onsdag 27 januari 2010

2007 Meursault Domaine Vincent Bouzereau


En kväll mitt i veckan lyckas vi med konststycket att få barnen att somna samtidigt och förhållandevis tidigt på kvällen. Framgången firas med några goda ostar och en flaska vitt. Fram åker en Meursault från Domaine Vincent Bouzereau som jag greppat mer eller mindre i blindo med ambitionen att lära mig mer om vita bourgogneviner. Av leverantörens hemsida framgår att det är tionde generationen som är verksam på egendomen, och ägorna på 18 hektar är spridda runt om i Bourgogne. Till skillnad från många andra håll i vitvinsvärlden skäms man inte för att låta vinet jäsa och mogna på träfat utan kontakt med rostfria ståltankar. En detalj för finsmakare är att faten i Bourgogne är på 228 liter och därmed tre liter större än faten i Bordeaux som är på 225 liter. Varför vet jag icke.

Doften är återhållsam och bjuder på gula äpplen, päron och en aning vingummi. En aning kryddighet visar sig efter en sondering bland kryddburkarna vara kryddpeppar, måhända med en dragning åt stjärnanis. Därtill finns viss brödighet, oxidation och smörighet.

Smaken är snäppet mindre knuten än doften, men jag skulle inte använda ett ord som generös för att beskriva smakintrycken. Bland smakintrycken samsas äpple och gråpäron med en aning tropisk frukt som kan vara mango. En liten tvist av citron kompletterar fruktavdelningen. Här finns också ett uns av kryddighet som jag har svårt att placera. Faten är tydligt närvarande och skänker vinet en härlig tyngd. I gommen är vinet balanserat och harmoniskt med avrundad syrlighet och ganska lång eftersmak.

Initialt känns vinet knutet, men ju längre tiden går så vill det inte riktigt släppa loss trots att det går att ana en hel del oförlöst kraft. Det gör att jag inte riktigt tycker att priset går att motivera. Men trots detta gnäll vill jag ändå understryka att denna Meursault är riktigt god och behaglig. Ja, rent av så god så att jag får blodad tand vad gäller vit Bourgogne. Hårt ekad Chardonnay är ju riktigt gott faktiskt.

Varunummer: 12677
Pris: 279 SEK

söndag 24 januari 2010

2006 Chateau Reysson

Jag bloggar om vin av två skäl. Det första, och främsta skälet, är att det är roligt att skriva, bli läst och få kommentarer. Det andra skälet är måhända mer prosaiskt. Jag började nämligen glömma bort vilka viner som jag druckit och eftersom jag funderade på att börja föra bok över konsumerade viner så var inte steget så långt till att börja blogga. Veckans vin skriver jag om mest om för min egen skull och utelämnar sedvanligt uppräknande av druvor, produktionsteknik och fakta om producenten. Inspirationen tryter helt enkelt. Det var inte på något sätt felaktigt eller dåligt. Men ogint och tråkigt.

I doften är de klassiska Bordeauxattributen på plats med svartvinbär, tobak, kaffe och lite murrighet. Smaken är knappt medelfyllig, kanske rentav lite tunn och senig, med svartvinbär, plommon, korinter, gräsighet, blyetspenna, tobak och kaffe. En pigg och ungdomlig syrlighet paras med lite kärva tanniner.

Viss draghjälp fick Chateau Reysson av att det lanserades som årgång 2005, vilket är en mycket firad årgång i Bordeaux som bekant. Någon vecka senare byttes de tomma hyllorna med årgång 2006. Nu har ju jag inte provat -05:an, så jag vet inte om det var bättre. Men jag kan inte se att det finns någon anledning till att köpa 2006 Chateau Reysson. Det finns roligare och bättre viner för färre pengar. Det är den enkla sanningen.

Varunummer: 3992
Pris: 169 SEK

måndag 18 januari 2010

2006 Gevrey-Chambertin Le Créot


Firma Jean-Claude Boisset grundades så sent som 1961 och är Frankrikes tredje största vingrupp och Bourgognes största producent. Produktsortimentet sträcker sig från Frensh Rabbit på tetra till exklusiva Bourgogneviner. I Bourgogne har Boisset nyligen lagt Antonin Rodet till andra välkända producenter såsom Bouchard och Jaffelin. Sonen till grundaren, Jean-Charles, torde vara mest känd för sitt oortodoxa och dynamiska framträdande i dokumentären Mondovino. Han ger även en läsvärd intervju i januarinumret av Decanter där det framgår att hans dröm är att blanda Pinot Noir från Russian River och Côte de Nuits. Det är säkert en helt okontroversiell dröm i det traditionstyngda Bourgogne.

I decembersläppet kom i alla fall ett byvin från denne producent som jag cirklat kring med viss nyfikenhet. Gevrey-Chambertin står det på etiketten närmare bestämt. Plätten där druvorna kommer från går under namnet Le Créot och ligger längst norrut i appellationen.

Mosade solmogna körsbär och hallon som ackompanjeras av lakrits, läder, tjära och viss rökighet noterar jag bland doftintrycken. Minsann, en liten viol tittar också fram. Smaken fortsätter på samma tema med kärva körsbär och hallon. Därtill finns lite citrus i form av blodapelsin och en påtaglig rökighet. Eftersmaken är inte oändligt lång, utan mer avklingande och behaglig utan att stoppuret behöver plockas fram. Fatbehandlingen är diskret och behaglig. Tanninerna är polerade och lena samt att syrligheten är sådär lagom läskande utan att pocka på allt för mycket uppmärksamhet. Om det beror på nyligen provade Baroloviner vet jag inte, men det finns en del i både doft och smak som leder tankarna till Nebbiolo och Piemonte.

Jag har inte särskilt mycket erfarenhet av Bourgogne, men i mina ögon framstår Boissets Gevrey-Chambertin som ett lite väl korrekt vin. Det gör också att det inte riktigt lyfter. Något saknas för att den där riktigt fullfjädrade Pinotupplevelsen skall infinna sig. Hur som helst, eftersom det är ett gott vin som är någorlunda humant prissatt med tanke på ursprunget så känns det inte omotiverat med en köprekommendation. Om än med darr på ribban.

Varunummer: 96356
Pris: 299 SEK

måndag 11 januari 2010

2005 Mas la Plana


Ryktet är grundmurat sedan vinolympiaden i Paris 1979 när Mas la Plana av årgång 1970 spöade mer namnkunniga och dyra viner, däribland Chateau Latour. Mas la Plana görs på Cabernet sauvignondruvor från 29 hektar i katalanska Penedès, inte långt från Barcelona. Internationella druvor används kanske mer i Penedès än någon annanstans i Spanien. Mannen bakom Mas la Plana, Miguel Torres, har i allra högsta grad bidragit till detta.

Efter en stund i karaffen närmar jag mig med sedvanlig förhoppning om att just i kväll väntar en fantastisk vinupplevelse.

En djup doft med svartvinbär och tydliga fat är det mest påtagliga intrycken. Sedan finns också ceder, läder och tobak som en tydlig hälsning till Bordeaux. För att markera att det ändå är ett spanskt vin i glaset finns även en antydan till dill. I munnen är vinet fylligt, på gränsen till trögflytande, med lager av svartvinbärsfrukt som sedan lämnar över till de rostade faten i ett långt avslut. Balansen är mycket bra med uppfriskande syrlighet och kärvhet för att möta den söta frukten och den varma omfamningen från faten. Här regerar moderna framställningstekniker jämte påkostad fatbehandling. Märk väl, det är gjort med god kännedom om hur långt man kan gå innan det blir för mycket av det goda. Den som lagt undan någon flaska kommer sannolikt att bli rikligare belönad om några år, här behövs lite mognad för att tillföra lite mer komplexitet.

Skall jag beskriva Mas la Plana i ett ord så får det bli proffsigt. Samma helgjutna och proffsiga hantering av frukt och fat upplevde jag i 2006 Pesquera. Däri ligger väl också min huvudsakliga invändning. Både Mas la Plana och Pesquera upplever jag som lite väl opersonliga i en tydlig strävan efter perfektion. Vore jag vinkritiker hade jag nog gödslat med poäng efter som de är mycket goda och publikfriande viner. Men personligen efterlyser jag någon skönhetsfläck som skänker mer personlighet åt vinet för att jag verkligen skall gå i gång på alla cylindrar.

onsdag 6 januari 2010

2003 Barbera d´Asti Ca di Pian


Några udda flaskor skramlar runt i botten på garderoben eftersom det oftast finns något mer spännande att prova. För några år sedan köpte jag två flaskor av Spinettas Barbera d´Asti Ca di Pian. En flaska provades på studs och jag tyckte väl att den var så där. Lat som jag är orkade jag aldrig gå tillbaka med den andra flaskan. Så några år senare åker korken ur till en bit oxfilé med en rödvinssås.

En generös doft av solvarma och syltiga bär och frukter strömmar upp ur glaset. Det är björnbär, plommon och blåbär. Eftersom det är ett italienskt vin finns även de karaktäristiska körsbären, om än att de i detta fall nog kanske legat i likör. Här finns även ett mått av torkad frukt. Sedan är det också något som jag associerar till de limstift som användes slöjden. Lite mandelmassa doftar det också, möjligtvis att det är Amaretto. För att det hela inte skall kantra över finns här också lite svart te som ger en mer mineralisk nyans.

Föga förvånande följer smakintrycken i samma spår med rik och generös fruktighet som bjuder på björnbär, plommon och några körsbär. Det hela sveps in i lite fatvanilj. Tankarna går osökt till bärpajerna som serveras med en klick vaniljglass under sommarmånaderna. Det finns inte så värst många tanniner kvar, men det kärvar till lite. Syrligheten är inte heller den särskilt påtaglig. Jag skulle dock inte vilja säga att vinet är jolmigt, utan håller sig på rätt köl. Eftersmaken rundar av behagligt och påminner om portvin.

Denna Ca di Pian är ett gott vin som inte fordrar allt för mycket eftertanke. Här är det njutning som gäller utan att fråga sig hur ett typiskt vin från Piemonte som görs på Barberadruvan borde smaka. Jag är därför rätt så nöjd över att min lathet denna gång lönade mig så väl.

måndag 4 januari 2010

2007 La Grille


För något år sedan provade jag Chateau Gratien från Loiredalen med lyckat resultat. Därför tänkte jag utforska systembolagets sortiment och se om framgången kan upprepas. Det beror också på att jag är intresserad av att prova viner som görs på Cabernet Franc. Många druvblandningar som jag uppskattat det senaste året har nämligen innehållit mer eller mindre av denna druva.

Röda viner från Loire gjorda på Cabernet Franc hör inte till vanligheterna på Systembolaget. Nämnda Chateau Gratien är det enda jag kan hitta i det ordinarie sortimentet. I beställningssortimentet finns ytterligare något enstaka exemplar. Jämför med det norska vinmonopolet som har 34 röda viner från Loire, varav flera från Chinon och Bourgueil där Cabernet Franc regerar, i sortimentet. Det är mig en gåta att Systembolaget kan få hävda att urvalet är ett av världens största utan att bli fälld för falsk marknadsföring?

Loire är Frankrikes längsta flod och här ryms många appellationer och druvor. Framförallt förknippas Loire med vita viner. Men här görs även en ansenlig mängd röda viner. La Grille kommer från Chinon som ligger vid en av Loireflodens meander. Det är en appellation som är känt för röda viner gjorda på Cabernet Franc. Denna druva går för övrigt under namnet Breton i Loire.

Om producenten Baptiste de Theil hittar jag inte något på nätet, och inte heller särskilt mycket om vinet i sig. Det skall dock inte förväxlas med Chinons mest kända egendom, Chateau de la Grille.

Jämte den rent fruktiga doften av svartvinbär finns en tydligt örtig gräsighet. I munnen är vinet knappt medelfylligt med tydliga och rena svarta vinbär och en lika tydlig och örtig gräsighet. Viol och läkerol noterar jag också. Frukten balanseras upp bra med pigg och ungdomlig syrlighet jämte gräsig kärvhet. Den negativt lagde kan kanske översätta gräsigheten med att smakspektrumet till viss del innehåller grön paprika. Det är ett gott och okomplicerat matvin som gjort för traditionell fransk husmanskost.

Den som uppskattar Chateau Gratien bör även pröva La Grille. Det gäller också den som är intresserad av ett bra vardagsvin vid sidan av allfarvägen. En stabil köprekommendation utfärdas härmed i betyg.

Varunummer: 73082
Pris: 119 SEK

lördag 2 januari 2010

2008 Blason de Bourgogne Mâcon-Villages


Denna bourgogne från Caves de Vignerons de Buxy kom i oktobersläppet och såldes för 73 kronor. På två försök misslyckades jag med att bärga en flaska med mig hem eftersom hyllorna i butiken rensades snabbt när nya leveranser kom in. Troligtvis berodde flaskbristen på positiv uppmärksamhet från vintyckarskrået. Jag orkar inte räkna upp tidningar och superlativer, men nog blir jag nyfiken att prova ett vin som fått sådant positivt mottagande.

Doften är söt med honung och tropisk frukt. Därutöver hittar jag även äpple och nötter. Trots att det skall vara lagrat på ståltankar tycker jag att det doftar lite oxiderat och fatlagrat.

Smaken är förhållandevis fyllig med tropisk frukt och grapefrukt. Eftersmaken är hyggligt lång och syrligheten är snyggt balanserad så att vinet inte blir jolmigt.

Det är absolut inte något stort vin. Men för pengarna tycker jag att man får mer än vad som kan förväntas. När vi ändå är inne på detta med pris så är det ju smått fantastiskt att det står Bourgogne på etiketten. Hur ofta händer det att man blir positivt överraskad över priset på ett vin från Bourgogne? Jag tänkte hissa detta vin och ringa vänner och bekanta, men tyvärr visar det sig att vinet är slut på bolaget. Förhoppningsvis kommer det fler flaskor i framtiden.

fredag 1 januari 2010

Nyårsviner

En gång i tiden innebar nyårsfirande festligheter in på småtimmarna med en efterföljande nyårsdag i horisontalläge framför backhoppningen från Garmisch Partenkirchen, nyårskonserten och Ivanhoe innan det var dags för pizza. Så ser det inte för småbarnsföräldrar. Vi var några stycken som samlades för att vaka in det nya året. En lärdom för min del är att införskaffa champagneflöjtar och vinglas i plast eller annat oömt material som tål stojande barn. Några goda viner blev det under kvällen.

1996 Palmer & Co Millésime Brut var först ut. Jag har för mig att den kostade 249 kronor en gång i tiden. En mycket god och brödig doft med citrus och kaffe samt generellt oxiderad karaktär möter i glaset. Smaken är smått sensationell. Åldern avspeglas i generella toner av oxidation. Sedan finns där också en påtaglig brödighet, champinjoner, kaffe och citrus. Eftersmaken klingade av långsamt. Jag har följt denna champagne genom åren och tycker mig märka viss flaskvariation. Nu var turen på min sida och just detta exemplar var i strålande skick. Vilken perfekt början på kvällen.

NV Diebolt-Vallois Tradition följde därpå. 329 kronor kostar den på bolaget. Enligt producenten används 40 procent Chardonnay, 30-40 procent Pinot Noir och 20-30 procent Petit Meunier. En trevlig Champagne med tydlig doft av äpplen. Därtill ung och oförlöst frisk och ljus med toner av mineraler. Smaken är även den frisk med äpple och mineral. Som aperitif är denna Champagne som klippt och skuren.

Till middagen fick två viner från 2000 symbolisera decennieskiftet.

2000 Taurasi Radici från Mastroberardino inköptes för drygt tre år sedan för 18,50 euro på Amalfikusten. Den är fyllig och med lager av mörk frukt. Plommon och körsbär samsas med en hel del fat. Tidens tand har sett till att syrlighet och tanniner polerats till väl integrerade beståndsdelar i en mycket balanserad och harmonisk helhet. På bolaget brukar riservorna från denna producent dyka upp emellanåt. Jag måste dock tillstå att jag är mer förtjust i denna variant utan riserva-suffixet. Ett mycket gott vin som jag kommer hålla utkik efter i from förhoppning om att leverantören tar in den också jämte riservorna.

2000 Chateau d´Agassac är en Cru Bourgeois från Haut-Medoc i Bordeaux. Egendomen består av 42 hektar som planterats med 50 procent Merlot, 47 procent Cabernet Sauvignon och tre procent Cabernet Franc. En mycket fin, dov och murrig doft med plommon och svartvinbär strömmar ur glaset. Typiska Bordeauxelement såsom kaffe, läder och ceder finns också i doften. Plommon och svartvinbär återfinns i smakintrycken jämte en rejäl dos kaffe. Mycket gott och i perfekt balans. Jag köpte ett par flaskor i början på min vinsamlarkarriär till nedsatt pris. Jag har för mig att det var 188 kronor. Väl investerade pengar får omdömet bli nu, några år i efterskott.