tisdag 30 december 2008

Chateau Cantemerle 2004

Nyfikenheten tog överhanden och så åkte korken ur flaskan till en av 2004:orna från Bordeaux. Chateau Cantemerle kom sist i klassificeringen av producenterna i Bordeaux 1855. Slottets trista renommé som producent av lätta och ointressanta viner har hängt med in i våra dagar. Men trots det kunde jag inte förra året låta bli att köpa en låda på tilbud i Danmark. Klassad bordeaux för väl under 200 kronor flaskan är svårt att låta bli. Som tur är har jag två vänner, mr O. och mr T., som med visst lirkande köper in sig i "fynden" från Danmark så att jag slipper stå risken för att sitta med en hel låda i fall det inte var så bra.

Chateau Cantemerle gör vin på 87 hectar planterad med 50 procent cabernet sauvignon, 40 procent merlot och fem procent vardera av petit verdot och cabernet franc. Vinet läggs på barriquer i 12 månader, varav hälften av faten är nya, och sedan läggs de på fat i ytterligare fyra månader efter blandning. Årsproduktionen är 560 000 flaskor. Om jag förstod franskan rätt på hemsidan så utgjorde förstavinet 60 procent av produktionen 2004, och 68 procent av den slutliga blandningen detta år utgjordes av cabernet sauvignon.

När jag häller vinet i karaffen ett par timmar innan den tänkta konsumeringen registrerar mina doftsinnen inte något. What so ever. Vinet verkar stendött. Jag har varit med om att unga viner inte är så generösa i sin ungdom, men det här är ju löjligt. Efter att i desperation ha rullat runt vinet i någon halvminut i karaffen så kan jag svagt registrera någon sorts röd frukt och lite mocka. Butiken är stängd och en viss oro infinner sig.

En och en halv timme senare händer det desto mer. Inte allt för generösa dofter av skinnsoffa på något kemiskt sätt (tänk Chesterfieldsoffa), mockakaffe, plommon, tobak, läder, lakrits och blyerts poppar upp. Två timmar efter karaffering doftar det nymalet kaffe i kök och vardagsrum! Häftigt.

Om doftintrycken är flerfaldiga om än på ett ogeneröst sätt så är smaken än mer ogenerös. I munnen är vinet halvfylligt och slankt på ett sätt som jag föreställer mig forna tiders claret var. Svart vinbär och plommon med grafit och äpple. Syror och strävhet är påtagliga men inte störande. Eftersmaken är god, men lite kort.

Dag 2 har doftintrycken lugnat sig och är mer fylliga med murrighet och tydliga svarta vinbär och tobak. Den första dagens kafferosteri har till stor del försvunnit. Även smakintrycken är bättre och fylligare med mer generositet. Det blev helt klart bättre med ett dygns luftning.

Att dricka en så här ung bordeaux får nog sättas upp erfarenhetskontot, ty upplevelsen är inte mycket att skriva hem om. Gott, men inte mer. Till en paj gjord på kalkonrester fungerar vinet förvånansvärt bra som matvin. Till och med L. tycker att det är gott. Men det oundvikliga slutomdömet kan bara bli ett i dagsläget: göm och glöm!

En reflektion man kan göra är vad bordeauxviner får poäng för när de provas en primeur? Det kan ju uppenbarligen inte vara dagstillståndet som bedöms.

måndag 29 december 2008

Dr L riesling 2007

Tidigare under hösten har jag köpt upp mig på ett antal av Dr Loosens senaste bidrag till bolagets sortiment. De smakprov som då gjorts har inte gjort någon besviken – tvärtom har de bevisat att tysk riesling ofta ger en stor upplevelse för insatt peng. Tillverkarens budgetvin Dr L riesling har jag dock aldrig provat, vilket härmed ska åtgärdas.

Doften är till en början ganska anonym men efter en stund kommer petroleum, mineral och omogen frukt fram, liksom viss sötma. Smaken följer väl doften och har en riktigt bra balans mellan syra och sötma. En lång eftersmak ger pluspoäng. Till dagens lax passar det förträffligt och detta är urtypen för vin som går åt i ett nafs. En fundering är den relativt höga alkoholhalten, elva procent, medan vingårdsvinerna ofta ligger ett par procentenheter lägre. Hursomhelst ett mycket bra köp som starkt rekommenderas. Ett typiskt bra-att-ha-hemma-vin.

Vinåret 2008

Flera bloggare ägnar sig åt listor inför nyåret. Inspirerad skall även jag under de sista dagarna av 2008 försöka summera vinåret. Eftersom bloggen började i september nämns flera viner som inte återfinns bland blogginläggen.

Det är mina noteringar, men det skall bli intressant att se vad min medbloggare mr O. har för intryck av det gångna året...

Bästa vin: Barone Ricasoli Casalferro 2004 vinner nog på ren kraft. Minnet av en Mastroberardino Taurasi Radici värmer också i vintermörkret. Inhandlad på Amalfikusten för 18 euro sommaren 2006 fick den bida sin tid innan korken drogs ur i våras. Mer frukt och fräschör än riservorna från samma producent tycker jag. Även Delas frères Hermitage Marquise de la Tourette 2000 var mycket bra tycker jag. Detta år har jag även provat 2001:an av samma vin två gånger utan att det riktigt fastnat i minnet på samma sätt.

Årets överraskning: Chateau d´Agassac 2000 vinner tveklöst denna titel. En varm försommarkväll med inte alltför komplicerad mat, kyckling om jag minns rätt, satt d´Agassac precis rätt. Det var ett vin som bara var gott på ett mycket svårförklarat sätt. Det var inte häftigt eller stort. Men just då hade jag inte bytt det mot något annat vin i världen. Det var också detta vin som gjorde att jag insåg att merlot i inte allt för snålt tilltagna mängder är ett bra komplement till cabernet sauvignon. Än roligare är det i ljuset av de mycket ljumma omdömen som det fick av vinkritikerkåren. Röttorp gav inte mer än 1,8 poäng. För mig visar det hur viktigt det är att inte fokusera allt för mycket på poängsättning. Läs vad andra tycker här och här.

Årets besvikelse: Jadot Vosne Romanée beaux Monts 2000. Finare vinare har uppenbarligen hittat något som gick bloggarna på denna blogg förbi. Liksom Kronstam med flera. Mycket pengar för lite upplevelse var vårt omdöme. Men som vi konstaterade, vi kanske skall hålla oss till att recensera bag-in-box i stället!

Årets appellation: Chianti tveklöst. En strid ström av goda till mycket goda viner från bland annat Beni Duilio Castellani 2004, Villa Cafaggio 2006, Castello di Brolio 2004 och 2001, Fonterutolli 2004 och Ruffino Riserva Ducale Oro 2004 visade att det svårt att bli besviken på detta toscanska kärnland. Det enda negativa härifrån var Querciabella 2005 som var väl tunn och ogenerös i mitt tycke.

En runner up i denna kategori är naturligtvis Rhône. Ett race med viner från området kring påvens nya slott gav mersmak. Bosquet des Papes traditionella cuvé från 2005 var mycket bra efter ett dygns luftning, närmast burgundisk till karaktären. Även Domaine Font de Michelle 2005 utmärkte sig med jordiga och murriga toner som krävde viss tillvänjning. Domaine la Barroche tradition 2005 var lite anonym om än bra. Från den norra fronten kom, som sig bör, en svärm av Crozes Hermitage. Graillot 2004 och 2005 var mycket bra. Jag tyckte även att Delas Crozes från 2006 Les Launes i relation till priset var mycket bra.

Årets tråkigaste appellation: Saint Emilion vann knock out-seger i denna gren. Se här och här.

Nyårslöfte 1: Inte många vita viner hann passera revy under innevarande år. Min kära livskamrat L. är hjärtligt trött på (för att använda hennes omdömen som vanligtvis utelämnas i inläggen) tunga, mörka, murriga, sura och sträva monster som gärna sköljer ner traditionella kött-sås-och-potatisrätter. Därför har jag lovat att nästa år skall det bli mer vitt.

Nyårslöfte 2: Piemonte är fortfarande ganska outforskat för min del. Att det blivit så är en kombination av höga priser och dåliga erfarenheter på provningar och genom egna inköp. Men nästa år skall kunskapsnivån höjas väsentligt och fler viner från denna region i nordvästra Italien skall återfinnas på denna blogg.

fredag 26 december 2008

Kalkonviner

På juldagen var det dags för släkt och kalkon. Ur garderobens djup halades fram champagne och spanskt vid sidan av ett stödköp från systemet.

Palmer Millésime Brut 1996 fick ackompanjera kalixlöjrom med blinier. Cuvéen består tydligen av hälften Pinot Noir med 45 procent Chardonnay och fem procent Pinot Meunier som rundar av härligheten. Några års lagring bidrog med bärnstensfärg och en god sherrysmak vid sidan av nötter, äpple och grape. Mycket bra och idel lovord från gästerna. Det var dock inte läge för mer uttömmande analyser och provningsanteckningar.

Det blev spanskt tema till kalkonen. I våras drack jag Torres Mas la Plana 1999 utan att bli riktigt övertygad. Gott, men lite tunt och anonymt. Därför var det riktigt roligt att igår kunna dricka härligt lagrad cabernet sauvignon. I all hast gjorde jag följande snabba noteringar. Väldoft av cigarr, läder, svart vinbär, torkad frukt och plommon. Under middagens gång förbyttes muggiga källartoner mot en humidor på vid gavel. Riktigt bra!

Smak av torkad frukt, svart vinbär och avrundad syra med bra tanniner och långt avslut. Detta är inte något vin som vinner på fortsatt lagring tror jag.

Till kalkon fungerade det utmärkt. Efter vårens dikeskörning var det roligt att konstatera att denna flaska var riktigt bra. En fundering som infinner sig är om så kallad flaskvariation är något subjektivt som händer hos konsumenten eller om det kan skilja sig så mycket mellan två flaskor. Eller om det kanske är en kombination. Men jag tyckte nog inte att det var samma vin i de två flaskorna.

Som back up dracks en rioja, Montecillo Crianza från 2005. I sammanhanget blev det lite anonymt och tråkigt. Utan att göra det rättvisa hittade jag en doft med plommon och torkad frukt. Jag uppfattade det som halvfylligt med plommon och torkad frukt i smaken. Det är säkert jättebra och mer givande i rätt sammanhang...

tisdag 23 december 2008

Chateau La Tour de By 2004

Detta vin fick när det släpptes den frankofila delen av bloggvärlden att utbrista i fantastiska hyllningar. Det var bara att hänga på. Nu dricks vinet för fjärde eller femte gången, denna gång till riktig bistromat. En redig köttbit med ugnsstekt potatis och haricots verts. Smaken gör en inte besviken denna gång heller. Men vinet ger mer upphov till funderingar till vad det är som gör att det är så många som går igång på sånt här, än till djupdykningar i smak- och doftfloran.

För det första är det den absoluta övertygelsen att detta vin endast kan göras i Frankrike. Det ger en känslan att sitta på en bistro där stadiga kypare serverar rustik mat utan krusiduller.

För det andra är det inte insmickrande, det är gjort av producenter som inte sneglar på poängskalor. Gillar ni inte mitt så är det inte mitt problem utan då tar jag bara traktorn till Bryssel ungefär. Ambulerande vinkonsulter med marknadsanalyser i portföljen har inte tillåtits medverka, och det tycker uppenbarligen många med mig är befriande.

För det tredje fyller vinet ett segment i monopolets utbud som är sorgligt eftersatt, nämligen cru bourgeuois i måttlig prisklass. En sökning på Bordeaux i säg mellan 100-150 kronor ger ett mycket magert resultat. Gör en sökning på rödtjut från Chile i spannet 60-70 kronor. I rest my case. Det är bara att hoppas att vinet får fortsätta till nästa årgång, som ju faktiskt fick 87-88 poäng av den store Parker ;-).

måndag 22 december 2008

Stoneleigh Chardonnay 2007

Med tanke på all mat som skall ätas upp under julhelgerna äter vi soppa i kväll och tjuvöppnar en av de vita vinerna som skall ackompanjera kalkonen på juldagen. En snabb blick mot kassorna på systemet, där köerna växte varje minut, gjorde att jag i princip i blindo knep något som verkade vara en ekad chardonnay från nya världen och tänkte att det borde fungera med fågeln för dom som insisterar på vitt till maten. Sedan händer det, dom öppnar en ny kassa och jag lyckade spara tio minuters väntetid. Lärdomen är att alltid bunkra upp i god tid innan...

Färgen är halmgul, inte mycket mer att säga om det.

Tuttifrutti är det första som jag tänker på när jag sätter näsan i glaset. Päron, honungsmelon och fatsmörighet finns där också.

Det är ganska fylligt och balanserat, nästintill halvtorrt, med tropisk frukt och lite fatfetma. Helhetsintrycket dras ned av att det är för lite syrlighet, som krävs för att väga upp den söta frukten. Eftersmaken är bra och ganska lång.

Ett ganska gott vin som hade fått fyndstämpel om det funnits lite mer fräsch syrlighet.

Gobelsburg Grüner Veltiner 2007

Julen är här. De sista klapparna inhandlade. Mat tillräckligt för att utstå en längre belägring samt dito dryck finns på plats. Första säsongen av "Jeeves och Wooster" och "Middlemarch" ligger vid dvd-spelaren för de där timmarna då barnen sover sött. Nu är det cocooning som gäller.

För en frisk inledning på firandet så står det en pastarätt med rökt lax på bordet. Till det skruvas en österrikare upp. Gobelsburg är i Sverige välkänt och en del av den renässans som österrikiska viner nått de senaste åren. Grüner Veltiner står för hälften av arealen på denna 35 hektar stora vingård som har en imponerande historia i bagaget. Tidigare smakprov har inte gjort mig besviken och jag hoppas på en god vardagsupplevelse.

Doften är mycket frisk och mineralig och följs upp av hög syra, frukt och en lite pepprig smak. En liten restsötma adderar till upplevelsen som är mycket behaglig. Ett riktigt bra vin som för pengarna ger rejält med upplevelse tillbaka. 06:an gavs 90 poäng av Parker och det omdömet stämmer jag helhjärtat in i.

lördag 20 december 2008

Castello di brolio Chianti Classico 2001

Inledningen till julledigheten firas med chianti från Barone Ricasoli. Sangiovese utgör 85 procent av blandningen och cabernet sauvignon och merlot resterande 15 procent. Vinet har lagrats i 18 månader på barriquer, varav 65 procent är nya.

När vinet hälls i karaffen vecklas en underbar doft ut. Definitivt bordeauxassociationer plus sura körsbär, tobak, te, tjära, chark, mandel och lakrits. Efter någon timmes luftning under kvällen kommer en påtaglig doft av julmust, sekunderad av salmiak, tjära och rökighet.

Smaken är mycket bra och ger rysningar av välbehag med körsbär, körsbärskärnor, rostade fat med mockatoner, kryddor, hallon och jordgubbe och plommon. Strävheten är påtaglig och det finns rikligt med syrlighet. Eftersmaken är inte att leka med och egentligen detta vins främsta företräde i dagsläget. Mycket lång och behaglig. Det är som att rolla munhålan med härlig sangiovesesmak.

Det finns definitivt en smakmässig koppling till Casalferro från samma producent. I mångt och mycket liknar vinerna varandra väldigt mycket. Casalferro vinner väl i dag i och med att den är mer burdus och offensiv. Men i längden tror (hoppas?) jag att chiantin vinner genom bättre balans.

"Ett kraftigt köttvin" konstaterar L. neutralt innan hon sågar vinet längs med fotknölarna: "surt och strävt, ungefär som vinäger". Sanningen är nog att i dagsläget är det bara aficionados som gillar den tuffa och matkrävande stilen. Det behövs sannolikt några år till på rygg för att göra vinet lite mer lättillgängligt.

Till wienerschnitzel med bearnaise är vinet i kraftigaste laget, men den härliga fruktsötman gör att det ändå funkar. Till lördagens lackmustest, entrecôte med rostad potatis och bearnaise, blir matchningen väldigt bra.

Det känns bra att ha ett par flaskor till av denna blivande toscanska skönhet. Utan att ha druckit långlagrad chianti i några nämnvärda kvantiteter tror jag dock att detta vin borde kunna bli riktigt, riktigt bra till tioårsdagen. Min fundering efter att ha provat några årgångar av Ricasolis och Mazzeis toppchianti är om inte avsikten är att försöka ta upp kampen med Bordeaux och visa vad sangiovesebaserade viner är dugliga till. "Extra med allt" verkar vara receptet i förhoppning om att några års lagring skall slipa ned vinerna till bländande skönheter.

Slutsatsen från provningen av Casalferro kvarstår: i samma prisklass finns inte något från bordeaux som är någon match.

lördag 13 december 2008

Insoglio del Cinghiale 2006 Tenuta di Biserno

Vissa viner vill man prova enbart på grund av historien bakom.

Två bröder som gått skilda vägar och lyckats på var sitt håll enas på ålderns höst i ett gemensamt projekt med en svensk vinmakare.

Piero och Lodovico Antinori beslöt för några år sedan att köpa mark i Maremma och göra vin med franska druvor. Till projektet knöts Helena Lindberg från Göteborg. Även Michel Rolland är med på ett hörn. Den som vill fördjupa sig i projektet kan läsa mer här.

Insoglio del Cinghiale är enligt hemsidan "grundvinet", vilket är en omskrivning för tredjevin. Enligt systembolaget är druvsammansättningen 35 procent syrah, 30 cabernet franc, 30 merlot och slutligen fem procent petit verdot. Andravinet heter Il Pino di Biserno och görs på merlot och cabernet franc. 2010 beräknas förstavinet släppas under namnet Biserno.

Det första som händer när korken åker ur flaskan är att en fet doft med mörka plommon och jäst slår emot en. Sedan kommer något som påminner om korinter, äpple, charkuterier och viss rökighet. Efterhand kommer även sura körsbär, tobak och något svettigt.

När jag smakar vinet får jag samma känsla som när jag i barndomen blandade oboy med apelsinjuice; två goda ting blir inte nödvändigtvis bättre av att blandas. Det känns som att smaken divergerar åt två olika håll. Är det syrah som står för chark, viol och typiska röda bär medan en viss julkryddighet och plommon kommer från merlot? Efter hand kommer även typiska italienska körsbär. Även viss gräsighet och svarta vinbär tycker jag mig märka. Tanninstrukturen är bra medan syrligheten inte är lika markerad. Det är helt enkelt lite platt och jag är inte övertygad om att syrah och merlot är en särdeles lyckad kombination.

Dag två är har smakerna kommit ihop sig bättre med mörka bär, plommon och viss syrahtypicitet. Gott, men inte mer.

Min personliga reflektion är att detta vin utmärkt illustrerar skillnaden mellan provning å ena sidan och fältmässiga förhållanden vid en middag å andra sidan. På egen hand är det ganska gott och spännande, men det funkar helt enkelt inte till mat. Varken toscansca salcicce och gnocchi eller rosbif med suga di bearnaise får någon draghjälp. Det är mer likt mer anonyma viner i lägre prisklasser som brukar rekommenderas till pasta eller pizza av vinskribenter.

Jag tror att bröderna Antinori, Rolland och Helena Lindberg kan bättre. Det är uppenbart att detta är ett tredjevin från en nyplanterad egendom. Den rejält tilltagna prislappen i förhållande till kvaliteten får betraktas som ett kontantbidrag till bröderna Antinoris försoningsprojekt i Maremma. Tror dock inte att det ger någon rabatt 2010 när värstingmodellen avtäcks...

Har man provat allt annat som gjorts av bröderna Antinori bör naturligtvis även detta vin provas. Annars kan man lika gärna låta bli och vänta på första- och andravinerna.

söndag 7 december 2008

Chateau Bouscassé 2005

Trots att vinet luftats under drygt tre timmar känns det slutet och släpper egentligen bara ifrån sig en massiv fatdoft. Detta förvånar knappast då vinet egentligen är väl ungt i dagsläget. Detta bekräftas när den blåröda drycken träffar gommen. Det är rejält tufft med ett eldigt slut på den långa eftersmaken. Men det är riktigt gott och inte alls onjutbart idag. Kan lagras säger SB, det är dagens understatement.

Jag har ett antal från tidigare årgångar av detta vin, samt av storebror Montus, men har inte druckit något från producenten sedan nån tidig nittiotalsårgång. Det gjorde dock ett såpass intryck att jag de senaste åren lydigt handlat och lagt undan. Producenten Brumont har uppnått kultstatus och priserna för basvinerna är trots det klart humana. Vid senaste Montussläppet blev stämningen sådär riktigt grinig som det bara kan bli när tillgången regleras av pappa staten. De 24 flaskor som allokerats till min butik försvann i ett nafs. Skönt därför att Bouscassé finns i större upplaga.

Hursomhelst fick jag ett infall att prova och se om senaste årgången av Bouscassé motiverade inköp. Det gör den verkligen och jag tror jag ska öka antalet som hamnar i källaren. På återseende om fem år.

lördag 6 december 2008

Domaine de Lises Crozes Hermitage 2006

Fortsatt risigt vintermörker och förra veckans Alain Graillot -05:a gav mersmak på något från Rhône. Därför kunde jag inte låta bli den Crozes Hermitage som kom i decembersläppet från Domaine de Lises för 169 kronor.

Färgen är typiskt mörklila.

När vinet hälls i glaset kommer först en söt vaniljig fatton. Efter en stund poppar en härligt syrahtypisk doft upp ur glaset. Inga konstigheter här inte, utan charkuterier, mörk frukt med björnbär och röda bär, läder, tobak, te och viol är lätt avbockade.

Smaken är bra, utan att vara fantastisk, med syrahtypicitet, björnbär och hallon samt pigg och läskande syrlighet.

God Crozes som fungerar bra till vintermörkrets mer rustika maträtter, men utan att framkalla samma ovationer som Graillot. Bör dock provas av inbitna Rhônefantaster.

lördag 29 november 2008

Alain Graillot Crozes Hermitage 2005

Alain Graillot borde kunna lätta upp i det tråkiga, mörka och regniga november. Så gick mina tankar på fredagen efter en bedrövlig vecka. Någonstans ligger en 2002:a och skvalpar i botten på garderoben, alltid bortvald till förmån för mer intressanta bekantskaper. Så även denna gång. Förra året kom jag över två -05:or utan att det rätta tillfället att korka upp infunnit sig. Men nu har det rätta tillfället infunnit sig! Förväntningarna stod på topp, kanske något förstärkt av att Decanter gav högsta betyg till 2005 Graillot i sin stora genomgång av denna årgång från norra Rhône.

Av de årgångar av Graillot som jag provat sedan 1996 står 2001 och 2003 ut. Den sistnämnda kan jag bara ångra att jag inte köpte en låda av. Mr T., som är en mycket hängiven anhängare till Graillot, har haft den stora vänligheten att låta mig prova många årgångar från 90-talet och framåt. Mitt omdöme är att Graillot är som bäst unga utan att vinna något på lagring, och då särskilt längre sådan. Drick nu och var glad, är stalltipset sålunda.

Doften är inte överdrivet generös, vilket jag är van vid när det gäller Graillot. Nypon, hallon, peppar, tjära och viol. Om någon väckt mig klockan tre på morgonen hade jag kunnat skriva dessa provningsanteckningar utan att någonsin ha druckit vinet. Så typiskt för Crozes och Graillot är det!

Vinet är inte så jättefylligt som jag förväntat mig, utan något slankare. Nu tycker jag kanske att detta är något positivt jämfört med tidigare erfarenheter. Charkuterier och rökt korv, frukt som vandrar från nypon till hallon för att klinga av i björnbär, viol, tydliga syrahtoner och något parfymartat i positiv bemärkelse. Syra och tanniner är i härlig balans.

Det är gott, men inte på ett sätt som får jorden att skälva. Det är ett vin som kräver mat. Till fredagens lammytterfilé med rödvinsås och rostad potatis med broccoli fungerar det utmärkt. Till lördagens fårskånk med potatisgratäng är det fullständigt ljuvligt. A match made in heaven!

Om franska turistbyrån hade producerat vin hade de skapat något sådant här. Det är gott på ett sätt som får en att känna att detta är Frankrike i kubik. Det frammanar toner av någon chanson med dragspel snarare än ''La Marseillaise''. Min älskade livskamrat L., som vanligtvis inte gillar Crozes i allmänhet och Graillot i synnerhet, fäller bara ett omdöme om vinet: "vi borde åka till Frankrike nästa år". Det sammanfattar nog bäst Graillots Crozes Hermitage 2005.

fredag 28 november 2008

Ihoprafsade noteringar - Casalferro 2004 & Marqués de Murrieta Ygay Gran reserva 2000

Att prova vin och att tycka till är en fråga om humör, koncentration och andra omständigheter. Det "drabbade" provningen av Casalferro 2004.

Hustruns födelsedagsmiddag som inkluderade svärföräldrar och speedade barn, något tajt schema ifråga om matlagning mm, var helt enkelt inte förutsättningarna de bästa för att i lugn och ro reflektera över detta vin.

Efter lyriska omdömen från flera håll föll jag ändå för frestelsen att korka ur denna pjäs. En flaska av årgång 2001 avnjöts på plats i Toscana i somras, och det gick inte av för hackor. Då tyckte jag att det var i paritet med Castello di Brolio från samma årgång.

04:an gör inte heller någon besviken. Utmärkt balanserad med kraft som övertygar utan att gå till överdrift. Övriga provare instämde, men omständigheterna var nu sådana att vinet inte stod i fokus vid detta tillfälle. Den flaska som ligger kvar i källaren får nog vila ett tag – och ska avnjutas under mer ordnade former…

Det har blivit en del rioja på sista tiden. Murrieta 2000 inskaffades efter att jag läst positiva omdömen, och det är alltid intressant att jämföra de egna smaklökarna med proffstyckarnas. Intresset svalnade inte av att min medbloggare inte direkt gav den fyndstämpel.

Direkt ur karaffen undrar jag om etiketten är fel. Rioja – nja. Snarare känner jag en dragning nordost, mot Bordeaux. Hade någon sagt cabernetbaserad Médoc hade jag satt en slant på det. Smaken är dock mer klassisk rioja med de förväntade ingredienserna. Att säga att vinet är habilt är nog en smula oförtjänt. Det är riktigt gott och väl värt insatsen. Men, det är inget man behöver springa benen efter sig för att få tag på. I en jämförelse med Finca Valpiedra 1997, som fortfarande kan köpas för en billigare penning, övertygar det inte.

tisdag 25 november 2008

Amarone x 5

På något sätt känns det väldigt rätt att prova amarone en måndagskväll med snöstorm och minusgrader. Amarone har på kort tid gått från att vara en okänd kuriositet från Venetien till att bli allt mer populärt runt om i världen. Sverige var tydligen tidigt ute med att upptäcka amarone. Kan det ha något att göra med restsötma och hög alkoholhalt?

Enligt konsortiet för Valpolicella började amarone tillverkas för husbehov i början på förra seklet. Den kommersiella försäljningen började efter andra världskriget och 1968 fick området DOC-status. Enligt andra var det tydligen den makalösa årgången 1990 som lade grunden, och sedan tog försäljningen verkligen fart under mitten av 1990-talet. Enligt konsortiets uppgifter femfaldigades försäljningen av reciotto och amarone bara mellan 1997 och 2007.

I all vinlitteratur är den heliga treenigheten när det gäller Valpolicella och Amarone druvorna Corvina, Rondinella och Molinara.

Men vi snackar om Italien, och att något skulle vara så enkelt i detta land är en förenkling som nog får sägas trotsa verkligheten. Enligt lagen skall ett vin från Valpolicella innehålla Corvina Veronese (Cruina eller Corvina) med 40-80 procent. Upp till 50 procent av denna volym kan ersättas med Corvinone. Sedan skall 5-30 procent vara Rondinella. Därutöver får andra rekommenderade och icke-aromatiska röda druvor utgöra högst 15 procent, varav en druva högst 10 procent. Som en särskild brasklapp har lagstiftaren lagt till att andra druvsammansättningar får gälla för vingårdar som registrerats under tidigare produktionsnormer. Sedan kan man läsa om flera andra druvor (kloner?) som producenter experimenterar med eller använder. Vinlagstiftningen verkar, i sann italiensk anda, vara en approximation snarare än ett rättesnöre.

En av mina första amaroneupplevelser som jag kommer ihåg är MASI:s standardamarone. Söt och med härlig frukt smakade det mycket bättre än sura fransoser och sträva italienare.

Nu var inte denna trotjänare med i gårdagens provning. I stället redovisas vinerna i den ordning som de både presenterades och betygsattes med provningsvinnaren sist.

Capitel de Roari Amarone 2005 från Luigi Righetti kom på femte och sista plats. Enligt importören består vinet till 82 procent av Corvina, 15 procent Rondinella och 3 procent Molinara. Intressant är också att Sverige är Luigi Righettis största exportmarknad. Mörkröd i glaset och med en inledningsvis knuten doft med vanilj, lingon, björnbär och något parfymerat som återkom i flera viner. Smaken är eldig med torkad frukt, vanilj, läder och låg syra. Den kändes lite obalanserad.

Corte Giara Amarone 2005 som kom på fjärde plats är ett samarbetsprojekt under ledning av Allegrini med två kooperativ och en privat producent. Syftet är att under namnet Corte Giara erbjuda bra produkter till lägre pris än vad som är brukligt. Allt enligt importörens hemsida, som även rekommenderar detta vin till hummer i tomatsås. Smakar hummern som bäst månne efter en flaska när de 15 procenten kickat in? Corvina står för 70 procent, Rondinella 25 procent och Molinara fem procent. Doften påminner om portvin, med limstick, slånbär och björnbär. Smaken är god och efter hand tycker jag att det påminner även om syrah.

Speri Amarone 2000 kom på tredje plats. Årgång 2003 finns på bolaget för 339 kronor. Jag kan inte hitta den exakta druvsammansättningen någonstans och jag är inte tillräckligt kunnig på amarone för att försöka gissa mig till det. Parfymerad doft med portvin, kryddor och äpple. Eldig och med god frukt. Den kändes lite anonym i sammanhanget.

Campo dei Gigli Amarone 2004 från Tenuta Sant´ Antonio kom på andra plats. Enligt Systembolagets produktinformation innehåller denna amarone 70 procent Corvinone och Corvina gentile, 20 procent Rondinella och Croatina och 10 procent Osoleta, se stycke om lagliga druvor i inledningen. Jag doftar mig till chark, portvin, rönnbärsgelé och björnbär. Smaken är eldig, lena tanniner, låg syra, körsbär, blommon, julkryddor och lämnar en allmän känsla av att detta vin kan bli riktigt bra med tiden.

Romano Dal Forno Amarone 1991 från den välrenomerade producenten Azienda Agricola Dal Forno Romano kommer på första plats. Dal Forno gjorde sitt första vin 1983 och vann stor internationell ryktbarhet med årgång 1990. Redan vid den första sniffen inser man att det här är bra. Riktigt bra. Generöst med vanilj, smörkola, lakrits, plommon, russin och torkad frukt. Och det smakar som ett bra portvin med vanilj, läder och torkad frukt med härlig generositet och komplexitet. Mycket gott och helt klart en fantastisk bekantskap. Detta vin står ut framför de andra.

Den främsta erfarenheten för mig efter denna provning är att amarone definitivt bör lagras. Den andra erfarenheten är att man nog får vara beredd att slanta en hel del för bra grejer. Alltså, hellre dyra och gamla viner än unga och billiga. Det slår mig att, utan att säga för mycket, kan nog denna insikt appliceras även på många andra delar av vinvärlden...

Sammanfattningsvis en riktigt rolig genomgång av amarone som vunnit mångas hjärtan, och ett vin som i allra högsta grad vann mitt hjärta.

lördag 22 november 2008

Casalferro 2004

I kväll blev det toscansk IGT gjord på sangiovese och merlot som lagrats på franska fat. Barone Ricasoli står för ett hantverk i god italiensk tradition.

Dock väcks terroiristen inom mig till liv och det är med skepsis som jag drar korken ur ett vin som verkar gjort för att appellera till mindre kräsna gommar.

Färgen är inte så mycket att säga om. Det ser ut som rödvin brukar göra.

Men den generösa doften med sura körsbär, plommon, tobak, charkuterier, julkryddor, rök, chocklad och fatvanilj indikerar från första början att något är på gång. Inte några svårdefinierbara doftintryck här inte.

Detta är inte något vin för stilla kontemplation och djuplodande analyser. Tät och med fatvanilj, sura körsbär och ett härligt ganska långt avslut med mjuka tanniner och en syrlighet väl under kontroll. De 14 procenten är väl integrerade och känns först på soffan efter middagen. På det hela taget mycket gott och balanserat.

Min kära livskamrat L. associerar till Valpolicella och amarone. Det är faktiskt inte någon tokig jämförelse.

Som matvin till riktigt bra entrecôte, potatis som rostats i gåsflott och en härlig sås på creme fraiche blir det högsta betyg.

En kritik som kan riktas är att vinet känns kanske lite enahanda mot slutet på flaskan. Om man i kampen mellan amerikanska och brittiska vinauktoriteter lutar sig åt det senare hållet så kanske det är lite för mycket fat, frukt och alkohol jämfört med en bordeaux från 1953. Å andra sidan vill jag nog i kväll utbrista i ett "what ever" och bara fortsätta att hälla i mig och njuta. Så därför blir det i kväll betygssättning efter 100-poängsskalan och invändningar om typicitet m.m. får anstå till nästa vecka.

Jag ger utan att darra på manchetten 95 poäng med en mycket stark köprekommendation. Jag har svårt att se att detta vin kan lagras någon längre tid då jag inte skulle kunna avhålla mig från att dricka upp flaskorna i närtid.

En insikt som drabbar en med full kraft är de 269 kronor som vinet kostar kommer man inte långt med i ett distrikt som jag annars tycker mycket om, Bordeaux. Om man vill vara elak så samlar man ihop ett gäng bordeauxviner i samma prisklass och ställer mot denna toscanska kondottiär.

Forza Italia!

Chateau Coucheroy 2007

Fadren på besök önskar helst vitt till den grillade kycklingen och fram åker därför en vit bourdeaux som fått goda vitsord. 2007 var ju snubblande nära en katastrof för röda viner från Bourdeaux, men de vita skall tydligen vara väldigt bra och värda att hålla utkik efter.

Enligt etiketten på baksidan hör Chateau Coucheroy till André i klanen Lurton. Nästa intressanta upplysning är att enbart Sauvignon blanc använts, utan Semillon som jag trodde användes i vita bordeauxblandningar. Enligt systemets druvguide kommer de bästa vinerna gjorda på Sauvignon blanc bland annat från Pessac-Leognan, precis som kvällens vin.

Färgen är blekt ljusgul på ett sätt som nästan omedvetet drar ner förväntningarna efter som man förväntar sig något tunt och snipigt.

Men en snabb sniff överraskar positivt. Mycket gott med frukter från varma breddgrader. Mango och persika kanske? Tropisk citrus. Piggelin dyker också upp som association. Även viss rökighet. Toner av Bassets vingummin. Däremot hittar jag inte nässlor och krusbär som enligt skolboken skall känneteckna Sauvignon blanc.

Det som förvånar när jag dricker det är ganska lite syrlighet jämfört med vad jag förväntade mig med tanke på den låga åldern. Citrus och äpple med ett härligt avslut som klingar av med söta tropiska frukter. Gott, harmoniskt och fräscht blir omdömet.

Chateau Coucheroy är definitivt mycket bra i relation till priset på dryga hundringen. Helt klart köpvärt som ett vitt alternativ till den grillade kycklingen.

fredag 21 november 2008

Roda reserva 2003

Roda tillhör en av de mer moderna producenterna i rioja, och är dito mycket välrenommerad. Firman grundades 1987 och är mycket konsekvent. Det är låga skördeuttag och låg avkastning som gäller. För att inte drunkna i vanilj används endast franska fat. Pengar verkar inte vara någon trång sektor för denna firma.

Roda reserva består av 85 procent Tempranillo, fyra procent Grenache och resten Graciano. Vinet lagras på franska fat i 16 månader, därefter 20 månader på flaska. Roda reserva är ingångsvinet i produktlinjen, det produceras även en Roda I helt på Tempranillo samt prestigevinet Cirsion, som har ett pris utanför denna bloggares räckvidd.

På grund av den relativa ungdomen så luftar jag i ungefär tre timmar innan det är dag för första sippen. Det är förhållandevis ljusrött med en doft som känns fruktigt kryddig, inslag av läder med diskret fat. Modern, i brist på bättre ord. Hur smakar det då? Jo, det är rejäla tanniner vilket knappast överraskar, det är vidare stram frukt och en aning eldigt. Eftersmaken är lååång och mycket njutbar. Och det är bara så gott. Stilen är rätt ny för mig, som inte druckit så mycket modernt skuren rioja, men jag går igång på detta rejält. Vinet är kanske en aning ungt men klart drickfärdigt.

Detta vin köptes något på måfå och det är synd att inte fler flaskor av samma årgång kan provas om ett antal år. Årgång 2004 finns nu på SB till ett i sammanhanget facilt pris. Det blir nog till att köpa ett par av dessa. Hustrun är närmast lyrisk och menar att det är det bästa hon provat på mycket länge. Själv ligger jag inte långt efter i omdömet. En av årets tio bästa vinupplevelser.

fredag 14 november 2008

Fonterutoli 2006

Ibland behövs det inte så mycket analys och varmluft. Öppna, lufta och njut.
Druvor: Sangiovese 90 procent, Malvasia Nera och Colorino fem procent, Merlot fem procent.
Lagring: Tolv månader på fat, varav 40 procent nya.
Volym: 375 000 flaskor.
Färg: djupröd
Doft: rostad ek, vanilj, kakao, anis, sötfruktig, fyllig.
Smak: Mörka bär, mörk choklad, varm, generös med bra struktur och rejäl bitterhet.
Lagring: Blir nog bättre ett par år framåt.
Omdöme: Alldeles utmärkt. En bra chianti i den biffigare stilen.

Marqués de Murrieta Ygay Gran reserva 2000

Sedan tidigare aviserad provning av Casalferro utgår i kväll på grund av trötthet och dåligt humör till förmån för en fyndstämplad Rioja.

När jag kommer hem med flaskan och tittar närmare på etiketten inser jag att för första gången sedan jag började dricka vin av intresse så har jag glömt bort ett vin som jag provat. Nåväl, ytterligare en fördel med denna blogg har sålunda uppenbarat sig.

Kvällens goda vinare kommer från Rioja, och jag fick upp ögonen för det efter att Allt om mat i sin genomgång av systemets sortiment givit det fyndstämpel. Även Röttorp och Aftonbladet är positiva.

Det finns ett rikt utbud av Rioja på systemet. 91 stycken i ordnarie sortimentet och ytterligare 78 stycken i beställningssortimentet. Det finns därför många viner att välja mellan om man vill prova sig igenom Rioja. Man kan bara önska lika stora utbud från andra appellationer.

I glaset går att se tydliga tecken på mognad, och vinet är halvtransparent.

Eventuell komplexitet har nog slipats av med tiden, doften är god med härlig murrighet, läder, torkad frukt och kryddor (kryddnejlika?).

I munnen är det slanka syror och väldigt mjuka, om inte frånvarande, tanniner. Det är medelfylligt med god torkad frukt och en härligt lång eftersmak som klingar av med ett lite eldigt avslut.

Det är ett harmoniskt och gott vin med mognad för en rimlig penning. Det får å andra sidan kanske inte riktigt änglakören att sjunga. Det är för gott för att inte provas. Men det får kanske inte riktigt fyndstämpel. Det är klassisk rioja i positiv bemärkelse och duktigt vinmakeri. Jag vill helt enkelt ge det en stark köprekommendation, men det går inte riktigt. Kanske kan det bäst sammanfattas i att det är snubblande nära att utropas till ett mycket gott vin. Eller så är det dagsformen som avgör, så gå och köp och skapa din egen uppfattning!

måndag 10 november 2008

Chateau la Reyne Prestige 2006

En helstekt entrecôte, speedade småbarn och släkt innebär att de rara flaskorna får stå tillbaka för mer robusta prylar som inte kräver så mycket uppmärksamhet.

Tidigare erfarenheter av moderniseringen av Cahors gör att kvällens flaska framstår som en lämplig kandidat.

I karaffen hälls en näst intill trögflytande och blålila sörja. Mogna plommon, jäst, skumbanan, peppar, röda bär, marsipan, chocklad och örter slår emot mig. Ung rhônsk syrah hade jag gissat på om jag inte vetat bättre.

Det är ett ungt vin som smakar plommon, körsbär, anis och fat.

Mot en fond av larmande småbarn och gullande vuxna serveras entrecôte, brysselkol och mos på potatis och jordärtskocka. Gott vin konstaterar sällskapet. Slutanalyserat med andra ord.

Framgången för argentinsk malbec har fått vinproducenterna i Cahors att hämta inspiration därifrån för att väcka liv i sina viner. Därför är det inte märkligt om viner från Cahors kan framstå som nya världen. Men det behöver inte vara något negativt. Tvärtom, alla som grillar vet att den svenska sommaren kräver viner som står pall för envisa lågtryck och gäster som gladeligen håller värmen med vad som helst i glaset. Kraftigt och opretentiöst kan Chateau la Reyne Prestige rädda mången grillkväll. Den söta frukten och trögflytande konsistensen kommer sannolikt göra att vinet även fungerar utmärkt som fälla för allehanda insekter.

Bollinger NV

Farsdagmiddagen börjar med en halvflaska Bollinger non vintage. Det brukar vara gott och leverera en krämig mousse.

Förvånansvärt ogenerös doft och smak med bröd, jäst, sherry, äpplen och grape. Inte som jag kommer ihåg den. Men champagne är alltid och gott och sitter som en smäck innan middagen.

Det är inte alltid läge att sniffa och analysera. Därför blir denna bloggpost kort.

lördag 8 november 2008

Prunotto Barolo 2004

Denna helg bjuds det på Barolo från vad som anses vara ett mycket bra år i Italien och Piemonte. Producenten är Prunotto, som numera ägs av Antinori.

Det är inte någon ogenomtränglig blåbärssoppa, utan en halvtransparent och klar röd färg som ger vid handen att det är ett medelfylligt vin.

Doften är inte överdrivet generös, men ger röda bär, rosor, viol, rök, läder, kryddor, mandelmassa och körsbär. Det krävs dock en del sniffande och famlande efter referenser eftersom dofterna så att säga inte poppar upp av sig själva ur glaset.

Smaken är en halv besvikelse. Det första intrycket domineras av pigg syra och tanniner som gör att det smakar körsbärskärnor och äppelskrott. Gott på sitt sätt, men inte särskilt publikfriande. Läkerol (viol?) kommer också efter hand. 14 procent bidrar till viss eldighet. Vinet är medelfylligt och eftersmaken halvlång.

Det finns två alternativ. Antingen är vinet inne i en sluten fas och väntar på att blomma ut om några år eller så är det inte bättre än så här. Jag har svårt att se att lagring kommer göra vinet till någon stor upplevelse eftersom det smakas frukt och komplexitet som kan slipas av med tidens tand. 238 kronor på finlandsbåten känns mer hanterbart än om man betalat 299 kronor som den kostar i beställningssortimentet enligt Hjo Grosshandel. Det är dock för mycket pengar. Den standardbarolo från Fontanafredda i standardsortimentet som jag provat i några årgångar är bättre än Prunottos Barolo.

Av de två flaskor jag köpte återstår en. Jag lägger den längst ned i garderoben i vag förhoppning om en större vinupplevelse i framtiden.

Mina erfarenheter av Piemonte och nebbiolo liknar de som jag har av Bourgogne. Två distrikt där pris och kvalitet inte nödvändigtvis hänger samman. Från Piemonte har jag druckit prestigeviner som känns som ett uthållighetstest för gommen snarare än balsam för själen. Tyvärr verkar det både Piemonte och Bourgogne vara två distrikt som kräver både tålamod med minorna och feta plånböcker för att hämta hem dom stora vinerna.

Toscana verkar vara en mer pålitlig region, så därför hämtade jag hem en Casalferro från Barone Ricasoli i dag för att säkerställa att nästa helg bjuder på gott vin.

PS. Dag två är denna Barolo bättre. Lite mer frukt, mer harmoniska tanniner och syror. Men inte tillräckligt bra för att uppmana till inköp. Till salsicce och bönröra med rosmarin och vitlök kommer det mer till sin rätt. DS.

fredag 7 november 2008

Castello di Ama Chianti Classico 2001

Efter förra veckans debacle i bourgogne så befinner vi oss ikväll på säkrare mark i Toscana. Kvällens vin kommer från hjärtat av Chianti, och på förhand ser det bra ut. 80 procent Sangiovese, resterande Canaiolo (12) Merlot och Malvasia nero (åtta). 18 månader på fat.

Jag har beställt en av 97600 flaskor, så det är bara att köra. Ama får regelmässigt goda betyg men när man slår en lov på nätet är det inte så omskrivet som distriktets andra förmågor. Det tackar jag för då det ger mig möjligheten att inhandla en vällagrad flaska för direkt konsumtion.

Färgen är åt det mer transparenta hållet och antyder en mognad som konfirmeras så fort näsan sätts mot glaset. Det är verkligen en mogen varm doft med källartoner, inslag av bär och kakao, men utan påträngande fatinslag.

Smaken följer samma mönster. Det är ett medelfylligt vin som känns lent, med avrundade tanniner som ändå finns där för att staga upp det måhända något glesa mellanregistret. Både jag och L går igång rejält på detta och tycker att det bestående intrycket är ett elegant vin i toppform.

Jämfört med Fonterutolin som dracks för ett par veckor sedan är detta i en helt annan stil, och skulle nog slås ut i en direkt jämförelse på grund av sin diskretare framtoning. Men de är till sin karaktär så olika att de spelar i olika ligor. Slutomdömet är dock ett moget, riktigt gott vin som varmt rekommenderas till dem som vill ha en elegant färdiglagrad Chianti.

lördag 1 november 2008

Marchese Antinori Chianti Classico Riserva 2001

Ett av mina första försök att lagra vin var att köpa Antinoris Chiantiriserva från 2000. När jag drack en flaska i våras tyckte jag att den var lite väl söt och vaniljig och utan de där sträva tanninerna som man vill åt.

Ikväll är det dags för nästa årgång från 2001 av samma vin.

Körsbär och fatvanilj samt avrundade syror och härliga tanniner gör att detta vin får sägas vara ett mycket lyckat exempel på hur ett vin i Systembolagets ordinarie sortiment kan växa och förbättras med ett par års lagring.

Med lamm, rösti, kål och broccoli går det inte att låta bli att planera nästa års semester i Toscana med en sådan bra Chianti i glaset.

Mina första stora vinupplevelser kom från Italien, och då i synnerhet Toscana och Chianti. Det känns därför extra bra i dag att få en bra vinupplevelse från denna region med tanke på gårdagens oerhörda burgundiska besvikelse. Hellre Toscana än Bourgogne!

Vosne-Romanée Beaux Monts 2000 vs. Duck Pond Pinot Noir 2005

Vi skribenter på denna blogg samlades på fredagen för att äta och dricka gott utan våra respektive, men med barnen.

Sedan en tid är vi nyfikna på vad bättre bourgogne har att erbjuda och därför har vi fastnat för Vosne-Romanée premier cru från 2000 från den välrenommerade producenten Jadot. 495 kronor kostar kalaset, och självfallet hade inte denna flaska inhandlats om den inte fått goda vitsord av både Röttorp och Kronstam.

Anhängare av gamla världen som vi är kan vi inte låta bli att ställa upp en motståndare från nya världen, Duck Pond Pinot Noir 2005 från Oregon för 112 kronor. Upplagt för massaker med andra ord.

Vosne-Romanéen är transparent, ljusröd utan tegelnyanser. Det ser misstänkt lätt ut.

Doften är tämligen anonym i början, och vad som välvilligt kan beskrivas som muggiga källartoner antyder smygkork. Annars är det en söt doft med antydan till vanilj, hallon/jordgubb, lite salmiak, charkuterier, peppar. Allt detta utan någon direkt generositet.

I munnen är det söt frukt, viss skumbanan, röda bär och efter hand en viss känsla av körsbär- eller jordgubbskompott. Silkiga tanniner och väl avrundade syror är uppenbarligen inte en klyscha för att beskriva lagrad bourgogne.

Doft och smak övertygar inte direkt, men eftersmaken är inte att leka med. Den är lång och härlig och dröjer sig kvar länge.

Duck Pond är mer rakt på sak. Ljus och tunn färg. En typisk pinotdoft med vanilj och körsbär/jordgubb. Smaken är mest åt körsbär, men också hallon och jordgubb. Tanninerna är inte påtagliga och det är inte heller någon syra att tala om. Efter hand under kvällen smyger sig även brända toner på. Saftaktig, okomplicerad och lättdrucken är omdömet.

Efter hand under kvällen lyckas vi tyvärr inte övertyga oss om bourgognens storhet, trots att vi försöker. Det är ett gott vin. Men för runt 500 kronor räcker det inte att ett vin är gott. Det måste vara en stor vinupplevelse.

Vi är ett tag inne på att vi saknar förmåga att uppskatta elegansen hos riktigt bra viner. Vi kanske rent av skall ändra inriktning på denna blogg och enbart skriva om bag-inboxar? Vad har vi missat som gjort Röttorp och Kronstam rent lyriska?

Efter denna monumentala besvikelse tappar vi båda suget för Bourgogne tills vidare. Hädanefter får det bli Chianti, Rhône och andra pålitliga distrikt tills dess att myten och magin kring Bourgogne får oss att ta nya tag i förhoppning om att stöta på en grandios vinupplevelse.

lördag 25 oktober 2008

Serrata Belguardo 2006

Förutom Castello di Fonterutoli från Chianti, vilket i 2004 års upplaga avnjöts förra veckan, så gör familjen Mazzei viner i Maremma i sydvästra Toscana, liksom även på Sicilien.

Belguardo är en egendom som familjen tog över på 1990-talet och omfattar nu 60 hektar vinodlingar. Här samsas franska druvor med de inhemska och det mest kända vinet är Tenuta Belguardo som nu görs av Cabernet S och C Franc. Serrata Belguardo å andra sidan är ett vin baserat på Sangiovese (80) och Alicante (20), fatlagrat i tolv månader.

Detta har passerat matbordet ett par gånger i olika årgångar, detta är första försöket på år 2006. Doften är efter två timmars luftning ganska kärv och inte direkt publikfriande. De förväntade ingredienserna finns där i form av rostat fat, mörka bär etc. Smaken är också kärvare än jag minns från tidigare årgångar. Det är rätt tuffa tanniner och rejält fruktigt kryddig, L känner saffran, bara en sån sak. Skulle lika gärna kunna vara en Valpolicella, tänker jag, vilket i sig inte är en dålig referens.

Det känns som ett vin som är ungt och oborstat, men å andra skulle jag inte satsa pengar på att det blir väsentligt bättre med en tids lagring. Kanske behövs det kraftigare mat för att komma till sin rätt, kanske är jag ogin och ur form, men jag passar nog fler inköp av denna. Jag fastnar inte riktigt för det, utan att direkt jättebesviken. Och är inte besvikelse i sig.

fredag 24 oktober 2008

Barbaresco 2003 Produttori del Barbaresco

Veckans vin ger flera referenser till bourgogne.

En sanning är att om det går som en anka och låter som en anka så är det antagligen en anka.
Här har vi ett vin som ser ut som en bourgogne, doftar som en bourgogne och till del smakar som en chateauneuf de pape som smakar som en Bourgogne.

Men det är en Barbaresco från Piemonte.

Färgen är påtagligt ljus och pinotliknande med begynnande mognad.

Att stoppa näsan i glaset leder tankarna åt Bourgogne trots att flaskan står bredvid. Hallon, vanilj, dammig grusväg, viol, tobak och plommon. Lite te också.

Den första sippen är som att ta en tugga av en äppelskrott. Tanninerna är delvis avrundade men fortfarande påtagliga. Det är syrligt, men på ett positivt sätt. I munnen är vinet lätt och läskande. Klassiska pinottoner, läkerol, plommon och te.

Det är gott men lite tunt.

Fredagkväll och entrecôte är tyvärr lite för mycket motstånd för detta vin som snarare tarvar lite lättare mat. Lördagskvällen bjuder i stället på kalv och en lätt gräddsås för bättre matchning.

Produttori del Barbaresco är ett kooperativ med många lägen runt om i Barbaresco. Detta vin är dock en icke vingårdsbetecknad Barbaresco. Årgång 2004 finns i beställningssortimentet för 219 kronor.

2003 deklassificerades många vingårdslägen till generisk Barbaresco på grund av de extrema väderförhållandena. Denna 2003 är inköpt i Danmark på tillbud för 99 danska kronor, vilket torde motsvara 130 svenska kronor. Och 92 poäng i Winespectator. Det är upplagt för brakfynd med andra ord. Men jag kan inte låta bli ändå att vara lite besviken, jag hade förväntat mig mer. Tyvärr känns vinet lite tunt, om än gott. Det är ju i och för sig omdömen som ofta förekommer när man talar om bourgogne.

söndag 19 oktober 2008

Dr Loosen Bernkasteler Lay Kabinett 2006

Det känns rättvist att tysk riesling åter får det erkännande det förtjänar. Trots att jag i min ungdom understundom överdoserade på Moselblümchen och Liebfraumilch har jag alltid varit svag för vinerna i denna tyska paradgren. Några av mina bästa vinupplevelser har varit tillsammans med riesling, jag vill särskilt minnas Wehlener Sonnenuhr 1982 från Dr Loosen. Den sista flaskan avnjöts för en månad sedan och det kändes som att det kunde ha ett evigt liv.

Priserna är också överlag humana, trots att många producenter är mycket små. Därför är det med viss förväntan jag vrider om skruvkorken på en Bernkasteler Lay 2006 från just Dr Loosen. Färgen är blekt gyllengul och det är lite oljigt och trögflytande. Doften är härligt mineralig och med det typiska inslaget av petroleum. En viss sötma anas.

Smaken är insmickrande och präglas av lime, fläder och är ganska kryddig på ett trevligt sätt. Smaken dröjer sig också kvar behagligt länge. Vinet imponerar också på L, som får associationer till päronsplitt och det är bara att hålla med. Det känns på samma gång friskt och insmickrande. Det klarar ändå balansgången och blir inte för jolmigt. Helt enkelt riktigt gott och det känns tryggt att ytterligare ett par flaskor ligger i källaren för kommande njutningar.

fredag 17 oktober 2008

Castello di Fonterutoli 2004

Efter en mastig vecka är det en ren njutning att på fredag eftermiddag dra korken ur en Castello di Fonterutoli 2004. Det är första gången jag provar denna årgång, hittills har jag nöjt mig med att ta del av de unisona lovorden från proffs- och hobbytyckare. Ett undantag från hallelujakören är min medbloggare Mr J – vi får väl se vem som har "rätt".

Nio tiondelar Sangiovese, resten cs, via 16-18 månader på fat och en mellanlandning på SB har det landat i karaffen denna fina höstdag. Jag luftar under en och en halv timme innan första sniffen och smakprovet. Det är en rätt vildsint doft med tydliga kaffe- och vaniljtoner. Men hade jag gissat chianti? Nja, visst finns det dragning ditåt men lika gärna till Bordeaux.

Vinet är till en början stramt och med klart bitska tanniner. Det känns som det skriker efter återförslutning och förpassning till källaren. Men efter ytterligare någon timme har det rundats av betydligt. Man känner sura körsbär, kaffe och ek. Det är riktigt gott, hustrun L tycker det är snudd på full utdelning. Ändå är det fortfarande ett ungt vin med ett antal år av förbättring framför sig. I dagsläget kräver det rätt ordentlig matchning av mat för att komma till sin rätt. Slutomdömet blir med utmärkt beröm godkänt och ger inspiration att prova konkurrenterna i samma årgång. Mer om det i kommande poster.

tisdag 14 oktober 2008

Saint Emilion x 5

På måndagskvällen var det min tur att ordna vinprovning i vinsällskapet. Temat för kvällen cirkulerade kring högra stranden i Bordeaux, och då närmare bestämt Saint Emilion. Denna appellation har inte lyckats övertyga mig vid de få tillfällen jag provat viner härifrån. Några av vinvärldens ikoner kommer från Saint Emilion och den internationella efterfrågan har drivit upp priserna även på mindre namnkunniga egendomar. Därför tyckte jag att det var dags att se vad jag missat när andra uppenbarligen uppskattat dessa viner desto mer.

Provningen är blind, men provningsledarens oenologiska upptäcksresor har inte passerat obemärkt för en av deltagarna som tämligen snabbt prickar rätt appellation genom ett batteri frågor i stället för att använda slutledningsförmågan. Nåväl, här är i alla fall några anteckningar från kvällen.

Chateau Fonplégade 2001 kom på femte och sista plats. Färgen är mörkt tät och doften innehåller röda bär, salmiak, charkuterier och läkerol. "Cassis" ropar någon och någon annan hittar björnklister. Smaken är syrlig med påtaglig vanilj, svarta vinbär och grafit. Men det förmår inte att lyfta under kvällen och framstår som lite tråkig jämfört med motståndarna.

Chateau Les Hauts de Granget 2005 kommer på fjärde plats och det tar en stund innan den öppnar upp. Mycket mörk, med dofter såsom salmiak, tjära, viol, brända toner, plommon, körsbär, kaffe, blyerts, trä och kanske mjölkchocklad. I munnen syrlighet, röda bär, kemiska toner, beska och vanilj gör att detta vin nog är roligare att prova än att dricka i dagsläget.

Chateau Bel-Air-Ouÿ 2000 kommer på tredje plats. Detta vin skulle i vilken blindprovning som helst placeras i Rioja tack vare dill och vanilj, torkad frukt och viss restsötma och en begynnande dragning åt tegelfärgad mognad i färgen. Plommon, salmiak, grafit, chark och Bassets vingummin kompletterar smakpaletten. Vanilj, avrundade tanniner och syror, cassis och allmän riojasmak innebär att detta vin är väldigt gott, om än "insmickrande" som någon sammanfattade det.

Chateau Fonroque 1998 kommer på silverplats. Mörk och tät. Dofter av salmiak, röda bär, vanilj. "Armsvett" ropar någon medan andra uppfattar den som diskret. Smaken är eldig med svarta vinbär och strävhet. Och god.

Chateau de Fonbel 2000 tar guldet. Trots åldern är den tät och mörk i färgen. Inte heller doft och smak avslöjar någon ålder. Detta är definitivt ett vin som vädjar till den masochistiska sidan. Ogenerös till början med doft av vanilj, röda bär, charkuterier, parfymerad, nypon och viol med smak av eldighet, grafit, svarta vinbär och tuffa tanniner gör att detta vinet halvt om halvt vinner våra hjärtan i kväll.

Detta är viner som är roliga att prova med många möjligheter till associationer både i smak och doft. Men de saknar måhända komplexitet och känns ofta lite platta med inte helt integrerad fatvanilj. Med tanke på att fyra av dem kostar knappt 300 kronor, med undantag för Chateau Les Hauts de Granget som kostar 149 kronor, är det samlade omdömet att detta inte är några prisvärda viner. Det är inte svårt att hitta bättre och roligare viner för samma pengar från mindre prestigefyllda områden. En personlig reflektion är att motsatta sidan av floden, trots uppdrivna priser även där, verkar kunna erbjuda mer prisvärda viner. Saint Emilion kan dock vara värda att undersöka närmare för den som söker efter den stil som dessa merlotdominerade viner representerar.

söndag 12 oktober 2008

Tim Adams Riesling 2007

Denna helg bjuder på ett bonusvin från min sida.

Två långkok behövde enligt recepten vitvin. Eftersom Systembolaget är stängt på söndagar fick i stället en australiensisk riesling från Clare Valley släppa till.

Bakgrunden till att aussieriesling inhandlats är att L. i sin ungdom druckit en hel del halvtorr tysk riesling och därmed har väldigt svårt för något vitt vin med ett uns av restsötma kvar. Tyvärr!

När jag frågade efter en god, torr och tysk riesling skakade personalen på systemet på huvudet. I stället framhölls just Australien som en hejare på torr riesling.

En mycket positiv egenskap som uppenbarar sig är att flaskan är försedd med skruvkork. Det skall bli intressant att se hur vinet klarar sig i kylskåpet när det väl är öppnat.

Färgen är mycket ljus.

Doften är tämligen anonym och släpper inte ifrån sig så mycket. Päron och äpple anas. Det finns inte så mycket tropisk frukt som riesling från nya världen brukar ha. Kiwi hittar jag också.

Smaken är torr, läskande och godisartad (bassetts vingummin och piggelin?). Päron och möjligen krusbär. På slutet kommer en limeartad syra.

Detta är ett fräscht, torrt och gott vin som jag tyvärr ej tycker motiverar prislappen. Med tanke på vad som framställs i Tyskland för under hundringen känns det som att denna producent har en bra bit på väg.

fredag 10 oktober 2008

LAT 42

Höst. Täcket av löv växer på tomten, doften av grannarnas vedkaminer ligger tung över området. Vad passar då bättre än att dra korken ur en rioja. LAT 42 har fått goda vitsord och den böljande finanskrisen gör att det känns helt rätt att prova ett vin i måttlig prisklass. Vällagrad rioja under 80 spänn - motsvarar det förväntningarna? Ja, mer än väl. Det är en mäktig doft ur karaffen med betoning på multnande jord och fat. Det smakar riktigt bra, med en behaglig eldighet, strävhet och en aning bitterhet. Efter ett par timmar känns det alltmer fylligt. Slutomdömet är med beröm godkänt och allmän köprekommendation utfärdas. Detta blir en återkommande gäst på bordet det närmsta året.

Lat 42 Gran reserva 2001 Torre de Oña

Här kommer den första delen av helgens tandemprovning av en rioja i måttlig prisklass från oktobersläppet.

Vid ett första ögonkast indikerar den något ljusa färgen med dragning åt tegel att det är ett medelfylligt vin med viss begynnande mognad.

Doften är härligt murrig och avrundad med torkad frukt. Här finns självfallet vanilj, som ger direkta associationer till hawaiian tropic. Förra gången jag stötte på det lika påtagligt var i La Rioja Alta Gran Riserva -94. Efter hand tittar även dillen fram. Så ansluter även rök och kryddor. För ett vin i denna prisklass är doften mycket bra.

I munnen är vinet halvfylligt med mörka plommon och körsbär. Eftersmaken är härligt vaniljig. Men fatvaniljen känns integrerad, som ett naturligt inslag, snarare än påklistrad. Tanniner och syra är härligt avrundade, men finns där och räddar vinet från att kännas jolmigt.

Detta är en god och ursprungstypisk rioja som slinker ner utan motstånd. Till grillad lammentrecôte och potatis rostad i gåsflott sitter det som en fläskläpp.

Även om doftintrycken är mer generösa än smaken så är det ett vin som levererar över förväntan när priset beaktas.

Varje vinälskare har nog upplevt att det kan vara svårt att bjuda på komplexa viner, särskilt när de befinner sig i sin ungdom, när inte fullt så vinintresserade gäster kommer på middag. Kanske också med förnumstiga kommentarer om att priset inte spelar någon roll för smaken. Mitt tips är därför att ha ett par flaskor av detta vin i beredskap för mindre nogräknade gäster. Dom kommer att få en upplevelse utöver det vanliga samtidigt som juvelerna i samlingen sparas till tillfällen där de får den uppskattning som de förtjänar.

Sammanfattningsvis: Lat 42 får stark köprekommendation med fyndstämpel.

söndag 5 oktober 2008

Finca Valpiedra 1997

Detta är ett vin som, efter att jag blev tipsad om dess existens, gjort sin grej gång efter gång. Det har helt enkelt, förlåt politikeruttrycket, levererat. Det har blivit ett standardvin att ta med vänner och bekanta och responsen är hundraprocentig. –"Vilket gott vin". –"Det här måste vi köpa". Ja, för all del, gör det. Årgången 1997 finns fortfarande kvar på rätt många butiker, innan årgången byts mot 2001. Första gången jag köpte var priset 117 kr, enligt monopolets hemsida är det uppe i 129 i dagsläget. Fortfarande riktigt prisvärt. Producent är Martínez Bujanda som driver flera egendomar, varav Finca Valpiedra utgör 80 hektar i Rioja. Riservan har legat 18-22 månader på ny, fransk ek. För oss som gillar mogen rioja som inte drunknar i ek och vanilj är detta ett mycket bra köp och de flaskor som finns kvar i mitt eget lager ska njutas i närtid – det blir inte bättre. En riktig crowdpleaser.

lördag 4 oktober 2008

Besviken – St Emilion X2

Jag tyckte inte att listan över oktobernyheter var så intressant, men inhandlade i alla fall bl.a. Les hauts granget 2005 med en hyfsad prislapp. En anonym flaska betitlad grand St Emilion grand cru (for what it’s worth), som består av 60 procent merlot (30 cf & 10 cs). Tyvärr en rejäl besvikelse. Det är ingen större fel på doften. Varm och på samma gång stram och klassisk. Efter luftning passar det ganska bra till kvällens lammstek med rotfrukter och rödvinssky. Men det är något som saknas – frukt. En 05:a borde ha gott om den egenskapen, men tyvärr. Det är på intet sätt en otrevlig upplevelse att dricka och att relativt bra matvin, men inget att skriva hem om. Jag tror heller inte att lagring hjälper.

Det omdömet gäller i än högre utsträckning 3 de Valandraut 2005. Andra- eller tredjevinet från kultproducenten Thunevin. Jag är spänd på resultatet. Ungt, men vad tusan. Doften ger väldigt mycket rostad ek. Så mycket att man gissar nya världen. Vinet innehåller 70 procent merlot och resten cf. Dessvärre är smaken också en antiklimax. Det håller inte ihop. För mycket ek som inte är integrerad och frukten är gömd någonstans och kommer inte fram, ej heller efter ett antal timmars luftning. Det är sällan jag blir riktigt besviken men ikväll är en sådan kväll. Undvik!

fredag 3 oktober 2008

Les Vins de Vienne Saint-Joseph 2006

Så är fredagen äntligen här!

Hösten har kommit och ikväll vankas kycklinggryta med kantareller. Höst plus gryta gör att det är svårt att runda Rhône och syrah.

I vanliga fall brukar vinvalet ske efter en enkel formula: nötkött = bordeaux, fågel = bourgogne och lamm = norra Rhône. Men nu sker ett undantag och därmed dukas ett vin från månadens släpp på bolaget fram, Les Vins de Vienne Saint Joseph.

I glaset ger vinet ett ungdomligt intryck med en lila ton, och en tunn kant.

Direkt ur flaskan ger doften klassisk syrah med massor av röda bär, viol och peppar. Doften känns något parfymartad med en tendens till skumbanan, som dock försvinner efter ett tag. Efter någon minut kommer även charkuterier fram.

Smaken är god med röda bär, gummi och viol. För den som vill göra sig en bild av smak och doft kan man föreställa sig röda bär såsom nypon, rönnbär och slånbär en frostnupen svensk höstdag. Varmare och sötare bär som björnbär lyser med sin frånvaro. Det är inte heller så mycket muggig källare eller gummiverkstad som det kan vara i viner från norra Rhône. Syran är pigg och läskande utan att vara påträngande, och fungerar utmärkt till maten.

L. tycker att vinet är gott, men att till kycklinggryta med dragon och trattkantareller är det inte någon klockren matchning. Jag kan kanske hålla med, men suget efter rhônsk syrah blev mig övermäktig. Även om mat och vin inte går hand i hand så är det en kompromiss som jag leva med.

Det är första gången som jag provar ett vin från Saint Joseph. Men på det hela taget tycker jag att det passar in i svärmen av goda viner från Crozes hermitage.

Utan att på något sätt vara fantastiskt blir slutomdömet att detta vin är ett mycket gott exempel från norra Rhône som inte bör missas!

fredag 26 september 2008

Ruffino Riserva Ducale Oro Chianti Classico 2004

Sökandet efter den perfekta chiantin fortsätter. I dag är det dags för en chianti riserva från den förträffliga årgången 2004.

Det går inte att reservationslöst älska chianti och Toscana. Allt för ofta stöter man på överextrahering och överdriven fatlagring. Lägg därtill skandalen en bit söderut i Montalcino så framträder bilden av ett vindistrikt som inte riktigt verkar våga tro på sin förmåga. Ofta saknas helt enkelt typicitet och vinerna känns som om de är skapade med tankarna riktade mot exportmarknaden västerut.

Definitionen av en god Chianti är att man blir förflyttad i tid och rum till dom där underbara semesterveckorna i Toscana. Sura körsbär och sandiga tanniner i en diskret ekfrack plus något råbarkat drag som förhindrar att vinet blir inställsamt sammanfattar chianti för mig.

Så är det dags att se om man blir besviken efter några inledande funderingar. Plopp, där rök korken!

Initialt strålande doft med tydliga körsbär och kryddor, en del vanilj och källartoner. Doften är så här långt mycket lovande.

Smaken är inte lika fruktdriven som doften, vilket i det här sammanhanget är något positivt. Tanninerna är härligt runda och med visst bett, det känns att det stramar till i kinderna. Mycket bra! Körsbär, körsbärskärnor, kryddor och fatvanilj i smaken med bra längd. På slutet märks en viss eldighet då vinet håller 13,5%.

"Gott vin" utropar L., som delar in vinvärlden i goda viner respektive sura och sträva viner.

Det är ett gott vin, snubblande nära mycket gott, som kan uppskattas även av dom som inte är vana vid syrliga och tanninfyllda italienare. En liten besvikelse infinner sig trots att vinet är gott. Chianti skall vara lite mer svårflirtad och inte på ett sådant utmanande sätt inbjuda till frestelse. Det är italiensk och välskräddad italiensk design när den är som bäst.

Eller med andra ord: helt enkelt ett vin att uppskatta på egen hand utan att berätta om det för Toscanapurister.

onsdag 24 september 2008

Chateau Pey la Tour 2003

Tanken är att jämföra INGWE med en konkurrent från den gamla världen. Ett vin i samma prisklass, också merlotbaserad (75 procent, 15 procent cs och resten cf), lagrat 12-15 månader på fat. Chateau Pey La Tour 2003 är en Bordeaux Supérieur. Inköpet ingår i mitt försök att hitta njutbar Bordeaux för oss vanliga löntagare. En inte alltför lätt uppgift med Systembolagets utbud. Den aktuella flaskan lever i undanskymdhet i beställningssortimentet men är verkligen förtjänt av ett bättre öde. Doften är till en början tämligen blyg, och närmast okännbar i kontrast mot konkurrenten från Sydafrika, som nu efter 24 timmar doftar rök, fat och eld. Dessvärre har den ingen chans mot Chateau Pey La Tour, som är mycket balanserat och innehåller rätt komponenter fat och frukt. Mjukt, varmt och generöst samtidigt som jag tror det mycket väl kan lagras med framgång ett par år till. Helt enkelt riktigt gott. Det är ingen slump att det fått, i förhållande till priset, bra omdömen av Parker, Decanter m.fl.. Det kanske inte skadade att jag fick en 2003:a istället för den av SB utlovade 04:an. Utgången är odiskutabel; Frankrike – Nya Världen 1-0. Fördomar intakta, vilket ju är skönt att konstatera. När månadsbidraget infinner sig är det läge att plocka hem några fler av detta utmärkta vin.

tisdag 23 september 2008

Ingwe 2004

Dags att dra korken ur något förhoppningsvis njutbart. Kvällen till ära råkar det vara en sydafrikan vid namn Ingwe, merlotbaserat (56 procent, 34 procent cs och resten cf) vin som legat på franska fat i 18 månader. Antalet sydafrikaner som ligger i jordkällaren är för närvarande noll, kanske ett utslag av ogrundade fördomar. Färgen är hursomhelst mörkröd. Första sniffen ger ett rejält fatigt intryck, ackompanjerat av inte alltför mycket rök. Jag får associationer till Chateau Haut-Plantey 2004 som jag provade för några veckor sedan. Att man får franska vibbar är väl inte så konstigt med tanke på att vinet produceras av Alain Moueix, Smaken är kryddigt fruktig och det finns kännbara tanniner som ger med sig något över tid. Jag tycker att det passar väl till säsongens sista grillning. Hustrun är mindre imponerad, lovar mer än det kan hålla är en kommentar. Nåväl, en tredjedel sparas till morgondagen.

söndag 21 september 2008

Chateau Cantemerle 1999

Söndagskvällen bjuder på en Chateau Cantemerle från Haut Medoc. Vinet kom på sista plats i klassificeringen av Bordeaux 1855. Därmed är priset någorlunda överkomligt jämfört med många mer välkända slott.

Färgen antyder en begynnande mognad.

Doften är dov och inte överdrivet generös med tobak, läder, källare, blyerts, svart vinbär och plommon.

Smaken är medelfyllig och ger svart vinbär, grafit, röda bär, plommon, mocka och tobak.
Sammantaget är vinet gott utan att kanske vara värt att skriva hem om.

Till ungtupp med rostad potatis, rödvinssås och sauterad savoykål fungerar det utmärkt och visar att anspråkslösa Bordeauxviner ofta är utmärkta matviner, om än ej provningsvinnare.

Castiglion del Bosco Brunello di Montalcino 1997

2003 köpte jag sex stycken Castiglion del Bosco för 189 kronor styck som ett första trevande försök att bygga upp en vinsamling. Vinet fick fyndstämpel av bland annat Per Bill och i Allt om mats stora genomgång av systemets sortiment.

Så här fem år senare med två återstående flaskor är det ett förväntansfullt återseende. För ett och ett halvt år sedan provade jag en flaska och tyckte att det var gott, om än något eldigt.

Vinet för lördagskvällen har efter elva år fått en vacker tegelfärg.

Doften innehåller först svamp och källartoner. Efter hand kommer körsbär, te, tobak, dill och en viss stallighet. Senare kommer också körsbär i likör.

Smaken är mycket god med mjuk syra och väl avrundade tanniner. Körsbär och röda bär dominerar smaken.

Doften ger något mer än smaken. Hade jag provat vinet blint hade jag tagit det för en rioja, och inte Toscana. Jag kan inte låta bli att göra en jämförelse med Castillo de Ygay -95.

Sammanfattningsvis är det roligt att konstatera att vinet blivit mycket gott efter 11 år, och att mitt första trevande steg på vinsamlandets bana slutat så lyckat. Det känns bra att konstatera att det finns en flaska kvar.

lördag 13 september 2008

Premiär: Villa Cafaggio 2006

Premiär för ytterligare en vinblogg.

Kvällen till ära bjuds på en chianti classico från Villa Cafaggio av årgång 2006.

Färgen är något åt det ljusa hållet.Doften är ganska elegant med röda bär, körsbär, lite charkuterier och något svårdefinierbart som ger associationer till Bourgogne.

Smaken är elegant och medelfyllig med Chiantitypiska körsbärskärnor, pigg syra och förvånansvärt lite tanniner med tanke på var vinet kommer från.

På det hela taget en god Chianti som känns ursprungstypisk och inte lika publikfriande som exempelvis Fonterutoli eller Brolio. Gillar man Chianti utan allt för mycket ek och överextrahering är detta en given köpkandidat. Vinet känns ganska drickfärdigt, men det är möjligt att det kan utvecklas med ytterligare något eller ett par års lagring.