fredag 26 september 2008

Ruffino Riserva Ducale Oro Chianti Classico 2004

Sökandet efter den perfekta chiantin fortsätter. I dag är det dags för en chianti riserva från den förträffliga årgången 2004.

Det går inte att reservationslöst älska chianti och Toscana. Allt för ofta stöter man på överextrahering och överdriven fatlagring. Lägg därtill skandalen en bit söderut i Montalcino så framträder bilden av ett vindistrikt som inte riktigt verkar våga tro på sin förmåga. Ofta saknas helt enkelt typicitet och vinerna känns som om de är skapade med tankarna riktade mot exportmarknaden västerut.

Definitionen av en god Chianti är att man blir förflyttad i tid och rum till dom där underbara semesterveckorna i Toscana. Sura körsbär och sandiga tanniner i en diskret ekfrack plus något råbarkat drag som förhindrar att vinet blir inställsamt sammanfattar chianti för mig.

Så är det dags att se om man blir besviken efter några inledande funderingar. Plopp, där rök korken!

Initialt strålande doft med tydliga körsbär och kryddor, en del vanilj och källartoner. Doften är så här långt mycket lovande.

Smaken är inte lika fruktdriven som doften, vilket i det här sammanhanget är något positivt. Tanninerna är härligt runda och med visst bett, det känns att det stramar till i kinderna. Mycket bra! Körsbär, körsbärskärnor, kryddor och fatvanilj i smaken med bra längd. På slutet märks en viss eldighet då vinet håller 13,5%.

"Gott vin" utropar L., som delar in vinvärlden i goda viner respektive sura och sträva viner.

Det är ett gott vin, snubblande nära mycket gott, som kan uppskattas även av dom som inte är vana vid syrliga och tanninfyllda italienare. En liten besvikelse infinner sig trots att vinet är gott. Chianti skall vara lite mer svårflirtad och inte på ett sådant utmanande sätt inbjuda till frestelse. Det är italiensk och välskräddad italiensk design när den är som bäst.

Eller med andra ord: helt enkelt ett vin att uppskatta på egen hand utan att berätta om det för Toscanapurister.

onsdag 24 september 2008

Chateau Pey la Tour 2003

Tanken är att jämföra INGWE med en konkurrent från den gamla världen. Ett vin i samma prisklass, också merlotbaserad (75 procent, 15 procent cs och resten cf), lagrat 12-15 månader på fat. Chateau Pey La Tour 2003 är en Bordeaux Supérieur. Inköpet ingår i mitt försök att hitta njutbar Bordeaux för oss vanliga löntagare. En inte alltför lätt uppgift med Systembolagets utbud. Den aktuella flaskan lever i undanskymdhet i beställningssortimentet men är verkligen förtjänt av ett bättre öde. Doften är till en början tämligen blyg, och närmast okännbar i kontrast mot konkurrenten från Sydafrika, som nu efter 24 timmar doftar rök, fat och eld. Dessvärre har den ingen chans mot Chateau Pey La Tour, som är mycket balanserat och innehåller rätt komponenter fat och frukt. Mjukt, varmt och generöst samtidigt som jag tror det mycket väl kan lagras med framgång ett par år till. Helt enkelt riktigt gott. Det är ingen slump att det fått, i förhållande till priset, bra omdömen av Parker, Decanter m.fl.. Det kanske inte skadade att jag fick en 2003:a istället för den av SB utlovade 04:an. Utgången är odiskutabel; Frankrike – Nya Världen 1-0. Fördomar intakta, vilket ju är skönt att konstatera. När månadsbidraget infinner sig är det läge att plocka hem några fler av detta utmärkta vin.

tisdag 23 september 2008

Ingwe 2004

Dags att dra korken ur något förhoppningsvis njutbart. Kvällen till ära råkar det vara en sydafrikan vid namn Ingwe, merlotbaserat (56 procent, 34 procent cs och resten cf) vin som legat på franska fat i 18 månader. Antalet sydafrikaner som ligger i jordkällaren är för närvarande noll, kanske ett utslag av ogrundade fördomar. Färgen är hursomhelst mörkröd. Första sniffen ger ett rejält fatigt intryck, ackompanjerat av inte alltför mycket rök. Jag får associationer till Chateau Haut-Plantey 2004 som jag provade för några veckor sedan. Att man får franska vibbar är väl inte så konstigt med tanke på att vinet produceras av Alain Moueix, Smaken är kryddigt fruktig och det finns kännbara tanniner som ger med sig något över tid. Jag tycker att det passar väl till säsongens sista grillning. Hustrun är mindre imponerad, lovar mer än det kan hålla är en kommentar. Nåväl, en tredjedel sparas till morgondagen.

söndag 21 september 2008

Chateau Cantemerle 1999

Söndagskvällen bjuder på en Chateau Cantemerle från Haut Medoc. Vinet kom på sista plats i klassificeringen av Bordeaux 1855. Därmed är priset någorlunda överkomligt jämfört med många mer välkända slott.

Färgen antyder en begynnande mognad.

Doften är dov och inte överdrivet generös med tobak, läder, källare, blyerts, svart vinbär och plommon.

Smaken är medelfyllig och ger svart vinbär, grafit, röda bär, plommon, mocka och tobak.
Sammantaget är vinet gott utan att kanske vara värt att skriva hem om.

Till ungtupp med rostad potatis, rödvinssås och sauterad savoykål fungerar det utmärkt och visar att anspråkslösa Bordeauxviner ofta är utmärkta matviner, om än ej provningsvinnare.

Castiglion del Bosco Brunello di Montalcino 1997

2003 köpte jag sex stycken Castiglion del Bosco för 189 kronor styck som ett första trevande försök att bygga upp en vinsamling. Vinet fick fyndstämpel av bland annat Per Bill och i Allt om mats stora genomgång av systemets sortiment.

Så här fem år senare med två återstående flaskor är det ett förväntansfullt återseende. För ett och ett halvt år sedan provade jag en flaska och tyckte att det var gott, om än något eldigt.

Vinet för lördagskvällen har efter elva år fått en vacker tegelfärg.

Doften innehåller först svamp och källartoner. Efter hand kommer körsbär, te, tobak, dill och en viss stallighet. Senare kommer också körsbär i likör.

Smaken är mycket god med mjuk syra och väl avrundade tanniner. Körsbär och röda bär dominerar smaken.

Doften ger något mer än smaken. Hade jag provat vinet blint hade jag tagit det för en rioja, och inte Toscana. Jag kan inte låta bli att göra en jämförelse med Castillo de Ygay -95.

Sammanfattningsvis är det roligt att konstatera att vinet blivit mycket gott efter 11 år, och att mitt första trevande steg på vinsamlandets bana slutat så lyckat. Det känns bra att konstatera att det finns en flaska kvar.

lördag 13 september 2008

Premiär: Villa Cafaggio 2006

Premiär för ytterligare en vinblogg.

Kvällen till ära bjuds på en chianti classico från Villa Cafaggio av årgång 2006.

Färgen är något åt det ljusa hållet.Doften är ganska elegant med röda bär, körsbär, lite charkuterier och något svårdefinierbart som ger associationer till Bourgogne.

Smaken är elegant och medelfyllig med Chiantitypiska körsbärskärnor, pigg syra och förvånansvärt lite tanniner med tanke på var vinet kommer från.

På det hela taget en god Chianti som känns ursprungstypisk och inte lika publikfriande som exempelvis Fonterutoli eller Brolio. Gillar man Chianti utan allt för mycket ek och överextrahering är detta en given köpkandidat. Vinet känns ganska drickfärdigt, men det är möjligt att det kan utvecklas med ytterligare något eller ett par års lagring.