som förmår att gå på elegans snarare än kraft. Förmågan att kombinera en förhållandevis lätt munkänsla med mycket smak gör att tankarna efter hand letar sig åt Piemonte till. Om det här är resultatet av överläggningar om vilken stil som borde känneteckna Brunelloviner i kölvattnet på Brunellopoli så tror jag att skandalen kan ha varit av godo. Mer tradition och elegans är att föredra framför några av de kraftpaket som jag provat från andra producenter förr om åren. 

Det här är prickar klockrent mina smakpreferenser och det skall bli en fröjd att följa utvecklingen hos resterande flaskor under kommande år. Tyvärr verkar det vara slut på bolaget, men det går säkert att köpa någonstans utomlands.

tisdag 7 augusti 2012

2009 Cornas Cuvée Champelrose Domaine Courbis

Det går att grilla under ett parasoll i hällregn. Men då kan det behövas något värmande. Sommaren 2012 har ju bjudit på väder och temperaturer som emellanåt framkallat höstkänslor med tillhörande sug efter kraftiga nordrhônska viner. Så kom det sig att jag i mitten av juni provade en Cornas som kom i junisläppet på bolaget.

I förstone känns doften sötfruktig med körsbär, röda bär och hallon. Efter hand växer mörkare och dovare toner fram med grillrök, köttighet, viol, gummidäck, rötad ved och en del mineral. Gott noterar jag med ett utropstecken efter. 

Hallon, körsbär och nypon tycker jag mig smaka. Min fru, helt i avsaknad av vinintresse, sätter som så ofta huvudet rätt på spiken och utbrister att det är rätt så sött. Det är bara att konstatera att hon återigen intuitivt och kärnfullt kan fånga karaktären hos ett vin säkrare än vad jag förmår. Frukten är ungdomligt söt och jag vill gärna tycka att det är i positiv bemärkelse. Sedan finns där annat smått och gott såsom lagerblad, lite fat och en aning mineral. 

Jag uppfattar det inte som något kraftpaket, utan lite drygt medelfyllig med bra balans och förhållandevis lång eftersmak. Trots lite väl mycket sötma är det ett riktigt gott vin som förtjänar en provtur. Den som vill kan nog också lägga undan några flaskor och se vad som händer efter några år i ryggläge.

Varunummer: 90615
Pris: 199 SEK

måndag 6 augusti 2012

2006 Villa al Cortile Brunello di Montalcino Piccini

Tenute Piccini är en stor producent i Toscana med fyra egendomar där Villa al Cortile sedan 2002 används för framställning av Brunello di Montalcino. Det är med viss förväntan som jag provar en rimligt prissatt brunello från ett bra år som jag tyckte om i tidigare tappning.

Doften är förvånansvärt lätt, men känns därför också ursprungstypisk och inte modernt insmickrande. Det är sura körsbär och torkad frukt med lite russin. Visst är det lite mandel också. Viss begynnande mognad visar sig i lite lädertoner. Doften stramar till något med svart te och en aning sur ved. Att jag är överväldigad vore att överdriva doftintryckens inverkan på mig. Gott, korrekt och en aning tråkigt. 

Smaken är nebbiololik med en lätt munkänsla som erbjuder mer smakintryck än det transparenta utseendet utlovar. Föga förvånande återkommer körsbären. Röda bär i största allmänhet med röd citrus och svart te breddar smakintrycket något. Tyvärr känns vinet inte riktigt harmoniskt. Smaken spretar något med en pigg syrlighet och påtaglig kärvhet som överskuggar den något tunna frukten. 

Förvisso är intrycket mer ursprungstypiskt och traditionellt än andra mer moderna och uppumpade brunelloviner jag provat. Men intrycket är lite för snipigt och jag har svårt att tända på alla cylindrar. Sammantaget tycker jag inte att Piccinis brunello förtjänar en köprekommendation. Jakten på god brunello fortsätter på annat håll. 

Varunummer: 89303 
Pris: 239 SEK

söndag 5 augusti 2012

Sommarviner

En sommarafton i juli får vi besök av goda vänner och en entrecôte av amerikanskt ursprung åker på grillen. Fadren har varit på besök dagen innan och lämnat grundstommen till såsen i form av ett väl tilltaget lass nyplockade och förvällda kantareller. Nu är detta en blogg som främst handlar om vin, men minst lika viktigt är vad man äter till och därför tycker jag att det är intressant att notera att något måste vara galet med prissättningen på kött när den inhemska entrecôten inte bara är dyrare, utan också synbarligen av sämre kvalitet. En förklaring lär vara att svensken i gemen tror att svenskt fågel- och nötkött är bättre och att handlaren inte kan ta lika bra betalt för utländskt kött. Vad roligt det är ibland att kunna dra fördel av att den så kallade marknaden har fel. 

Först ut på banan var en spansk cava vid namn Codorníu Selección Raventós som enligt etiketten är framställd med traditionella metoder. Druvsammansättningen består till hälften av Chardonnay. Därtill har använts 25 procent vardera av Xarel-lo och Macabeo. Lätt, torr och läskande gjorde den jobbet med den äran utan att pocka på uppmärksamhet. Att försöka dissekera doft och smak vore missvisande eftersom det är en perfekt sommaraperitif som gör sig bäst utan närmare eftertanke. 

Sedan var det dags för huvudkombattanterna att göra entré lagom till att entrecôten var klar. 2001 Viña Ardanza Reserva från Rioja tar täten från början med en rejäl pondus i doftspektrumet. Druvsammansättningen är 80 procent Tempranillo och 20 procent Garnacha, och producenten är La Rioja Alta som gör den underbart arkaiska Gran Reserva 904. En fantastisk doft med jordgubbe, läder, dill och en påtaglig kryddighet väller ur glaset. I glaset bredvid återfinner vi en närmast neurotiskt krampaktigt knuten 2008 Villa Cafaggio Chianti Classico Riserva. Om jag är snäll kan jag väl säga att det gick att ana sig till lite mörka körsbär kanske. Men det kan också vara mina förväntningar som spelade mig ett spratt.

När vi sedan smakar på vinerna ändras scenen totalt. Riojan har inte i närheten av samma närvaro i smaken. Visst är det ett gott gammalt vin med jordgubbe, läder, torkad frukt, en aning tomatpuré och en hel del fat. Men efter den fantastiska inledningen kvarstår en känsla av besvikelse att smaken inte är tillnärmelsevis lika generös som doften. Chiantin däremot levererar en väl tilltagen dos av tät frukt med körsbär. Det har inte heller snålats i fathanteringen. Enligt baksidesetiketten har franska 225-liters fat använts i framställningen, och det hade jag nog kunnat gissa mig till utan att läsa innantill om man så säger. Tanniner och syrlighet är inte så värst framträdande, utan intrycket är ganska så polerat och drickbarheten är hög. Kan det vara så att denna Chianti skulle kunna bli ännu bättre med lite lagring? Skall jag kanske köpa ett par flaskor för att se vad som händer? Men det är ju så mycket annat som kanske är bättre att satsa pengarna på. Se där en inblick i vilka bryderier som jag brottas med halvvägs in i en avslappnad semester. Hur som helst, 2001 Viña Ardanza Reserva är en god och mogen rioja för en högst rimlig penning och 2008 Villa Cafaggio Chianti Classico Riserva är en riktigt god Chianti som eventuellt kan utvecklas med lite lagring och därför är det utan tvekan som jag anser att de båda förtjänar köprekommendationer.

I händelse av att törsten inte skulle släckas hade gästerna med sig en 2007 Condado de Haza från Alejandro Fernandez i beredskap. För mig var det lite extra roligt eftersom Condado de Haza i en tidigare årgång var ett av de viner som grundlade mitt vinintresse för nio år sedan. Trots att det är högsommar och infravärmaren glöder går det inte att hålla den svenska sommarkvällens kyla stången. Myggen är också på hugget. Jag kan i alla fall notera en mullig och generös frukt med björnbär och plommon samt en väl tilltagen fatbehandling. Ett riktigt bra grillvin skulle jag tro, om vädret är bättre eller om vinet avnjuts inomhus. Men vid 15 plusgrader kommer det inte riktigt till sin rätt.

Sedan går en av gästerna bärsärkagång i källaren och börjar rya om Bourgogne och annat gott som väntar på att få mogna till sig. Som tur är har jag ett offervin i beredskap. Därför kommer det sig att vi därnäst har en Brolio Chianti Classico från det varma året 2003 i glasen. Vi är mest förvånade över att mer inte hänt på de år som gått sedan inköpet. Mest mörk frukt och kaffesump. Vissa viner tjänar helt enkelt inte på att lagras. Men den fyllde sin uppgift väl med att runda av kvällen när doft- och smaksinnen trubbats av något. 

En på det hela taget lyckad afton den kylslagna och regntunga sommaren 2012.

Codorníu Selección Raventós 
Varunummer: 7778
Pris: 99 SEK

2001 Viña Ardanza Reserva
Varunummer: 2609
Pris: 199 SEK

2008 Villa Cafaggio Chianti Classico Riserva
Varunummer: 99461
Pris: 229

2007 Condado de Haza
Varunummer: 72604