Inledningen till julledigheten firas med chianti från Barone Ricasoli. Sangiovese utgör 85 procent av blandningen och cabernet sauvignon och merlot resterande 15 procent. Vinet har lagrats i 18 månader på barriquer, varav 65 procent är nya.
När vinet hälls i karaffen vecklas en underbar doft ut. Definitivt bordeauxassociationer plus sura körsbär, tobak, te, tjära, chark, mandel och lakrits. Efter någon timmes luftning under kvällen kommer en påtaglig doft av julmust, sekunderad av salmiak, tjära och rökighet.
Smaken är mycket bra och ger rysningar av välbehag med körsbär, körsbärskärnor, rostade fat med mockatoner, kryddor, hallon och jordgubbe och plommon. Strävheten är påtaglig och det finns rikligt med syrlighet. Eftersmaken är inte att leka med och egentligen detta vins främsta företräde i dagsläget. Mycket lång och behaglig. Det är som att rolla munhålan med härlig sangiovesesmak.
Det finns definitivt en smakmässig koppling till Casalferro från samma producent. I mångt och mycket liknar vinerna varandra väldigt mycket. Casalferro vinner väl i dag i och med att den är mer burdus och offensiv. Men i längden tror (hoppas?) jag att chiantin vinner genom bättre balans.
"Ett kraftigt köttvin" konstaterar L. neutralt innan hon sågar vinet längs med fotknölarna: "surt och strävt, ungefär som vinäger". Sanningen är nog att i dagsläget är det bara aficionados som gillar den tuffa och matkrävande stilen. Det behövs sannolikt några år till på rygg för att göra vinet lite mer lättillgängligt.
Till wienerschnitzel med bearnaise är vinet i kraftigaste laget, men den härliga fruktsötman gör att det ändå funkar. Till lördagens lackmustest, entrecôte med rostad potatis och bearnaise, blir matchningen väldigt bra.
Det känns bra att ha ett par flaskor till av denna blivande toscanska skönhet. Utan att ha druckit långlagrad chianti i några nämnvärda kvantiteter tror jag dock att detta vin borde kunna bli riktigt, riktigt bra till tioårsdagen. Min fundering efter att ha provat några årgångar av Ricasolis och Mazzeis toppchianti är om inte avsikten är att försöka ta upp kampen med Bordeaux och visa vad sangiovesebaserade viner är dugliga till. "Extra med allt" verkar vara receptet i förhoppning om att några års lagring skall slipa ned vinerna till bländande skönheter.
Slutsatsen från provningen av Casalferro kvarstår: i samma prisklass finns inte något från bordeaux som är någon match.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar